Post has published by skuggflamma
Viewing 16 posts - 1 through 16 (of 16 total)
  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Haera

    I sin tjänst som kurir spenderade hon väldigt mycket tid ombord skepp, på en hästrygg eller lunkandes på en slingrande stig. Ibland fick hon beträda vackra salar och innersta cirklar, ibland fick hon träffa kungar, drottningar och mäktiga personer… Ibland var det kärleksbrev mellan sedan länge åtskiljda älskare hon leverat. Ibland var nyheterna efterlängtade, ibland var de rent utav oönskade. Man behövde vara alert och man behövde vara snabbfotad. Det var också bra ha uthållighet som kurir, annars kom man inte långt, bokstavligen….

    Denna sena eftermiddag landsteg hon i Celerass, det var inget ovanligt att många brev skulle hit. I sin säck hade Haera många brev. När hon satte sina fötter på fast mark, kändes det ändå som om världen gungade. Hon krökte lite på sin mun, missnöjd. Hon ville inte se ut som de hjulbenta sjöfararna som knappt klarade av att hålla balansen på stilla land, så kuriren satte sig ner på en tunna så fort hon kommit av kajen. För att låta kroppen vänja sig vid att befinna sig på fast mark.

    Det rödbruna håret hade fått havssalt i sina halvlockar och solen hade lockat fram hennes fräknar på näsan. Haera var en människa, med vinden i sitt hår och vägen under sina fötter. Det behövdes inte sägas att hon längtade efter ett varmt mål mat, ett bad och att lägga upp fötterna en kort stund. Kanske hon kunde unna sig en kväll på wärdshuset och hitta någon som skulle bjuda henne på ett stop eller ett glas av det ljusgröna vinet som Celeras var så känt för? Flinande över kvällens planer som började formas i hennes huvud, stack hon ner sin hand i väskan och drog upp ett par brev, studerade de olika handstilarna och namnen på dem. Vissa kände hon sedan förr, det var handelshus, skattemästare och kaptener. Hon hade sprungit med brev till dem för jämnan. Några namn var helt nya och därför lite mer lockande… Hon stoppade därför ner alla brev utom ett, namnet på det var okänt för henne. Dessutom skrivet med bläck som skimrade i regnbågens alla färger när man höll upp det mot ljuset.

    Hennes rumpa lämnade tunnan. Haera gick med stadigare steg mot staden. Adressen var till ett wärdshus, Den Tysta Trumman… och specifikt nog, visste avsändaren vilket rum som mottagaren skulle befinna sig i, det var lite ovanligt. Wärdshuset låg bara ett stenkast från hamnen. Dess skylt, en trasig trumma, svajade i den tilltagande brisen som letat sig in i gränden. Den Tysta Trumman var inte ett tyst wärdshus, flera hade redan avsluta sitt dagsverke och sökt sig in i krogen, för att spendera sina hårt förvärvade slantar på öl, vin och sällskap. En stilig ung bard med blond hår plågade en flöjt, men Haera slösade ingen tid. Hon lämnade det livliga skänkrummet bakom sig och styrde stegen mot övervåningen och rum 7. Hon knackade hårt på trädörren, bara för att vara säkert på att det hördes över sorlet från nedervåningen.

     

    • This topic was modified 1 år, 1 månad sedan by skuggflamma.
    • This topic was modified 1 år, 1 månad sedan by skuggflamma.
  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Sista arbetsdagen var avklarad, tack och lov. Errard hade inte mycket till övers för sin nuvarande arbetsgivare och arbetet han utförde kändes som ett slag under bältet. De andra männen i hamnen där han arbetat hade inte varit sena att häckla honom när en utav dem känt igen honom sedan tidigare. De skrattade rått åt hur en krigare lyckats sjunka lågt nog att nu vara säkerhetsansvarig vid lastningen av handelsfartyget de arbetade på. Visserligen var lasten dyrbar, men de hade väl rätt. Glansdagarna var förbi och nu satt han vid ett bord på Den Tysta Trumman och tömde sitt tredje stop. Hans ovårdade bruna hår föll i stripor över hans ansikte. Skägget behövde ansas, kläderna behövde bykas och han luktade allt annat än gott. Under den gräsliga fasaden dolde sig en visserligen välskapt man, men det var en aning svårt att föreställa sig i dagsläget.

    En kvinna vid bordet intill hade börjat flörta med honom. Först avfärdade han henne, men nu efter tredje stopet tänkte han att ja, varför inte. Hans rum som han sovit i senaste nätterna låg ju precis ovanför, smidigt nog. De kom överens om att hon skulle ansluta snart, då hon behövde samtala med en vän först. Errard var dock på tok för trött för att stanna och vänta.

