Tur var det att Gerda varnat gardet, så de var förberedda i tid för att ta emot det främmande skeppet och hjälpa dem surra fast vid piren. Det blev ett himla liv, med stadens väktare som skulle söka genom skeppet och förhöra kaptenen – kanske förståeligt i krigstider – men de vågade inte störa völvan som tog emot Fredryl. Geras  gulgröna ögon studerade honom, utmanade honom, tog in hans väsen och analyserade varje rörelse och gest han gjorde. Imponerande var han klädd, en man som försökte göra ett starkt intryck, det var klart, gudarna hade inte haft fel på den fronten. Hon förstod hans ord, då hon lärt sig att tala det allmäna språket, men då hon svvarade hade hon en tydlig accent från Kaldrlands språk med sina hårda konsonanter.
‘Låt mig vara den första som välkomnar er Frostheim, Fredryl Eldhjärta. Ni anländer en dag då vi känner Vindsvals kalla beröring över våra länder, ett tecken för det hårda krig som härjar i Kaldrland. Men ni känner inte av kylan som vanliga dödliga.’ sa hon medan blicken nyfiket genomskådade honom, kanske såg hon förbi hans dödliga skepnad ett tecken på det varma väsen som vilade under ytan. Hon böjde huvudet lätt i hälsning, vilket fick det röda håret att röra sig lätt.
‘Jag är Gerda, en utlänning som ni kulle kanske kalla mig siare – här kallar de mig för vala. Ni söker en plats att ge ert liv mening, om jag inte har fel?’  undrade hon, huvudet lite på snedden då hennes klara blick mötte hans oblygt.

Gerda betraktade honom, ögon som sa något liknande som hans. En uråldrig styrka och kunskap, men den kom snarare inifrån som om hennes själ var äldre än hennes kropp – eller kanske en gåva från gudarna om man trodde på sådana saker. Ett litet leende väcktes på hennes läppar då hon nickade över hans förslag, ett leende som fick hennes tidigare allvarliga ansikte att lysa upp något. Vare sig armen var tänkt för henne eller inte tog hon tag i den med sin hand vilande runt hans överarm, och började leda honom över den långa bryggan och piren in mot Frostheim, . På vägen berättade hon kort om staden, för hon gissade att han var ny där.
‘Som du ser ligger Frostheim i fjorden ni precis åkte in genom, en av landets mest betydande hamnar för handel. Högst där uppe är Sätet.’ sa hon och nickade mot kullen där en enorm hall stod som syntes bra nu då de passerade genom porten som ledde ned till hamnen.

‘Där styr familjen Ulfhedna. Vår drottning Ranghildr sitter i Sätet just nu medan resten av kungafamiljen är på uppdrag.’ Folk stirrade på dem då de passerade på de stenbelagda gatorna förbi stockstugor och diverse stenhus, för många hade kommit ut för att se på det nya utländska skeppet som kommit i hamn.
‘Här kan vi tala ostört.’ sa hon till sist, och öppnade dörren till vad som förmodligen var hennes hem – en stuga i trä. I närheten fanns inte många hus, då få ville bo nära den röda häxan som vissa föraktfullt kallade henne, men det passade henne bra att ha lite tystnad och utrymme med en liten trädgård som nu var täckt i snö.

Hon släppte hans arm och öppnade dörren för honom, och möttes av värme från glöden i eldstaden. Det var en doft av diverse örter där som hängde i taket eller var placerade i burkar, märkliga ting hon använde i sitt arbete. Ett enkelt hem, med små föremål med symboler överallt som avslöjade att hon var nära gudarna, med en lyxig detalj – fönster ut mot fjorden. De flesta i staden använde sig av fönsterluckor, men länge sedan hade hon tagit med sig riktiga fönster från söderländerna.
‘Te, kanske?’ frågade hon, och böjde sig ned framför eldstaden i mitten av huset och la på lite ved, medan hon fyllde en tekanna med vatten. Snart hade de två rykande koppar och kunde sitta ned vid fönstret, det kalla dagsljuset dansande över hennes ansikte från ena sidan, det glödande ljuset från eldstaden från andra sidan medan hon betraktade honom.
‘Så.’ sa hon uppmuntrande, väntande på vad han skulle ha att säga medan hon tog in hans uppenbarelse, något sliten efter resan.

