- This topic has 6 replies, 5 voices, and was last updated 3 dagar, 2 h sedan by Amdir.
-
Värmen från solens sista strålar smekte Seras hud när hon vandrade ensam genom den ändlösa öknen. Påminde henne om sin egna mor, Ormdrottningen från Iselem. Värmen och ljuset hade alltid tillhört henne, precis som landets sanddynor, vackra städer och oaser.
Som barn hade Sera stått vid sidan om och beundrat sin mor, hur hon rörde sig med en hypnotisk graciöshet, slingrande och smidig som en orm. Oavsett om det skulle vara i takt med musiken, eller till trummorna på slagfältet. Hennes guldprydda kropp som speglade solljuset i varje rörelse. Men nu… Nu var hennes mor något annat. Besatt av makt och att utöka Iselems glans. Förvandlad till en skugga av det som en gång var. Ett mörker som svepte sig allt djupare över Iselem.
Fötterna sjönk ner i den mjuka sanden med varje steg, och varje gång kändes det som om sanden omfamnade fötterna. Svalkande och kall mot den brännande hetta som fortfarande dröjde sig kvar efter dagens sol. Sandens sätt att sluta sig runt hennes fötter, som om den försökte hålla henne kvar, fick henne att tänka på snön i Kaldrland. Där som hon som barn hade följt sin far genom de djupa snödrivorna.
Precis som nu, hade marken då gett vika under hennes tyngd, sjunkit och omringat henne. Kylan i snön hade bitit i hennes hud, precis som natten nu sänkte sin kyla över öknen. Hon mindes hur hennes far, Tarald, alltid hade skämtat om att snön var deras allierade – en vän som tvingade dem att sakta ner och tänka till. Sanden, däremot kunde dölja många faror, från fällor till djur och kryp.
Kylan började svepa över henne när natten närmade sig, en skarp kontrast till solens hetta, och hon drog sjalen tätare omkring sig. Den påminde henne om hennes far, Tarald, barden från Kaldrland. Hans skratt, musik, och närvaro hade värmt både Akila och Sera. Det var han som hade balanserat ut Akilas brinnande temperament med sina mjuka ord och varma sånger. Kanske han till och med hade smält de hårdaste skalen från de flesta adelsmän och damer i Iselem. För att inte tala om ormdrottingen själv. Han hade varit den enda som kunde få hennes mor att skratta högt, och det var en av de sakerna han hade lärt Sera. Att världen kunde vara mer än bara makt och politik.
Sera lät sina klarblåa ögon vandra upp mot himmelen som redan hade blivit mörkare. Alldeles för få hade de kvällarna fått vara när hennes far brukade sjunga för henne under stjärnhimmelen. Hon slöt ögonen för ett ögonblick och stannade upp i ett steg. Kunde nästan höra hans röst viska i vinden. Hon undrade vad han hade sagt till henne nu. Var det ens möjligt för honom att förstå hur maktlös hon hade varit inför allt som skett.
“Vad skulle du ha gjort?” viskade hon, hennes röst nästan förlorad i den kalla kvällsvinden. Hon drog ett djupt andetag för att stilla sina tankar som var som ett stormande hav och såg ut över öknen. Rebellerna, de som hon nu allierat sig med, var långsamma, alltför försiktiga. Deras försiktighet gnagde på hennes tålamod. Sera visste att hon inte kunde vänta längre. Hon behövde ta saken i egna händer. För snart skulle det inte finnas ett Iselem värt att bevara. Varje sekund de väntade spilldes mer blod i onödan.
Sera hade hört de mörkaste historierna om ökenalverna och kattfolket hela sin uppväxt. Ökenalverna var inte kända för att visa nåd. Sharinerna berättade att de kunde kalla på stormar för att täcka sina spår och låta sina fiender drunkna i sanden. Mästare på att gömma sig under jorden, där Sharah inte kunde nå dem. Enligt legenderna skapade de illusioner som förvirrade även de skickligaste krigare. Det sades att de kunde få en hel armé att gå vilse i ett hav av sand, bara för att sedan försvinna utan ett spår. Inga berättelser om förhandlingar eller nåd fanns – bara om de som vågat närma sig deras land och aldrig återvänt.
