Ambrosina låg i kratern och stirrade upp i skyn. Hon hade dragit jord, grenar och stenar över sig och andades i takt med naturen, vilket var utmanande, då den var så allvarligt skadad som den var. I hennes sinne flyttade stjärnorna ovan henne på sig, även om himmelns dagsljus gjorde dem osynliga för blotta ögat. Kanske var hon galen, hon hade ställt sig frågan ofta, men i hennes galenskap hade hon ofta rätt, oftare än när hon litade på sina rationella sinnen, så hon fick helt enkelt acceptera galenskapen som en pålitlig del av henne. Hennes gråa, bleka ögon blinkade inte en enda gång, för då tappade hon bort sig. Inte ens när någon klev på henne där hon låg kamouflerad så reagerade hon, utan hon fortsatte stirra i skyn, trots att hon var ganska säker på att någonting i henne gick sönder av personens vikt.

Stjärnorna placerade henne i Hannadon hela tiden, men hon var övertygad om att det var fel spår. Hennes magkänsla uppmanade henne att spåra den svagare magin som förgiftade luften och det var det hon gjorde när hon kände hennes mor nära henne. Hon ville gärna antingen smita därifrån eller gå och krama henne, men tvingade sig själv att göra klart det hon gjorde. Hur hon lärde sig spåra på det här sättet minns hon inte, troligtvis kom det från någon hon ätit.

Iserion. “Ni behöver se upp med vart ni går!” Fräste hon sedan till och satte sig upp så att stenar, jord och grenar föll av henne. Hon borstade bort jorden från hennes bruna kappa och snart nog reste hon sig upp helt och hållet, för att sedan sträcka på sig. Med hennes armar sträckta uppåt nådde hon en skrämmande höjd, en kvinna som annars stod hela två meter i hennes vanliga hukade hållning. Ambrosinas kropp förändrades ofta, små saker åt gången, en biverkan från de varelser och energier hon nyfiket spårade reda på och åt, en hunger hon aldrig lyckades stilla. Hon hade väntat sig bli en vampyr när hon blev vuxen, men hon var någonting annat och visste inte riktigt vad det var.

Skenet som färdades genom hennes blodådror var troligtvis magi, men hon visste inte hur hon kunde utnyttja det. Kanske var det den energin som fick hennes hud att blekna, något hon försökte kompensera för genom att sminka sig i guld och brunt för att få lite färg. Hon höjde sin vanligtvis svaga och hesa röst, en följd av hennes muterat lite längre hals och osymmetriska stämband, för att göra sig tydligt hörd inte bara för Sarethna, utan för andra från kompaniet som var nära.

“Åk hem igen, mor. Ni kommer inte kunna straffa den ansvarige den här gången.” Hon blinkade hastigt några gånger för att återfukta sina ögon efter att stirrat upp i skyn i vad som kunnat vara några timmar. När hon sträckte sig knakade hennes kropp till, som om hennes ben föll till rätta, och hon sjunk sedan in i sin vanliga hållning, insjunken med hängande armar, och med lite lutat huvud klev hon närmare sin mor, ett brett leende på hennes läppar.

“Kramas vi, eller tycker vi inte om varandra? Jag minns inte riktigt hur vi skiljdes åt.”

Ambrosina höll om sin mor så längre som det tilläts och log under tiden. När de var färdiga sträckte hon sig igen och det lät från henne som om varje led knakade till, vilket fick henne att skratta till från hur behagligt det kändes. När hon sträckte sig blev det tydligt hur lång och smal hon var, en oproportionerlig syn som var lätt att glömma när hon sedan sjunk ner i sin hukade ställning igen. Hon placerade dock en hand på hennes mors axel, ett svagt flin på hennes läppar.

“Jag betvivlar inte din förmåga att spåra, mor, jag menar med det jag sa att jag skulle föredra det om du inte ens försöker. Du kommer inte gilla det du hittar.” Hon lade tidigare märke till hur hennes mor hade sett på henne och hon började lite omedvetet borsta bort jord och smuts lite bättre från sin klädsel och utan att inse vad hon gjorde hade hon snart även börjat räta till sin klädsel. Smuts och oredighet var trots allt inte okej.

“Jag vet mycket om det här, jag såg det hända, men jag saknar lite information som jag inte riktigt får grepp om.” Hon kliade sig på huvudet under luvan sin och såg sig omkring med långsamma rörelser. “Det är min gåta att lösa dock. Jag behöver inte dig, mor, inte för att spåra och inte för att rädda.” Någonting barnsligt tog form inom henne och någon slags iver att bevisa sig själv för hennes mor väcktes till liv. Hon kom på sig själv nära på att försäga sig dock. “Inte för att det nödvändigtvis finns någon att rädda. Överanalysera inte det jag säger, jag är konstig.” Hon log för sig själv och placerade en hand mot en av trädrötterna i deras närhet, och ömt strök den längst roten fram och tillbaka, låtsande att hon gjorde någon slags naturmagi, så väl som hoppades att något magiskt skulle hända.