Völvan såg lite finurlig ut, som om hon visste något han inte visste. Men hon var nyfiken också på denna främmande man med sina hemligheter och för Kaldrland märkliga utseende och utstyrsel. Hans rustning hade definitivt en historia, och hade inte varit billig. Men sådana värdsliga saker, så som om han var av adlig börd eller något annat intresserade inte henne så mycket. Det var andra kvaliteter hon var nyfiken på. Vid hans fråga såg hon munter ut, vackra skrattlinjer formades vid ögonen.
‘Det övernaturliga?’ frågade hon och skrattade till lite.

‘Vad är mer naturligt än gudarnas närvaro i denna värld? Jag råkar bara ha förmågan att se förbi gardinen som separerar vår värld från andevärlden.’ förklarade hon som om det var det simplaste i hela världen, och inte lät som om hon var galen. Hennes blick fortsatte betrakta honom.
‘Hade ni inte varit av speciell natur hade inte gudarna sett det viktigt att förtälja om er ankomst denna morgon. Jag ser att ni har ett hjärta av eld inom er, inte bara i namn. Mer behöver jag inte veta, och mer behöver du inte berätta om du inte önskar det. Dina hemligheter är inte mina att berätta vidare om.’ detta lovade hon.

‘Men jag ser att många vägar breder sig ut framför er, Fredryl Eldhjärta, och många kommer påverkas av de val som du gör. Så vad hoppades du hitta här i Kaldrland? Ära, äventyr, mening i livet, eller något helt annat?’ än hade hon inte helt blivit klok på honom, annat än att hon fann honom intressant.
‘Vårt vackra land är i krig, ja, och har varit det en lång tid – många av Kaldrlands döttrar och söner blöder dagligen. Här i Frostheim styr familjen Ulfhedna, och har drygt hälften av rikets ledare, kallade jarlar, på sin sida. På andra sidan står Turin Hrafn, en man som har en rätt stor skara följare han med. En blodsfejd som inte ser ut att ta slut innan den ena sidan dör.’

‘Åh ja, men mest i andevärlden.’ förklarade hon simpelt – som om det inte var ett påstående som skulle få folk att se snett på henne, vilket så klart var lika riktigt som den fysiska världen för de som levde i båda världarna som hon. Men hon såg lite finurlig ut samtidigt.
‘Men en av gudarna har rört sig bland oss på senare tid, i rollen som en resenär, verkar ha fattat ett intresse för allt som sker här i Kaldrland. Du missade honom precis, för han har rest österut innan din ankomst.’ det var så klart ingen som gissat sig till hans sanna natur, men hon visste. Speciellt efter att han använt sin kraft för att hjälpa den grovt skadade drottningen Ranghildr som kommit hem med livshotande skador.

Gerdas blick studerade honom, nyfiken över vad det var för minnen han besökte i den stunden.
‘Något säger mig att du har mött dem med.’ konstaterade hon och nickade lite till hans förklaring kring vad han sökte.
‘Om du söker strid, äventyr och ära har du kommit till rätt land.’ konstaterade hon, munter över att höra någon tala så frispråkigt – en uppfriskande kontrast till hur de flesta försökte maskera sina sanna önskningar och intentioner med fina ord, och nickade då han gillade teet – som hon visste att han skulle göra.
‘Frågan är för vem du tänker svinga ditt vapen? Söker du att strida för någon du finner hedersam, eller i betalning mot guld och rikedomar?’ hon var tyst en stund, såg på honom finurligt över kanten på sin egna tekopp.
‘Eller slåss du för något mer traditionellt, såsom kärlek och godhet?’

Nyfiken över den berättelsen höjde hon ett ögonbryn, men pressade honom inte till att berätta mer om han ville hålla det för sig själv. Möten med gudar var inte att ta lättsamt, och deras syften svåra att tyda rätt.
‘Heder och vänner.’ konstaterade hon, det hade hon kunnat gissa sig till men det var ändå intressant. Nog fanns det de som stred för liknande ideal, men ofta var det andra saker som drev folk – oftast mindre idealistiska ideal. Då han gjorde ansats att ta av sig masken såg hon förväntansfull ut, och la undan sin tekopp. Oblygt steg hon upp, och rörde försiktigt vid sidan av hans fjällbeklädda huvud med fingrar som tycktes ha en inre värme.

