Hon hade avrått prinsessan från den dumdristiga idén, men hade hon lyssnat? Givetvis inte. Hon hade, som vanligt, gjort precis som hon själv fann för gott. Det enda Ismat hade kunnat göra var att erbjuda en säker plats att mötas på, meddela Salim och förgäves försöka se vart detta skulle leda dem. Hon var inte säker på att Sera skulle uppskatta hennes närvaro, men Salim hade bett henne att följa med och hon hoppades kanske att deras närvaro skulle kunna få prinsessan att tänka åtminstone en extra gång innan hon valde dessa… Barbarer, som sina allierade.

Ismat höll sig för det mesta i bakgrunden, men även därifrån var det svårt att undgå doften av rökelse som alltid tycktes finnas kring henne. Hon var klädd i en enkel klänning i rött, men den stod i stark kontrast till de mer praktiska kläderna som Salim bar. Hela hon kändes malplacerad i en miljö som denna, där de andra var krigare eller diplomater, men hennes gröna blick var närvarande och skarp, trots att hennes ögonlock verkade tunga under den svarta kohlen.

När Salim klev fram för att omfamna Sera som lägligt nog precis dykt upp så tog hon ett par steg framåt. Hon gjorde inte Salim sällskap vid Seras sida, så familjär vågade hon inte vara inför Iselems rättmätiga drottning, men hon gjorde sin närvaro känd, och stunden till trots så kunde hon inte låta bli att le lite mjukt åt Salims ord.

”Du låter förvånad. Sade jag inte att hon skulle komma?” Frågade hon lite roat innan hon bugade inför Sera så de mörka lockarna nästan rörde vid golvet.

Det fanns de Anarindi som spenderade hela sina liv i trygghet under sandstenen, som kände svindel vid åsynen av den skärande blå färgen hos ökenhimmeln. Idirath, å andra sidan, navigerade tryggt med stjärnornas hjälp.

Vägbeskrivningen de fått till den antika stadens ruiner visade sig åtminstone vara riktiga och precisa. Ett poäng till människornas fördel. Andarna skulle veta att de behövde alla de kunde få.

Att påstå att sändebudet, och dennes meddelande, hade fått ett varmt välkomnande av Lithváyas styrande skulle ha varit en bister lögn. Många av Anarindi höll fast i sina vendettor som om de vore ett villkor för livet självt. Debatterna hade således gått heta i kamrarna. Att stödja ett mänskligt uppror i Iselem… Hur kunde denna prinsessa ens tala om någonting sådant? Visste hon inte deras historia? Hyste hon ingen respekt? Röster hade höjts från olika håll. Demonerna då, hade någon sagt. Lögner, hade någon annan. Hördes inte domedagsprofeter vart och vartannat årtionde? Om de skulle bryta sin isolering varje gång någon skrek om infernaliska arméer så skulle Lithváya snart vara känt för sin utåtriktade hållning.

De hade övertygats, till slut. Vittnesmålen både lokalt och internationellt talade sitt tydliga språk. Någonting fruktansvärt var på väg att ske i världen. Den enda egentliga frågan var vad de kunde göra åt saken.

Så hade Idirath och hans lilla entourage skickats för att förhandla. Han var inte ett oväntat val för uppdraget. I århundraden hade han tjänat sin nation genom att resa mellan städer och byar i Lithváya och öknarna runt omkring. Slätat över förolämpningar, rett ut missförstånd. Säkert fanns både en och annan grupp nomader som hade honom att tacka för att deras förfäder hade lämnat alvernas territorium med livet i behåll.

Ändå vilade en tyngd över hans axlar där han skred genom mörkret i den förgångna staden. Vetskapen om det beslut han snart skulle ta tycktes honom hänga som en snara, fäst runt hans landsfolks kollektiva hals.

