Post has published by skuggflamma
Viewing 19 posts - 1 through 19 (of 19 total)
  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Hon hade fått kallelsen. Äntligen var det dags för henne att lämna ön och bege sig ut i världen. Visst trivdes hon på akademin. Men att spendera hela dagarna med näsan i en bok, att se samma ansikten varje dag – sånt gjorde hennes uttråkad. Rastlös till-och-med. Hon längtade efter nya intryck, nya möten och upplevelser. Och att hon dessutom gjorde en god gärning fick henne att känna sig väldigt tillfredsställd över sin tillvaro.

    Det var fortfarande ett dag kvar innan avresa, men idag skulle hon för första gången träffa några utav de andra hon skulle resa iväg med. Hon visste att de ene skulle vara en paladin, men den andre hade hon inte hört mycket om. Aine närmade sig byggnaden, där hon skulle träffa de andra. Det var en av få krogar i staden, Silverkitteln. Det var inte mycket folk i rörelse här dagtid, när Aine öppnade dörren och klev in så var det bara den lokale suputen, två handelsmän och en piga som befann sig inne i skänksalen.

    Ett bord nära ett fönster, i den bakre delen av det rymliga rummet valde hon. Aine sjönk smidigt ner på stolen och la klänningens vida ärmar tillrätta. Hon fixerade sina ögon på dörren och avfärdade pigan. Väntade med sin beställning tills hennes sällskap dykt upp. Såklart kände sig Aine nervös. Skulle det vara några som hon skulle kunna komma överens med? Skulle de bli vänner? Fanns det en risk att de skulle skära sig? Som olja och vatten? Någon stilig man? Hon suger lite på sin underläpp och ser lite snabbt åt de andra gästernas håll. Men ganska fort landade den azurblå blicken på dörren igen.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Någon lämnade krogen och precis innan dörren stängdes bakom honom slank den grå katten in. Taunammum behövde inte se sig om på de som befann sig i rummet för att veta vem det var han skulle träffa. Hon satt vid bortre väggen, det hade han känt av redan innan han kom in i byggnaden. Som en skugga travade han ljudlöst över golvet mot henne. Pigan ägnade honom en nick, som han varken märkte eller besvarade. De som visste vem, eller snarare vad, brydde sig sällan om att hälsa, och de som inte visste brukade aldrig ens lägga märke till honom. Som det skulle vara. I vanlig ordning började han med att helt och hållet strunta i människors seder om hälsningsfraser och handskakningar, och hoppade istället rakt upp på bordet för att sätta sig där, och med sitt enda öga stirrade han kvinnan rakt i ansiktet.

    Som katt var han riktigt naturtrogen, där hade magikerna lyckats bra. De få som vidrört honom visste dock att pälsen var lite för sträv, kroppen lite för kall, för att tillhöra något levande. Inte ett ljud gav han ifrån sig. Ett tämligen ofint sätt att möta någon för första gången, kunde man kanske tycka. Men han visste att det fattades en person i sällskapet och han hade då ingen lust att lägga tid och energi på att säga hej introducera sig för någon bara för att sedan behöva upprepa det hela med någon annan en gång till. Dessutom var han nyfiken på henne. Hur skicklig var hon? Vad kunde hon utröna av Taunammum bara så här?

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    En stund senare öppnades dörren in till Silverkitteln och paladinen de väntade på steg in. Som i så gott som alla offentliga sammanhang bar han sin rustning med förgyllda detaljer längs med kanterna och en vit tabard med Athals emblem i gyllene tråd. Paladinen själv hade långt mörkbrunt hår som var uppsatt i en hästsvans och skarpa men stiliga ansiktsdrag, och att han hade adligt ursprung var inte svårt att gissa på sättet han gick över golvet. Inte direkt som om han ägde platsen, men som om det inte fanns något som kunde hindra honom. Antingen det eller så hade paladinordern gjort honom arrogant. Han såg sig om i värdshuset – inte direkt med avsmak, för hans träning hade ändå tagit ned honom ett par steg på jorden, men inte direkt med tycke heller. De blå ögonen såg sig omkring innan han fann den han trodde sig söka.

