‘’Hon skall en dag resa sig, den tredje dottern, härskarinnan skall Izeleth oss sända. En dag skall vi resa oss, när vi vandrat genom elden skall vi skåda henne. Vår härskarinna som skall leda oss till den nya eran.

När mörkret är som djupast och dess herre vandrar på vår jord, då skall vi söka efter hoppet och finna. För hon kommer att vara där, hon kommer finnas där, hon kommer leda oss till den nya eran. Härskarinnan, dotter till Izeleth’’

Agarand, på gränsen till Märehn

Vinden vinande kring de små vindpinade husen som låg utspridda utmed det öppna landskapet som omgav dem. Land som en gång hade täckts ut av grönskande skog låg nu bar om vintertiden då skörden hade bärgats. I mitten av de små klungor som husen som oftast bildade låg det små tempel. Många gånger återfanns husens invånares enda hopp och tröst på insidan av tempelet. För även om husens invånare i generationer efter generationer hade brutit upp landet under mödosamt arbete, där träden hade blivit till värmande eldar mot kylan och trygga hem som gav skydd mot de piskande vindarna.

Trots det hade den välfärd som kom från landet inte funnit sin väg till de fattiga invånarna ute i husen. Det var inte för deras egen skull de hade rivit upp de mossklädda stenarna som en gång hade givit ett hem åt skogens väsen för att markera gränserna mellan egendomar. Nej, deras hårda slit och umbäranden hade varit för dem som levde i de praktfulla godsen som nu reste sig högt över landskapet. Det var de som ägde jorden och floderna, det var på deras order som de hade drivit bort nymferna som en gång lekt i vattendragen. Allt flr att tämja floderna med dammar och dra nytta av dem för kvarnarna som ni stod på rad utmed floderna. För civilisationen skull måste naturen ge vika, för de rika måste omvärlden underkasta sig.

Nej, invånarna i dessa små hus som var mer som ruckel än hus hade ytterst lite och allt de kunde göra var att dra sina enkla och slitna kläder tätare kring som mot vinden. Medan de slet vidare med sin korta och hårda liv ovetandes om den fara som fanns där bortom horisonten av det vindpinade landskapet. Där borta fanns resterna av den gamla skogen och där fanns dess invånare, hämndlystna och vredgade var de. Väsen som saknade sina hem och varelser som saknade sina lekar, de skulle inte bry sig om huruvida någon människa var skyldig eller inte. I deras ögon var de som plöjde jorden mer skyldiga än de rika som levde sina liv i storslagna gods, för det var de som plöjde jorden som hade hållit i yxan eller spaden.

För invånarna ute i husena, invånare likt Miriam som kämpade med att bära de tunga vattenfyllda hinkarna som hängde från hennes ok. Var detta dock en glömd berättelse, en som sedan länge fallit i glömska. För vad Miriam visste hade landet alltid sett ut så här och slottet hade alltid stått där. Det hade allti rest sig högt och ståtligt över de enkla människorna och deras fallfärdiga hus. Allt Miriam visste att inte alla kom tillbaka varje år från skogen, det var en plats för mörka varelser. Mörka varelser som levde i mörkret undan från civilisationen och trons ljus. Miriam själv försökte inte tänka på det, de hade en vedbo full med ved för vintern och deras hus kanske kunde vara bättre men inget som värt att riskera livet för dessutom skulle det bara leda mer skatter. Miriam stannade upp i sitt bärande och andas ut liten, noggrann med att inte spilla något av det vatten hon bar. Hon skådade ut lite över byn som låg framför henne och sen mot fälten och bortom den men när hennes ögon kom till horisonten slog hon undan den. Någonting fick henne att känna sig illa till mods när hennes blick närmade sig horisonten med där hon visste att skogen fanns. Skogen, den farliga mörka skogen, det var så hon lärt sig att känna inför den men varje gång hon såg mot den kände hon alltid en lockelse, en känsla av frihet.

Idag var det annorlunda istället för en stund av frid innan hon skulle vara tvungen att återgå till arbetet. Hon visste bara hur oron växte sig inom henne. Det kanske var bra, prästen i templet hade alltid sagt att hennes lockelse till skogen var mörkret inom henne som kallade. För vem i sin vildaste fantasi ville till skogen, där mörkret fanns och döden med. Hela sitt liv hade hon försökt intala sig detta och nu försökte hon på samma vis intala sig att detta var något bra men hon visste att det inte var sant. Med en klump av oro och vemod vände hon sig om mot templet, i hopp om att hon kanske kunde finna tröst i den symbol av tro som templet var. Templet dit hon så många gånger fått gå för att göra bot för sina mörka tankar, nej templet hade aldrig varit en plats för trygghet för henne. Det hade varit en plats hon tillbringat ändlösa timmar med prästen och dess förmaningar allt medan prästen gjort närmande. Tills prästen kom på sig själv och argsint beskyllt henne för att vara en synderska och krävt än fler tillfällen där hon fått göra bot under riset med fler närmande.