Ljudet av röster kom som en viskning i vinden. Ohörbart för den som inte redan sökte efter dem. När de närmade sig mötesplatsen och det svaga, flämtande ljuset från facklorna hotade att nå de tre alverna höjde Idirath en hand och utbytte en blick med sina kompanjoner. En kort nickning, och de försvann ut i mörkret. Inom hörhåll, redo att föra bud om kvällens händelser till Thir Rilma även om Idirath togs ur tillstånd att göra detsamma.

Medan han kliver mot silhuetterna i ljuset sveper han den vita huvudduken från ansiktet och huvudet med en van gest, för att i stället fästa den elegant över axeln. Mörk, mörk hy avslöjas, endast överträffad av det blanka, kolsvarta håret som har flätats i strama geometriska former nära hjässan innan dessa samlas i en uppsättning snett ovanför de spetsiga öronen. Hans klädsel, vit med bronsfärgade broderier och skärning i samma rena och raka linjer, visade praktikaliteten hos en resande man, men också formaliteten hos en som tog världen på djupaste allvar.

Efter sitt inträde i det varma ljusskenet från facklorna stod han i en kort sekund och lät blicken svepa över främlingarna. Kategoriserade, vägde, lade deras uppenbarelser på minnet. Sedan la han högra handen över hjärtat och böjde på huvudet som i en bugning.

“Ni som talar för Iselem,” sade han sedan på människorikets språk, men med en karaktäristisk, porlande accent.

“Ärade representant för våra vänner i väst,” uttalades med samma gest mot meoien, och han höjde sin blick den knappa decimetern för att möta hennes innan han vände sig till gruppen som stor.

“Låt nattvindarna blåsa sanden från våra ögon så att vi ser varandra klart. Jag är Idirath, utsänd från Thir Rilma i Lithváyas tjänst.”

Var det naivt av honom att hoppas att mötet skulle fordra större användning av tankar och tunga än av dolk och magi? Möjligtvis. Ändå kunde han inte låta bli. Om hotet var av den vikt som han hade fått höra så stod för mycket på spel för att de skulle ödsla tid på att gräla.

Salim hade känt Seras armar runt sig när hon omfamnade honom. Hårt, som om hon inte ville släppa taget. Och kanske ville han inte heller. Men de kunde inte hålla fast vid det som varit. Tårar brände bakom hennes ögon, det såg han men lät bli att kommentera det. Sera svalde dem, precis som han gjorde. Det fanns ingen plats för tårar här. De stod mitt i ruinerna av ett förlorat rike, en passande symbol för vad de kämpade mot. Skulle de inte ingripa snart skulle världen vändas mot dem, och allt som skulle finnas kvar var ruinerna av vad som en gång varit ett ståtligt Iselem. Nu var det tid för politik, och han antog en mer allvarsam och officiell roll snarare än den familjära han var van att ha med Sera.

Ismat, oraklet som han lärt känna något mer nu i befattningen som rebelledare, gav han en blick då hon kom fram, tacksam för den del och roll hon spelade i allt detta. De hade något olika uppfattningar om saker och ting, han och Ismat, men en sak var de allierade i. Tron på Sharah, och att riket behövde en bättre framtid än drottning Akila just nu erbjöd genom sitt konstanta krigande.

‘Ni sa det, ärade Ismat, men jag har alltid haft svårt att tro på profetior, även om de kommer från Sharahs utvalda Orakel.’ svarade Salim lite eftertänksamt, men respektfullt, då blicken vandrade mellan Ismat och Sera. Ismats ord påminde honom om varför de var här, om den hårda verklighet som de nu behövde ta tag i. Det fanns ingen tid för gamla känslor nu. Ingen tid för minnen om barndom och skratt. Allt hade slitits bort när Akilas maktbegär hade tagit över.