    Väl uppe på sitt rum råkade han slockna i fåtöljen. Kvinnan som skulle ansluta hade kommit på andra tankar varpå hans sömn förblev ostörd. Han småsnarkade i säkert en halvtimme innan ett hårt bankande på dörren väckte honom med ett ryck. En missnöjd grimas formade anletet när han tittade mot dörren. Hur han lyckats somna i det oväsen som ljöd genom hela byggnaden var ett under, men efter en lång arbetsvecka i varierande väder var han inte förvånad.

    Errard kammade igenom håret med fingrarna och drog handen genom skägget innan han stegade fram till dörren som han öppnade utan vidare.

    “Jäklar vad hårt du knackar, kvinna…” När han fick syn på kvinnan utanför hans dörr blev han dock mycket konfunderad. Det var inte alls den unga dam som han mött nere i skänkrummet. Inte för att han klagade – det var en klar uppgradering men han misstänkte att hon inte knackat av samma anledning.

    “Ursäkta, jag trodde du var någon annan. Så att… vad har du på hjärtat?”

    Errard lade upp underarmen mot dörrkarmen och slog på sitt allra charmigaste leende, men det gjorde honom bara marginellt trevligare.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Haera

    Jäklar vad hårt du knackar, kvinna… Vid det här laget, under alla hennes yrkesverksamma år, hade hon blivit bemött på alla tänkbara sätt. Några mer välkomnande än andra. Hon hade blivit omfamnad, hon hade blivit beskjuten, hon hade blivit jagad och hon hade blivit inbjuden. Det var svårt att veta hur mottagandet skulle bli helt enkelt och hon hade helt enkelt slutat försöka gissa sig till vad som skulle hända vid det här laget. “Väntade du på någon annan… ah, såklart! Haera såg hans hår, som han verkade rätt hastigt rättat till, han väntade på sitt damsällskap. Hon log ursäktande och kastade en snabb blick över sin axel. Korridoren var tom, förutom på en liten husmus som sprang längs golvlisten. “Jag ska inte besvära dig speciellt länge.”

    Hon harklade sig och läste vad som stod på brevet. “Till den före detta legoknekten Errard. Wärdshuset Den Tysta Trumman. Rum sju. Förmodligen sovande i fotöljen.” Sedan vred hon brevet mot honom, så att han kunde se framsidan också. Det var en väldigt detaljerad adress. Bokstäverna glänste som fiskfjäll i det dunkla ljuset i dörröppningen. “Det är väl du, förmodar jag? Ursäkta att jag knackade så hårt, men.. det stod här att … ja… du förmodligen sov.”  Innan hon höll upp brevet framför hans näsa, då kan lutade sig fram över dörrkarmen. Hon såg på honom att han ansträngde sig för att tjusa henne med sitt leende. En puff av hans doft slog mot henne när han lutade sig in över henne. Han luktade som hamnen, av tungt arbete (svett alltså) och dåliga vanor, alkohol. Men Haera luktade inte bättre själv, hon hade varit på ett skepp i över en månad… Men han väntade han inte nyss på någon annan? Han var dessutom lika unken som den trötta kuriren; var han ens stilig eller var det hon som var desperat?!

    Innan hon tänkte ge mannen brevet ville hon ha betalt, men den här mannen såg inte ut att ha mycket över. Men det var ju kutym att betala kuriren. Oavsett om man bett om ett brev eller inte, så i en krävande gest håller hon ut sin hand. Handflatan upp och med fingrarna gjorde hon en universell gest för ‘betalningen först, tack.’

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Errard skulle precis fälla en opassande kommentar, påverkad av den öl han hävt i sig, när kvinnan harklade sig. Han såg ner på brevet i hennes hand och leendet flagnade när hon började läsa upp vart det skulle levereras.

    “Före detta…” muttrade han bittert och fnös. “Jag antar att det är Arabast, den uslingen, som skickat brevet.”

    Hela beskrivningen tycktes förnedrande men den var också slående sann. Det kom trots allt från en vän som kände honom väl. Errard tittade ogillande på brevet som hölls upp mot honom och skiftade sedan blicken mot hennes krävande hand. Givetvis ville hon ha betalt. Han hade aldrig förstått sig på varför han skulle behöva betala för att ta emot vad någon annan skickat till honom. Visst, hon skulle väl ha lön för mödan av att man kunde lita på att få sin post men avsändaren betalade ju för samma sak. Nåja, det var bara att haspla fram några mynt. Med en djup suck drog han sig bakåt.

