- This topic has 5 replies, 3 voices, and was last updated 9 månader, 1 vecka sedan by Amdir.
-
Midvintern var på många sätt en magisk tid, men kanske ingenstans mer magisk än i Brinke. Inte ens i Caras Idhrenin. Över hela världen blev gränsen mellan världarna tunnare och mystiska väsen blödde igenom, vissa av ren olycka, men andra av vilja. Brinkerna var en av raserna som tog väl vara på tiden och i alla deras byar hyllades tiden, det var en tid av omtanke, kärlek, givmildhet och förlåtelse. Kanske var det därför de mest fantastiska ting hände där av alla ställen, när gränserna tunnades.
Kanske var det därför Klaus, helgonet, martyren, enda gången på året han kunde ta sig över gränsen valde just Brinke som sin början. När exakt gränsen var som tunnast kunde aldrig avgöras säkert, men Brinkerna visste att när ljudet av bjällror och hovar som dundrade kunde höras i luften genom deras rike, då närmade han sig.
Klaus hade aldrig riktigt förklarat sig, vem han för länge sedan var, men varje år bevisade han sig vara en god man, med goda män och kvinnor, varelser av alla slag, bland sig. Brinkerna såg hans sanna själv och det räckte nog, för varje år när hans väldiga släde, dragen av fantastiska fyrbenta väsen med stora horn och vassa hovar slet sig genom slöjan mellan världarna och landade i någon av deras byar, då hade många stått ute och väntat sedan den första bjällran.
Iklädd rött och vitt, med ikoniskt långt vitt skägg och en blick som talade om glädje och sorg och visdom endast få tvingats uppnå, klev han ner från sin släde. Innan han sade ett ord så log han först åt de som stod för att välkomna honom. Han höjde sin hand och från revan hans djur slitit sig igenom vällde det ut ljusklot som flög snabbt upp i skyn och ut över världen. Han behövde såklart hjälp med att se världen, så hans hundratals medhjälpare spanade åt honom medan han inledde sin vistelse genom att träffa Brinkerna.
Några av ljuskloten sjunk ner bakom honom istället för att flyga ut i världen och visade sig inte vara ljusklot alls, utan när de stod still på marken tog formen av olika varelser. Genom sin koppling till var och en av medhjälparna behövde han inte vända sig om för att veta vilka som var med honom. Istället fokuserade han på Brinkerna och gick ner på knä för att möta dem på en mer respektfull höjd.
“Hur har det senaste året varit?” Frågade han ömt med en djup, tydligt kraftfull röst och log varmt. Om man först trodde att han var människa så krävdes det inte många sekunder i hans närvaro för att förstå att sådant inte var fallet, även om man kanske inte kunde placera just vad det vad som avslöjade honom som någonting betydligt mäktigare, kanske en fe.
-
Precis som så många vintrar tidigare stirrade Eddy storögt på Klaus och de varelser som var bakom honom. Konstigt var det nog inte att hon, likt som så många andra fann dem fascinerande. Magin som verkade drypa om dem, känslan av en ålder som var ålderlös… både ung och gammal på samma gång. Som vanligt hade hon sina stora utstickande öron under den rödstickade mössan och ett långt mörkt hår som föll som i vågor ner över rygg och bröstkorg. Hon hade precis klippt det – mest för hennes mor hade blivit så irriterad på att hon trampat på det när det nådde henne till fötterna, så nu sträckte de sig bara precis över midjan.
Att hon inte såg ut som någon annan där i Birke var inget som hon vanligtvis lade mycket tankar på. Sedan länge hade hon slutat lyssna på de fula orden och om någon kommenterade hennes ljusgråa – eller kanske mer blåa svarade hon samma som hennes föräldrar sagt. När hon var liten föll hon in i askan och den satt så hårt att de inte kunde gnuggat loss den. Ju äldre Eddy blev trodde hon desto mindre på den, men det var en enkel förklaring.
Eddy, eller Edmund, som hon egentligen hette kom inte ihåg något innan Birke. Hennes föräldrar hade hittat henne i sin trädgård en midvinternatt som denna. Först trodde de att hon var en pojke och hade gett henne namnet Edmund och när de fick se att de var en flicka hade hon redan nöjt sig med namnet så därför förblev det Edmund, eller Eddy. Hon var en rätt blyg ung dam dock, som stod lite längre bort ifrån de andra. Men ändå så fanns det något där som strålade ifrån henne, liknande de ljuset som de varelser ifrån Fae. Dessutom kändes det kanske lite för… själviskt nästan att svara på frågan. Vem var hon att tilltala honom trots allt?
Utstrålningen, var inte något som kvinnan själv var medveten om. Nej, hon var lyckligt omedvetande om den natten för nitton år sedan som en av Klauses följeslagare ifrån Fae hade tappat ett knyte med ett barn i. En tragedi förstås, men inget som hon eller Birke hade vetat om. Istället var det ett mirakel.
-
Midvintertiden var en folkfest utan dess like i Brinke, snarare än att spendera tiden i sina hem med sin familj (vilket man också så klart gjorde) var det mer av ett kollektivt firande där hela samhällen, byar och städer i Brinkeland gick ut och firade tillsammans. Man delade på allt, mat och dryck, och gav varandra gåvor för att visa varandra uppskattning och kärlek.