‘Och så klart jag inte trodde du skulle överge oss, Sera.’ lovade han. Salim suckade, men kunde inte låta bli att småle, om än trött. Hans blick vandrade tillbaka till Sera från Ismat.
‘Men det betyder inte att det här blir lätt. De vi ska möta… Om de dyker upp…’ Han lät meningen dö ut, för hon visste vad han menade. Meoierna, ökenalverna, alla dem deras folk kallade för barbarer. De var inte kända för att förlåta, och Salim visste att ett felsteg här kunde kosta dem allt.

Salims ögon studerade meoien som så smidigt gled in där de stod, meoien som representerade sitt folk och som hade anlänt tidigare. Han fick påminna sig om att detta var en tänkande varelse och inte ett blodtörstigt monster. Inte olikt en människa, eller en alv. Ändå blev han lite nervös då han såg de där klorna, och den där pälsen, och de glimmande ögonen, redo att försvara Sera om det skulle behövas.

Hans blick vandrade till Ismat, osäker på hur hon skulle reagera. Han hade noterat en ton av ogillande i hennes blick då de talat om meoier.

Att ökenalver dök upp och nu var där blev också ett faktum han behövde vänja sig vid, utan att låtsas om det. Folket som hade sagts vara förlorat, och nu hade de en representant här vid namn Idirath. Han hade bara gissat att de skickat sändebudet till en tom öken. En ledare som han kunde inte låta sig bli förvånad av sådana saker. Men ändå. Det fyllde honom med vördnad och rädsla, en respekt för rikets historia han trott var sagor. Hur gamla var dessa alver? Han antog sin officiella roll, och hälsade dem välkomna till detta möte, som om han hade väntat sig deras ankomst.

Salims hand vandrade nästan omedvetet mot svärdsfästet vid hans sida. Det var en gammal vana, ett sätt att hålla sig förberedd, även om han visste att svärdet i detta ögonblick skulle vara en sista utväg. Han svalde sin misstänksamhet, lät sina fingrar glida bort från vapnet och i stället låta sin kropp verka avslappnad, men han behöll sin vaksamhet. En diplomatisk fasad, kanske, men under den var han redo för strid om det skulle behövas.

‘De kom.’ tänkte han, och en del av honom kunde inte låta bli att beundra deras tysta närvaro, deras skicklighet att smälta in i öknens skuggor.

‘Sharahs ljus skiner över detta möte, jag, Salim, i’saj av Harthir, välkomnar er till detta fredliga möte om våra länders framtid.’ sa han i form av hälsning, i en nickning som visade respekt men inte för mycket respekt. Han var ändå en i’saj, en av Iselems högre adel. Salim knöt händerna vid sina sidor. Han visste vad som stod på spel här. Ett enda misstag, och deras blod kunde snart fläcka sanden under deras fötter.

Tur nog behövde han inte ta till orda och leda mötet där och då, Sera skötte det bra själv. Bättre än han förväntat sig. Han hade inte riktigt sett ett sådant allvar, en sådan uppvisning av ledarskap hos henne förr. Det fyllde honom med något. Respekt, kanske vördnad, kanske ett hopp om att det faktiskt fanns något att tro på här i deras motstånd.

Salim stod stilla, nästan orörlig, medan Sera talade. Hennes röst fyllde ruinen, stark och beslutsam, men varje ord skar igenom honom på ett sätt han inte väntat sig. Han hade alltid vetat att Sera hade styrka inom sig, en eld som brann trots att hon inte alltid visade den utåt. Att hon var en stark magiker var en sak, men att vara en ledare var en annan sak. Men att höra henne tala så – som en ledare, som en drottning – var något annat. Det var som om hon hade tagit steget från den oskyldiga kusinen han en gång kände, den naiva magianvändaren, till någon som bar vikten av hela Iselems öde på sina axlar.

För ett ögonblick kände han stolthet. Här stod hon, stark och redo att utmana både demonerna från deras förflutna och de fiender som hotade deras framtid. Hon talade med en övertygelse han själv ibland saknade, och det påminde honom om den kvinna hon blivit.