“Vilka,” Fnös hon till, inte oartigt, men förvirrat, osäker på vad hennes olika insikter betydde. “Inte vem.” Hon torkade av jorden hon fick på sina händer på sin kappa och förde handen sedan genom året sitt under luvan. “Fast också vem. Skadan orsakades av honom, men det var inte han som tog kusinen, jag är rätt så säker på att de älskar varandra. Vem som tog henne har jag inte ännu listat ut. Någonting väldigt gammalt.” Hon såg upp mot skyn och slickade sina fingrar rena från det som var kvar av jorden de varit nedgrävda i. “Antingen behöver vi gå till Iserion, eller så behöver vi gå till Hannadon. Eller någon helt annanstans, om tecknen är fel. Stjärnorna flyttar på sig över tid och det var gammal magi.” Hon fnös till igen och såg sin mor i ögonen.

“Bättre än så vet jag inte om jag kan svara. Jag vet knappt hur jag vet det jag vet, mycket av min magi är på lån.” Hon ryckte på axlarna och log sitt vanliga trötta leende, med hennes tunga ögon. “Ayperos vet jag dock att han är ansvarig för skadorna, för det krävs ingen magi för att veta vad man ser med sina egna ögon,” Hon ägnade sig åt några tankar, innan hon fortsatte. “För det mesta.” Hon lutade sig då närmare sin mor och talade med lite lägre röst.

“Vad är planen? Ska vi söka reda på Ayperos, eller kusinen?”

“Involverad som ett offer, ja. Hon blev tagen, men jag vet inte av vem. De var någonting gammalt, men från rakt under näsan på Ayperos. Jag tror det var därför han blev så upprörd.” Hon väntade en kort stund, funderande. Troligtvis pratade hon betydligt långsammare än hennes mor hade önskat, och pausade lite väl länge mellan vissa ord och meningar. “Okej inte direkt under näsan, men nästan. I det öppna åtminstone. Vips, borta!” Ambrosina gestikulerade sedan upp mot skyn. “När ni kom och började trampa på mig försökte jag se vart de tog vägen. Stjärnorna ovanför Nenya verkar peka mot Iserion, men jag skulle behöva vara där för att veta mer precist. Har vi otur däremot har jag fel och det är Ayperos magi som leder oss dit, inte vem än det var som tog kusinen.” Hon ryckte med axlarna. Hon sänkte sedan blicken mot Sarethna och log åt henne.

“Jag är rätt så säker dock! Det borde vara Iserion.” Hon klev närmare sin mor. “Jag visste inte att min kusin var så viktig för dig. Jag menar, jag visste att hon nog tycker väldigt mycket om dig, men tvärt om? Jag borde kanske se över min kost, jag har börjat glömma saker.” Hon flinade för sig själv och placerade en hand på sin mors axel.

“Vad gör vi nu? Jag är redo att lära mig.” Hon sträckte lite på sig, vred lite på kroppen sin så att lederna knakade till, släppte ut ett bekvämt suckande och knöt sedan sina händer bakom ryggen sin.

“Jag har mina brister, en hel del av dem,” Började hon och lade en hand på Sarethnas hand när hon blev klappad på sin axel, och höll den mindre handen ömt. “Men min känsla kan vi oftast räkna med. Inte ens prästerna Nenya räddade mig från hade jag fel i min känsla om. De VAR präster, de tjänade ljuset och de trodde säkerligen att de hjälpte mig. Jag räknade bara inte med att våld var hur de planerade att hjälpa mig.” Hon flinade till och rullade på ena axeln så att den knakade till.

“Min magkänsla säger att det är Iseron vi behöver resa till, Hannadon känns fel. Men är det inte i Iserion får vi helt enkelt resa till Hannadon efteråt.” Hon släppte sin mors hand och såg upp mot skyn, ett leende klart på hennes läppar och hon slöt sina ögon.

“Mor-och-dotter tid låter underbart. Det ska bli kul att höra om alla saker du varit med om sedan vi sågs sist, om några alls. Jag vill minnas att livet vi levde tillsammans var ett ganska långsamt sådant.” Hon hånlog och sänkte sedan huvudet och vände det i riktningen mot Iserion, långt långt i fjärran från där de var. Det skulle bli en lång, tråkig och monoton resa trots sällskapet, men en hon behövde ta. Nenya hade räddat henne från dödens kant i den där källaren, så nu hade Ambrosina en chans att återgälda det … utan att ansluta sig till Ayperos, något hon nu insåg att inte hade varit så populärt hos hennes mor.

