Post has published by Amdir
Viewing 10 posts - 1 through 10 (of 10 total)
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Att det var som i en skadad myrstack i Calendiet var en underdrift. Hela dagen hade rapporter kommit till hus Saelorians borg om någon olycka inte långt ifrån Gröndal. Vissa pratade om jordbävningar, andra om stormar, andra om magi, ja till och med monster. Den Karmanska provinsen under hus Saelorians styre hade inte haft så mycket på sina händer sedan familjen kommit ut i det karmanska hovet om sanningen som de så länge hållit dold, att de var av vampyrsläkte. I detta skede några år senare hade väl nyheten lagt sig, och återgått till något slags allmänt missnöje kring det hårda läget i Karm sedan Ayperos och hans allierade förstört den västra gränsstaden Loradon och halva Karms armé med den. Folk hade för mycket problem för att ta itu med faktumet att den styrande familjen var vampyrer, åtminstone än så länge. Men det var väl bara en tidsfråga.

    Det verkade som om det alltid var dimmigt och halvregnigt nuförtiden, kanske det var årstiden, kanske det var världen som gått in i en grå tillvaro då allt annat verkade ödesdigert. Nog för att man såg Saelorians flagga överallt i provinsen, men denna dag verkade det lite mer organiserat då ett kompani av ryttare kom farandes på vägarna. I täten red en till synes ung kvinna, inte kanske så ung som hon såg ut, systern till provinsens visroy – Sarethna Saelorian, med befäl över provinsens försvar. Att hon själv var närvarande betydde troligen något speciellt, vilket fick folksamlingarna att skingra sig något. Bäst att inte komma i hennes väg, hon hade trots allt ett rykte som sa att det var bäst att akta sig.

    Sarethna red i täten, klädd i rustning, familjens dystra pilträd ingraverat på bröstkorgen, det långa mörka håret flätat och uppsatt, men intensiva glimmande ögon tog in allt som nu uppenbarade sig framför henne. Ett värdshus inte långt ifrån Gröndal hade förstörts, ett värdshus hon kände väl. Skylten låg nu i smutsen, en målad hästsko i gyllene färg, med texten “Gyllene Hästskon”. Men det var annat märkligt på gång. I en krater inte långt ifrån värdshuset hade alla träd fallit, rötterna i vädret, som om de drabbats av en fruktansvärd storm. Men vilken storm dök upp plötsligt och kastade träd så nätt i en cirkel? Ett område av total förödelse, och inte nog med det, en rejäl spricka i marken där delar av värdshuset fallit ned då marken under rört på sig som i en jordbävning. Jordbävning, i Karm? Sarethna rynkade på ögonbrynen något, vilket gav henne ett ilskt uttryck.

    Smidig, trots rustningen, klev hon av hästen för att se sig omkring. Något mäktigt hade varit här, i Calendiets kärna, något som potentiellt kunde hota hennes hem. Men här fanns mer frågor än svar.
    ‘Ta reda på om någon bevittnade vad som hände här, jag vill höra en detaljerad rapport.’ sa hon, rakt på sak och utan utsmyckning, medan kaptenen i kompaniet genast skred till verket för att lyda. Hon stannade kvar dock, med blicken på kratern, och sedan på de fallna träden, som om svaren skulle finnas där. Med en hand vilande på svärdets klinga vandrade hon mot skogsbrynet, där de närmaste träden låg. Sådan förödelse hade hon inte sett, inte här, inte någonsin. Inte ens då höststormarna kom. Men hur kunde det ha stormat så här, och inte på någon annanstans i regionen? Svaret var kanske uppenbart. Magi, men magi på denna skala hade krävts enorm mängd energi. Om en sådan magiker var i farten fanns det kanske skäl att oroa sig. Lite disträ la hon en hand på en tjock trädstam där den låg, och svor tyst för sig själv över uppdraget som fallit på henne.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Ambrosina låg i kratern och stirrade upp i skyn. Hon hade dragit jord, grenar och stenar över sig och andades i takt med naturen, vilket var utmanande, då den var så allvarligt skadad som den var. I hennes sinne flyttade stjärnorna ovan henne på sig, även om himmelns dagsljus gjorde dem osynliga för blotta ögat. Kanske var hon galen, hon hade ställt sig frågan ofta, men i hennes galenskap hade hon ofta rätt, oftare än när hon litade på sina rationella sinnen, så hon fick helt enkelt acceptera galenskapen som en pålitlig del av henne. Hennes gråa, bleka ögon blinkade inte en enda gång, för då tappade hon bort sig. Inte ens när någon klev på henne där hon låg kamouflerad så reagerade hon, utan hon fortsatte stirra i skyn, trots att hon var ganska säker på att någonting i henne gick sönder av personens vikt.