Hon talade om förlåtelse, om hopp, om att skapa en ny framtid. Och trots att han visste att det var nödvändigt, att de måste försöka skapa en allians med både meoierna och ökenalverna, kunde han inte undgå att känna en viss skepticism. Kanske kände han sig tveksam till om detta skulle gå vägen. Men han var tvungen att tro, snart tvungen att stiga ur skuggorna och utmana regimen på riktigt, och inte dold i skuggorna under alias.

När hon avslutade sitt tal, lät Salim orden hänga i luften. Han såg mot de andra – meoierna, Ismat och ökenalverna – för att bedöma deras reaktioner. Andra hade samlats där med för att lyssna, andra som hörde till upprorets olika delar och falanger. De var deras verkliga utmaning, och han visste att deras svar skulle avgöra mycket. Men inom honom växte ett beslut. Om de skulle dö, skulle de åtminstone dö kämpandes för något större än sig själva. Och om det var något som skulle tända en gnista av hopp i den mörka värld de levde i, var det just Seras ord. Kanske var det detta som Sharah önskade av dem.

Han nickade långsamt, nästan omärkligt, men blicken i hans ögon var skarpare nu, mer fokuserad.

Salim visste att efter Seras tal var det hans tur att agera som den ledare han blivit, inte bara som i’saj utan för rebellerna. På en plats där så många olika viljor, kulturer och intressen var samlade var hans uppgift inte bara att hålla samman mötet, utan att styra det mot ett konkret och enat mål. Han kände tyngden av ansvaret på sina axlar, men han hade ingen tid att tveka – deras överlevnad hängde på att detta möte inte blev en fars.

Han tog ett djupt andetag, och steg fram bredvid Sera, och talade med en stadig röst, inte hög, men tillräckligt för att fånga allas uppmärksamhet.

‘Vi är här för att vi har en gemensam fiende, vare sig ni än känner henne eller ej.’ började han.
‘Drottning Akila Tenír.’ Namnet ekade genom rummet som ett mörkt minne, och han lät det vila ett ögonblick innan han fortsatte.

‘Rikets en gång så starka ledare har fallit in i galenskap. Och oavsett våra skillnader, oavsett vårt förflutna, så finns det ingen framtid om vi inte står enade mot henne nu. Detta är ingen tid för gamla gräl eller förbittring. Om hon vinner, förlorar vi alla.’

Han lät sina ögon svepa över var och en av de närvarande – rebellerna, meoierna, ökenalverna, och till slut, hans kusin Sera. ‘Vi har alla förlorat något på grund av hennes galenskap, hennes krig som sprider sig. Vi måste agera tillsammans, om vi hoppas ha en framtid för våra egna folk.’

Salim visste att de inte skulle lita på varandra helt – det var för mycket blod och svek mellan deras respektive folk. Men han behövde inte deras tillit, bara deras vilja att agera.

‘Vi har sett vad Akilas styre gör med Iselem. Hon driver vårt land mot blodbad, mot mörker. Och när hon är färdig med Iselem och tystat alla kritiska röster kommer hon inte sluta. Hon kommer att vända sig mot er, mot alla som inte blint lyder under henne, alla som kan hota hennes makt.’

Han höjde ena handen, en gest som fångade deras uppmärksamhet.
‘Men vi kan vända detta. Om vi samarbetar, om vi använder våra styrkor tillsammans – er smidighet, vår kunskap, och det mod som Sera just visade oss – kan vi skapa en allians som inte bara kan överleva, utan vinna.’

Hans blick vilade på ökenalvernas representant och sedan på meoiernas representant, och även Ismat.
‘Ni är här för att ni vet att detta är sant. Ni vet att ni inte kan gömma er från det som är på väg. Men tillsammans kan vi stå emot det.’

Salim tog ett steg tillbaka från bordet, tyst för ett ögonblick för att låta sina ord sjunka in. Det var ingen eld i hans tal, ingen storslagen retorik som Seras. Det var inte hans stil. Men varje ord han sade var noga uttänkt, varje argument byggde på ren överlevnad och pragmatism.

