En vacker dag nådde sitt slut när himlavalvets mörka slöja lade sig över det böljande landskapet. Fåglarnas vårkvitter tystnade och med det också mycket av aktiviteten i den samling av paviljonger som låg intill bergen. Ett av få klippiga områden i norr, även om det förstås inte på långa vägar kunde mäta sig med de mäktiga Solbergen. Tystnadens Sekt hade sitt säte långt bort från Masei. De hade en lång historia, men som namnet förtäljde gjorde de inte mycket väsen av sig.

Nuwa höll sin blick nedåt när hon förberedde sektledarens kvällsté med delikata, invanda rörelser. Det var hennes tur denna kväll. Trots att det sades att téceremonin inte var en utvärdering visste Nuwa att blicken som låg på henne hela tiden dömde varje liten rörelse. Hon gillade egentligen inte när det var hennes tur att servera ledaren hans té, men med över trettio lärljungar, varav nu tjugo innanför den yttre cirkeln, kunde hon skatta sig lycklig att det inte skedde allt för ofta. Alla inre- och kärnlärljungar turades om att utföra ceremonin, liksom alla lärljungar – även nybörjarna i yttre cirkeln – fick turas om att servera det äldre rådet varje dag. Nuwa brukade föredra det framför ledarens genomträngande blickar, även om rådet givetvis också dömde varje rörelse. Inför dem fick man i alla fall vara två. Nu satt hon alldeles ensam.

“Xin-Yue,” började ledaren. Nuwa fick kämpa för att inte rynka på näsan när han kallade henne vid förnamn—alldeles för familjärt. “Dina handleder har blivit grövre.” Ett hårt konstaterande. Hon kunde höra på tonfallet att han inte gillade det. Nuwa sneglade ner på sina blottade handleder. Hon såg ingen skillnad alls.

“Min lärare har lagt in en extra träning varje dag,” svarade Nuwa sansat. Hon tänkte inte förtälja att det var hon som tjatat på sin lärare om att få träna mer på sin vapenteknik. Hon visste sin plats, i alla fall när ledaren såg på. Han hummade bara till svar och såg på när hon varsamt blandade teet med det heta vattnet hon nyss hällt i den runda koppen. När ett plötsligt ljud skar genom tystnaden såg hon dock upp, tittade mot dörren och sedan på sin ledare. Även han såg orolig ut och ropen hördes in genom de tunna väggarna.

De var inte de enda som reste sig upp och gick ut för att möta den färgglada kvinnan som kommit rusande in på deras gård. Flera andra kom ut på terasserna med oro i blicken. Nuwa synade henne från topp till tå. Det var inte varje dag hon träffade på utomstående personer. Kvinnans ord oroade henne djupt och hon sneglade på sin ledare, vars mörka ögonbryn var hårt sammandragna. Han gick fram till kvinnan, tog hennes ena hand i sina och kramade den mjukt.

“Jag hör din vädjan och beklagar din sorg, fröken Yian. Det är en ovanlighet att orcher drabbar byar som din. Vi skall skicka våra bästa krigare – du har mitt ord.” Han vinkade till sig en utav de högt värderade lärarna, Nuwas tränare för att vara exakt. Denne gick sedan och samlade ihop ett gäng av de han tyckte passade bäst. När han närmade sig Nuwa log hon svagt, glad att få äran. Men ledaren höjde sin ena hand mot dem, stannade all rörelse och för ett ögonblick även Nuwas förväntansfulla andetag.

“Kejsaren måste varnas. Gränserna är inte lika starka som vi trott. Kan du ta på dig att resa till Masei och vittna om vad du just sett, fröken Yian? Vi sänder en utav våra att hålla dig säker längs med vägen.” Han gav henne ett leende och vinkade sedan till sig Nuwa. Han kunde inte mena allvar. Det mest spännande som någonsin hänt sedan hon kom hit som en tanig tonåring; och han tänkte skicka henne på en vandringsresa?! Hon såg oförstående på sin tränare, men även han tycktes mållös. Nuwa stod honom nära och såg i hans blick att han hade velat ha med henne till byn, trots att hon inte lyckats bli invald i kärnan än. Men hon gick lydigt fram och gav den skärrade kvinnan ett stöttande leende.

