Midvintertiden var en folkfest utan dess like i Brinke, snarare än att spendera tiden i sina hem med sin familj (vilket man också så klart gjorde) var det mer av ett kollektivt firande där hela samhällen, byar och städer i Brinkeland gick ut och firade tillsammans. Man delade på allt, mat och dryck, och gav varandra gåvor för att visa varandra uppskattning och kärlek.

Sedan kom höjdpunkten som Birnkernas äldste och mest magiskt kunniga kände och räknade ut när det skulle ske med hjälp av stjärnornas och månens placeringar, stunden då Klaus och hans hjälpare skulle besöka dem. Bjällerstunden och Klaus ankomst. Brinkerna, så väl som vuxna och barn, var ivriga och förundrade över stunden som kom där de skulle få vara i närheten av ett sådant väsen, och kanske få en liten sak som minne och belöning för goda gärningar, eller ibland ännu mer prisat – goda råd som oftast kom i form av gåtor eller sång.

Bakom Klaus ruskade ett av hans väsen på sig och såg ivrigt omkring sig nu då de befann sig i Talanrien, de dödligas värld. Det var alltid roligt att befinna sig bland de dödliga, Talanrien så ofantligt exotiskt och annorlunda än deras hem i Fae. Mindre magiskt, men nästan mer roligt för det. Blicken for omkring och föll på den storögda flickan som han instinktivt visste hette Eddy, men han kände något annat med – kanske var det en av de få som hade magi i sig här i världen som annars var rätt fattig på magi? Dessutom såg hon lite annorlunda ut än de glada och förundrade brinkerna. Han nuddade sitt sinne med Klaus, som för att göra chefen medveten om flickan med den röda luvan. Säkert en som kunde behöva lite extra värme, om man var lite annorlunda än alla andra här. Själv var han ett av eldens väsen i fae, och fick som resultat den fysiska skepnaden av en rödhårig tidlös manlig figur med horn och ett nästan lite finurligt leende då han var där. Precis som elden hade han många namn, men ikväll kallade han sig Naróf, och rörde sig lite närmare Eddy med något finurligt i de nästan självlysande röda ögonen.

Om Eddy hade haft något i sin mun och tuggat på, skulle han säkert satt i halsen nu. Hur visste han ens hennes namn? Förstås var det magin de alla hade – hon kunde se det, känna det och nästan smaka den ljuva magin de alla hade i hans följeslagare. En varm rodnad prydde hennes kinder och hon lät sitt hår falla ner lite mer framför hennes ansikte så att hon dolde det något. Händerna krampaktigt kring musiklådan. Nästan som om hon var rädd för att hon skulle tappa den, eller att den skulle försvinna. Försiktigt harklade hon sig medan hon vandrade med Klaus till släden.

“Eh… Mitt år? Ja, jo… Snabbt som vanligt och jag var väl tvungen att klippa håret så jag inte skulle trilla dit i askan igen!” skrattade hon nervöst till och blinkade med ett försök med sitt ena öga för att säga att det var lite av ett skämt. Inte en omöjlighet förstås, hans frågor om världen dock fick henne att rynka lätt på pannan. Säkert inte riktigt den bästa att fråga, de äldre hade mer koll på sådant.

“Förmodligen är jag inte den bästa att… berätta sådant för er, herr Klaus och…. herr…?” började Eddy för att se på Naróf som hade närmat sig dem igen. Lite lätt harklande kliade hon sig på huvudet vilket fick mössan att sätta sig på sniskan och avslöja de långa och utåt stickande öronen.

“Mycket krig och elände detta år, många olyckliga själar har jag förstått…” började hon, mest citerande ifrån ett par resande dvärgar som hon hade hört några dagar sedan.