Sista arbetsdagen var avklarad, tack och lov. Errard hade inte mycket till övers för sin nuvarande arbetsgivare och arbetet han utförde kändes som ett slag under bältet. De andra männen i hamnen där han arbetat hade inte varit sena att häckla honom när en utav dem känt igen honom sedan tidigare. De skrattade rått åt hur en krigare lyckats sjunka lågt nog att nu vara säkerhetsansvarig vid lastningen av handelsfartyget de arbetade på. Visserligen var lasten dyrbar, men de hade väl rätt. Glansdagarna var förbi och nu satt han vid ett bord på Den Tysta Trumman och tömde sitt tredje stop. Hans ovårdade bruna hår föll i stripor över hans ansikte. Skägget behövde ansas, kläderna behövde bykas och han luktade allt annat än gott. Under den gräsliga fasaden dolde sig en visserligen välskapt man, men det var en aning svårt att föreställa sig i dagsläget.

En kvinna vid bordet intill hade börjat flörta med honom. Först avfärdade han henne, men nu efter tredje stopet tänkte han att ja, varför inte. Hans rum som han sovit i senaste nätterna låg ju precis ovanför, smidigt nog. De kom överens om att hon skulle ansluta snart, då hon behövde samtala med en vän först. Errard var dock på tok för trött för att stanna och vänta.

Väl uppe på sitt rum råkade han slockna i fåtöljen. Kvinnan som skulle ansluta hade kommit på andra tankar varpå hans sömn förblev ostörd. Han småsnarkade i säkert en halvtimme innan ett hårt bankande på dörren väckte honom med ett ryck. En missnöjd grimas formade anletet när han tittade mot dörren. Hur han lyckats somna i det oväsen som ljöd genom hela byggnaden var ett under, men efter en lång arbetsvecka i varierande väder var han inte förvånad.

Errard kammade igenom håret med fingrarna och drog handen genom skägget innan han stegade fram till dörren som han öppnade utan vidare.

“Jäklar vad hårt du knackar, kvinna…” När han fick syn på kvinnan utanför hans dörr blev han dock mycket konfunderad. Det var inte alls den unga dam som han mött nere i skänkrummet. Inte för att han klagade – det var en klar uppgradering men han misstänkte att hon inte knackat av samma anledning.

“Ursäkta, jag trodde du var någon annan. Så att… vad har du på hjärtat?”

Errard lade upp underarmen mot dörrkarmen och slog på sitt allra charmigaste leende, men det gjorde honom bara marginellt trevligare.

Errard skulle precis fälla en opassande kommentar, påverkad av den öl han hävt i sig, när kvinnan harklade sig. Han såg ner på brevet i hennes hand och leendet flagnade när hon började läsa upp vart det skulle levereras.

“Före detta…” muttrade han bittert och fnös. “Jag antar att det är Arabast, den uslingen, som skickat brevet.”

Hela beskrivningen tycktes förnedrande men den var också slående sann. Det kom trots allt från en vän som kände honom väl. Errard tittade ogillande på brevet som hölls upp mot honom och skiftade sedan blicken mot hennes krävande hand. Givetvis ville hon ha betalt. Han hade aldrig förstått sig på varför han skulle behöva betala för att ta emot vad någon annan skickat till honom. Visst, hon skulle väl ha lön för mödan av att man kunde lita på att få sin post men avsändaren betalade ju för samma sak. Nåja, det var bara att haspla fram några mynt. Med en djup suck drog han sig bakåt.

“Ge mig två sekunder” sade han släpigt och gick inåt rummet. Hans saker var utspridda överallt. Mot hörnet stod en pålyxa lutad, läderstövlarna låg slängda på golvet och över sängkanten låg något klädesplagg. På nattduksbordet stod en flaska halvfull med en tyngre dryck och på golvet nedanför låg ett svärd i sin skida. Errard såg sig fundersamt omkring innan han mindes vart han lagt sin penningpung. Efter lite grävande under madrassen klirrade det till.

“Det verkar onekligen som att mitt sällskap har gått upp i rök så oroa dig inte, du har inte stört annat än mina snarkningar” grymtade Errard och vände sig mot henne. Han öppnade sin penningpung och började gräva runt bland sina mynt med sina smutsiga fingrar.