Meoifolket var en annan historia, men knappast vackrare. Sharinerna beskrev dem som ett kattliknande folk, lika smidiga och farliga som de rovdjur de efterliknade. De hade en gång levt i de gröna oaserna i Iselem, men människornas invasion hade drivit dem bort. Ett folk där lagar inte längre betydde något, och de som vågade sig dit riskerade att möta meoiernas skuggmagi, eller värre – att bli föremål för deras uråldriga riter. Fast Sera hade alltid undrat – om ingen överlevde – hur visste vi då om dessa historier? Men som ett nyfiket barn hade hon blivit tillsagd av sharinerna istället.
Trots dessa historier hade Sera skickat sändebudet. Hon var desperat. Rebellernas tvekan skulle kosta dem allt, och hon kunde inte se Iselem falla utan att inte ens försöka. Hon visste att det hon hade hört om ökenalverna och kattfolket skulle ha avskräckt vilken ledare som helst, men hon hade inget val. Människorna i rebellarmén visste ingenting om desperationen hon kände – deras försiktiga planer kunde inte rädda dem nu.
Sera hade bundit sändebudens vrister med en var av hennes mors släkt gamla sjalar, prydd med symboler från de uråldriga tiderna då kattmänniskorna, alverna och människorna en gång handlat fredligt med varandra. Kanske var det en sista chans att väcka något slags minne där, att påminna dem om en tid innan sveken, innan krigen. Inte ett enda ord hade hon vågat säga till rebellerna. De skulle ha avfärdat henne som galen, som en som jagades av fantasier och sagor. Men Sera hade sett spåren i sanden, hört viskningarna från vinden, och känt en närvaro hon inte kunde förklara. Det var inte förnuftigt, och hon visste det. Men desperation kunde få en att ignorera även de mest fruktansvärda varningar.
En känsla av hopplöshet hade nästan överväldigat henne. Skulle de verkligen svara? Skulle meoifolket ens lyssna på en människa efter allt som hade hänt? Och ökenalverna… kunde de ens förstå? Eller skulle de bara se på henne som en inkräktare, en påminnelse om den girighet som en gång hade drivit människorna till att förstöra deras riken?
Nu, medan natten föll över öknen och den svala vinden svepte genom hennes hår, kunde hon inte låta bli att undra om hon hade gjort ett fruktansvärt misstag.
-
Mötesplatsen, en gång en vacker stad vid den gamla oasen som bar samma namn Kahir Yatara, dold från världen, precis som så mycket annat de hade förlorat med åren. Han hade varit här förr, känt platsens tystnad, dess glömda skönhet. Oasen, nu en gammal ruin som bara gav små ledtrådar om sina forna glansdagar, var en påminnelse om vad som en gång varit – och vad som kunde återtas, om de bara hade styrkan. Men Salim visste också att styrka inte alltid räckte till. Det var därför han väntade. Det var därför han behövde Sera.
Salim lutade sig mot en gammal väggruin, en sliten kartan framför honom på ett bord var nästan oläsbar i det svaga skenet från facklan på väggen. Hans tankar vandrade, som de ofta gjorde dessa dagar. Han var en ledare nu, föruom att han var en i’saj över staden Harthir, en av de få som vågade utmana Akilas galenskap, men ingen roll passade honom mindre. Han hade aldrig bett om detta, aldrig velat föra ett krig mot sin egen familj. Och nu skulle han möta Sera, sin kusin, sitt eget kött och blod, i detta kaos. Han kunde känna hennes närvaro långt innan hon anlände, ett bekant tryck i luften som förde med sig både skuld och hopp.
Denna plats raderades från kartorna och arkiven för många år sedan, på hans initiativ, långt innan det var tal om uppror. Kanske en varnande klocka i hans bakuvud redan då som sagt att ett hemligt tillhåll kunde behövas. En perfekt plats för ett möte ingen borde känna till. Ingen skulle hitta dem här, åtminstone inte än.
