- This topic has 23 replies, 3 voices, and was last updated 1 månad, 1 vecka sedan by
.
-
Gera betraktade Fredryl med en lätt höjning av sitt ena ögonbryn när han nämnde hennes namn. Hans ord var artiga, men hans blick hade en eld som antydde att han inte var en man att tas lätt på. Hon log svagt, nästan roat, när Ranghildr gjorde sin anmärkning om hennes titel och nickade långsamt.
‘Fröken Gerda, minsann,’ sa hon lågt för sig själv, nästan som ett eko av drottningens ord. Hon såg på Fredryl igen och tog ett steg närmare, hennes blick granskande men inte fientlig.
‘Jag måste säga att ni är en ovanlig syn här i Frotheim, Eldhjärta. Inte många som kommer hit med både eld i blicken och ord så välslipade. Det är som att se en korp som försöker posera som en svan.’ Hennes röst var lågmäld, nästan mjuk, men det fanns en viss skärpa i orden, som om hon vägde honom noga, som om hon såg något bortom det fysiska planet – men sådan var hennes märkliga förmågor.
När Ranghildr började röra sig, följde Gera med ett steg bakom, hennes rörelser lika säkra som alltid. Hon sneglade på Fredryl, ett outgrundligt uttryck på sitt ansikte.
‘Om drottningen vill höra era hemligheter, Eldhjärta, så får jag väl stå till tjänst och se till att inga oönskade öron smyger sig nära. Men kom ihåg,’ hon pausade kort, hennes ton mer allvarlig nu, ‘sanningar som hålls bakom stängda dörrar har en tendens att brinna hetare än de som talas i det fria.’
Hennes ögon mötte hans en sista gång innan hon vände sig tillbaka mot Ranghildr, hennes långa mantel släpandes lätt i snön. Völvans gröna ögon studerade Ranghildr, som om hon försökte se vad hennes kusin tänkte om främlingen.
-
Fredryl sträcker på sig och tittar efter drottningen och sträcker ut armen i ett erbjudande till Gerda, han tittar ned på Gerda med ett snett leende medans de börjar gå “Ers nåd bestämmer så klart vart mötet bör ske detta är erat land och jag är en gäst det enda jag menade med mina tidigare ord är att hemligheten är sådan att den till en början bara bör vara mellan oss tre. Men att vara försiktig är något de mina har behövt bli riktigt bra på”, han tittar på ryggtavlan av drottningen som med bestämda steg leder vägen mot hennes salar.
Han tittar ned på Gerda vid hennes anmärkning om en korp som försöker vara en svan “snarare en örn som försöker vara en korp” säger han med ett snett leende och skakar lätt på huvudet “och om mina seder verkar underliga så är det förståeligt jag har spenderat de senaste 2 decennierna i ett hov där hövlighet var en dygd och om ni tillåter mig den lilla oförskämdheten “ han sänker rösten så bara Gerda kan höra honom “så även om ni fröken gerda är vis och har levt en god portion av erat mänskliga liv så är ni blott en nykläckt som knappt vet skillnaden vad som är upp eller ned om ni levt lika länge som jag”
-
Ranghildr stannade upp när Fredryls ord nådde henne, den kalla luften bet svagt mot hennes kinder när hon sakta vände sig om. Hennes blick var vaksam, men det låg också en antydan till lekfullhet i dem, som om hon vägde hans ord med en blandning av nyfikenhet och förundran.
“En örn som försöker vara en korp…” upprepade hon med en låg, nästan melodisk röst.
