En vacker dag nådde sitt slut när himlavalvets mörka slöja lade sig över det böljande landskapet. Fåglarnas vårkvitter tystnade och med det också mycket av aktiviteten i den samling av paviljonger som låg intill bergen. Ett av få klippiga områden i norr, även om det förstås inte på långa vägar kunde mäta sig med de mäktiga Solbergen. Tystnadens Sekt hade sitt säte långt bort från Masei. De hade en lång historia, men som namnet förtäljde gjorde de inte mycket väsen av sig.

Nuwa höll sin blick nedåt när hon förberedde sektledarens kvällsté med delikata, invanda rörelser. Det var hennes tur denna kväll. Trots att det sades att téceremonin inte var en utvärdering visste Nuwa att blicken som låg på henne hela tiden dömde varje liten rörelse. Hon gillade egentligen inte när det var hennes tur att servera ledaren hans té, men med över trettio lärljungar, varav nu tjugo innanför den yttre cirkeln, kunde hon skatta sig lycklig att det inte skedde allt för ofta. Alla inre- och kärnlärljungar turades om att utföra ceremonin, liksom alla lärljungar – även nybörjarna i yttre cirkeln – fick turas om att servera det äldre rådet varje dag. Nuwa brukade föredra det framför ledarens genomträngande blickar, även om rådet givetvis också dömde varje rörelse. Inför dem fick man i alla fall vara två. Nu satt hon alldeles ensam.

“Xin-Yue,” började ledaren. Nuwa fick kämpa för att inte rynka på näsan när han kallade henne vid förnamn—alldeles för familjärt. “Dina handleder har blivit grövre.” Ett hårt konstaterande. Hon kunde höra på tonfallet att han inte gillade det. Nuwa sneglade ner på sina blottade handleder. Hon såg ingen skillnad alls.

“Min lärare har lagt in en extra träning varje dag,” svarade Nuwa sansat. Hon tänkte inte förtälja att det var hon som tjatat på sin lärare om att få träna mer på sin vapenteknik. Hon visste sin plats, i alla fall när ledaren såg på. Han hummade bara till svar och såg på när hon varsamt blandade teet med det heta vattnet hon nyss hällt i den runda koppen. När ett plötsligt ljud skar genom tystnaden såg hon dock upp, tittade mot dörren och sedan på sin ledare. Även han såg orolig ut och ropen hördes in genom de tunna väggarna.

De var inte de enda som reste sig upp och gick ut för att möta den färgglada kvinnan som kommit rusande in på deras gård. Flera andra kom ut på terasserna med oro i blicken. Nuwa synade henne från topp till tå. Det var inte varje dag hon träffade på utomstående personer. Kvinnans ord oroade henne djupt och hon sneglade på sin ledare, vars mörka ögonbryn var hårt sammandragna. Han gick fram till kvinnan, tog hennes ena hand i sina och kramade den mjukt.

“Jag hör din vädjan och beklagar din sorg, fröken Yian. Det är en ovanlighet att orcher drabbar byar som din. Vi skall skicka våra bästa krigare – du har mitt ord.” Han vinkade till sig en utav de högt värderade lärarna, Nuwas tränare för att vara exakt. Denne gick sedan och samlade ihop ett gäng av de han tyckte passade bäst. När han närmade sig Nuwa log hon svagt, glad att få äran. Men ledaren höjde sin ena hand mot dem, stannade all rörelse och för ett ögonblick även Nuwas förväntansfulla andetag.

“Kejsaren måste varnas. Gränserna är inte lika starka som vi trott. Kan du ta på dig att resa till Masei och vittna om vad du just sett, fröken Yian? Vi sänder en utav våra att hålla dig säker längs med vägen.” Han gav henne ett leende och vinkade sedan till sig Nuwa. Han kunde inte mena allvar. Det mest spännande som någonsin hänt sedan hon kom hit som en tanig tonåring; och han tänkte skicka henne på en vandringsresa?! Hon såg oförstående på sin tränare, men även han tycktes mållös. Nuwa stod honom nära och såg i hans blick att han hade velat ha med henne till byn, trots att hon inte lyckats bli invald i kärnan än. Men hon gick lydigt fram och gav den skärrade kvinnan ett stöttande leende.

“Nuwa kan gå med dig,” förklarade ledaren som ett sätt att presentera henne. Hon studerade kvinnan, hennes klädsel och skriftrullarna. Försökte tyda vilken typ av skribent hon var. Hon stod i kontrast mot Nuwa vars yttre plagg var svart likt den annalkande natten, även om den invävda guldtråden och röda silket skimrade i kvällsljuset.