    Stjärnorna placerade henne i Hannadon hela tiden, men hon var övertygad om att det var fel spår. Hennes magkänsla uppmanade henne att spåra den svagare magin som förgiftade luften och det var det hon gjorde när hon kände hennes mor nära henne. Hon ville gärna antingen smita därifrån eller gå och krama henne, men tvingade sig själv att göra klart det hon gjorde. Hur hon lärde sig spåra på det här sättet minns hon inte, troligtvis kom det från någon hon ätit.

    Iserion. “Ni behöver se upp med vart ni går!” Fräste hon sedan till och satte sig upp så att stenar, jord och grenar föll av henne. Hon borstade bort jorden från hennes bruna kappa och snart nog reste hon sig upp helt och hållet, för att sedan sträcka på sig. Med hennes armar sträckta uppåt nådde hon en skrämmande höjd, en kvinna som annars stod hela två meter i hennes vanliga hukade hållning. Ambrosinas kropp förändrades ofta, små saker åt gången, en biverkan från de varelser och energier hon nyfiket spårade reda på och åt, en hunger hon aldrig lyckades stilla. Hon hade väntat sig bli en vampyr när hon blev vuxen, men hon var någonting annat och visste inte riktigt vad det var.

    Skenet som färdades genom hennes blodådror var troligtvis magi, men hon visste inte hur hon kunde utnyttja det. Kanske var det den energin som fick hennes hud att blekna, något hon försökte kompensera för genom att sminka sig i guld och brunt för att få lite färg. Hon höjde sin vanligtvis svaga och hesa röst, en följd av hennes muterat lite längre hals och osymmetriska stämband, för att göra sig tydligt hörd inte bara för Sarethna, utan för andra från kompaniet som var nära.

    “Åk hem igen, mor. Ni kommer inte kunna straffa den ansvarige den här gången.” Hon blinkade hastigt några gånger för att återfukta sina ögon efter att stirrat upp i skyn i vad som kunnat vara några timmar. När hon sträckte sig knakade hennes kropp till, som om hennes ben föll till rätta, och hon sjunk sedan in i sin vanliga hållning, insjunken med hängande armar, och med lite lutat huvud klev hon närmare sin mor, ett brett leende på hennes läppar.

    “Kramas vi, eller tycker vi inte om varandra? Jag minns inte riktigt hur vi skiljdes åt.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Sarethna hade inte den kopplingen till naturen som Ambrosina hade, där hon gjort sig till så gott som ett med naturen. Hennes syn på saker i sin omgivning var betydligt mer praktisk. Kanske var hon det som Amrbosina skulle kallat rationell, något som kanske gjorde att relationen mellan de två inte alltid var så lätt. Hennes frustration ökade för varje ögonblick som gick. Att följa spår var en sak, men här fanns det bara total förstörelse och inget mer än det. De spår som funnits där var bortblåsta. Åtminstone de spår hon kunde se.

    Men rösten som talade kunde hon inte missa, och stannade upp. Stelnade. Trots att flera år gått kunde en mor inte missta sin dotter, oavsett om det fanns en förmåga att visa kärlek eller inte. Ett ögonblick var hennes hårda murar rämnade, men hon plockade snabbt upp dem med sin skarpa blick och de lätt rynkade ögonbrynen då hon såg på dottern som var hennes.

    ‘Ambrosina.’ sa hon, mer av ett konstaterande, och gav ingen reaktion på att reagera på hennes utseende på ett motbjudande vis. Hon visste mycket väl vad hennes dotter var, inte helt kanske men varifrån hon kom. Att hon sedan blivit som hon blivit var väl dotterns egna val, eller kanske var det oundvikligt. Eller kanske var det hennes brister som mor – men sådana tankar hade hon bara djupt i hemlighet i svaga ögonblick.