    “Ge mig två sekunder” sade han släpigt och gick inåt rummet. Hans saker var utspridda överallt. Mot hörnet stod en pålyxa lutad, läderstövlarna låg slängda på golvet och över sängkanten låg något klädesplagg. På nattduksbordet stod en flaska halvfull med en tyngre dryck och på golvet nedanför låg ett svärd i sin skida. Errard såg sig fundersamt omkring innan han mindes vart han lagt sin penningpung. Efter lite grävande under madrassen klirrade det till.

    “Det verkar onekligen som att mitt sällskap har gått upp i rök så oroa dig inte, du har inte stört annat än mina snarkningar” grymtade Errard och vände sig mot henne. Han öppnade sin penningpung och började gräva runt bland sina mynt med sina smutsiga fingrar.

    “Hur mycket ska ni ha nu igen, ni kurier? Och vilken valuta? Jag har allt möjligt här i.”

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Haera

    Det såg ut som om en virvelvind dragit genom hans rum. Hon noterade vapnen som låg utspridda lite här och var, om han var en före detta legoknekt, varför hade han sina vapen kvar? Nyfiket kliade hon sig i tinningen och lät blicken svepa över kläderna som låg utspridda här och där, hon tackade tyst gudarna att han inte öppnat näck. Han verkade inte ha någon större ordning på sina saker. “Arabast? Hmm, ja, mycket möjligt att det är han som skickat brevet. Det vet vi ju inte förens du öppnat…”  Det här brevet, tillsammans med ett gäng andra hade hon tagit över från en annan kurir. Wyllam skulle norrut, så hon hade gett honom de brev och paket hon haft som var ämnade dit och han hade gett henne det som skulle söderut. Hon reste hellre mot värmen än mot kylan. “Ja.. undrar varför? Du är ju ett riktigt kap.” Det var inte utan sarkasm, som hon svarade på uttalande om att hans sällskap fått andra planer.

    Hon var van vid att få en dörr i nyllet, så när han gick in i sitt rum, tog hon ett steg över tröskeln. Oinbjuden. Men folk smet ofta ifrån betalningen och hon ville inte förlora ett enda mynt.  “Denirer, tack.”  Hon skulle trots allt spendera flera dagar (kanske månader) i Celeras, då kunde hon lika gärna ta betalt i den lokala valutan. Hon log oskyldigt när han kom emot henne med sin penningpung. Hon höll upp brevet mellan två fingrar. De flesta betalade vad de tyckte att det var värt, att ett brev faktiskt kom fram. Annars fanns det ju en risk att kuriren “insåg” man läst fel adress och gick, då blev man utan brev. Dessutom talade postiljonen med varandra, om någon smet undan betalningen allt för ofta, skulle de brev denne någon ville skicka, mystiskt försvinna längs vägen. Kort och gott, det var svårt att sätta ett pris på det. “Vad är en väns ord värda? Kan det vara en varning här? Kan det vara glädjande nyheter?” Som om detta brev höll gisslan… Hennes gröna ögon granskade brevet och hon flinade mot honom. Hur mycket kunde hon mjölka honom på?  Det krävdes bara en kort fundering. “Vi säger väl.. 15 denirer.” Retfullt viftade hon brevet framför hans näsa.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Nej, något kap var han sannerligen inte och det visste Errard om. I ärlighetens namn skämdes han över sitt förfall. Enda gången han fräschade till sig var inför vissa jobb och när han kom hem mellan varven, annars orkade han inte riktigt. Han dränkte hellre sina sorger i öl och sov bort sin fritid. Nu när en kvinna som han gärna vilade ögonen på trädit in i hans rum var han glad att han inte var fullt så berusad som han planerat att bli. Hon kanske skulle dra ner lite på sina snorkiga kommentarer dock, för hon såg själv inte ut att ha tvättat sig igår direkt.

    Errard började plocka upp denirer ur sin penningpung och tittade upp på henne under lugg. Hans bruna ögon uttryckte en viss irritation men han höll tillbaka orden, rädd att hamna på fel fot med budet. Problemet med brev från hans vän Arabast var att det antingen stod mycket viktiga saker skrivna eller något totalt värdelöst. En ljudlig fnysning följt av ett skrockande litet skratt gav Errard dock ifrån sig när hon påstod att hon skulle ha hela 15 denirer. Han skakade på huvudet och fortsatte ta upp mynt efter mynt.

    “Jag kan inte minnas att jag någonsin betalat så mycket för ett jäkla brev. Jag hoppas att din resa hit var riktigt jobbig, för det priset. Här – 15.”

    Errard gick närmare och tryckte mynten i hennes lediga hand. Med ett flin, lika självbelåtet som hennes, ryckte han sedan åt sig brevet.