Allt har lett oss hit, tänkte han dystert, medan han lutade sig bakåt, fingrarna trummande mot svärdsfästet vid hans sida. Han visste att han inte kunde lita på någon längre – inte ens Sera, om han skulle vara ärlig mot sig själv. Trots deras gemensamma blod, trots alla skratt och glada stunder från deras barndom, hade tiden gjort dem till främlingar. De hade båda blivit formade av en värld som nu var redo att rasa samman runt dem. Men han ville ändå tro på deras barndomsdagar och vänskapen de haft, tro att hon var den person han mindes hon var. Inte på de lögner Akila Tenír spridit om prinsessan. Om hennes förräderi.
Salim nickade långsamt, hans hand fortfarande hårt knuten runt svärdsfästet. Det fanns ingen glädje kvar i detta. Inget mer att vinna. Bara striden framåt.
Och den skulle bli blodig.
Hans ögon smalnade när han hörde det lätta ljudet av fotsteg i sanden, följt av en låg viskning som bara vinden kunde bära.
Sera.
Sera. Hans kusin, nästan som hans syster. En gång den enda människa han hade kunnat lita på, men nu… nu var det något annat i hennes blå ögon han kunde se nästan skimra i kvällens sken.
Hon dök upp som en skugga ur nattens mörker, svept i den tunna sjalen som skyddade henne från öknens kyla. Hennes blå ögon glödde i ljuset från facklorna, men det var en kyla i hennes ansikte, något annat än den Sera han en gång känt.
‘Du kom.’ konstaterade Salim med en hårdhet i rösten han inte riktigt kunde kontrollera. Han reste sig långsamt, mötte hennes blick. Ingen annan hade trott att hon skulle komma, kanske att det var en fälla av drottningen för att finna upprorsmakarna. Men han hade riskerat allt för detta möte.
Han steg fram, facklans sken bakom honom.
Salim var en distinkt och imponerande uppenbarelse, en figur som både speglade hans adliga börd och de mörka tider han levde i. Han var lång och rak i ryggen, med en hållning som talade om både auktoritet och erfarenhet från otaliga strider. Hans ansikte var kantigt, med markerade kindben och en skarp käklinje som ofta spändes när han försökte hålla tillbaka sina känslor. Hans hud, djupt gyllenbrun, bar spår av hans liv i Iselem – hårt, men ståndaktigt.
Det mest iögonfallande hos Salim var hans ögon – liksom Seras mor ögon i bärnsten. De sken ständigt med en intensitet som avslöjade den vrede och beslutsamhet som låg och kokade under ytan. De ögonen, fulla av ett obevekligt fokus, följde varje rörelse och avslöjade att han aldrig riktigt kunde släppa sin vakt.
Hans hår var kolsvart och kortklippt, praktiskt och enkelt, medan hans ansikte var rakat som alltid. Salim klädde sig i enkla, men värdiga kläder, med tydliga inslag av gyllene detaljer, en påminnelse om hans status som i’saj och hans ställning inom Iselems överklass. Trots sin adelstitel undvek han överdrivna utsmyckningar, hans plagg reflekterade istället hans praktiska och stridsvana natur.
Hans händer var grova, ärrade av år av svärdstrid och träning, men varje rörelse han gjorde var med lätthet och precision. Det var uppenbart att hans kropp var byggd för strid, smidig och snabb trots sin storlek. Varje steg var tyst och välberäknat, som om han ständigt befann sig på jakt, alltid beredd att slå till när det behövdes.
Salim hade en slags inre glöd som drev honom framåt, även när hoppet verkade långt borta. Hans kroppsspråk avslöjade en man som bar bördan av ansvar och förlorade drömmar, men som vägrade ge upp.
En stund betraktade han henne, men sedan släppte den hårda ytan och han omfamnade sin kusin.
‘Du kom.’ upprepade han, lättad. Senaste de setts hade varit i en fängelsehåla. En bit bakom honom väntade en annan figur som hållit Salim sällskap. -
Hon hade avrått prinsessan från den dumdristiga idén, men hade hon lyssnat? Givetvis inte. Hon hade, som vanligt, gjort precis som hon själv fann för gott. Det enda Ismat hade kunnat göra var att erbjuda en säker plats att mötas på, meddela Salim och förgäves försöka se vart detta skulle leda dem. Hon var inte säker på att Sera skulle uppskatta hennes närvaro, men Salim hade bett henne att följa med och hon hoppades kanske att deras närvaro skulle kunna få prinsessan att tänka åtminstone en extra gång innan hon valde dessa… Barbarer, som sina allierade.