Nuwas blick flackade mellan Yian och sektledaren. Han stod som lugnet själv framför kvinnan, som om den förfärliga nyheten hon bar med sig inte var både tung och chockerande. Orcher i Nirai… Nuwa önskade bittert att hon fått hjälpa till med ett uppdrag av sådan vikt. Det skulle säkerligen komma att skrivas ner i historien, på något vis någon stans. Och Nuwa skulle ut på en jäkla vandringsresa. Helt befängt, men hon klistrade på ett stramt leende och mötte kvinnan med all respekt hon kunde frammana—kanske med en skeptisk blick på smutsen hon dragit på sig. Nåja, tron verkade finnas med denna färgglada skribent. Det skulle göra resan enklare då Nuwa hade viktiga rutiner varje dag för att utöva sin tro.

Nuwa tittade diskret på boken som fallit ur Yians famn. Så hon var inte bara skribent, utan tecknade också. En konstform som Nuwa aldrig behärskat. Inte kalligrafi heller förvisso. Hennes lärare sade ofta att hon fortfarande förde penseln likt ett otåligt barn. När kvinnan skamset plockat upp boken igen mötte Nuwa tyst hennes blick. Hon hade en fantastisk förmåga att se totalt likgiltig ut, även direkt efter det leende som hon nyligen klämt fram.

“Jag kan hålla oss säkra,” svarade hon med en försäkrande nickning. Energin osade från ledaren som stod intill henne. Han hade lika gärna kunnat säga det högt; Det är det enda du duger till. Jäkla perfektionist till gubbe.

“Slå följe med Nuwa, fröken Yian. Hon kan packa och bära med sig allt ni kan tänkas behöva på er färd.” Ledaren log brett och lade sedan en stöttande hand om Yians axel. “Vi ska göra vårt yttersta för att rädda din by och tömma den på orcher.” Med de orden lämnade han dem och gick för att med kvickhet styra upp gruppen som skulle ge sig av. De hade redan börjat klä sig och beväpna sig för uppdraget.

Nuwa fyllde lungorna med luft, såg efter honom och gav sedan Yian en snabb blick innan hon vände på klacken.

“Följ med mig, fröken Yian,” sade hon med en ton lika rapp som hennes steg. Rakt över innergården gick hon, upp på en vacker terass och in i en paviljong där sektens kvinnor brukade husera. Raskt skyndade hon sig genom en smal hall, knappt inredd, och sköt sedan undan en dörr som ledde till sovsalen. Fem prydligt bäddade madrasser låg på golvet, alla med en kista intill sig. Nuwa gick fram till en utav dem. Hennes rörelser hade gradvis slutat vara lika beräknade och graciösa ju längre in i paviljongen hon kommit, uppenbart mer avslappnad när ledarens utvärderande ögon inte kunde se henne.

“Vill fröken ha lugnande kamomillté innan vi ger oss av?” undrade Nuwa med rak stämma, samtidigt som hon packade en tygväska med extra kläder. Sedan hängde hon på sig ett svärd, fäst i ett vackert rött silkesrep. Innan hon slängde väskan över axeln stoppade hon ner en vacker ask samt en påse som skramlade av mynt. Dåså, det lämnade bara ett besök i köket innan hon var redo. De skulle inte kunna bära med sig alla nödvändigheter för hela resan, men med en liten lögn om att de var pilgrimer skulle de komma långt på folks välvilja. Lögner var förstås ingenting hennes överordnade uppmuntrade, men Nuwa var inte så dum att hon tänkte lida på den långa resan.

Nuwa skulle inte döma kvinnan. Hon var trots allt i chock och utöver det träffade Nuwa sällan utomstående, utan umgicks mest med de inom sekten. Här var allting lugnt, hövligt och väluppfostrat. Kanske var det därför som Yians blick lämnade en gnagande känsla i huden. Hon såg på henne med ett svagt leende, försökte verkligen se genuin ut den här gången då hon kände för kvinnan.

“Tystnadens lärljungar skulle aldrig lägga över en börda på den som kommer till oss för hjälp.” Orden var korta men mjuka. Nuwa hade egentligen ingenting emot att låta Yian bära någonting, men mycket gick osagt för stunden. Hennes ledare skulle inte tillåta ett sådant beteende och med allra största säkerhet skulle han ha henne lagd under käppen. Hon hade fått smaka på den förut när hennes beteende behövt korrigering, och hon var inte överdrivet sugen på att återuppleva det.