“Nuwa kan gå med dig,” förklarade ledaren som ett sätt att presentera henne. Hon studerade kvinnan, hennes klädsel och skriftrullarna. Försökte tyda vilken typ av skribent hon var. Hon stod i kontrast mot Nuwa vars yttre plagg var svart likt den annalkande natten, även om den invävda guldtråden och röda silket skimrade i kvällsljuset.

Nuwas blick flackade mellan Yian och sektledaren. Han stod som lugnet själv framför kvinnan, som om den förfärliga nyheten hon bar med sig inte var både tung och chockerande. Orcher i Nirai… Nuwa önskade bittert att hon fått hjälpa till med ett uppdrag av sådan vikt. Det skulle säkerligen komma att skrivas ner i historien, på något vis någon stans. Och Nuwa skulle ut på en jäkla vandringsresa. Helt befängt, men hon klistrade på ett stramt leende och mötte kvinnan med all respekt hon kunde frammana—kanske med en skeptisk blick på smutsen hon dragit på sig. Nåja, tron verkade finnas med denna färgglada skribent. Det skulle göra resan enklare då Nuwa hade viktiga rutiner varje dag för att utöva sin tro.

Nuwa tittade diskret på boken som fallit ur Yians famn. Så hon var inte bara skribent, utan tecknade också. En konstform som Nuwa aldrig behärskat. Inte kalligrafi heller förvisso. Hennes lärare sade ofta att hon fortfarande förde penseln likt ett otåligt barn. När kvinnan skamset plockat upp boken igen mötte Nuwa tyst hennes blick. Hon hade en fantastisk förmåga att se totalt likgiltig ut, även direkt efter det leende som hon nyligen klämt fram.

“Jag kan hålla oss säkra,” svarade hon med en försäkrande nickning. Energin osade från ledaren som stod intill henne. Han hade lika gärna kunnat säga det högt; Det är det enda du duger till. Jäkla perfektionist till gubbe.

“Slå följe med Nuwa, fröken Yian. Hon kan packa och bära med sig allt ni kan tänkas behöva på er färd.” Ledaren log brett och lade sedan en stöttande hand om Yians axel. “Vi ska göra vårt yttersta för att rädda din by och tömma den på orcher.” Med de orden lämnade han dem och gick för att med kvickhet styra upp gruppen som skulle ge sig av. De hade redan börjat klä sig och beväpna sig för uppdraget.

Nuwa fyllde lungorna med luft, såg efter honom och gav sedan Yian en snabb blick innan hon vände på klacken.

“Följ med mig, fröken Yian,” sade hon med en ton lika rapp som hennes steg. Rakt över innergården gick hon, upp på en vacker terass och in i en paviljong där sektens kvinnor brukade husera. Raskt skyndade hon sig genom en smal hall, knappt inredd, och sköt sedan undan en dörr som ledde till sovsalen. Fem prydligt bäddade madrasser låg på golvet, alla med en kista intill sig. Nuwa gick fram till en utav dem. Hennes rörelser hade gradvis slutat vara lika beräknade och graciösa ju längre in i paviljongen hon kommit, uppenbart mer avslappnad när ledarens utvärderande ögon inte kunde se henne.

“Vill fröken ha lugnande kamomillté innan vi ger oss av?” undrade Nuwa med rak stämma, samtidigt som hon packade en tygväska med extra kläder. Sedan hängde hon på sig ett svärd, fäst i ett vackert rött silkesrep. Innan hon slängde väskan över axeln stoppade hon ner en vacker ask samt en påse som skramlade av mynt. Dåså, det lämnade bara ett besök i köket innan hon var redo. De skulle inte kunna bära med sig alla nödvändigheter för hela resan, men med en liten lögn om att de var pilgrimer skulle de komma långt på folks välvilja. Lögner var förstås ingenting hennes överordnade uppmuntrade, men Nuwa var inte så dum att hon tänkte lida på den långa resan.