Ismat höll sig för det mesta i bakgrunden, men även därifrån var det svårt att undgå doften av rökelse som alltid tycktes finnas kring henne. Hon var klädd i en enkel klänning i rött, men den stod i stark kontrast till de mer praktiska kläderna som Salim bar. Hela hon kändes malplacerad i en miljö som denna, där de andra var krigare eller diplomater, men hennes gröna blick var närvarande och skarp, trots att hennes ögonlock verkade tunga under den svarta kohlen.
När Salim klev fram för att omfamna Sera som lägligt nog precis dykt upp så tog hon ett par steg framåt. Hon gjorde inte Salim sällskap vid Seras sida, så familjär vågade hon inte vara inför Iselems rättmätiga drottning, men hon gjorde sin närvaro känd, och stunden till trots så kunde hon inte låta bli att le lite mjukt åt Salims ord.
”Du låter förvånad. Sade jag inte att hon skulle komma?” Frågade hon lite roat innan hon bugade inför Sera så de mörka lockarna nästan rörde vid golvet.
-
Folkmord. Utvisning. Stöld. Smärta, sorg, död. Eshe förde sin bara hand längst en av de forna byggnaderna i den övergivna staden de blivit kallade till och undrade om detta en gång varit en plats hennes folk kallade hem. Hon visste att det som idag är människans en gång varit deras, men tiden hade slukat så mycket av det förflutna att hon inte hade något sätt att veta om platsen hon nu anlänt till var en av platserna byggda av Meoier eller byggt av människan. Hennes ökänt obevekliga leende vacklade för ett ögonblick när fantasin hennes föreställde sig en familj för flera tusen år sedan som byggde sig ett hem precis här där hon stod, hoppfull om framtiden, ovetande om elden som människan var på väg att föra genom deras värld.
Byggnaden hon berörde var såklart fallfärdig, den hade inte åtnjutit underhåll på säkert hundratals år om inte mer och en del av väggen smulades under hennes hand. Hon kramade dammet i handen innan hon släppte det och såg sig omkring för att ta in den forna staden i sin helhet. Samtidigt som hon begav sig djupare in i staden såg hon över axeln sin mot områdets utkanter, fundersam kring vart hennes syster låg dold. Eshe kunde inte se henne, men det rådde inga tvivel inom henne att hennes syster kunde se Eshe. Eshe hade envisats med att åka själv, då det inte gick att lita på att detta inte var en märklig, korkad fälla av något slag från människorna, men av samma anledning envisades Bahiti med att följa med. Eshe var inte den bästa krigaren och stundvis skadligt optimistisk, någonting systern hennes tjänade som en motsats till. Trots att de bråkade om detta dock, så var Eshe glad att systern fanns någonstans i närheten. Det kändes tryggare, hur mycket Eshe än ville lita på människorna i den här situationen.
Eshe tänkte tillbaka. Hennes tillit var anledningen att hon var här till att börja med. Rådet hade först mött budbäraren och sedan mötte rådet resten av folket, åtminstone de som ville göra sig hörda i frågan. Bland dessa hade Eshe stått som länge lyssnat på viskningarna bland hennes familj och vänner om föraktet de alla bar gentemot människan, om önskan att återta sitt forna hem och önskan att hämnas de många, många döda som Iselems drottnings förfäder ansvarade för. Bland hundratals ilskna röster i folkmassan hade rådet hört Eshes lugna, muntra ton och optimistiska perspektiv kring möjligheterna ett möte med dessa människor kunde innebära.