    “Tur för dig att du är söt. Det måste vara så du överlever att praktiskt taget råna dina kunder.”
    Att det var Errard själv som var både glömsk och dum förstod han inte. Det skulle nog gå upp för honom mycket senare att han hade kunnat ge henne lite mynt av normal godtycklig summa.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Haera

    “Dåså, då är vi klara med varandra. Tack och god kväll..!” 

    Hon tog emot mynten och log. Hon släppte brevet och kontrollräknade mynten. Ifall han tänkt tanken på att blåsa henne eller om han hade problem med att räkna. När det gått så lätt att få 15 mynt, ville hon ha det också. Hon fnös lite åt honom när han kallade henne söt. Kuriren backade ut ur rummet … och där kunde deras gemensamma historia varit slut. Om det inte vore för att en man med ett armborst stod överst i trappan och siktade på henne. Hon kastar sig tillbaka in i rummet, precis i sista stund. Med ett klick och ett “thwack!” satte sig en rödfjädrad skäkta i dörren. Förfärat slet hon tag i dörren och smällde igen den. Så hårt att fönsterglasen skallrade. Reglade dörren fort och vände sig mot honom, med ett skrämt uttryck. Den gröna ögonen uppspärrade och munnen öppen i ett kvävt skrik, som verkade fastnat i hennes hals. På våningen under dem hade det festliga sorlet tystnat, men det var inte tyst. Det hördes dunsar och smällar där nere, skrammel från rustningar och det där metalliska ljudet från när ett svärd dras ut sin skida.

    De första orden på breven är kladdiga, överstrukna och slarviga, men de går att läsa.

    “Kära Errard… Nej, vänta, bästa Errard… fast jag är inte så säker på om du är den bäste Errarden i Talanrien… Till min vän..

    Till Errard.

    Det här är en varning, du kommer bli förintad om du dröjer dig kvar där du är. De har tagit Cidus, som du säkert förstår är det inte en fråga OM du kommer bli förråd, utan när. Faktumet är att jag nu när jag tänker på det så har jag ju redan har hört att de skickat någon som kallas Silys Quint efter dig. Visst var det han du jobbade med under en kort period i Iserion? Ganska vedervärdig man, om jag förstod dig rätt. Men jag undrade alltid om det inte var lite avundsjuka bakom ditt skitsnack… 

    Hursomhelst, jag ska inte bli alltför långrandig, men du borde fly.

    Hälsningar
    Arabast

    P.S Kuriren kommer försöka plundra dig, det vore rätt åt dig, men betala henne inte mer än sju!

    P.S.2  Du har väl inte sålt artefakten för att ha råd med sprit?!

    P.S.3 OM du har gjort det, hämta tillbaka den genast!!“

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Errard bröt upp vaxet och vek upp brevet i sina händer. Han sneglade på kvinnan som dubbelkollade mynten och medan hon begav sig ut i korridoren igen ögnade han igenom brevet. Ganska snabbt insåg han att det här inte var bra. Inte bra alls. Hans plötsligt bekymrade blick fastnade vid Silys Quint och “du borde fly”. Han gav sig på att läsa brevet i sin helhet men blev avbruten då kuriren slängde sig in i rummet igen. Det gick inte ens en sekund innan skäktan satte sig i dörren och Errard ryckte till av det plötsliga ljudet. Illa kvickt skrynklade han ihop brevet och stoppade det innanför sin väst. När kuriren smällde igen dörren ryckte han till åter igen och höjde händerna i ren chock.

    “Helvete, de är redan här!” Errard blev plötsligt väldigt skarpsint, som om adrenalinkicken trängde undan alkoholens påverkan. Han högg tag i sina stövlar, drog dem slarvigt på sig och grabbade sedan tag i sitt svärd och sin pålyxa. Av ljudet att döma skulle han behöva dem, men mer än så hann han inte ta. De behövde fly genast, omedelbart.
    Utifrån korridoren kunde man höra rösten av en man som ropade.
    “De är två! Han jobbar med en kvinna! Ta dem båda!”
    Errard hörde ropen samtidigt som han skyndade sig fram till fönstret. I all sin hast öppnade han det så våldsamt att ena glasrutan sprack. Sedan vände han sig mot kvinnan och man kunde riktigt se paniken i hans bruna ögon.