Det tog Ambrosina nästan hela tiden sedan de satt sig på hästen fram tills dess att Sarethna faktiskt ställde frågan för Ambrosina att vänja sig vid att rida på hästen. Hon kunde rida såklart, men mycket av det hon en gång var riktigt bekväm med fungerade inte längre, hur mycket hon än önskade det. För mycket av henne hade förändrats, troligtvis. Hon kunde inte heller lista ut varför det var så obekvämt att rida, annat än att hon hade blivit betydligt längre sedan hon lärde sig. Kanske var det att det kändes mindre proportionerligt än det förr gjorde. Hon hade dock börjat vänja sig vid det nu, det tog bara ett större antal timmar än det borde.

“Jag har inte gjort så mycket,” Började hon lite garderat, nästan som om det var allt hon tänkte säga, men hon släppte sedan några sekunder senare ut en suck, tittade sin mor i ögonen och fortsatte. “Jag tappade huvudet i Celeras ett tag, jag ville se vad som krävdes för att jag skulle bli full. Det varade några veckor om jag minns rätt. Jag snubblade in i en vandrande taverna i en gränd. Åt upp en av gästerna. Lång historia. Hamnade i Faelgras på något sätt när de portade mig från tavernan, och fick sedan fly till Ard efter … en grej. Lämnade Ard efter en tid på grund av … en annan grej. Korsade vattnet och bodde ett tag i en skog. Korsade lite mark och bodde ett tag i öknen.” Hon rös till kraftigt och lite avsmak syntes i hennes ansikte.

“Efter ett par grejer där reste jag runt lite mer och lite fler grejer hände, och lite åt gången under hela min resa så …” Hon gjorde en gest över hela sig med ena handen och ryckte lite i axlarna. “Inte riktigt tjejen du minns, artig som du må ha varit än så länge och inte pratat om det. Huvudet mitt har aldrig riktigt varit påskruvat ordentligt, men någonting har hänt längst vägen sedan vi … vad var det du sa? … separerades?” Hon erbjöd ett leende åt sin mor. “Prästerna pratade om mig som om det fanns någonting i mig som behövde drivas ut och även om jag inte håller med om deras metoder, kan jag inte utesluta att de hade rätt. Någonting har känts märkligt, nästan ända sedan början av min resa, och om jag ska vara ärlig kära mor så är det lite obehagligt.” Hennes blick för ett ögonblick blev blank och hennes tankar vandrade långt borta. Hon ryckte dock snabbt på axlarna och fixerade sin blick återigen på sin mor.

“Jag har inte så mycket mer att säga, faktiskt, annat än det kan jag inte komma på så mycket intressant. Dig då, mor, vad har du gjort sedan vi … separerades?” Hon log artigt.

Ambrosina studerade sin mor när hon satt sig på stammen och klev av sin häst för att låta den springa iväg med den andra. Hon såg ner på sin mor och blev faktiskt lite obekväm av hur liten hennes mor var i jämförelse när Ambrosina stod upp framför henne. Hon satt sig ner på marken mittemot Sarethna med benen i kors och sina händer knutna mellan dem, framåtlutad så att hon faktiskt hamnade under sin mor i höjd och såg upp mot henne i tystnad under hela tiden som hon talade. När hennes mor var färdig tittade Ambrosina ner i marken och började peta lite i jorden som syntes mellan de korsade benen, osäker till en början vad hon skulle göra med all information som hade sköljts över henne.

“Alla är inte gjorda för att vara mödrar,” Började Ambrosina utan att titta på sin mor. “och det är okej! Överallt där jag har varit har jag sett några likheter mellan alla platser och en av dem är att ingen bland deras folk lever upp till alla andras förväntningar.” Hon höll lite jord i sin handflata och stirrade på den innan hon hällde ut jorden över marken hon tog upp den från och slickade sedan handflatan ren, snart med ett nytt färskt leende. Hon höjde sin blick sedan och såg sin mor i ögonen.

“Du behöll mig, jag lever och jag hatar dig inte. Jag vet inte hur mycket mer en moder borde kräva som belöning för sitt arbete.” Hon flinade till. “Självklart jämförde jag dig med andra mödrar, både när jag växte upp och nu under min resa, men jag tycker om personen jag är och den personen hade jag inte varit utan dig. Självklart kan jag vara upprörd över hopkoket som du och din älskare gjorde mig till,  det är ganska förvirrande ibland, för inte har jag träffat någon som kan få rätsida på vad jag är, men det är bara ännu ett äventyr!”

