Ambrosina låg i kratern och stirrade upp i skyn. Hon hade dragit jord, grenar och stenar över sig och andades i takt med naturen, vilket var utmanande, då den var så allvarligt skadad som den var. I hennes sinne flyttade stjärnorna ovan henne på sig, även om himmelns dagsljus gjorde dem osynliga för blotta ögat. Kanske var hon galen, hon hade ställt sig frågan ofta, men i hennes galenskap hade hon ofta rätt, oftare än när hon litade på sina rationella sinnen, så hon fick helt enkelt acceptera galenskapen som en pålitlig del av henne. Hennes gråa, bleka ögon blinkade inte en enda gång, för då tappade hon bort sig. Inte ens när någon klev på henne där hon låg kamouflerad så reagerade hon, utan hon fortsatte stirra i skyn, trots att hon var ganska säker på att någonting i henne gick sönder av personens vikt.

Stjärnorna placerade henne i Hannadon hela tiden, men hon var övertygad om att det var fel spår. Hennes magkänsla uppmanade henne att spåra den svagare magin som förgiftade luften och det var det hon gjorde när hon kände hennes mor nära henne. Hon ville gärna antingen smita därifrån eller gå och krama henne, men tvingade sig själv att göra klart det hon gjorde. Hur hon lärde sig spåra på det här sättet minns hon inte, troligtvis kom det från någon hon ätit.

Iserion. “Ni behöver se upp med vart ni går!” Fräste hon sedan till och satte sig upp så att stenar, jord och grenar föll av henne. Hon borstade bort jorden från hennes bruna kappa och snart nog reste hon sig upp helt och hållet, för att sedan sträcka på sig. Med hennes armar sträckta uppåt nådde hon en skrämmande höjd, en kvinna som annars stod hela två meter i hennes vanliga hukade hållning. Ambrosinas kropp förändrades ofta, små saker åt gången, en biverkan från de varelser och energier hon nyfiket spårade reda på och åt, en hunger hon aldrig lyckades stilla. Hon hade väntat sig bli en vampyr när hon blev vuxen, men hon var någonting annat och visste inte riktigt vad det var.

Skenet som färdades genom hennes blodådror var troligtvis magi, men hon visste inte hur hon kunde utnyttja det. Kanske var det den energin som fick hennes hud att blekna, något hon försökte kompensera för genom att sminka sig i guld och brunt för att få lite färg. Hon höjde sin vanligtvis svaga och hesa röst, en följd av hennes muterat lite längre hals och osymmetriska stämband, för att göra sig tydligt hörd inte bara för Sarethna, utan för andra från kompaniet som var nära.

“Åk hem igen, mor. Ni kommer inte kunna straffa den ansvarige den här gången.” Hon blinkade hastigt några gånger för att återfukta sina ögon efter att stirrat upp i skyn i vad som kunnat vara några timmar. När hon sträckte sig knakade hennes kropp till, som om hennes ben föll till rätta, och hon sjunk sedan in i sin vanliga hållning, insjunken med hängande armar, och med lite lutat huvud klev hon närmare sin mor, ett brett leende på hennes läppar.

“Kramas vi, eller tycker vi inte om varandra? Jag minns inte riktigt hur vi skiljdes åt.”

Ambrosina höll om sin mor så längre som det tilläts och log under tiden. När de var färdiga sträckte hon sig igen och det lät från henne som om varje led knakade till, vilket fick henne att skratta till från hur behagligt det kändes. När hon sträckte sig blev det tydligt hur lång och smal hon var, en oproportionerlig syn som var lätt att glömma när hon sedan sjunk ner i sin hukade ställning igen. Hon placerade dock en hand på hennes mors axel, ett svagt flin på hennes läppar.

“Jag betvivlar inte din förmåga att spåra, mor, jag menar med det jag sa att jag skulle föredra det om du inte ens försöker. Du kommer inte gilla det du hittar.” Hon lade tidigare märke till hur hennes mor hade sett på henne och hon började lite omedvetet borsta bort jord och smuts lite bättre från sin klädsel och utan att inse vad hon gjorde hade hon snart även börjat räta till sin klädsel. Smuts och oredighet var trots allt inte okej.

“Jag vet mycket om det här, jag såg det hända, men jag saknar lite information som jag inte riktigt får grepp om.” Hon kliade sig på huvudet under luvan sin och såg sig omkring med långsamma rörelser. “Det är min gåta att lösa dock. Jag behöver inte dig, mor, inte för att spåra och inte för att rädda.” Någonting barnsligt tog form inom henne och någon slags iver att bevisa sig själv för hennes mor väcktes till liv. Hon kom på sig själv nära på att försäga sig dock. “Inte för att det nödvändigtvis finns någon att rädda. Överanalysera inte det jag säger, jag är konstig.” Hon log för sig själv och placerade en hand mot en av trädrötterna i deras närhet, och ömt strök den längst roten fram och tillbaka, låtsande att hon gjorde någon slags naturmagi, så väl som hoppades att något magiskt skulle hända.