“Hur mycket ska ni ha nu igen, ni kurier? Och vilken valuta? Jag har allt möjligt här i.”

Nej, något kap var han sannerligen inte och det visste Errard om. I ärlighetens namn skämdes han över sitt förfall. Enda gången han fräschade till sig var inför vissa jobb och när han kom hem mellan varven, annars orkade han inte riktigt. Han dränkte hellre sina sorger i öl och sov bort sin fritid. Nu när en kvinna som han gärna vilade ögonen på trädit in i hans rum var han glad att han inte var fullt så berusad som han planerat att bli. Hon kanske skulle dra ner lite på sina snorkiga kommentarer dock, för hon såg själv inte ut att ha tvättat sig igår direkt.

Errard började plocka upp denirer ur sin penningpung och tittade upp på henne under lugg. Hans bruna ögon uttryckte en viss irritation men han höll tillbaka orden, rädd att hamna på fel fot med budet. Problemet med brev från hans vän Arabast var att det antingen stod mycket viktiga saker skrivna eller något totalt värdelöst. En ljudlig fnysning följt av ett skrockande litet skratt gav Errard dock ifrån sig när hon påstod att hon skulle ha hela 15 denirer. Han skakade på huvudet och fortsatte ta upp mynt efter mynt.

“Jag kan inte minnas att jag någonsin betalat så mycket för ett jäkla brev. Jag hoppas att din resa hit var riktigt jobbig, för det priset. Här – 15.”

Errard gick närmare och tryckte mynten i hennes lediga hand. Med ett flin, lika självbelåtet som hennes, ryckte han sedan åt sig brevet.

“Tur för dig att du är söt. Det måste vara så du överlever att praktiskt taget råna dina kunder.”
Att det var Errard själv som var både glömsk och dum förstod han inte. Det skulle nog gå upp för honom mycket senare att han hade kunnat ge henne lite mynt av normal godtycklig summa.

Errard bröt upp vaxet och vek upp brevet i sina händer. Han sneglade på kvinnan som dubbelkollade mynten och medan hon begav sig ut i korridoren igen ögnade han igenom brevet. Ganska snabbt insåg han att det här inte var bra. Inte bra alls. Hans plötsligt bekymrade blick fastnade vid Silys Quint och “du borde fly”. Han gav sig på att läsa brevet i sin helhet men blev avbruten då kuriren slängde sig in i rummet igen. Det gick inte ens en sekund innan skäktan satte sig i dörren och Errard ryckte till av det plötsliga ljudet. Illa kvickt skrynklade han ihop brevet och stoppade det innanför sin väst. När kuriren smällde igen dörren ryckte han till åter igen och höjde händerna i ren chock.

“Helvete, de är redan här!” Errard blev plötsligt väldigt skarpsint, som om adrenalinkicken trängde undan alkoholens påverkan. Han högg tag i sina stövlar, drog dem slarvigt på sig och grabbade sedan tag i sitt svärd och sin pålyxa. Av ljudet att döma skulle han behöva dem, men mer än så hann han inte ta. De behövde fly genast, omedelbart.
Utifrån korridoren kunde man höra rösten av en man som ropade.
“De är två! Han jobbar med en kvinna! Ta dem båda!”
Errard hörde ropen samtidigt som han skyndade sig fram till fönstret. I all sin hast öppnade han det så våldsamt att ena glasrutan sprack. Sedan vände han sig mot kvinnan och man kunde riktigt se paniken i hans bruna ögon.

“Vi måste ut genom fönstret. Ta min hand så hissar jag ner dig. Så fort du når gatan vill jag att du springer mot stallet, okej?” Errard sträckte ut sin hand i hennes riktning. Hans röst var bestämd men avslöjade rädslan och stresspåslaget som drabbat honom.

Vid de hårda dunsarna tittade Errard oroligt på dörren och hoppades innerligt att ingen skulle hinna ta sig in innan han och det stackars budet lyckats fly. Om hon inte besatt några oanade förmågor såg läget tyvärr pyrt ut. Errard var rund om fötterna och det lät som att flertalet personer var efter dem. Dessutom visste han gott och väl vem Quint var och det betydde tyvärr att deras chanser var små. Den mannen var ruskigt bra på att ha ihjäl folk, den bästa Errard kände till.