Hon bröt deras blick och kröp upp så att hon satt sig bredvid sin mor på stammen och tittade framåt mot hästarna där de sprang. “Jag var arg när jag lämnade dig, men allt det är borta nu. Ingenting som hänt mig sedan dess bär du skuld för och om du fortsätter vara hård mot dig själv angående detta så är du den enda som är det.” Hon lade en arm runt sin mor och drog och lutade henne mot sig, för att sedan vila sitt huvud mot hennes. “Om du tänker på allt du kunnat göra annorlunda kommer du driva dig själv till vansinne. Det kommer inte vara sista gången präster släpar iväg mig.”

“När vi räddat Nenya borde vi verkligen ha en familjemiddag. Det låter som att vi har lite att prata om som familj.” Hon hade inte insett, eller kanske inte brytt sig om läget som hennes hem befann sig i. Hon hade aldrig någon avsikt att vara en ledare av något slag, så det engagerade henne inte att ägna tankar på hur folket mådde. På senare tid har det blivit ännu mer ointressant för henne, men kanske kunde hon hjälpa till utan att avse efterträda sin mor. Tanken fastnade hos henne och hon satt tyst, funderande.

Ambrosinas tidsuppfattning var en aning trasig, för när de väl anlände så att de kunde se Iserion kändes det som att de inte hade rest länge alls. Hon efter sin mors fråga såg upp mot skyn och försökte läsa himmelen, men efter en stund såg hon framåt igen, gnuggade sig i ögonen och ryckte lite på axlarna. “Vi är under rätt himmel, vi är nära, men exakt vart kan jag inte svara på just nu, jag är för tom för att rådfråga magin. Det var länge sedan jag åt mig mätt och utan magin är jag föga mer än gott för ögonen.” Hon flinade åt sin mor och såg sig om när de kom ner på landsvägen.

“Här lär vi inte hitta några troll eller älvor däremot. Kanhända att en alv räcker om de har mycket nog magi i släkten, då jag förstått det som att en försvunnen alv i Iserion inte är något som skulle saknas. Hade jag vetat att hon skulle bli tagen hade jag packat med mig mina reserver.” Hon såg mot sin mor och log varmt.

“Några idéer själv annars om vart vi ska börja för att hitta henne?” För varje dag som hade gått såg Ambrosina lite tröttare ut. Hon åt varje chans hon fick, frossade bär, blad och frukt, åt de djur de fångat tills benen var rena och hennes energi verkade fortfarande gå i fel riktning. Hon kände sig inte svag, hon var fortfarande stark nog att till och med för hennes storlek överraska med sin styrka, men hon verkade också oftare ofokuserad, stundvis glömsk och lite nedstämd.

Ambrosina höjde ett ögonbryn åt förslaget och log för sig själv åt tanken av att smaka på något laddat med magi. Kanske var det precis vad hon behövde… eller så var det nästa beroende, nu när hon gått så länge utan att smaka på en älva.

“Vi kan prova några stenar först, kanske finns det någon vakt på samma ställe som smakar gott, så kanske du gör livet för dessa alver lite bekvämare med en färre översittare.” Hon flinade och började fundera på hur de skulle hitta vart mineralerna fanns och hur de bäst skulle gå tillväga för att få tag i dem.

Planeringen roade henne, men kände hon sig själv skulle hon agera spontant och hoppas att allting löste sig när hon väl såg det, oavsett hur mycket hon planerade.

“Mor,” Började hon lite förnärmad och log sedan åt henne. “Hur tror du jag tog mig ut och in ur vårt hem i hemlighet som ung? Eller lyckades leva i Faelgras en tid för den delen?” Hon såg upp mot muren och tyckte inte den verkade värre än trapporna och klipporna i jättarnas rike. Ambrosina var inte en tekniskt duktig klättrare, men hon hade aldrig några problem att ta sig upp, och särskilt inte ner igen.

“Tsk … hissa ner ett rep…” Upprepade hon retsamt och rusade mot muren. Hon slungade sig mot den och när hon slog mot den grävde hon in sina fingrar i stenen med rå styrka och med bara sina händer började hon klättra genom att dra upp sin kropp lite åt gången, helt och hållet med sina händer utan att använda sina fötter eller knän. Varje stigning gjordes genom att gräva in fingrarna i stenen, slunga sig högre upp med ren styrka och upprepa. Det gick snabbt, men en skarpsynt skulle också lägga märke till att hennes fingrar började blöda. Hon verkade dock inte besväras av det, utan hade faktiskt ett leende när hon klättrade tills dess att hon kom högst upp, kravlade över kanten och såg sig omkring om de blivit upptäckta.