Någon lämnade krogen och precis innan dörren stängdes bakom honom slank den grå katten in. Taunammum behövde inte se sig om på de som befann sig i rummet för att veta vem det var han skulle träffa. Hon satt vid bortre väggen, det hade han känt av redan innan han kom in i byggnaden. Som en skugga travade han ljudlöst över golvet mot henne. Pigan ägnade honom en nick, som han varken märkte eller besvarade. De som visste vem, eller snarare vad, brydde sig sällan om att hälsa, och de som inte visste brukade aldrig ens lägga märke till honom. Som det skulle vara. I vanlig ordning började han med att helt och hållet strunta i människors seder om hälsningsfraser och handskakningar, och hoppade istället rakt upp på bordet för att sätta sig där, och med sitt enda öga stirrade han kvinnan rakt i ansiktet.

Som katt var han riktigt naturtrogen, där hade magikerna lyckats bra. De få som vidrört honom visste dock att pälsen var lite för sträv, kroppen lite för kall, för att tillhöra något levande. Inte ett ljud gav han ifrån sig. Ett tämligen ofint sätt att möta någon för första gången, kunde man kanske tycka. Men han visste att det fattades en person i sällskapet och han hade då ingen lust att lägga tid och energi på att säga hej introducera sig för någon bara för att sedan behöva upprepa det hela med någon annan en gång till. Dessutom var han nyfiken på henne. Hur skicklig var hon? Vad kunde hon utröna av Taunammum bara så här?

Aines sätt att tilltala Caspian fick honom att stanna upp ett ögonblick. De senaste åren vid Paladinorden hade han så gott som behandlats som en jämlike utan sina gamla titlar. Det fyllde honom med någon slags nostalgi och självvikt som han samtidigt visste att han var tvungen att avfärda i denna roll. Men då igen borde han kanske inte ha presenterat sig med sitt fulla namn som han gjort, men det kom så naturligt då vikten av ens släkt alltid fanns kvar i hans sinne sedan barnsben.
‘Caspian räcker, min dam.’ sa han till sist. ‘Om ni vill använda en titel är jag kapten.’

Var man noggrann kunde man kanske höra en liten antydan av bitterhet, vilket berodde på att han med sin extensiva träning och erfarenhet, och med den bakgrund han hade, vid det här laget borde varit av högre rang än kapten. Men orderns ledare hade alltid varit vaksamma med honom på grund av hans härkomst. Så istället skickade de honom på sådana här springärenden. Han lät sin egen frustration rinna av honom, och betraktade den underliga katten något fascinerat och förundrat. Han hade sett mycket underligheter sedan han som pojke blev antagen till Caras Idhrenin och därefter Paladinorden, men aldrig en katt som lät så där.

Något vaksamt satte han sig ned, och betraktade dem båda.
‘Min dam, hur ska jag korrekt tilltala er? Orden har inte gett mig mer instruktioner än att jag ska följa era befäl och skydda er. Mer vet jag inte om detta tilltag.’

Ah, de levande och deras tycke för titlar. Fina ord att pryda sig med för att skryta om bragder. Av erfarenhet visste han dock att det var inte alltid som folks titlar reflekterade deras färdigheter, inte allt för sällan hade han träffat på högaktade personer vars talanger knappast nådde den nivån som deras namn föreslog. Men vad gjorde det honom, han såg ju själv rakt igenom dem, åtminstone de med magiska färdigheter. Då behövde han inte få reda på deras titel för att veta hur farliga de var. Nej, Taunammum hade inget behov av fina extranamn, det var i alla fall vad han intalade sig, kanske var det ett förakt orsakat av att han själv inte hade något. Han avstod från att fnysa högt, och fortsatte istället spinna som om inget hänt. Hans åsikt om det hela var dessutom inte tillfrågad, så han såg ingen mening med att lägga sig i.

Samtalet bytte riktning från Aine och Caspian till vad de egentligen samlats för, och Taunammum låg orörlig kvar i hennes knä medan han lyssnade. Iselem. Katten stängde ögat och försökte minnas senaste gången han varit där, men utan resultat. Han tyckte varken bu eller bä om det egentligen, så länge han hade något att sysselsätta sig med var han nöjd.

Paladinen höjde ett lätt ögonbryn åt magikerns ord, och han kunde nästan notera ett litet inslag av arrogans – eller kanske var det förringande? Hans ögon smalnade, irritation tydlig ett kort ögonblick. Alla magiker han mött var likadana, fulla av sig själva och sin vikt i världen. Vänta? Vad var poängen med detta möte om de inte var redo att ge sig av? Han var redo att ge sig av på sekunden, om det var det som krävdes. Men han var inte befälhavare i detta uppdrag, så han nickade bara stelt åt det – men det var uppenbart på hennes ord att de inte var jämlikar, vilket förargade honom mer och gjorde honom något mer sammanbiten. Men han nickade lätt åt kattvarelse, för att visa att han lyssnat på dess ord.

‘Som ni önskar.’ sa han, lite stelt. ‘Vid nästa fullmåne.’ sa han. ‘Något mer ni önskar från mig, innan vår avfärd?’ undrade han.

Lära känna? Ingen hade någonsin velat lära känna honom förut. Bara tanken var främmande, men samtidigt kände han sig lite upprymd. Innan han hann svara insåg han dock att Aine antagligen pratat direkt med Caspian. Det var mer logiskt, ja, för vem i vid sina sinnes fulla bruk kunde vara intresserad av att lära känna honom; en sten, ett icke-levande föremål.

Även om han inombords kände saker som han egentligen inte fick känna var han till det yttre fortfarande fullständigt kall och uttryckslös. Till slut insåg han att det var lönlöst att bara anta att han inte var delaktig i konversationen, särskilt då antagandet inte var baserat på annat än hans egna tankar och förutfattade meningar. Han öppnade munnen.

“Vad vill ni veta?” Frågan var rak och oinbjudande.

Caspian beställde honungsöl och en av köttgrytorna, medan han vagt lyssnade på vad de andra sade. Även han hade prövats i Caras Idhrenin, liksom alla paladiner, men det hade visat sig att han inte var ämnad att bli magiker och här var han nu.
‘Som ni säger har de en tendens att vara allt för fulla av sig själv för att informera de lägre i rangerna ordentligt.’ sa han lite monotont, men ryckte på axlarna. Det var som det var, och det skulle knappast förändras heller.
‘Vi får bara göra det bästa av situationen, och hoppas att vi får komma iväg snart.’