Som helare av kropp, själ och sinne bar hennes röst stor respekt bland folket och när hon talade tystnade andra och i tystnaden hennes röst skapade hade hon pratat om hopp, förtroende, kärlek och förlåtelse. Inte förlåtelse för de många synder människan bar skuld, utan förlåtelse till de människor som önskade den och som önskade en samlevnad med Meoierna. Hon hade talat om skadan till kropp och själ att låta förakt styra, om risken till hjärta och framtid att neka en möjlighet till förändring och människans botgörelse bara för att många Meoier innan dem hade lidit. Det fanns inte en person bland folket som hade samlats inför rådet, eller bland rådet själva, som inte hade blivit hjälpt av Eshe vid ett eller annat tillfälle i det förflutna och om av ingen annan anledning än deras skuld till henne så godkände de hennes som representant för Meoierna. Det positiva resultatet från röstningen var nästan enhälligt med bara några enstaka röster emot henne, bland dem hennes egna syster. Hur de två var släkt kunde knappt någon förstå, minst av alla Eshe som bara kunde skratta åt kontrasten som skiljde dem åt som dag och natt.
Tillbaka till nutid. Facklorna ledde henne tillslut rätt om inte rösterna hade gjort det och liksom Sera innan henne från ett annat håll. Eshe klev in i ljuset mer lätt om fötterna än människan, ett i stort sett ljudlöst avslöjande av hennes närvaro även om det inte hade varit hennes avsikt att smyga sig på. Hennes mörka päls var klädd med en ljus klädsel. Hon bar en sandfärgad kort kappa över hennes överkropp med en huva över huvudet skapad så att öronen låg bekvämt inom den, denna kappa över ett skyddslager av läder bara i fall att hon hade varit tvungen att bekämpa rövare på vägen hit, även om hon var övertygad om att systern hennes enkelt hade kunnat hantera dem själv. Hon var lång, längre än de flesta människorna och fick huka sig när hon klev genom kvarlämningarna av en dörrkarm, vilket hon tolkade som att huset antingen inte var byggd av Meoier, eller så var de kortare för några tusen år sedan.
“Masahl khair!” Hon slaktade kanske den Iselemska frasen, hennes syster hade kanske ljugit för henne, men hon hoppades att den betydde ‘god kväll’ så som hon hade fått lära sig. Eshe stod strax över två meter lång och placerade en öm hand försiktigt över bröstet sitt där hennes hjärta bultade och hon log sitt ikoniska, varma leende. Hon erbjöd de närvarande en liten bugning och klev fullständigt in i ljuset.
“Mitt namn är Eshe. Må vår tid som främlingar bli kort.” Hon behöll sitt huvud böjt länge nog för att visa att hon litade på dem, gav dem gott om tid att anfalla henne utan att hon kunde se det innan hon höjde sitt huvud igen och klev närmare gruppen och bordet med kartan, sneglande på den, men mestadels fokuserad på de redan närvarande människorna. Hennes gång var avslappnad, hennes leende konstant och hennes stora, runda gula ögon praktiskt taget lyste inuti skenet av facklan, reflektionen av ljuset så pass tydligt att det nästan gick att tro att hennes ögon brann, en extrem kontrast till hennes mörkgråa nästan svarta päls.
-
Det fanns de Anarindi som spenderade hela sina liv i trygghet under sandstenen, som kände svindel vid åsynen av den skärande blå färgen hos ökenhimmeln. Idirath, å andra sidan, navigerade tryggt med stjärnornas hjälp.
Vägbeskrivningen de fått till den antika stadens ruiner visade sig åtminstone vara riktiga och precisa. Ett poäng till människornas fördel. Andarna skulle veta att de behövde alla de kunde få.
Att påstå att sändebudet, och dennes meddelande, hade fått ett varmt välkomnande av Lithváyas styrande skulle ha varit en bister lögn. Många av Anarindi höll fast i sina vendettor som om de vore ett villkor för livet självt. Debatterna hade således gått heta i kamrarna. Att stödja ett mänskligt uppror i Iselem… Hur kunde denna prinsessa ens tala om någonting sådant? Visste hon inte deras historia? Hyste hon ingen respekt? Röster hade höjts från olika håll. Demonerna då, hade någon sagt. Lögner, hade någon annan. Hördes inte domedagsprofeter vart och vartannat årtionde? Om de skulle bryta sin isolering varje gång någon skrek om infernaliska arméer så skulle Lithváya snart vara känt för sin utåtriktade hållning.