Nuwa skulle inte döma kvinnan. Hon var trots allt i chock och utöver det träffade Nuwa sällan utomstående, utan umgicks mest med de inom sekten. Här var allting lugnt, hövligt och väluppfostrat. Kanske var det därför som Yians blick lämnade en gnagande känsla i huden. Hon såg på henne med ett svagt leende, försökte verkligen se genuin ut den här gången då hon kände för kvinnan.

“Tystnadens lärljungar skulle aldrig lägga över en börda på den som kommer till oss för hjälp.” Orden var korta men mjuka. Nuwa hade egentligen ingenting emot att låta Yian bära någonting, men mycket gick osagt för stunden. Hennes ledare skulle inte tillåta ett sådant beteende och med allra största säkerhet skulle han ha henne lagd under käppen. Hon hade fått smaka på den förut när hennes beteende behövt korrigering, och hon var inte överdrivet sugen på att återuppleva det.

Stegen bar till köket som var nedlagt för dagen. Disk stod i torkstället och på handdukar på ett bord. Lärljungarna i yttre cirkeln hade ansvar för all disk, en av många tråkiga uppgifter de hade. Nuwa var glad att den tiden låg bakom henne nu. Timmar och åter timmar hade hon spenderat med viskan i handen.

“Sei har menat för mig att följa dig. Det återstår att se varför och vad som väntar oss på denna resa. För er skull hoppas jag att den blir lugn och fri från rövare.” Det var svårt att övetala ens sig själv, men Nuwa försökte i alla fall. Hon plockade på sig allehanda proviant samt ätdon. Kniv behövdes inte, hon hade redan två skarpa dolkar instoppade och undangömda i sin klädnad. Torkad frukt, torkat kött, lite bröd, ost samt rostade vattenmelon- och solroskärnor slank ner i säcken, omslutna i vaxduk eller små påsar. När hon kände sig klar visade hon hövligt vägen ut mot en stentrappa som ledde ner bland klipporna mot dalen som var deras första steg på resan söderut. Nuwa bar sig med rak rygg och invand hållning. Hon sneglade bakåt på det hon kallade hem när fötterna bar nedför trappan, undrandes när hon skulle få se det igen—och vem hon skulle vara när hon återvände. En tyst suck lämnade henne innan hon sneglade på Yian. Denna färgglada stackare som måste sett hemska saker, om det Nuwa hört angående orcher stämde i det minsta.

“Fröken Yian… vad hände egentligen? Om du orkar prata om hur din by blivit drabbad, vill säga.” Det låg en oro och omtanke i hennes tonfall den här gången, inte lika stel som förut. Som om sann avslappning lade sig över henne i samma stund som hon lämnat sektens tillhåll.

Nuwa rättade till tygsäcken som låg över axeln. Steg för steg gick hon nedför trappan. Blicken vändes mot Yian då orden började välla ut. Det låg ett allvar i Nuwas mörka ögon, och hon tog varsamt in allt som sades. Det kröp under skinnet av att höra berättelsen, både av obehag men också ett inre begär av att få bekämpa dessa orcher. Nuwa ville så innerligt sudda ut deras glädje som Yian talade om. Att de ens hade mage att ta sig in i Nirai. När sekten fick tag på dem skulle det stå dem dyrt, men det var inte utan att det vred sig en aning i magen. Om orcherna var många fler i antal fanns risken att det kunde sluta illa för hennes kompanjoner. Inte för att hon kommit nära någon annan än sin lärare, men hon tyckte om dem alla tillräckligt för att vilja se dem i livet. Det låg också en stolthet i att klara sig ute på uppdrag.

Av Yians ord att döma var dessa orcher lika hemska som Nuwa haft fördomar om. Monster, om man så ville kalla dem. Det förargade henne att bara höra om det och hon fick lov att ta ett djupt andetag för att sänka sin puls—försökte höra sin mästares röst i huvudet. ‘Andas. Låt tystnadens lugn flöda genom dig.’