“Eller kanske en örn som glömt att den ens hade vingar?” fortsatte hon sedan, inte direkt mycket till eftertanke utan rapp i tungan som alltid. Ett snett leende dansade över hennes läppar när hon mötte Fredryls blick, innan hennes uppmärksamhet gled över till Gerda, vars ansiktsuttryck var lika läsbart som en gåta huggen i sten. Hon tog ett steg närmare, stövlarnas mönstrade sulor sjönk lätt i den nyfallna snön, och lade huvudet på sned.“Så, ni tror er förstå världen bättre, Fredryl? Två decennier av hovetikett och intrig har säkerligen gjort er slipad, kanske till och med farlig. Men här…” Hon gjorde en svepande gest mot det vidsträckta, vita landskapet och de mörka träden som kantade horisonten för att poängtera vad hon menade och att detta var hennes domäner.
“Här mäts styrka inte i hovens spel, utan i ens förmåga att uthärda kylan och mörkret. Frotheim formar sina egna sorts krigare – både unga och gamla.” Ranghildr lät sin blick vila på Fredryls utsträckta arm där han erbjöd den till Gerda. Något vaksamt i den. Trots allt var Gerda henne nära.“Ni talar om hemligheter, Eldhjärta, men kom ihåg att hemligheter har en egen tyngd. De kan krossa den som bär dem ensam, eller forma en kedja av förtroende om de delas med rätt personer.” sa hon och vände sig återigen om och började röra sig framåt.
“Om ni verkligen tror att Gerda är en nykläckt korp, skulle jag råda er att inte underskatta henne. I Frotheim lär man sig snabbt att det som ser litet ut gömmer stora krafter.” sa hon sedan, lite roat. Trots allt var det väl få som skulle underskatta Gerda även om hans ord var tysta och inte menande för hennes öron hade hon haft nog med tisslande hemma med alla de barnen och dess hyss att missa sådant. Med manteln svepande bakom sig ledde hon vägen vidare, men hennes tankar var långt ifrån stilla. Vem var denne Fredryl, och vad kunde hans eld verkligen bränna?
-
Gerda betraktade Fredryls utsträckta arm med en blandning av nyfikenhet och skepsis. Hon lade händerna på höfterna och lyfte ena ögonbrynet, som om hon övervägde om hon skulle ta hans erbjudande eller låta det hänga i luften för att visa att hon inte var en som så lätt köpte sig in i någons charm. Hennes gröna ögon glittrade av det där retsamma draget som så ofta lurade bakom hennes annars tysta fasad.
’Nykläckt, säger du?’ sa hon lågt, som för att smaka på ordet innan hon slog till med ett mjukt men kyligt leende. Det fanns en underliggande makt där, kanske som tangerade Ranghildrs ord, som sa att Gerda inte var en vanlig dödlig heller.
Hon tog inte hans arm utan gled istället förbi honom, lätt som en skugga, och följde efter Ranghildr, med ett resamt leende och en lurig blick över axeln till Fredryl, som om hon gissade att hennes gest säkert skulle reta honom. Hennes mantel rörde vid snön och lämnade efter sig en lång, slingrande bana som nästan såg ut som ett märke på en karta. Hon vände huvudet över axeln och gav Fredryl en sista blick, en som både utmanade och avvisade samtidigt.
När de kom fram till drottningens salar stannade Gerda vid dörren, fortfarande tyst, men hennes blick var på Ranghildr nu, som om hon försökte läsa sin kusins tankar. Hon visste att det var något Ranghildr inte sade högt – något om Fredryl som hon inte ville dela ännu. Drottningen hade den där glimten av lekfull vaksamhet som betydde att hon hade planer.
Vad som skulle hända härnäst berodde mycket på hur Fredryl spelade sina kort. Om han försökte få dem att lita på honom, skulle han få arbeta. Men kanske var det just det som var hans plan – att visa sig tålmodig, att låta dem sänka garden själv.
Gerda hade så klart sina egna funderingar. Vad för hemlighet kunde en drakriddare bära som var så brännande att han riskerade att röra sig genom Frotheims kalla hjärta? Och vad skulle det kosta dem alla att brännas av den elden?
‘Välkommen till Sätet.’ sa hon, då dörrarna öppnades för dem och de steg in i den enorma salen.
You must be logged in to reply to this topic.