Stegen bar till köket som var nedlagt för dagen. Disk stod i torkstället och på handdukar på ett bord. Lärljungarna i yttre cirkeln hade ansvar för all disk, en av många tråkiga uppgifter de hade. Nuwa var glad att den tiden låg bakom henne nu. Timmar och åter timmar hade hon spenderat med viskan i handen.

“Sei har menat för mig att följa dig. Det återstår att se varför och vad som väntar oss på denna resa. För er skull hoppas jag att den blir lugn och fri från rövare.” Det var svårt att övetala ens sig själv, men Nuwa försökte i alla fall. Hon plockade på sig allehanda proviant samt ätdon. Kniv behövdes inte, hon hade redan två skarpa dolkar instoppade och undangömda i sin klädnad. Torkad frukt, torkat kött, lite bröd, ost samt rostade vattenmelon- och solroskärnor slank ner i säcken, omslutna i vaxduk eller små påsar. När hon kände sig klar visade hon hövligt vägen ut mot en stentrappa som ledde ner bland klipporna mot dalen som var deras första steg på resan söderut. Nuwa bar sig med rak rygg och invand hållning. Hon sneglade bakåt på det hon kallade hem när fötterna bar nedför trappan, undrandes när hon skulle få se det igen—och vem hon skulle vara när hon återvände. En tyst suck lämnade henne innan hon sneglade på Yian. Denna färgglada stackare som måste sett hemska saker, om det Nuwa hört angående orcher stämde i det minsta.

“Fröken Yian… vad hände egentligen? Om du orkar prata om hur din by blivit drabbad, vill säga.” Det låg en oro och omtanke i hennes tonfall den här gången, inte lika stel som förut. Som om sann avslappning lade sig över henne i samma stund som hon lämnat sektens tillhåll.

Nuwa rättade till tygsäcken som låg över axeln. Steg för steg gick hon nedför trappan. Blicken vändes mot Yian då orden började välla ut. Det låg ett allvar i Nuwas mörka ögon, och hon tog varsamt in allt som sades. Det kröp under skinnet av att höra berättelsen, både av obehag men också ett inre begär av att få bekämpa dessa orcher. Nuwa ville så innerligt sudda ut deras glädje som Yian talade om. Att de ens hade mage att ta sig in i Nirai. När sekten fick tag på dem skulle det stå dem dyrt, men det var inte utan att det vred sig en aning i magen. Om orcherna var många fler i antal fanns risken att det kunde sluta illa för hennes kompanjoner. Inte för att hon kommit nära någon annan än sin lärare, men hon tyckte om dem alla tillräckligt för att vilja se dem i livet. Det låg också en stolthet i att klara sig ute på uppdrag.

Av Yians ord att döma var dessa orcher lika hemska som Nuwa haft fördomar om. Monster, om man så ville kalla dem. Det förargade henne att bara höra om det och hon fick lov att ta ett djupt andetag för att sänka sin puls—försökte höra sin mästares röst i huvudet. ‘Andas. Låt tystnadens lugn flöda genom dig.’

Blicken blev skarp då ledaren beskrevs, men även vad de gjort mot kvinnans egen bror. Nuwa kunde inte riktigt begripa hur hon kunde berätta allt detta med ett leende klistrat på läpparna. Hade kvinnans chock slängt upp väggar för att hålla hennes käbslor på armlängds avstånd? Det var starkt av henne att inte bryta ihop totalt, eller göra något dumt och försöka sig på en räddningsaktion. Nuwa visste att hon hade gjort något liknande…

Hon fuktade läpparna och lade en stödjande hand mot Yians axel. “De kommer att rädda din bror, det är jag säker på. Lika säker som jag är att kejsaren kommer förhindra detta från att någonsin hända igen.” Orden kändes som lögner på hennes läppar. Nuwa var inte säker på någonting, men hon hade spenderat år ut och år in med att lära sig tala lugnt och sansat. Hela hennes väsen var doppad i ett lugn som omslöt henne och dolde den eld som brann inuti—så som sekten ville ha henne.

“Om du behöver prata om det är jag idel öra. Vi har timmar och åter timmar framför oss, så tid är ingen bristvara. Min tanke är att vi går ner i dalen och sedan genom skogen. Det finns en övergiven liten by en bit härifrån. Vi kan sova där för natten och starta morgondagen tidigt. Nästa tecken på civilisation når vi inte förrän imorgon, och det är dumt att vandra för långt under nattens timmar. Vad tror du om det, fröken Yian?” Nuwa försökte sig på ett leende, men det såg inte ens nästan lika naturligt ut som Yians. Nästan som om hennes ansikte glömt bort hur man gör.