    ‘Du kanske behöver se upp med var du ligger.’ svarade hon, med en handgest, för att fnysa lite.
    ‘Så du ser ut.’ klagade hon, inte för hennes märkliga hud, längd, ögon eller annat, utan för att hon helt enkelt var smutsig och det var något som Sarethna aldrig uppskattat. Smuts och oredlighet. De i närheten reagerade på varelsen som dykt upp, händer på vapen, men Sarethna gjorde bara en gest som sade att hon hade läget under kontroll, och de återgick till sitt. Hon tog några steg närmare.

    ‘Jasså, du säger att vi ska åka hem, att jag som spårat otaliga fiender inte har kunskaperna som behövs – men du, ing unga dotter, har det? Men vad har du med allt detta att göra då?’ frågade hon, armarna i kors.

    ‘Du har inte varit hemma på en lång lång stund, och nu då du väl är här finner jag dig så klart i mitten av allt detta.’ hon verkade inte speciellt förvånad, eller så låtsades hon inte vara det. Sarethna fnös åt hennes sista ord. Det där med fysisk kontakt hade aldrig varit Sarethnas esse, kanske med Ambrosinas man som tagit fram en mjukare sida hos henne, men den hade hon grävt ned någonstans länge sedan. De skarpa övernaturligt isblå ögonen, så typiska för Saelorians släkte studerade henne, innan hon tog ett steg fram och kramade om sin dotter, mer av princip och symbol än värme. En kort beröring, innan hon tog ett steg tillbaka.
    ‘Jag har många orsaker att vara vred dig, Ambrosina, men familj är alltid familj.’ sa hon, och kanske fanns det en stund något mildare där i hennes uttryck.
    ‘Så berätta nu, vad vet du om detta?’ frågade hon, tillbaka till uppdraget.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Ambrosina höll om sin mor så längre som det tilläts och log under tiden. När de var färdiga sträckte hon sig igen och det lät från henne som om varje led knakade till, vilket fick henne att skratta till från hur behagligt det kändes. När hon sträckte sig blev det tydligt hur lång och smal hon var, en oproportionerlig syn som var lätt att glömma när hon sedan sjunk ner i sin hukade ställning igen. Hon placerade dock en hand på hennes mors axel, ett svagt flin på hennes läppar.

    “Jag betvivlar inte din förmåga att spåra, mor, jag menar med det jag sa att jag skulle föredra det om du inte ens försöker. Du kommer inte gilla det du hittar.” Hon lade tidigare märke till hur hennes mor hade sett på henne och hon började lite omedvetet borsta bort jord och smuts lite bättre från sin klädsel och utan att inse vad hon gjorde hade hon snart även börjat räta till sin klädsel. Smuts och oredighet var trots allt inte okej.

    “Jag vet mycket om det här, jag såg det hända, men jag saknar lite information som jag inte riktigt får grepp om.” Hon kliade sig på huvudet under luvan sin och såg sig omkring med långsamma rörelser. “Det är min gåta att lösa dock. Jag behöver inte dig, mor, inte för att spåra och inte för att rädda.” Någonting barnsligt tog form inom henne och någon slags iver att bevisa sig själv för hennes mor väcktes till liv. Hon kom på sig själv nära på att försäga sig dock. “Inte för att det nödvändigtvis finns någon att rädda. Överanalysera inte det jag säger, jag är konstig.” Hon log för sig själv och placerade en hand mot en av trädrötterna i deras närhet, och ömt strök den längst roten fram och tillbaka, låtsande att hon gjorde någon slags naturmagi, så väl som hoppades att något magiskt skulle hända.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Det var en märklighet av värme och distans som låg mellan dem. En besvärlig uppväxt för Ambrosina, en mor som försökt göra sitt bästa men som knappast hade de rätta verktygen för att uttrycka traditonella moderliga känslor. En mor som fokuserade på sin plikt kanske mer, samtidigt som hon alltid var tvungen att bevisa sig själv mångfaldt mer än sin bror Aethriatan för att vinna respekt. Med en gest började hon vandra med Ambrosina, in i skogen och bort från nyfikna blickar och ögon så de kunde ha en lite mer privat stund. Detta gjorde hon instinktivt, men hon ville inte ha för många vittnen för vad som skedde mellan dem två.