Blicken blev skarp då ledaren beskrevs, men även vad de gjort mot kvinnans egen bror. Nuwa kunde inte riktigt begripa hur hon kunde berätta allt detta med ett leende klistrat på läpparna. Hade kvinnans chock slängt upp väggar för att hålla hennes käbslor på armlängds avstånd? Det var starkt av henne att inte bryta ihop totalt, eller göra något dumt och försöka sig på en räddningsaktion. Nuwa visste att hon hade gjort något liknande…

Hon fuktade läpparna och lade en stödjande hand mot Yians axel. “De kommer att rädda din bror, det är jag säker på. Lika säker som jag är att kejsaren kommer förhindra detta från att någonsin hända igen.” Orden kändes som lögner på hennes läppar. Nuwa var inte säker på någonting, men hon hade spenderat år ut och år in med att lära sig tala lugnt och sansat. Hela hennes väsen var doppad i ett lugn som omslöt henne och dolde den eld som brann inuti—så som sekten ville ha henne.

“Om du behöver prata om det är jag idel öra. Vi har timmar och åter timmar framför oss, så tid är ingen bristvara. Min tanke är att vi går ner i dalen och sedan genom skogen. Det finns en övergiven liten by en bit härifrån. Vi kan sova där för natten och starta morgondagen tidigt. Nästa tecken på civilisation når vi inte förrän imorgon, och det är dumt att vandra för långt under nattens timmar. Vad tror du om det, fröken Yian?” Nuwa försökte sig på ett leende, men det såg inte ens nästan lika naturligt ut som Yians. Nästan som om hennes ansikte glömt bort hur man gör.

Nuwa gav henne en försiktig blick, trevande efter en kontakt hon inte var bekväm att ta men kände sig nödgad till. Det låg inte i hennes natur att trösta, eller att tröstas för den delen, men hon hade sett andra göra det med förträfflig fallenhet. Kanske borde hon erbjudit en famn eller mer ömkande ord, men det satt långt inne. Iställde slog hon upp ett hastigt artigt leende.

“Då rör vi oss mot skogen,” konstaterade Nuwa och sneglade nedför trapporna som ledde ner till en nattfuktig stig som skulle föra dem genom dalen. På håll kunde man se gräset vaja i den svala vinden, glimrande i den tidiga nattens månljus. Där hade Nuwa spenderat många timmar, både i meditation och träning. En fridfull plats, även om det kändes som att friden som legat i luften nu var infekterad efter vad orkerna fått för sig. Vidriga otyg.

Tyst mötte hon Yians blick och hennes käke spändes en aning vid hennes förfrågan. Tystnaden var en stor del av Nuwas liv och hon var, till skillnad från sin medmänniska, kanske lite väl bekväm i den. Givetvis förstod hon att det skulle vara givmilt av henne att bjuda på en konversation. Nästa hinder var dock att hon aldrig pratade om sig själv. Eller ja, nästan aldrig. Vid sektens tröskel hade hon fått lämna sitt gamla jag och överge sig helt till dem. Sitt förflutna skulle man glömma, även om hon misstänkte att ingen lyckats.

Nuwa tog ett förberedande andetag. “Ja, vad finns det att säga? Vi eh… vi beblandar oss inte så mycket med omvärlden men har som regel att alltid hjälpa våra medmänniskor. Det är därför vi finns. Man skrivs in som tonåring efter en utslagsgivande prövning och sedan jobbar man sig uppåt.” Hon sneglade bortåt gläntan som de nu närmade sig efter att ha klivit av sista trappsteget. “Om detta uppdraget går bra för mig kanske jag äntligen blir invald i kärnan. Det finns tre ringar för lärljungar att kliva innanför – den yttre, den inre och kärnan. Över oss står ledaren och rådet. Men missförstå mig inte, målet är att tala med kejsaren och skipa rättvisa för din by.”

Stegen bar längs stigen och ut i gläntan. Det långa gräset slickade deras klädnad, smekte dem likt böljande sjövågor. Nuwa lät diskret dra fingrarna genom de mjuka topparna, ringlandes dem kring pekfingret.