Inte heller denna dag fann hon någon trygghet eller hopp i templet som resten av hennes by gjorde. Nej, istället fann hon en byggnad som slickades av svarta lågor, lågor som kröp ut med byggnaden utan att bränna dess virke. Skräckslaget satte hon handen mot munnen och tog ett steg bakåt, hon måste ha blivit galen, vilket fick det tunga oket som hon bar vattnet med att tippa och glida av hennes axlar. Vilket fick hinkarna med vatten att slåss om kul och det dyrbara vattnet att rinna nerför kullen. Miriam svor tyst för sig själv då hon hade fått betalt dyr skatt till godsherren för vattnet och utav ren vemod satte hon sig ner på huk och blundade. Kan inte allt försvinna, kunde inte bara allt vara en dröm. Hon kunde inte få vakna upp och inse att allt detta var en mardröm. Hon hade ju ett bra liv numera, ett liv där hon slapp göra bot, ett liv med en god man som tog hand om henne.

‘’Miriam, Miriam’’ någonstans i fjärran kunde Miriam höra en röst som ropade hennes namn och i nästa sekund kunde hon känna hur någon ryckte i hennes axlar och hon öppnade återigen ögonen för att finna sin man skaka om henne medan han oroligt ropade sin frus namn. Det var inte första gången han hade sett henne försvinna bort i en av sina tillfällen som de kallade det, ibland hade hon bra dagar och ibland hade hon dåliga dagar. Han  gav henne ett av sina leende, ett sånt leende som fått henne att välja honom under midsommar festivalen när hon såg hur hon återvände till verkligheten  om henne oroligt. Han hade tänkt krama om henne då han kände hur en värme spred sig från hans armar och han såg ner för att finna Miriams händer kring hans armar och hur värmen spred sig från de. Det var en behaglig värme som spred sig från sin kropp, han var lycklig.

Miriam såg med förfäran hur hennes älskade Janek löstes upp framför honom, det var som hela han bara förvandlades till stoft eller aska  som blåste bort i vinden. Leendes, ja lyckligt till och med kunde hon se hur hennes älskade Janek försvann framför henne. Bit för bit förtvinade han och försvann ut i vinden, mot templet tills han var intet.  Det spelade ingen roll hur mycket hon skrek, hur gånger hon skrek nej till det hela. Det måste vara en mardröm, det var den enda förklaring som hon fanns. Detta var inget som skedde eller kunde ske. Sakta kom insikterna av att detta inte kunde vara en dröm, detta var den värld hon levde i och en värld där Janek ej mer existerade i. Allt hon kunde göra var att skrika högt, högt över sin maktlöshet över situationen, allt medan hon slog näven i marken gång på gång.

Det gjorde dock ingen skillnad, han var borta och med hans bortgång ansamlades flera bybor kring henne, klanmedlemmar som en gång hade velat henne väl. Såg nu med misstänksamhet mot henne, samma misstänksamhet de uppvisade mot alla främlingar och potentiella hot. Bakom misstänksamheten kunde hon även ana samma rädsla som alla bybor hyste mot de som levde i slottet, de röda klanerna som styrde deras land. Miriam såg upp på dem försiktigt, hon brydde sig inte om att hennes blod hade vänt sig mot henne, hon hade ju dödat en av deras egna eller hade hon det. Hon kunde förstå vad som hade skett framför henne men vem annars kunde vara skyldig än henne. Hon skulle kunna ge sitt liv för sitt blod men nu var det enda hon kunde tänka på att de alla var i fara, de kanske hatade henne men hon älskade de fortfarande.

Kom inte närmre viskade hon försiktigt och höll upp en hand mot de två männen som närmade sig. Hon skakade på huvudet åt sig själv åt situationen, det fanns ingen tid för rättvisa. För hon hade en obehaglig känsla av att det skulle bli mer, mer död, mer utav avd som nu hade kommit till deras lilla värld. Hon såg upp mot Kozomyr som hade kommit emot henne och viskade bad hon honom att springa men hon möttes bara av tystnad. Nej nej nej, viskade hon åt sig själv men även lika mycket åt Kozomyr, som fortsatte komma närmare henne medan hon själv försökte ta sig upp. Ta sig ifrån honom, för deras säkerhet men när Kozomyr sträckte ut sin hand för att fånga höjde hon sin skrek mot honom, NEJ!!! Fattade de inte, de var alla i fara och de måste bort, bort härifrån. Inte bara från henne utan även från det som hon kände på sig skulle komma. Hon hade blundat när hon skrek i hopp om att det skulle göra det bättre men när hon öppnade sina ögon fann hon Kozomyr framför sig som tynade bort och de från byn som omgav dem såg med fasa mot henne.

Misstänksamheten var borta och allt som återstod bland de som hon älskade. hennes blod, hennes släkt och hennes vänner. Var fasa och skräck, den kärlek hon en gång känt, det stöd och trygghet som en gång hade givit henne var borta. Likt hur vinden färdades över heden hade den blåsts iväg och medan byborna i panik flydde från henne sjönk hon ihop på marken. Stirrandes ner i hennes händer, vad var det förbannelse hon hade fått. Vilken ondskefull demon hade förbannat henne med förmågan att dräpa de hon älskade högst av alla här i världen. För vem var hon utan sitt blod?