    “Vi måste ut genom fönstret. Ta min hand så hissar jag ner dig. Så fort du når gatan vill jag att du springer mot stallet, okej?” Errard sträckte ut sin hand i hennes riktning. Hans röst var bestämd men avslöjade rädslan och stresspåslaget som drabbat honom.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Haera

    Hon ville förklara för männen utanför att hon inte alls var i maskopi med denne man, Errard, som verkade ändå vetat att några var efter honom. Hon slet åt sig en stol och ställde den framför dörren, det skulle inte spela någon roll, det behövdes mer möbler för en vettig barrikad. Men förhoppningsvis kanske en snubblade över stolen… Det fanns inte tid att släpa dit fler möblemang heller! Det började dunsa hårt mot dörren, inte trodde hon att de hade en murbräcka, men det var absolut någon stor person som sparkade eller knuffade på dörren för att den skulle gå upp. Gångjärnen skulle troligen ge upp före dörren, hon hörde hur det knarrade i dörrens gängor. Kuriren vände på klacken och sprang de få stegen över till fönstret. Hon tittade snabbt ner, det var ju flera meter ner! Det sög till i hennes mage när hon stirrade på gatan nedanför. De var ju på andra våningen…!

    Haera gav honom en orolig blick, men hon fick helt enkelt lov att lita på honom. Beslutsamt nickade hon, tog hon hans arm och klättrade upp i fönstret. Hon kikade ner, om det fanns något på fasaden hon kunde sätta sina fötter på.  Inte riktigt, men hon var ganska säger på att om han hissade ner henne tillräckligt långt skulle hon kunna landa utan att bryta några viktiga lemmar. Haera var ingen fasadklättrare, så hon började åla sig ut ur fönster gluggen, försökte hitta fotfäste mot den kalkade husväggen. Men hon sparkade bara ner färgflagor.  “Okej, du kan.. släppa.” Hon stirrade ner på punkten hon skulle landa på, det skulle inte vara en skön landning…

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Vid de hårda dunsarna tittade Errard oroligt på dörren och hoppades innerligt att ingen skulle hinna ta sig in innan han och det stackars budet lyckats fly. Om hon inte besatt några oanade förmågor såg läget tyvärr pyrt ut. Errard var rund om fötterna och det lät som att flertalet personer var efter dem. Dessutom visste han gott och väl vem Quint var och det betydde tyvärr att deras chanser var små. Den mannen var ruskigt bra på att ha ihjäl folk, den bästa Errard kände till.

    Medan kuriren tänkte över sina möjligheter passade han på att spänna på sig svärdsbältet för att få den ur vägen. Penningpungen åkte ner i bältesväskan. Pålyxan ställde han mot väggen intill fönstret och gjorde sig sedan beredd att hjälpa henne ut genom fönstret. När de båda var av samma inställning – att fönstret var den enda vägen ut ur den stressiga situationen – log han betryggande.

    Med ett hårt tag höll han om hennes handled och började hjälpa henne ned för fasaden. Det fanns verkligen inget fotfäste. Det fick honom att svälja hårt, för även han behövde ju ta sig ner till marken. Det fick bli ett senare problem. Sammanbitet grep han tag om fönsterkarmen, satte sig på fönsterbläcket och hävde sig ut för att kuriren skulle komma så nära marken som möjligt. Han kände hur sinnet var en aning dåsigt men skakade av sig det bäst han kunde.

    “Okej, då kör vi!” Errard släppte hennes handled som han säkerligen kramat alldeles för hårt. Det var en bit till marken men hon skulle inte bryta benen i alla fall. Stressat vände han sig in i rummet och blinkade några gånger för att se ordentligt. Gångjärnen började ge sig när männen på andra sidan slängde sig in i dörren om och om igen.

    “Öppna dörren!” skrek någon utifrån hallen.

    “Ja, men javisst. Välkomna in mina kära gäster” svarade Errard ironiskt, fast tyst för sig själv. Han grep tag om sin pålyxa, klättrade ut genom fönstret och hakade fast yxhuvudet. Med några tysta svordomar började han klättra nedåt med vapnets hjälp för att komma närmre marken. När det inte gick mer bet han ihop, lossade yxan och föll sedan ned på marken. Luften gick ur honom då han landat på sin rygg, men ljudet av dörren i hans rum som slogs in fick honom att snabbt försöka ta sig upp på fötter.

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Haera

    Hur redo hon än trott att hon var, så var hon inte redo för fallet. Hårt landar hon på sina fötter och hon försöker böja på knäna, rulla, för att parera den hårda landningen. Men hon var inte en fasadklättrare eller en akrobat, smärtan från landningen ringer som ett eko upp genom hennes ben. Hårt landar hon på sin axel och är rädd för att hon ska slå den ur led, men hon klarar sig. Haera kravlar sig upp på fötter och börjar småspringa mot stallet.