Medan kuriren tänkte över sina möjligheter passade han på att spänna på sig svärdsbältet för att få den ur vägen. Penningpungen åkte ner i bältesväskan. Pålyxan ställde han mot väggen intill fönstret och gjorde sig sedan beredd att hjälpa henne ut genom fönstret. När de båda var av samma inställning – att fönstret var den enda vägen ut ur den stressiga situationen – log han betryggande.

Med ett hårt tag höll han om hennes handled och började hjälpa henne ned för fasaden. Det fanns verkligen inget fotfäste. Det fick honom att svälja hårt, för även han behövde ju ta sig ner till marken. Det fick bli ett senare problem. Sammanbitet grep han tag om fönsterkarmen, satte sig på fönsterbläcket och hävde sig ut för att kuriren skulle komma så nära marken som möjligt. Han kände hur sinnet var en aning dåsigt men skakade av sig det bäst han kunde.

“Okej, då kör vi!” Errard släppte hennes handled som han säkerligen kramat alldeles för hårt. Det var en bit till marken men hon skulle inte bryta benen i alla fall. Stressat vände han sig in i rummet och blinkade några gånger för att se ordentligt. Gångjärnen började ge sig när männen på andra sidan slängde sig in i dörren om och om igen.

“Öppna dörren!” skrek någon utifrån hallen.

“Ja, men javisst. Välkomna in mina kära gäster” svarade Errard ironiskt, fast tyst för sig själv. Han grep tag om sin pålyxa, klättrade ut genom fönstret och hakade fast yxhuvudet. Med några tysta svordomar började han klättra nedåt med vapnets hjälp för att komma närmre marken. När det inte gick mer bet han ihop, lossade yxan och föll sedan ned på marken. Luften gick ur honom då han landat på sin rygg, men ljudet av dörren i hans rum som slogs in fick honom att snabbt försöka ta sig upp på fötter.

Det känns som en evighet innan lungorna fylls med luft igen. Han drog djupa andetag, avbrutna av hostningar mellan varven. Plötsligt stelnade han till när figurerna dök upp i fönstret ovanför honom. Han skulle aldrig hinna undan, hann han tänka när den vithårige skytten spände sin båge. Allt gick så snabbt. Plötsligt var hon där, kuriren, och Errard fann sig stirrandes mot ett tunnlock. Han var förvånad av en rad olika saker, framför allt att hon lyckats tänka snabbt och potentiellt räddat hans liv med sin räddningsaktion. Inom loppet av vadå; en sekund? Två? Respekten för kvinnan steg tusenfalt. Hon var inte vilken kurir som helst. Men varför hon över huvud taget räddade hans liv kunde han inte begripa. Det var han som satt henne i knipa och hon var inte skyldig honom någonting. Men det fanns inte tid att tänka över saken. Errard mötte hennes blick, sin egen fylld av stress och förvirring. När hon skrek åt honom hävde han sig upp och satte av efter henne mot stallet.

Pilarna började hagla efter dem där de sprang över stengatan. Errard hade inte tålamod eller sinnesnärvaro nog att röra sig som kvinnan framför honom utan fokuserade på att hålla sig upprätt och krampaktigt hålla i sin pålyxa. Han lyfte handen och lade den forskande mot bröstet, som för att kolla om han hade något innanför kläderna. Dock blev han avbruten då en pil träffade honom rakt i axeln. Med ett kvävt skrik snubblade han in i stallet. Han hade inte tid att bry sig om det dock utan skyndade sig fram till hästarna. Panikartat grep han tag om två träns som han sedan började trä på två utav hästarna.

Det såg förmodligen ut som att han stal de två vackra hästarna, då de stod ut från de andra i stallet. Han behandlade dem inte med vänlighet även om det tog emot. Här var tiden det viktiga att fokusera på. Errard kämpade med att få ut båda hästarna trots sin skadade axel men stod snart i stallgången med dem båda och sitt vapen som han vägrade släppa.

”Här, ta henne” flämtade han och höll fram tyglarna till fuxen. Båda hästarna tycktes bli oroliga av hela situationen, men höll sig i skinnet. ”Kommer du upp själv?”