    ‘Alltid så envis. Nå, jag vet väl vem du ärvt det ifrån.’ sa hon med en liten suck där hon gick bredvid sin långa dotter, sin märkliga dotter. Men en mor älskade sitt barn, oavsett hur barnet såg ut. Även en mor som Sarethna. Hon kunde inte rå att le lite åt dotterns beskrivning av sig själv, och hennes yrande, även om det på samma gång irriterade ett rationellt och organiserat sinne som Sarethnas.
    ‘Ambrosina, lyssna nu.’ sa hon, lite strängt. ‘Det är mitt arbete att skydda Calendiet, dess invånare, hus Saelorian, och våra familjemedlemmar. Inte ditt. Men, du är stor nog att hjälpa mig, stark nog att vara en tillgång. Så mitt motförslag är simpelt, vi arbetar på detta som mor och dotter – det är på tiden att du lär dig om dessa saker av mig.’ sa hon menande.
    ‘Och vem vet, kanske jag lär mig något av dig? Med min erfarenhet kommer jag kunna se brister och detaljer som du missar.’ tillade hon.
    ‘Så…’ hon gjorde en gest mot ett av de fallna träden, och satte sig på stammen.
    ‘Berätta nu, vem gjorde detta?’

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Vilka,” Fnös hon till, inte oartigt, men förvirrat, osäker på vad hennes olika insikter betydde. “Inte vem.” Hon torkade av jorden hon fick på sina händer på sin kappa och förde handen sedan genom året sitt under luvan. “Fast också vem. Skadan orsakades av honom, men det var inte han som tog kusinen, jag är rätt så säker på att de älskar varandra. Vem som tog henne har jag inte ännu listat ut. Någonting väldigt gammalt.” Hon såg upp mot skyn och slickade sina fingrar rena från det som var kvar av jorden de varit nedgrävda i. “Antingen behöver vi gå till Iserion, eller så behöver vi gå till Hannadon. Eller någon helt annanstans, om tecknen är fel. Stjärnorna flyttar på sig över tid och det var gammal magi.” Hon fnös till igen och såg sin mor i ögonen.

    “Bättre än så vet jag inte om jag kan svara. Jag vet knappt hur jag vet det jag vet, mycket av min magi är på lån.” Hon ryckte på axlarna och log sitt vanliga trötta leende, med hennes tunga ögon. “Ayperos vet jag dock att han är ansvarig för skadorna, för det krävs ingen magi för att veta vad man ser med sina egna ögon,” Hon ägnade sig åt några tankar, innan hon fortsatte. “För det mesta.” Hon lutade sig då närmare sin mor och talade med lite lägre röst.

    “Vad är planen? Ska vi söka reda på Ayperos, eller kusinen?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Sarethna fnös lite roat åt sin dotters reaktion, och la armarna i kors.
    ‘Okej, fröken smart, upplys mig då.’ sa hon med en handgest, då hela scenariot verkade så uppenbart i Ambrosinas ögon. Så hade det alltid varit, och det var många gånger detta hade frustrerat Sarethna. Vid hennes förklaring höjde hon ett ögonbryn, som om hennes förklaring inte gav så mycket klarhet. Men hon tänkte efter. Kusinen, älskaren, och hon kände en svag misstanke gnaga i henne som inte antydde något gott.
    ‘Vad, menar du att Nenya var involverad i detta?’ frågade hon och såg hårdare ut i ansiktet nu. Om Nenya var involverad betydde de att de hade större problem än en krater och ett förstört värdshus, inte en uppmuntrande tanke då man tänkte på vem som troligtvis hade makten att utföra denna förstörelse. Som vanligt talade Ambrosina i gåtor, hur denna flicka var hennes dotter hade hon alltid haft lite svårt att förstå då de var så olika, men hon kunde ändå inte undgå att känna sin moderliga koppling till sitt barn. Och så bekräftade hon så klart hennes misstankar.
    ‘Ayperos…’ väste hon, med förakt i rösten. Men det fick henne att skaka på huvudet.
    ‘Kan du spåra Nenya, Ambrosina, är det så?’ undrade hon, lite skarpt, men det verkade finnas något tidspressande i hennes röst, som om svaret var väldigt viktigt.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Involverad som ett offer, ja. Hon blev tagen, men jag vet inte av vem. De var någonting gammalt, men från rakt under näsan på Ayperos. Jag tror det var därför han blev så upprörd.” Hon väntade en kort stund, funderande. Troligtvis pratade hon betydligt långsammare än hennes mor hade önskat, och pausade lite väl länge mellan vissa ord och meningar. “Okej inte direkt under näsan, men nästan. I det öppna åtminstone. Vips, borta!” Ambrosina gestikulerade sedan upp mot skyn. “När ni kom och började trampa på mig försökte jag se vart de tog vägen. Stjärnorna ovanför Nenya verkar peka mot Iserion, men jag skulle behöva vara där för att veta mer precist. Har vi otur däremot har jag fel och det är Ayperos magi som leder oss dit, inte vem än det var som tog kusinen.” Hon ryckte med axlarna. Hon sänkte sedan blicken mot Sarethna och log åt henne.