    ‘Mitt namn är Caspian Astor, utsänd av Paladinorden.’ det var så klart ingen som tvekade på det, med tanke på hur han såg ut.
    ‘Är ni Aine, min dam?’ undrade han, och lät sin blick studera kvinnan framför sig. Hon passade in beskrivningen han hade fått i alla fall.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Aine lutade sig förvånat tillbaka när katten hoppade upp på bordet. Hon kunde läsa på den skimrande aura som omgav katten att det inte var någon vanlig katt. Leende sträcker hon ut sina händer och lyfter upp katten. Tar den i sin famn, håller den nästan som en liten flicka håller en docka. Det vill säga, hon la katten på rygg i sina armar och vaggade den fram å tillbaka. “Kissekissekiss..”gullade hon med den. Hennes långa, känsliga fingrar spretade i den sträva, underliga pälsen. Kliade katten på magen. Samtidigt blev hon väldigt exalterad, det här var en gargoyle och bättre spioner fanns det inte! Deras ögon och öron fanns i alla städer. Det var bara några få magiker som fick tillgång till dem. Hon såg upp när den rustningsklädde mannen klev in och stegade fram till hennes bord.

    Hon reste sig upp, fortfarande med katten i sina armar (om den inte sprattlade sig ur hennes grepp). Ett artigt leende växte fram på hennes läppar och hon höll ut handen för att hälsa på den helige riddaren. “Väl Mött, Ers Nåd Astor ” Hon hade som många andra magiker en angenäm röst, som honung och mjölk för öronen. När han nämner hennes namn så ler hon bekräftande och gör en nick mot den lediga stolen. “Det stämmer. Inte råkar ni veta vem det här är..?” hon syftade såklart på den enögda katten.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Häpen fann han sig själv upp-och-nedvänd i magikerns famn, men protesterade inte. Han lyckades till och med frammana något liknande ett spinnande ljud. Inte ens när hon reste sig upp försökte han ta sig loss. Detta var verkligen inte vad han förväntat sig, men med dessa magiker slutade han aldrig förvånas. Aines upprymdhet fyllde även honom, vilket ställdes hårt i kontrast mot paladinens närvaro som stigit in och behärskat skred genom rummet. Taunammum såg så måttligt imponerad ut som bara en katt kan när han med sitt enda öga dömande synade mannen uppifrån och ner, utan att röra en fena så när som på den irriterat ryckande svanstippen. Men så när Caspian Astor och Aine hälsat på varandra, så mjuknade katten något, om det nu är möjligt för en som är gjord av sten. Utan förvarning öppnade katten sin mun för att tala.

    ”Nå, då är vi fulltaliga” sade Taunammum lugnt, och hade man kunnat föreställa sig en röst som passade till en katt så var det då verkligen inte den han hade. Mörk och grov som om någon släpade två klippblock mot varandra.

    ”Mitt namn är Taunammum,” fortsatte han, utan ansats att vilja flytta på sig där han låg på rygg som ett spädbarn, i alla fall inte om inte Aine själv beslutade sig för att placera honom någon annanstans.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Aines sätt att tilltala Caspian fick honom att stanna upp ett ögonblick. De senaste åren vid Paladinorden hade han så gott som behandlats som en jämlike utan sina gamla titlar. Det fyllde honom med någon slags nostalgi och självvikt som han samtidigt visste att han var tvungen att avfärda i denna roll. Men då igen borde han kanske inte ha presenterat sig med sitt fulla namn som han gjort, men det kom så naturligt då vikten av ens släkt alltid fanns kvar i hans sinne sedan barnsben.
    ‘Caspian räcker, min dam.’ sa han till sist. ‘Om ni vill använda en titel är jag kapten.’

    Var man noggrann kunde man kanske höra en liten antydan av bitterhet, vilket berodde på att han med sin extensiva träning och erfarenhet, och med den bakgrund han hade, vid det här laget borde varit av högre rang än kapten. Men orderns ledare hade alltid varit vaksamma med honom på grund av hans härkomst. Så istället skickade de honom på sådana här springärenden. Han lät sin egen frustration rinna av honom, och betraktade den underliga katten något fascinerat och förundrat. Han hade sett mycket underligheter sedan han som pojke blev antagen till Caras Idhrenin och därefter Paladinorden, men aldrig en katt som lät så där.

    Något vaksamt satte han sig ned, och betraktade dem båda.
    ‘Min dam, hur ska jag korrekt tilltala er? Orden har inte gett mig mer instruktioner än att jag ska följa era befäl och skydda er. Mer vet jag inte om detta tilltag.’

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Aine

    Den unga magikern började fnissa förtjust när katten började prata. Förvisso med en röst som man knappast kunde koppla till en katt, men eftersom det naturligt inte förekom talande katter så kanske ingen röst skulle passa den ändå? Hans spinnande lät som rullande småsten eller det mjuka smattret av hagel. Hon strök honom över magen och nickade åt riddarens ord, för att visa att hon hörsammat honom.