“Vilka,” Fnös hon till, inte oartigt, men förvirrat, osäker på vad hennes olika insikter betydde. “Inte vem.” Hon torkade av jorden hon fick på sina händer på sin kappa och förde handen sedan genom året sitt under luvan. “Fast också vem. Skadan orsakades av honom, men det var inte han som tog kusinen, jag är rätt så säker på att de älskar varandra. Vem som tog henne har jag inte ännu listat ut. Någonting väldigt gammalt.” Hon såg upp mot skyn och slickade sina fingrar rena från det som var kvar av jorden de varit nedgrävda i. “Antingen behöver vi gå till Iserion, eller så behöver vi gå till Hannadon. Eller någon helt annanstans, om tecknen är fel. Stjärnorna flyttar på sig över tid och det var gammal magi.” Hon fnös till igen och såg sin mor i ögonen.

“Bättre än så vet jag inte om jag kan svara. Jag vet knappt hur jag vet det jag vet, mycket av min magi är på lån.” Hon ryckte på axlarna och log sitt vanliga trötta leende, med hennes tunga ögon. “Ayperos vet jag dock att han är ansvarig för skadorna, för det krävs ingen magi för att veta vad man ser med sina egna ögon,” Hon ägnade sig åt några tankar, innan hon fortsatte. “För det mesta.” Hon lutade sig då närmare sin mor och talade med lite lägre röst.

“Vad är planen? Ska vi söka reda på Ayperos, eller kusinen?”

“Involverad som ett offer, ja. Hon blev tagen, men jag vet inte av vem. De var någonting gammalt, men från rakt under näsan på Ayperos. Jag tror det var därför han blev så upprörd.” Hon väntade en kort stund, funderande. Troligtvis pratade hon betydligt långsammare än hennes mor hade önskat, och pausade lite väl länge mellan vissa ord och meningar. “Okej inte direkt under näsan, men nästan. I det öppna åtminstone. Vips, borta!” Ambrosina gestikulerade sedan upp mot skyn. “När ni kom och började trampa på mig försökte jag se vart de tog vägen. Stjärnorna ovanför Nenya verkar peka mot Iserion, men jag skulle behöva vara där för att veta mer precist. Har vi otur däremot har jag fel och det är Ayperos magi som leder oss dit, inte vem än det var som tog kusinen.” Hon ryckte med axlarna. Hon sänkte sedan blicken mot Sarethna och log åt henne.

“Jag är rätt så säker dock! Det borde vara Iserion.” Hon klev närmare sin mor. “Jag visste inte att min kusin var så viktig för dig. Jag menar, jag visste att hon nog tycker väldigt mycket om dig, men tvärt om? Jag borde kanske se över min kost, jag har börjat glömma saker.” Hon flinade för sig själv och placerade en hand på sin mors axel.

“Vad gör vi nu? Jag är redo att lära mig.” Hon sträckte lite på sig, vred lite på kroppen sin så att lederna knakade till, släppte ut ett bekvämt suckande och knöt sedan sina händer bakom ryggen sin.

“Jag har mina brister, en hel del av dem,” Började hon och lade en hand på Sarethnas hand när hon blev klappad på sin axel, och höll den mindre handen ömt. “Men min känsla kan vi oftast räkna med. Inte ens prästerna Nenya räddade mig från hade jag fel i min känsla om. De VAR präster, de tjänade ljuset och de trodde säkerligen att de hjälpte mig. Jag räknade bara inte med att våld var hur de planerade att hjälpa mig.” Hon flinade till och rullade på ena axeln så att den knakade till.

“Min magkänsla säger att det är Iseron vi behöver resa till, Hannadon känns fel. Men är det inte i Iserion får vi helt enkelt resa till Hannadon efteråt.” Hon släppte sin mors hand och såg upp mot skyn, ett leende klart på hennes läppar och hon slöt sina ögon.

“Mor-och-dotter tid låter underbart. Det ska bli kul att höra om alla saker du varit med om sedan vi sågs sist, om några alls. Jag vill minnas att livet vi levde tillsammans var ett ganska långsamt sådant.” Hon hånlog och sänkte sedan huvudet och vände det i riktningen mot Iserion, långt långt i fjärran från där de var. Det skulle bli en lång, tråkig och monoton resa trots sällskapet, men en hon behövde ta. Nenya hade räddat henne från dödens kant i den där källaren, så nu hade Ambrosina en chans att återgälda det … utan att ansluta sig till Ayperos, något hon nu insåg att inte hade varit så populärt hos hennes mor.