    “Jag är rätt så säker dock! Det borde vara Iserion.” Hon klev närmare sin mor. “Jag visste inte att min kusin var så viktig för dig. Jag menar, jag visste att hon nog tycker väldigt mycket om dig, men tvärt om? Jag borde kanske se över min kost, jag har börjat glömma saker.” Hon flinade för sig själv och placerade en hand på sin mors axel.

    “Vad gör vi nu? Jag är redo att lära mig.” Hon sträckte lite på sig, vred lite på kroppen sin så att lederna knakade till, släppte ut ett bekvämt suckande och knöt sedan sina händer bakom ryggen sin.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Detta komplicerade saker betydligt. Men det fanns också möjligheter som kunde gynna dem. Om de kunde rädda  Nenya innan Ayperos, för hon antog att Ayperos fortfarande var involverad.
    ‘Intressant. Kanske en fiendes fiende kan bli vår vän, och vi rädda Nenya.’ sa hon, mer för sig själv, innan hon skakade på huvudet. Något mer en kvinna redo att agera än att fundera och planera allt för mycket. Lite hetsigt som vanligt manade hon sin dotter framåt i hennes långsamma prat med en handgest.
    ‘Okej, okej, jag förstår vad du säger. Så, mot Iserion, på basen av en känsla du har? Fantastiskt. Låt oss inte försöka förklara det åt min käre far eller bror. Kanske bäst att vi två reser själva, för att slippa den diskussionen.’ vid hennes prat om hur kär Nenya var skrattade hon lite.
    ‘Håller den lilla skiten kär? Nå, kanske en gång, men hon har gjort oss mycket ont med i sin lilla allians med Ayperos. Men om de nu två är separerade kanske vi kan bryta det bandet.’ Sarethna gick fram och klappade sin dotter på axeln.
    ‘Nu ska du bara fokusera på att vara navigatör, medan jag ordnar proviant och hästar åt oss, så ska du och jag spendera kvalitativ mor- och-dotter-tid på vägarna tillsammans, med målet att hitta Nenya. Vad sägs om det, hm?’ frågade hon, trots allt var situationen något bisarr.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Jag har mina brister, en hel del av dem,” Började hon och lade en hand på Sarethnas hand när hon blev klappad på sin axel, och höll den mindre handen ömt. “Men min känsla kan vi oftast räkna med. Inte ens prästerna Nenya räddade mig från hade jag fel i min känsla om. De VAR präster, de tjänade ljuset och de trodde säkerligen att de hjälpte mig. Jag räknade bara inte med att våld var hur de planerade att hjälpa mig.” Hon flinade till och rullade på ena axeln så att den knakade till.

    “Min magkänsla säger att det är Iseron vi behöver resa till, Hannadon känns fel. Men är det inte i Iserion får vi helt enkelt resa till Hannadon efteråt.” Hon släppte sin mors hand och såg upp mot skyn, ett leende klart på hennes läppar och hon slöt sina ögon.

    “Mor-och-dotter tid låter underbart. Det ska bli kul att höra om alla saker du varit med om sedan vi sågs sist, om några alls. Jag vill minnas att livet vi levde tillsammans var ett ganska långsamt sådant.” Hon hånlog och sänkte sedan huvudet och vände det i riktningen mot Iserion, långt långt i fjärran från där de var. Det skulle bli en lång, tråkig och monoton resa trots sällskapet, men en hon behövde ta. Nenya hade räddat henne från dödens kant i den där källaren, så nu hade Ambrosina en chans att återgälda det … utan att ansluta sig till Ayperos, något hon nu insåg att inte hade varit så populärt hos hennes mor.

Viewing 10 posts - 1 through 10 (of 10 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.