    “Vad föredrar Han? Caspian eller kapten?” nyfikna och onaturligt blå ögon betraktade den tungt rustade ynglingen. När han frågar om hennes titel så rycker hon på axlarna. Det var inte nödvändigt för honom att veta den. “Aine räcker.” säger hon med ett leende. Hennes titel var mest relevant för andra magiker eller Tredje Ögat, och det var inte speciellt ofta som de hade med varandra att göra ändå.

    Katten,  Taunammum, fick ligga kvar i hennes knä om han ville. Även om han var tyngre än en normal katt, så verkade hon inte störas av hans vikt. Hon harklar sig lite och sträcker sin hand till sitt bälte, där lossar hon en dokumentrulle. Innanför det rörformade lädret fanns ett pergament. “Jag har fått order om att vi skall resa till Iselem och avvakta vidare instruktioner där.”  Hon la rullen på bordet och om Caspian ville läsa, så kunde han göra det. I brevet skulle det finnas instruktioner om vilken väg de skulle resa till Iselem, vilken ort de skulle söka sig till och vilken taverna de skulle bo på, med mera.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Ah, de levande och deras tycke för titlar. Fina ord att pryda sig med för att skryta om bragder. Av erfarenhet visste han dock att det var inte alltid som folks titlar reflekterade deras färdigheter, inte allt för sällan hade han träffat på högaktade personer vars talanger knappast nådde den nivån som deras namn föreslog. Men vad gjorde det honom, han såg ju själv rakt igenom dem, åtminstone de med magiska färdigheter. Då behövde han inte få reda på deras titel för att veta hur farliga de var. Nej, Taunammum hade inget behov av fina extranamn, det var i alla fall vad han intalade sig, kanske var det ett förakt orsakat av att han själv inte hade något. Han avstod från att fnysa högt, och fortsatte istället spinna som om inget hänt. Hans åsikt om det hela var dessutom inte tillfrågad, så han såg ingen mening med att lägga sig i.

    Samtalet bytte riktning från Aine och Caspian till vad de egentligen samlats för, och Taunammum låg orörlig kvar i hennes knä medan han lyssnade. Iselem. Katten stängde ögat och försökte minnas senaste gången han varit där, men utan resultat. Han tyckte varken bu eller bä om det egentligen, så länge han hade något att sysselsätta sig med var han nöjd.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Paladinen böjde lätt på huvudet i ett accepterande över hennes förslag.
    ‘Om ni önskar att jag tilltalar er vid ert namn, kan ni använda mitt förnamn med om det behagar er, min dam.’ svarade Caspian, och betraktade katten lite fundersamt. Det fanns någon slags skepticism i blicken, trots allt hade han inte rest med en sådan varelse förut och han förstod inte riktigt på vilket vis det skulle gynna dem. Åt hennes ord om deras destination nickade han. Kanske det var ett tillfälle att visa sitt värde, och eventuellt lägga några hedningar som dyrkade sin hädelsefyllda gud på plats.
    ‘Bäst att vi ger oss av snarast då, för vi har en lång resa framför oss – om ni inte hade tänkt öppna en portal?’ undrade han. För att vara helt ärlig var han inte så inbegripen i hur sådan magi fungerade. Han visste att avståndet och antalet personer som färdades genom en sådan drog på magikerns styrka, men hur magikerns styrka mättes var alltid ett väldigt flummigt koncept.

    ‘Och… ni… Taunamumun?’ frågade han i ett försök att inte uttala det besvärliga namnet fel, samt att med våld inte kalla varelsen för “den”.
    ‘Vad är… er roll?’ undrade han.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Aine

    Hon har svårt att dölja sin förolämpning när han så lättvindigt pratar om att slänga upp en portal. Hon frustar till. Genom det osynliga band som hon delade med stenvarelsen så skulle Tauna även känna irritationen gro. Den unga magikern skakar långsamt på sitt huvud åt portal-ämnet, samtidigt som hon drog ett djupt, ljudligt andetag och andades långsamt ut. Tålamod.Innan vi reser behöver vi proviantera och avsluta våra affärer vi har här. Jag föreslår att vi ser till att vara klara för avfärd vid nästa fullmåne. Kanske Tauna kommer iväg tidigare och kan börja se sig för..” hon tystnade när paladinen frågade varför stenvarelsen var med dem.

    “Taunammum och hans likar är Trejde Ögats ögon och öron i världen. Jag tror faktiskt att det är tack vare dem som ordspråk som “väggarna har öron” uppstått…” hon strök katten fundersamt över magen, som om det vore det mest naturliga och självklara. Som om hon alltid haft en katt med sig. Hon harklade sig, lämnade utrymme för Tauna att svara själv också.