“Har du någonsin varit i Masei, fröken Yian?”

Nuwa sneglade över axeln och gav Yian med förlåtande blick tillsammans med ett smalt leende. Inga dömande tankar skulle sändas i kvinnans väg för hennes sätt att hantera sin chock och oro efter vad som nyligen hänt. Faktum var att ingenting skulle göra situationen bättre av gråt och elände, förutom att möjligtvis lätta på hjärtat något. Alla hanterade kriser olika och så var det med det. Oavsett om Yians leenden, skoj och skratt var genuina eller ej tänkte Nuwa inte ålägga sig några fördomar. Istället fortsatte hon stillsamt att gå med en lättsam blick på sin nya kompanjon ena stunden, för att i nästa slänga ett vaksamt öga på andra sidan dalen där en mörk skog tog vid. Vid frågan svepte hon ögonen bak mot Yian igen, hennes blinkning lika stillsam och flytande som fingrarna hon drog över toppen av det långa gräset.

“Det är en lång färd och en stor stad. Säkerligen kan du unna dig någon form av upplyftande upplevelse för att inte gå med allt för tung själ.” Nuwa suckade mjukt, samtidigt som vinden tycktes föra hennes tankar bort mot horisonten. Hon rynkade knappt märkbart på ögonbrynen.

“Jag är från Masei från början. Vi bodde ganska långt ner på bergens sluttningar, jämfört med de flesta andra. Men… det tillhör det förflutna nu. Det återstå att se om jag känner igen mig när vi kommer dit. Kejsaren har jag dock aldrig träffat. Det är en stor ära, men jag vet inte vad han tycker om sådana som mig. I egenskap av sektmedlem alltså… Vissa anser att vi borde göra vår plikt och tjäna landet istället för vad de kallar det egna syftet.” Det låg en bitterhet gömd i hennes ton, men hon visste att hon klev över en gräns. Det bar lätt hänt när ingen fanns i närheten att kontrollera henne. Åsikter, känslor och annat trams hörde inte sekten till.

Nuwa log svagt och såg på Yian där de gick genom dalen. Hon blinkade en gång innan hon såg ned på sina händer som lekte med grässtråna.

”Det är möjligt,” började hon innan hon såg upp igen, ryckandes lite på mungiporna i ett tappert försök till ett bredare leende. ”Tack, fröken Yian.”

Sedan sade hon inget mer utan började mer målmedvetet styra stegen bortåt skogen. När de nådde den slingrade sig små stigar åt alla håll, knappt synliga för den som inte var van vid området eller en duktig jägare. De använde sig av djurstigar och Nuwa visste precis vilken som skulle leda dem till den övergivna byn hon berättat om. Det var en bit att gå och månen stod högt på himlen när de väl kom fram. Allt hade blivit tyst omkring dem när de nådde det första huset, inbäddat i naturen. Taken var i dåligt skick men höll fortfarande och de flesta väggar var intakta, även om trädgrenar penetrerat här och var. Dörrarna av rispapper var sedan länge trasiga och söndervittrade. Inte ens en syrsa hördes och Nuwa kunde inte låta bli att se sig omkring lite extra och sakta ner sina varsamma steg. Aldrig förr hade hon stött på någon i dessa övergivna små hus, men ibland hade de hittat spår av att det besöktes mellan varven. Kol i eldstäderna, skräp efter mat och villebråd. Förmodligen bara pilgrimer som tagit tillfället i akt för att stanna ett tag.

”Stanna här,” sade Nuwa med låg röst när de kommit in mellan husen en liten bit, för att sedan lägga handen på svärdet och dumpa säcken invid sin reskamrat. På ljudlösa steg klev hon upp till ett utav husen och sköt tyst undan ytterdörren. Med en snabb blick tillbaka på Yian försvann hon sedan in för att genomsöka huset.