‘Du är fantastisk.’ hörde hon sig själv säga lite förundrat, och menade det, för hon hade inte trott hon skulle ha privilegiet att möta en drake ansikte mot ansikte. Gudarna visade henne många saker, men inte att hon skulle möta en av drakarna som det nu fanns så få kvar av i världen. Hon kom på sig själv, och tog undan sin hand för att sätta ned sig igen, ett ursäktande leende på läpparna.
‘Skrämmer mig?’ frågade hon. ‘Kanske lite, men mest är jag förundrad. Jag visste att du var speciell, med eld inom dig, men inte helt säker på hur speciell. Bara gissningar intuitioner, som är svåra att tro på ibland.’ hon drog lätt efter andan som för att samla sig, svårt att ha en helt vanlig dialog med tanke på hans ovanliga utseende.

‘Så, du hoppas på att finna vänner och heder i detta land, men säkert måste saker vara annorlunda nu sedan du var här sist?’ gissade hon.

Gerdas blick studerade honom nyfiket, de flesta brukade reagera på hennes närvaro på något vis men denna… ja, drake… verkade ha ett hårt skal. Men att ha en mäktig krigare som han allierad som han på sin sida vore en bra sak, en bra sak för Frostheim och en bra sak i gudarnas ögon.
‘Jag är säker på att kungafamiljen Ulfhedna är mer än villiga att hjälpa dig bygga ett säkert ställe för ditt släkte, i gengäld mot din hjälp att skapa fred i landet.’ förkunnade hon, det kunde hon säga med rätt stor säkerhet.
‘Du kommer få se själv, snart, att ni nog har många lika värderingar.’ hennes grågula ögon betraktade honom lite, och då han värmt sig av hennes te reste hon sig och gestikulerade honom att följa med honom.

De kom ut i vintervädret igen, men under tiden de suttit inomhus hade solen stigit upp ordentligt och det var nu varmare.
‘Frostheim och Kaldrland har förändrats, precis som du säger. Sedan Audsigil Ulfhedna blev konung har Kaldrland försökt stifta fred och handel med grannländerna, snarare än vägen av plunding och våld.’ konstaterade hon då hon gick bredvid honom, hennes röda hår mer tydligt i solens sken.
‘Men Turin Hrafn och hans allierade som leder upproret mot familjen Ulfhedna representerar en del av befolkningen som vill ha tillbaka det gamla, det ociviliserade du talade om. De är inte öppna för nykomlingar i detta land.’ hon gick några steg till, innan hon höjde blicken.

‘Och här kommer min kusin, drottning Ranghildr.’ konstaterade hon, som om hon väntat sig det, då hon såg drottningen vandra på gatorna inte långt borta, kanske i ett försök att komma bort från styrandets bördor en stund.
‘Min drottning, det är någon här du borde träffa!’ sa hon i form av hälsning.

Gerda log lite över sin kusins sätt att vara och svara, inte som drottningarna i syd och knappast som de flesta drottningarna i Kaldrland heller. Hon hade en eldsjäl hon också, inte helt olikt draken som kommit i hamn.
‘En respekterad drottning bör alltid mötas på ett respektfullt vis.’ konstaterade hon bara lite officiellt, men på ett familjärt och vänskapligt vis.
‘Nå, låt mig se på er.’ sa hon och gick fram för att studera drottningen, en hand på hennes kind, vände hennes ansikte sida till sida.

‘Så hel och behållen som du blir, såren har läkt bra.’ konstaterade hon, många av dem hade hon arbetat på själv. Det hade nästan blivit tradition att Gerda lappade ihop Ranghildr och hennes familjemedlemmar. Sedan rättade hon på sig, och såg över axeln mot Fredryl.
‘Njords vindar har fört en krigare till vår hamn, förbi Svartfåglarna och bortom dödlig fara. En krigare vars öde jag tror kommer bli sammanlänkat med vårt. Låt mig presentera Fredryl Eldhjärta, och detta är drottning Ranghildr Ulfhedna. Han söker ett nytt hem, där han kan börja ett nytt liv.’