    “Hur som helst, så föredrar jag att vi tar sjövägen till Iselem.” Det gick fortare och det var bekvämare än att tortera sin rumpa mot en sadel.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    “Som hon sade,” började han, och reste sig upp. “Jag lokaliserar magiker.” Aines frustration var påtaglig och han slets mellan den och Caspians stillsamhet, en mindre konflikt inombords som inte påverkade honom synbart. Taunammum klev från hennes knän och satte sig återigen på bordet, så att han med enkelhet kunde se båda deras ansikten. Eftersom att hålla uppsikt över saker var hans främsta egenskap så drogs han av sig självt till sådana platser. Inte för att han inte uppskattade att ligga på rygg i hennes knä.

    “Utmärkt. Jag kan ge mig av redan ikväll.” Till skillnad från dem behövde han inte varken äta, vila eller ens förbereda sig innan en resa. Nackdelen var att det brukade bli tämligen långtråkigt och ensamt att resa själv, men det fick väl gå. Dessutom hade han ingen lust att ta sig dit med skepp, skulle han av någon anledning råka hamna i vattnet så vore det besvärligt för en varelse som honom.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Paladinen höjde ett lätt ögonbryn åt magikerns ord, och han kunde nästan notera ett litet inslag av arrogans – eller kanske var det förringande? Hans ögon smalnade, irritation tydlig ett kort ögonblick. Alla magiker han mött var likadana, fulla av sig själva och sin vikt i världen. Vänta? Vad var poängen med detta möte om de inte var redo att ge sig av? Han var redo att ge sig av på sekunden, om det var det som krävdes. Men han var inte befälhavare i detta uppdrag, så han nickade bara stelt åt det – men det var uppenbart på hennes ord att de inte var jämlikar, vilket förargade honom mer och gjorde honom något mer sammanbiten. Men han nickade lätt åt kattvarelse, för att visa att han lyssnat på dess ord.

    ‘Som ni önskar.’ sa han, lite stelt. ‘Vid nästa fullmåne.’ sa han. ‘Något mer ni önskar från mig, innan vår avfärd?’ undrade han.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Aine

    Hon betraktade paladinen, för henne var han likt en öppen bok. Hon läste honom lätt, vid det här laget var hon van vid att andras känslor föll över henne som regn. Hon log och harklade sig besvärat. Poängen var att avsluta de affärer man hade. Att man hade chansen att säga farväl till nära och kära, om man hade några. Det var tämligen välkänd att Tredje Ögats uppdrag kunde vara dödliga. Paladinen tycktes ha bråttom iväg trots att det inte fanns något som väntade honom. Det kändes inte bra att han redan var irriterad på henne, så hon sträckte ut sina händer och höll de med handflatan uppåt. En universell gest för att visa att man inte var farlig.

    “Vi kommer förmodligen spendera mycket tid tillsammans, jag tänkte vi kunde lära känna varandra över ett glas och en måltid?” Aine ler hoppfullt mot dem båda, men hon var osäker på om stenvarelsen kunde äta något eller inte. Oavsett fick han gärna ändå stanna kvar.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Lära känna? Ingen hade någonsin velat lära känna honom förut. Bara tanken var främmande, men samtidigt kände han sig lite upprymd. Innan han hann svara insåg han dock att Aine antagligen pratat direkt med Caspian. Det var mer logiskt, ja, för vem i vid sina sinnes fulla bruk kunde vara intresserad av att lära känna honom; en sten, ett icke-levande föremål.

    Även om han inombords kände saker som han egentligen inte fick känna var han till det yttre fortfarande fullständigt kall och uttryckslös. Till slut insåg han att det var lönlöst att bara anta att han inte var delaktig i konversationen, särskilt då antagandet inte var baserat på annat än hans egna tankar och förutfattade meningar. Han öppnade munnen.

    “Vad vill ni veta?” Frågan var rak och oinbjudande.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian drog ett djupt andetag, som för att lugna ned sig själv. Faktum var att han var både frustrerad och rastlös på situationen i Hannadon som gällde hans position. Trots allt var det besvärligt att känna sig oförmögen att nå sitt fulla potential, och ett sådant här uppdrag som kunde låta honom komma bort från både pressen av sin eget hus och ordern var något han såg framemot.