    Men så hör hon en tung duns bakom henne och hon stannade upp, det där lät inte bra…  Kuriren vände sig om mot byggnaden igen. Där såg hon Errard, han låg på marken och kippade efter luft, han såg som en fisk som blivit uppdragen på land. Hon hörde braket och dunsarna från rummet ovanför. Gångjärnen och dörren hade gett vika. Där såg flera gestalter rusa upp till fönstret, deras kroppar dök upp i öppningen som hotfulla skuggor. Hon såg en vithårig man hon kände igen, det silverblonda håret och den vita pilbågen tillhörde en av Celeras, kanske Talanriens mest kända bågskyttar; Járn Tavast. Haera hade sett honom tävla i flera olika tornerspel… De andra klev åt sidan för att släppa fram honom till fönstret. Han drog en pil från ett koger på hans rygg och Haera slet åt sig locket från en silltunna, hon rusar fram och hinner precis kasta sig fram över legoknekten. Haera glider över kullerstenen den sista metern.  Twang! , ljudet av en bågsträng som vibrerar när den släppte sin dödande kraft, pilen störtade mot dem som en blixt med det särpräglade suset. Sedan slog pilen ner som en hammare i den provisoriska skölden som hon fått upp över Errard i sista stund. Kraften i pilens nedslag vibrerar upp genom hennes handleder och armar, men hon tappar inte den temporära skölden. Faktumet att hon lyckades förvånade både henne och bågskytten. Snart insåg hon att locket spruckit, det skulle inte rädda dem från flera pilar. Hon kastar en blick mot Errard, som skvallrade om att hon både var rädd och överraskad.  Bågskytten Járn stirrade ned på dem med munnen uppspärrad i förvåning, han tappade nästan sin vackra långbåge.

    Haera kastar det trasiga trälocket åt sidan och snubblade upp på fötter. “UPP! DU MÅSTE UPP! NU!” flämtade hon fram till Errard, var det något som kuriren visste, var det hur man sprang för att inte bli skjuten. Vägen till stallet gick inte i en rak väg, men som tur var så var den vida stalldörren öppen. Pilarna ven omkring henne, men hon lyckades zick-zacka sig fram och undvika dem. Hon kastade sig in i stallet och gömde sig bakom en höbal, medan hon väntade på Errard och försökte samtidigt hämta andan. Haera stirrade på sina händer som skakade kraftigt, adrenalin och panik gjorde att hon inte klarade av att hålla dem stilla längre. Vad hade Errard egentligen gjort, om de skickade några av landets bästa efter honom?! 

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Det känns som en evighet innan lungorna fylls med luft igen. Han drog djupa andetag, avbrutna av hostningar mellan varven. Plötsligt stelnade han till när figurerna dök upp i fönstret ovanför honom. Han skulle aldrig hinna undan, hann han tänka när den vithårige skytten spände sin båge. Allt gick så snabbt. Plötsligt var hon där, kuriren, och Errard fann sig stirrandes mot ett tunnlock. Han var förvånad av en rad olika saker, framför allt att hon lyckats tänka snabbt och potentiellt räddat hans liv med sin räddningsaktion. Inom loppet av vadå; en sekund? Två? Respekten för kvinnan steg tusenfalt. Hon var inte vilken kurir som helst. Men varför hon över huvud taget räddade hans liv kunde han inte begripa. Det var han som satt henne i knipa och hon var inte skyldig honom någonting. Men det fanns inte tid att tänka över saken. Errard mötte hennes blick, sin egen fylld av stress och förvirring. När hon skrek åt honom hävde han sig upp och satte av efter henne mot stallet.

    Pilarna började hagla efter dem där de sprang över stengatan. Errard hade inte tålamod eller sinnesnärvaro nog att röra sig som kvinnan framför honom utan fokuserade på att hålla sig upprätt och krampaktigt hålla i sin pålyxa. Han lyfte handen och lade den forskande mot bröstet, som för att kolla om han hade något innanför kläderna. Dock blev han avbruten då en pil träffade honom rakt i axeln. Med ett kvävt skrik snubblade han in i stallet. Han hade inte tid att bry sig om det dock utan skyndade sig fram till hästarna. Panikartat grep han tag om två träns som han sedan började trä på två utav hästarna.

    Det såg förmodligen ut som att han stal de två vackra hästarna, då de stod ut från de andra i stallet. Han behandlade dem inte med vänlighet även om det tog emot. Här var tiden det viktiga att fokusera på. Errard kämpade med att få ut båda hästarna trots sin skadade axel men stod snart i stallgången med dem båda och sitt vapen som han vägrade släppa.