Rummen låg mörka och tysta. Nuwas steg var ljudlösa mot golvet, kände efter för varje kliv för att inte sätta foten mot några plankor vars knarr kunde avslöja henne. Hon höll andan när hon tagit sig genom sällskapsrummet och sakta puttade på skjutdörren som ledde till husets andra rum, dolt i total svärta i brist på fönster. När hon hörde någonting innanför drog hon med kvicka händer sitt svärd som glimmade till i det lilla månljus som letade sig in från vägen hon kommit. Ögonen spändes in i mörkret, försökte se, samtidigt som hon stod bakom dörren. Hon väntade ett hjärtslag. Två. Sedan ryckte hon undan dörren och tog ett smidigt kliv åt sidan, garden uppe. En liten fågel med röda kinder flög ut i en desorienterad framfart, flaxandes i panik mot dörröppningen. Till och med Nuwa hade hoppat till. Med ögon stora som tefat stirrade hon efter fågeln innan hon åter sneglade in i mörkret, nu svagt upplyst av nattens vaga lysen. Det fanns ingen där, som tur var. Nuwa pustade ut efter att ha genomsökt det lilla huset och kom ut genom ytterdörren på inte fullt lika varsamma steg.

Endast för att mötas av en syn som fick henne att stelna till. På marken framför huset stod bara hennes säck. Ingen fröken Yian. Hjärtat stannade för ett ögonblick och blicken for upp, lika skarp som eggen på hennes svärd. Hennes sinnen tycktes slipa till sig när hon med svepande ändock kvicka kliv tog sig ut mellan husen. Inte ett ljud sade hon när hon gled mellan den invaderande vegetationen och de sorgliga byggnaderna. Tusen tankar om vad som skulle kunna ha hänt hann flyga genom sinnet, för att sedan låta henne släppa ut ett spänt andetag när hon slutligen såg Yians gestalt. Det dröjde knappt en sekund från det till att hon var framme vid hennes sida och grep tag om hennes arm.

”Försvinn inte i väg så där,” väste hon tyst. ”Jag… jag trodde att det hänt dog någonting.” Rösten mjuknade med orden, men precis när hon skulle samla sig och klämma fram en ursäkt hörde hon något bakom dem.

”Och vad har vi här då?” En stor man, med en nyna inte ens en mor kunde älska, gick långsamt mot dem runt hörnet på ett hus. Han var inte heller vackert klädd, men bar detaljer som talade om rikedom – i stark kontrast till hans övriga utstyrsel. Stulna smycken och en scarf runt handleden som förmodligen inte heller var hans. Snarare något i vackert siden som en gång tillhört en kvinna.

”Två små jäntor, alldeles ensamma i skogen,” skrattade en annan röst, kommandes från en äldre man från andra hållet. Han klickade med tungan och skakade på huvudet. ”Har ni inte hört att det finns rövare i dessa skogar?” Han lade huvudet på sned och ännu en man flankerade honom, denna yngre och slank i jämförelse. Nuwa svarade genast med att höja sitt svärd, kände åren av träning skölja genom ådrorna.

Nuwas mörka ögonbryn drogs samman i en illa dold frustration när Yian började samtala med männen. Vad höll hon på dem? Försökte hon medla med rövare? De hade bara en sak i tankarna och det var uppenbart, tyckte i alla fall Nuwa. Hon släppte inte den stora gräsliga mannen med blicken, lät sig inte sluta lyssna till varje litet ljud från de två bakom henne. Djup koncentration osade om hela hennes stans, hårt intränad till den grad att det såg flytande enkelt ut och redo att attackera vid minsta lilla rörelse. Likt en vildkatt.

Den fule mannen skrattade rungande högt och skakade på huvudet. Rynkan blev bara djupare mellan Nuwas ögonbryn.

“En hatt och en yukata har vi inget intresse utav. Det där svärdet dock…” När Nuwa höjde det svagt, en gest som talade sitt tydliga språk att hans huvud kunde rulla vilken sekund som helst, höjde han händerna i ursäkt. “Okej okej, ta det lugnt små damer. Vilka är vi att neka en sådan förfrågan från en underskön ung kvinna som genomlidit så mycket denna dag? Och det är första gången vi någonsin blivit kallade vackra tror jag.” Han skrockade gott och började gå mot ett utav de små husen som var i bättre skick.