‘Vi har kartor. Vi har spioner och information om Akilas styrkor och deras svagheter. Frågan är bara när vi ska slå till. Vi måste ta kontrollen över nyckelområden, skära av hennes resurser och allierade, och visa folket att det finns ett alternativ till tyranni.’ Han lutade sig fram igen, såg dem alla i ögonen. ‘Vi måste agera nu. Innan hon sluter sitt grepp om landet helt.’

Salim avslutade med en tyst nick till Sera. Hon hade satt tonen, men nu var det upp till honom att smida allianserna, att få alla dessa olika viljor att gå i samma riktning. Det var en farlig balansgång, men om någon kunde leda detta brokiga sällskap, så var det han. Salim vände sin uppmärksamhet till de andra.

‘Jag vill nu ge ordet åt er, ni som kommit hit idag. Representanten för vår tro – Oraklet Ismat, representanten för meoiernas folk, och representanterna för Anarindi.’ han gjorde en gest mot dem, och steg åt sidan för att ge de som ville tala plats.

• This reply was modified 1 månad, 2 veckor sedan by Amdir.

Eshe log varmt åt alven som hade klivit in kort efter henne och mötte hans gest på samma sätt, nyfiken över i stort sett varje ord han hade sagt och lade på minnet att prata med honom om hans kultur och hem. Hon hoppade självklart på att prata med människorna om detsamma, men hon kände ändå att hon hade ganska bra koll där, även om hon alltid varit av tron att det alltid finns något nytt att lära sig. När Sera sedan började prata vände hon sig helt mot henne och under tiden knöt hon sina händer bakom ryggen, huvudet vickande lite då och då, några omedvetna ryckningar ibland när hon hörde saker som hon hade åsikter om, men hon stod tyst och bara log åt henne.

Under tiden som Sera tog plats kunde Eshe inte låta bli att uppmärksamma den diskreta, kanske omedvetna rörelsen Salim gjorde mot sitt svärd, även om det var kort och han snart tog tillbaka handen. Hon kunde inte klandra honom, men det sa en del om hans karaktär, likaså talet som följde från honom efteråt. Liksom när Sera talade ryckte hennes huvud till lite då och då när hon reagerade på saker han sa, hon hade svårt att behärska sin kropp när personer sa något som berörde henne.

När han var färdig även han så vände hon blicken mot Ismat, oraklet som han hade kallat henne och Eshe blev helt klart nyfiken och var ivrig på att få höra vad deras troende hade att säga om detta, men blev kraftigt besviken både av att hon inte tittade på Eshe, knappt ens bekräftade henne och sedan att hon inte verkade ha någonting alls att säga. Efter en kort stund av skrikande, nästan smärtsam tystnad där hon väntat på att Ismat skulle säga någonting så tog hon ett kliv framåt och böjde sitt huvud kort tacksamt.
“Tack för att ni delade med er av era sanningar.” Hon vände blicken mot Sera.

“Prinsessan Sera, jag beklagar det du behövt gå igenom, din situation och din mors tillstånd.” Hon såg sedan ut över gruppen i stort igen. “Det finns mycket jag skulle vilja säga om det som sagts, men diskussioner om förlorad historia och folkmord får bli vid ett annat tillfälle, kanske till ett gemensamt, utsökt kvällsmål. Jag har packat med mig några delikatesser från Aldar att dela med mig när vi är färdiga för kvällen.” Hon talade med en mjuk, vänlig röst, samma röst hon använde när hon pratade med de många som hon hjälpt genom trauman, svåra tider och samma röst hon använde när hon bemötte barn som var upprörda. En röst avsedd att ingjuta lugn, förtroende och kärlek. Rörsten hårdnade däremot sedan.