    ”Här, ta henne” flämtade han och höll fram tyglarna till fuxen. Båda hästarna tycktes bli oroliga av hela situationen, men höll sig i skinnet. ”Kommer du upp själv?”

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Haera

    Pilar var för det mesta tysta, det var en av deras bästa kvalitéer. Men helt ljudlösa var de inte, hon hörde på hans grymtande att han blivit träffad. Varför sprang du inte zick-zack!? Hon ville skälla på honom, männen på övervåningen skulle rusa mot dörren och trappan ner när de insett att Errard och hon nu försökte fly. Kuriren kikar förvirrat upp bakom höet. Pilen i hans skuldra tillhörde Járn, det var bara han som använde de silverglimmande fjädrarna från saltsvalorna. Någon med myndig stämma ropade ut befallningar där inne, flera andra gäster hade börjat fly ut från wärdshuset nu när de insett att det kunde bli våldsamt här. Haera började känna sig förvirrad, det var svårt att fokusera på någonting alls i det begynnande kaoset. Hon såg en reslig figur kliva ut från Den Tysta Trumman och se sig omkring med en rovdjursliknande blick. Som om han sökte efter sitt nästa offer… sitt byte,

    När hon väl insåg att de ögonen stirrade på henne, hickade hon till och sprang fram till Errard och kravlade sig upp på hästen. Det hade gått fortare om de varit sadlade, men hon förstod att det inte fanns någon tid till att slänga på den en sadel? Men hon kunde rida, hade alltid önskat att hon fått äga en häst. Men de var dyra och en simpel kurir hade inte råd med någon häst. Ett fåtal gånger hade hon fått använda häst, när det varit brådskande bud. Så Haera var ingen rutinerad ryttare, men hon kunde i alla fall ta sig upp själv och visste hur man höll tyglarna. Däremot hade hon aldrig ridit utan en sadel, så hon kände hur oron över att ramla av steg inom henne. Allting gick så fort, egentligen behövde hon inte fly, hon hade inte behövt rädda honom.. Haera var inte alls inblandad i nått av det här, det var som om kroppen agerade av sig självt.

    “Är du.. verkligen i skick för att rida?” Hon stirrade på den vackra pilen som stack ut från mannens axel.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Errard höll i tyglarna tills kuriren kommit upp på den röda hästen. Hon tycktes kapabel nog så han valde att lita på henne helt och hållet med sin häst. Det var två hästar ur hans fars uppfödning som nu gått i pension från aveln och levde ut sina liv som ridhästar istället. De inte överdrivet gamla än, men nog för att ha hunnit bli lugna och trygga individer. Den ena hade han som packhäst och den andra red han uppå, sedan växlade han. De orkade mycket mer under hans resor då och det möjliggjorde för honom att ha med sig fler saker. Allt sådant lämnade han dock bakom sig nu. Det fanns inte tid att ta med sig någonting. Deras liv var i fara nog som det var redan.

    Errard gjorde sig redo att hoppa upp på den andra hästen men hejdade sig vid hennes fråga. Han sneglade först mot sin sårade axel för att sedan titta upp på henne med ett charmerande leende på läpparna – i alla fall enligt honom själv.

    “Jag har varit med om värre” sa han med en blinkning. “Men nu måste vi iväg. Rid så fort du kan, jag följer efter.”

    Utan förvarning daskade han till fuxen över baken för att hon skulle få en riktig rivstart. Han kunde skymta människorna utanför som flydde ut ur Den Tysta Trumman samt männen som var ute efter dem som började komma ikapp. Så snabbt han förmådde tog Errard sats och hivade sig upp på sin häst. Det var inte utan ett högt grämande från smärtan av pilen. Han hann knappt sätta sig tillrätta innan de var iväg och han satte tyglarna i vänsterhanden samt vapnet i höger. Tyst förbannade han sig själv för att inte vara nykter i en stund som denna. Det var mäkta förvånande att han inte redan var död, även om han visserligen bara fått i sig några öl. Om han undkom så skickliga mördare som dessa skulle han sannerligen ha en historia att kunna skryta med senare.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/10/2018