Errard höll i tyglarna tills kuriren kommit upp på den röda hästen. Hon tycktes kapabel nog så han valde att lita på henne helt och hållet med sin häst. Det var två hästar ur hans fars uppfödning som nu gått i pension från aveln och levde ut sina liv som ridhästar istället. De inte överdrivet gamla än, men nog för att ha hunnit bli lugna och trygga individer. Den ena hade han som packhäst och den andra red han uppå, sedan växlade han. De orkade mycket mer under hans resor då och det möjliggjorde för honom att ha med sig fler saker. Allt sådant lämnade han dock bakom sig nu. Det fanns inte tid att ta med sig någonting. Deras liv var i fara nog som det var redan.

Errard gjorde sig redo att hoppa upp på den andra hästen men hejdade sig vid hennes fråga. Han sneglade först mot sin sårade axel för att sedan titta upp på henne med ett charmerande leende på läpparna – i alla fall enligt honom själv.

“Jag har varit med om värre” sa han med en blinkning. “Men nu måste vi iväg. Rid så fort du kan, jag följer efter.”

Utan förvarning daskade han till fuxen över baken för att hon skulle få en riktig rivstart. Han kunde skymta människorna utanför som flydde ut ur Den Tysta Trumman samt männen som var ute efter dem som började komma ikapp. Så snabbt han förmådde tog Errard sats och hivade sig upp på sin häst. Det var inte utan ett högt grämande från smärtan av pilen. Han hann knappt sätta sig tillrätta innan de var iväg och han satte tyglarna i vänsterhanden samt vapnet i höger. Tyst förbannade han sig själv för att inte vara nykter i en stund som denna. Det var mäkta förvånande att han inte redan var död, även om han visserligen bara fått i sig några öl. Om han undkom så skickliga mördare som dessa skulle han sannerligen ha en historia att kunna skryta med senare.

Med en flygande start följde Errard efter ekipaget som försvann fortare än anat. Tack och lov för att hästarna var i gott skick och hade gott om krut i kroppen fortfarande. När han i hög fart red förbi männen försökte han att komma så nära som möjligt, höjde sin pålyxa och lyckades med nöd och näppe svinga hammarhuvudet i rätt riktning. Det såg bra mycket mer graciöst ut än han kände sig, fumlandes efter den kontroll som en gång suttit i hans starka armar. Med den väldiga kraften som skapades av hans framfart slogs en av figurerna till marken med ett hårt slag till huvudet – lämnandes mannen liggande. Errard hade inte tid att titta tillbaka när han såg hur skäktor flög omkring honom. Han kunde knappt se Haera och hans andra häst längre men springaren han satt på tycktes veta exakt vart de skulle för att komma ikapp hästkompisen. Precis innan de rundade ett hörn stannade allt upp.

Errard kved tyst, hostade och såg hur blodet skvätte ut över hästens man som han nu höll hårt i med båda händerna. Med ögon stora som tefat såg han ned på sin bröstkorg, hur en skäkta och en pil stack ut från bröstet. Han hann inte tänka mycket mer än lungan. De gick rakt genom ljungan – och pilen ödesdigert nära hjärtat. Járns pil, skjuten med yttersta precision. Han började svaja i sadeln medan hästen i ren och skär panik galopperade genom staden, gata efter gata. Det började svartna framför ögonen och han grep stenhårt om manen – kände hur kroppen började ge upp av allt som påverkade den till det sämre.

Hästen stannade inte förrän de kommit ikapp de andra två. Halten blev så tvär att Errard, nästan helt borta vid det här laget, föll rakt ner bland säden och försvann. Ett svagt jämmer ljöd från honom då de två pilarna och skäktan som penetrerade hans överkropp trycktes längre in av fallet. Hans ögon var smärtsamt hopknipna. Det spelade inte längre någon roll vart han var. De kunde lika gärna döda honom nu kändes det som. Nog för att han stått ut med mycket i sina dagar men detta var outhärdligt. Hans bruna häst skyggade undan från hans fall men ville fortfarande inte lämna sin återfunna vän. Med stor ansträngning öppnade Errard ena ögat för att se sig om, men allt han såg var vetet som svajade i vinden mot den mörka himlen.