“Säkerligen kommer ärade Idirath att dela många av mina egna känslor kring detta och jag hoppas att jag inte är för djärv som talar för oss båda så här snabbt inpå, men -” Hon stannade upp, såg mot alven med följe och log åt dem innan hon vände blicken tillbaka till de som varit här när hon anlände. Hennes leende under tiden var konstant, vilket säkerligen kunde verka lite obekvämt då hon stundvis pratade om ganska allvarliga och mörka saker.

“Ni har många fina ord, men vad skulle detta egentligen förändra? I’saj Salims hand kliar efter sitt svärd i vår närvaro och ärade oraklet Ismat vill inte ens se på mig och ni vill slåss vid vår sida, vad kan vi då vänta oss från resten av ert folk? Om vi meoier och alver skickar våra älskade för att dö i era goda avsikters namn och lyckas, vad händer sedan? Jag vill inte förminska vikten av självförsvar, vi undviker gärna ännu ett folkmord om vi kan, men vad händer om vi vinner?” Hon såg mot alven och gjorde en välkomnande gest med hennes hand riktat mot honom, som för att bjuda honon till att prata efter henne.

“Min spontana oro är att vi bara byter ut en människofrämjare mot en annan, men mitt folk bär också på väldigt många sår, så det är svårt att vara diplomatisk. Vad säger ni?” Hon mötte Idiraths blick och log kärt åt honom. Förhoppningsvis kunde de stå enade i diskussionen och säkerställa att om någon överenskommelse skulle ske, så skulle det inte bara vara för att undvika en hypotetisk utplåning, utan faktiskt innebära någonting gott för båda deras folk.

När Eshe var färdig med att prata fann hon sig själv tacksam att hennes syster gick med på att hålla sig borta, åtminstone till en början. Diplomati med henne här, särskilt i skuggan av föraktet som åtminstone oraklet verkade hålla för dem, hade troligtvis varit omöjligt.

Det var sällan Ismat kände sig vilsen, men i just detta sammanhang kände hon sig som ett bortkommet barn. Både Sera och Salim talade om henne som om hon var någon slags representant för deras tro, och hon som vanligen bara var van vid att viska förväntades nu tala med auktoritet inför dessa… Dessa barbarer. Och de hade ju trots allt rätt, hon ville inte se på dem, ville helst av allt inte vara här alls, men tron på Sera var starkare än alla sådana känslor. Så hon tvingade sig själv att svälja sitt ogillande och slappna av. Om Sera trodde att detta var den enda vägen…

Först när alla de andra sagt sitt så drog hon en djup suck och nickade, kanske mest för sig själv. Seras tal var, precis som Salim sagt, passionerat och vackert och det fick henne att känna starkare än någonsin att den forna prinsessan verkligen var en ledare värd att följa, och för hennes skull var hon villig att svälja alla sina förutfattade meningar och sin inlärda motvilja. Hon tog ett steg framåt när Salim gestikulerade mot henne, även om han nog inte menat att kalla henne till svars på det sättet.

”Ärade I’saj Salim kallar mig en representant för vår tro, men det är inte hela sanningen. Ni ser mitt ogillande, det är svårt för mig att dölja, så jag tänker inte låtsas att det inte existerar. Jag litar inte på er, och det är något jag säkerligen delar med Iselems verkliga prästerskap… Men jag är inte en del av det. Jag är Sharahs röst för folket, för alla de delar av livet som prästerskapet dömt ovärdiga Sharahs uppmärksamhet. Jag ger Sharahs råd och värme åt de som behöver den, oavsett klass, ålder eller ställning. Jag tjänar Iselems folk, inte dess prästerskap, och därför är jag här. Jag vet att Sera Tenír är Iselems framtid och jag tror på henne mer än mina egna fördomar”, sade hon efter en stunds tystnad, hennes röst lågmäld och mjuk, och hon menade det. Hennes blick var kanske inte lika mjuk som hennes röst, men hon var noga med att se på båda representanterna innan hon böjde på huvudet i en tyst gest av respekt och tog ett steg tillbaka igen.