    Haera

    Hästen kastade sig iväg, den började genast galoppera. Haera slängde sig runt hästens hals för att ens ha en chans att stanna kvar på hästryggen. Fartvinden kändes mot hennes ansikte som en smekning, men fick hennes öron att tåras. Prisjägarna som lämnat Den Tysta Trumman och börjat samlas på gårdsplanen utanför, kastade sig åt sidan för att inte bli nedtrampade. Pilar viner förbi hennes huvud, hon hörde det tysta visslandet och den dova smällen när de satte sig i en husvägg bakom. Det dundrade och klapprade från hästens hårda hovar mot de stenlagda gatorna när den stormade genom staden. Folk pressade sig mot väggarna i de trånga gränderna för att inte hamna i vägen, på ett torg skrek folk ilsket och kastade frukt efter dem efter att hästen hoppat över en skottkärra och vält en köpmans marknadsstånd. Kuriren klängde sig fast på hästen som en apa och räknade det som ett personlig mirakel när hon inte föll av hästen då den hoppade. Hon höll i hästens tyglar, men mest av ren vana. Hästen hade fått panik av allt tumult och den lät sina flyktinstinkter leda den ut ur staden.  Rödtoppen kunde inte göra annat än att försöka hålla sig kvar på hästryggen. Hon vågade knappt hålla ögonen öppna utan borrade ofta ner ansiktet i hästens man när det blev för mycket. Haera klarade inte ens av att skrika, hon var fullt koncentrerad på att sitta kvar på hästryggen.

    När hästen i fyrsprång lämnat stadsmuren långt bakom sig, vågar Haera räta på sig och samla in tyglarna, korta ned den och i alla fall föreslå för hästen att det var dags att göra halt. Hästens kropp var blank av svett och den löddrade ur munnen, den svarade genom att faktiskt sakta ner och till slut stanna. Först då törs Haera vända sig om och se om Errard faktiskt kunnat hålla jämna steg med dem och om de fortfarande hade prisjägare i sina hälar. Hästen andades häftigt och fnös, en piskade med sin svans för att jaga bort de stora åkerflugor som lockats hit av doften från dess varma kropp. Staden var långt borta, hon såg de ljusa murarna och stadens tinnar och torn höja sig som en siluett mot havet. Havet som låg blank som en gnistrande spegel och gjorde vinden salt, men frisk. Framför sig och bakom sig, sträckte sig åkrar ut. Det var ett annat slags hav, av korn och råg, de långa stråna svajande i vinden i våg-liknande rörelser. Utanför stadsmuren låg gårdarna utplacerade med långa mellanrum. Haera gled av hästen, hennes ben kändes skakiga och svaga. Det gula vetet räckte henne upp till höfterna. Inte ens då märkte hon resterna från frukterna som klibbade i hennes hår.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Med en flygande start följde Errard efter ekipaget som försvann fortare än anat. Tack och lov för att hästarna var i gott skick och hade gott om krut i kroppen fortfarande. När han i hög fart red förbi männen försökte han att komma så nära som möjligt, höjde sin pålyxa och lyckades med nöd och näppe svinga hammarhuvudet i rätt riktning. Det såg bra mycket mer graciöst ut än han kände sig, fumlandes efter den kontroll som en gång suttit i hans starka armar. Med den väldiga kraften som skapades av hans framfart slogs en av figurerna till marken med ett hårt slag till huvudet – lämnandes mannen liggande. Errard hade inte tid att titta tillbaka när han såg hur skäktor flög omkring honom. Han kunde knappt se Haera och hans andra häst längre men springaren han satt på tycktes veta exakt vart de skulle för att komma ikapp hästkompisen. Precis innan de rundade ett hörn stannade allt upp.

    Errard kved tyst, hostade och såg hur blodet skvätte ut över hästens man som han nu höll hårt i med båda händerna. Med ögon stora som tefat såg han ned på sin bröstkorg, hur en skäkta och en pil stack ut från bröstet. Han hann inte tänka mycket mer än lungan. De gick rakt genom ljungan – och pilen ödesdigert nära hjärtat. Járns pil, skjuten med yttersta precision. Han började svaja i sadeln medan hästen i ren och skär panik galopperade genom staden, gata efter gata. Det började svartna framför ögonen och han grep stenhårt om manen – kände hur kroppen började ge upp av allt som påverkade den till det sämre.

    Hästen stannade inte förrän de kommit ikapp de andra två. Halten blev så tvär att Errard, nästan helt borta vid det här laget, föll rakt ner bland säden och försvann. Ett svagt jämmer ljöd från honom då de två pilarna och skäktan som penetrerade hans överkropp trycktes längre in av fallet. Hans ögon var smärtsamt hopknipna. Det spelade inte längre någon roll vart han var. De kunde lika gärna döda honom nu kändes det som. Nog för att han stått ut med mycket i sina dagar men detta var outhärdligt. Hans bruna häst skyggade undan från hans fall men ville fortfarande inte lämna sin återfunna vän. Med stor ansträngning öppnade Errard ena ögat för att se sig om, men allt han såg var vetet som svajade i vinden mot den mörka himlen.

Viewing 16 posts - 1 through 16 (of 16 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.