“Kom,” sade den tanige och vinkade med sig dem. “Vi har mat och sprit. Tillräckligt för att glömma tragedier. Det finns även en oljelampa inne i huset, om du vill ha bättre ljus för dina skisser. Får man kika på dina tidigare alster sen? Min mor brukade måla mycket innan hennes händer började darra.”

Nuwa stirrade på dem, slappnade av men vågade inte lägga ner sitt svärd. Hon såg på Yian, denna kvinna som tycktes ha löst situationen genom… att prata. Det låg ett frågetecken i hennes blick. Litar du på dem? Om svaret var ja skulle hon följa med, om än aldrig slappna av.

Handen mot hennes axel var det enda svaret hon behövde, väl van vid det tysta viset att kommunicera. Det var dock motvilligt som Nuwa i en graciös rörelse förde ner det tunna svärdet i sin skida. Hennes vaksamma mörka ögon flackade till Yian för en kort stund, betraktade denna märkliga kvinna som höll humöret uppe och aktivt samtalade med främmande uslingar. Ofattbart, men… hjälpsamt. Det där om att supa sig redlös hoppades hon dock att de båda klarade sig utan. Inte för att hon skulle hindra Yian. Efter en sådan dag kunde hon inte klandra henne.

“Vet du? Jag sa precis samma sak, men ack, mor sörjer sina stadiga penseldrag,” svarade den tanige i melankolisk ton, som om han saknade sin mamma trots att han hunnit bli en vuxen och självständig man, även om det var knappt. Han kunde inte vara mer än tjugo år gammal.

De följdes åt in i det lilla huset och den äldre utav de tre tände oljelampan som hängde i taket. Inget märkvärdigt, vilket talade för hur simpelt man levt i denna by innan den mött sitt förfall. Männen tog sedan plats där de suttit och umgåtts innan de båda kvinnorna trätt in i byn. Den stora utav dem, ett berg av muskler insåg Nuwa nu då hon vaksamt såg sig omkring och utforskade både dem och omgivningen, sög på sina tänder vid Yians fråga. Han lade upp armen på ett gammalt bord som stod mot väggen där han satt.

“Vi har olika vägar in i det här livet. Jag drogs in i vad de flesta skulle kalla dåligt sällskap, men det satte mat på bordet och höll frugan glad. Ja, tills hon fick reda på allt och sa åt mig att aldrig komma hem igen.” Han verkade inte oerhört ledsen över faktumet. “Hao,” han gestikulerade mot gubben, “tror jag föddes in i en rövarfamilj, inte sant?”

“Mycket riktigt. Och jag har lärt er allt jag kan,” flinade Hao.

“Och lille Bolin här behövde försörja sin mor. Dessvärre är det skralt om jobb i dessa trakter. Egentligen borde man väl flytta söderut. Till storstäderna.”

Nuwa fnös.

“Du håller inte med,” sade den store med sin rungande röst. Nuwa funderade under en lång sekund på om hon skulle bryta sin tystnad som hon var så bekväm i innan hon öppnade munnen.

“Att bo i en storstad behöver inte betyda att man kan sätta mat på bordet,” var allt hon sa innan hon sneglade på Yian. Nuwa hade ännu inte satt sig ned.

Den store mannen hummade förvånad, men ställde ingen ytterligare fråga. Istället hällde han upp fem koppar ren sprit och skar upp bitar av maten de haft med sig och snart hade de delat ut en liten skral måltid mellan sig. Med ett snett leende höjde han sedan sin kopp.

“Skål för att vi fått så behagligt sällskap!” Mannen blinkade med ena ögat till Yian. Gesten fick det att vändas i magen på Nuwa, men hon tänkte inte förneka Yian någonting. Till sin egen förvåning tog hon dock koppen, luktade och provsmakade efter gifter och allehanda substanser, innan hon hivade i sig den starka drycken i ett svep.