    ‘Det låter som en bra idé.’ sa han, ovan att tala så vardagligt till någon, men samtidigt kände han att “min dam” inte riktigt hade passat i magikerns fall. Han satte sig tillrätta, och såg från Aine till kattvarelsen. Vad skulle man fråga en sådan som Taunammum?
    ‘Är inte du lite spänd över uppdraget?’ frågade han rakt ut, för det var åtminstone han. ‘Och ni?’ undrade han med blicken på Aine.
    ‘Eller är detta vardag för er båda?’

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Aine

    Hon sneglar mot stenvarelsen, anade hans känslor som skiftade mellan positiva och negativa. Såklart hon hade menat honom också. Kanske bara för att han såg ut som en katt, sträckte hon ut sin hand och kliade honom i nacken. Strök sedan två gånger över hans rygg. I vilket fall som, blev hon glad över att de båda två valde att stanna. Hon sken märkbart upp och vände sig snabbt mot en av pigorna. Den magikern behövde inte göra mycket för att påkalla uppmärksamhet… det var något med hennes aura. Hon kunde gå in i en fullsatt sal, utan tt göra något speciellt och ändå skulle man lägga märke till henne. Pigan lämnade sin post vid skänkdisken och gick till deras bord.

    “Jag tar ett glas av ert Bivrelais!” Aine suger lite på sin underläpp och sneglade mot träskylten, där hade värden skrivit ut vad som fanns på menyn. “..och lammgrytan. Tack!” Hon vände sig mot sitt sällskap. “Vad vill ni ha?” Aine var åtminstone hungrig och av vad hon hört så var det här etablissemanget mycket uppskattat.  Hon fingrade lite med stenkattens svans. “Vem skapade dig?” Kanske var det någon hon kändes vid? När paladinen frågar om uppdraget så gör hon en liten axelryckning. “Såklart är jag spänd.. jag har utfört en handfull ordrar.” Hon suckade och skakar lite på huvudet, som om hon var irriterad. “Men det retar mig varje gång att de skickar in oss i det okända och inte förens in i det sista vet man vad man ska göra. Vem eller vad man ska möta…”  Hon log ursäktande mot paladinen. Magi krävde planering och ibland kunde det ta tid att utföra, det var inte lika lätt att vara spontan. Inte som med ett svärd och sköld. Hon tyckte om att ha kontroll.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    “Några av de skickligaste magikerna från Caras Idhrenin,” svarade han, för såvitt han visste så var det sant. När pigan infann sig vid bordet kastade han endast en hastig blick mot henne. Han skulle inte ha något att äta eller dricka så han hade ingen anledning att säga något till henne. Däremot var han mer intresserad av det Aine sade. När Taunammum pratade hade han en tendens att låta monoton och mala på lite för länge, och idag var inget undantag.

    “Nå om de visste vem eller vad ni skulle möta så vore jag knappast till någon hjälp,” kommenterade han sakligt och fullständigt obrytt. “Såvida de inte redan stött på magikern och sedan råkat tappa bort denne, och nu behöver hjälp att få tag på den igen. Om det är så, så vore det olyckligt om de uteblivit med informationen om detta. Ni råkar inte veta om så är fallet?” Frågan var riktad till dem båda.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian beställde honungsöl och en av köttgrytorna, medan han vagt lyssnade på vad de andra sade. Även han hade prövats i Caras Idhrenin, liksom alla paladiner, men det hade visat sig att han inte var ämnad att bli magiker och här var han nu.
    ‘Som ni säger har de en tendens att vara allt för fulla av sig själv för att informera de lägre i rangerna ordentligt.’ sa han lite monotont, men ryckte på axlarna. Det var som det var, och det skulle knappast förändras heller.
    ‘Vi får bara göra det bästa av situationen, och hoppas att vi får komma iväg snart.’

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Aine

    Snart kom pigan ut med en bricka i sin famn och serverade det som det omaka sällskapet beställt. Aine sträckte sig efter bägaren med vinet och förde det till sin mun. Hon läppjade på det och nöjt av smaken. “För fulla av sig själva.” upprepar hon tankfullt och snurrar på vinet i sitt glas. Hon luktade på vinet, innan hon ställde det åt sidan. Hon sträckte sig efter skålen med lammgrytan och skeden. Hon tog några tankfulla skedar, tuggade och lutade sig tillbaka med slutna ögon. “Mmm!” suckar hon nöjd och smackade med sin tunga. Magikern rätar på sig och pekar med skeden mot stenkatten. “Är det säkert att du inte ska smaka” Hon skopade upp lite gryta på skeden och höll fram den till gargoylen. “Gapa stort…” 

Viewing 19 posts - 1 through 19 (of 19 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.