Sedan kom höjdpunkten som Birnkernas äldste och mest magiskt kunniga kände och räknade ut när det skulle ske med hjälp av stjärnornas och månens placeringar, stunden då Klaus och hans hjälpare skulle besöka dem. Bjällerstunden och Klaus ankomst. Brinkerna, så väl som vuxna och barn, var ivriga och förundrade över stunden som kom där de skulle få vara i närheten av ett sådant väsen, och kanske få en liten sak som minne och belöning för goda gärningar, eller ibland ännu mer prisat – goda råd som oftast kom i form av gåtor eller sång.
Bakom Klaus ruskade ett av hans väsen på sig och såg ivrigt omkring sig nu då de befann sig i Talanrien, de dödligas värld. Det var alltid roligt att befinna sig bland de dödliga, Talanrien så ofantligt exotiskt och annorlunda än deras hem i Fae. Mindre magiskt, men nästan mer roligt för det. Blicken for omkring och föll på den storögda flickan som han instinktivt visste hette Eddy, men han kände något annat med – kanske var det en av de få som hade magi i sig här i världen som annars var rätt fattig på magi? Dessutom såg hon lite annorlunda ut än de glada och förundrade brinkerna. Han nuddade sitt sinne med Klaus, som för att göra chefen medveten om flickan med den röda luvan. Säkert en som kunde behöva lite extra värme, om man var lite annorlunda än alla andra här. Själv var han ett av eldens väsen i fae, och fick som resultat den fysiska skepnaden av en rödhårig tidlös manlig figur med horn och ett nästan lite finurligt leende då han var där. Precis som elden hade han många namn, men ikväll kallade han sig Naróf, och rörde sig lite närmare Eddy med något finurligt i de nästan självlysande röda ögonen.
-
Klaus hälsade glatt på alla brinker som kom upp till honom och snart nog kände han hur Naróf indikerade mot Eddy. Många andra nuddade även de hans sinne, men innan deras resor var färdiga och han kunde planera sin rutt hade han gott om tid att fokusera på det som var närmast. Trots allt var ingenting viktigare än varje individ han träffade.
“Eddy!” Utropade han och klev förbi några av brinkerna han hade hälsat på för att ställa sig framför henne. “Jag ser att du har kortat håret!” Han log brett åt henne och tog en av hennes händer inom hans båda mycket större händer, vilket slöt om hennes helt. När han sedan tog undan händerna låg en liten musiklåda i vackert trä kvar i hennes hand.
“Berätta om året! Hur har ditt år varit? Har du koll på världen? Vad ger jag mig ut i?” Han log åt henne medan han placerade en arm över hennes axel och började gå mot släden med henne. Han skickade samtidigt signaler till Naróf att se vad han kunde få reda på. De var inte ovana med svåra tider, krig och hemskheter, men den senaste tiden i Talanrien hade varit särskilt ojämn. Hela världen kunde vara förändrad och det var alltid svårt för spanare att lista ut detta på egen hand.
-
Om Eddy hade haft något i sin mun och tuggat på, skulle han säkert satt i halsen nu. Hur visste han ens hennes namn? Förstås var det magin de alla hade – hon kunde se det, känna det och nästan smaka den ljuva magin de alla hade i hans följeslagare. En varm rodnad prydde hennes kinder och hon lät sitt hår falla ner lite mer framför hennes ansikte så att hon dolde det något. Händerna krampaktigt kring musiklådan. Nästan som om hon var rädd för att hon skulle tappa den, eller att den skulle försvinna. Försiktigt harklade hon sig medan hon vandrade med Klaus till släden.
“Eh… Mitt år? Ja, jo… Snabbt som vanligt och jag var väl tvungen att klippa håret så jag inte skulle trilla dit i askan igen!” skrattade hon nervöst till och blinkade med ett försök med sitt ena öga för att säga att det var lite av ett skämt. Inte en omöjlighet förstås, hans frågor om världen dock fick henne att rynka lätt på pannan. Säkert inte riktigt den bästa att fråga, de äldre hade mer koll på sådant.
“Förmodligen är jag inte den bästa att… berätta sådant för er, herr Klaus och…. herr…?” började Eddy för att se på Naróf som hade närmat sig dem igen. Lite lätt harklande kliade hon sig på huvudet vilket fick mössan att sätta sig på sniskan och avslöja de långa och utåt stickande öronen.
“Mycket krig och elände detta år, många olyckliga själar har jag förstått…” började hon, mest citerande ifrån ett par resande dvärgar som hon hade hört några dagar sedan.
-
Naróf höll sig lite i bakgrunden med förväntansfullhet då Klaus rörde sig närmare den person han fått syn på. Så klart hälsade han även på de som ville prata med honom eller kanske erbjuda honom dryck och mat, vilket han gladeligen accepterade, men de flesta var ju där för Klaus. Han kunde inte rå att le över hur Klaus gick fram till Eddy, samtidigt som han såg de andras avundsjuka eller förundran över de varma bemötandet. Vid den lilla mentala nuddningen nickade han för sig själv, för att samla den information han kunde omkring sig, antingen enbart på basen av sina egna känslor eller det brinkerna kunde berätta. Det lilla han fick reda på av detta isolerade folk förmedlade han vidare mentalt till Klaus.
Naróf hade kommit passligt tillbaka till släden och Klaus för att höra frågan, för att skratta lite åt frågan.
‘Naróf, till er tjänst.’ sa han på ett muntert vis som sa att han troligen var lite av en rackare och skojare kanske, det fanns något busigt där i blicken ändå.
‘Med så mycket bekymmer, kanske vi skulle behöva en lokal guide, eller vad säger du chefen?’ undrade han och nickade mot flickan.
You must be logged in to reply to this topic.