De hade övertygats, till slut. Vittnesmålen både lokalt och internationellt talade sitt tydliga språk. Någonting fruktansvärt var på väg att ske i världen. Den enda egentliga frågan var vad de kunde göra åt saken.
Så hade Idirath och hans lilla entourage skickats för att förhandla. Han var inte ett oväntat val för uppdraget. I århundraden hade han tjänat sin nation genom att resa mellan städer och byar i Lithváya och öknarna runt omkring. Slätat över förolämpningar, rett ut missförstånd. Säkert fanns både en och annan grupp nomader som hade honom att tacka för att deras förfäder hade lämnat alvernas territorium med livet i behåll.
Ändå vilade en tyngd över hans axlar där han skred genom mörkret i den förgångna staden. Vetskapen om det beslut han snart skulle ta tycktes honom hänga som en snara, fäst runt hans landsfolks kollektiva hals.
Ljudet av röster kom som en viskning i vinden. Ohörbart för den som inte redan sökte efter dem. När de närmade sig mötesplatsen och det svaga, flämtande ljuset från facklorna hotade att nå de tre alverna höjde Idirath en hand och utbytte en blick med sina kompanjoner. En kort nickning, och de försvann ut i mörkret. Inom hörhåll, redo att föra bud om kvällens händelser till Thir Rilma även om Idirath togs ur tillstånd att göra detsamma.
Medan han kliver mot silhuetterna i ljuset sveper han den vita huvudduken från ansiktet och huvudet med en van gest, för att i stället fästa den elegant över axeln. Mörk, mörk hy avslöjas, endast överträffad av det blanka, kolsvarta håret som har flätats i strama geometriska former nära hjässan innan dessa samlas i en uppsättning snett ovanför de spetsiga öronen. Hans klädsel, vit med bronsfärgade broderier och skärning i samma rena och raka linjer, visade praktikaliteten hos en resande man, men också formaliteten hos en som tog världen på djupaste allvar.
Efter sitt inträde i det varma ljusskenet från facklorna stod han i en kort sekund och lät blicken svepa över främlingarna. Kategoriserade, vägde, lade deras uppenbarelser på minnet. Sedan la han högra handen över hjärtat och böjde på huvudet som i en bugning.
“Ni som talar för Iselem,” sade han sedan på människorikets språk, men med en karaktäristisk, porlande accent.
“Ärade representant för våra vänner i väst,” uttalades med samma gest mot meoien, och han höjde sin blick den knappa decimetern för att möta hennes innan han vände sig till gruppen som stor.
“Låt nattvindarna blåsa sanden från våra ögon så att vi ser varandra klart. Jag är Idirath, utsänd från Thir Rilma i Lithváyas tjänst.”
Var det naivt av honom att hoppas att mötet skulle fordra större användning av tankar och tunga än av dolk och magi? Möjligtvis. Ändå kunde han inte låta bli. Om hotet var av den vikt som han hade fått höra så stod för mycket på spel för att de skulle ödsla tid på att gräla.
-
Hjärtat slog snabbt i Seras bröstkorg och hon kunde inte rå för att skratta varmt när Salim hade omfamnat henne. Hårt omfamnade hon honom, som om hon inte ville släppa taget om sin kusin. En av de få som fick henne att känna sig trygg, en kort glimt av den underbara uppväxt hon hade haft. Bakom de klarblåa ögonen var det inte svårt att se hur tårarna nästan tog sig fram. Glimrande i facklornas sken. Men den forna prinsessan hade lärt sig att hålla tillbaka sådana svagheter sen unga dagar. Vem följde en drottning som grät?
Sera släppte honom försiktigt och tog ett steg tillbaka, kände hur den där trygga närheten försvann och ersattes av den kalla verkligheten. Hon visste varför hon var här. Varför hon var tvungen att vara här. Men ändå gnagde det inom henne – en känsla av förlust, sorg och ilska.
“Så klart jag gjorde,” svarade den forna prinsessan med ett mjukt leende, även om situationen var allvarlig och leendet inte riktigt nådde upp till ögonen som det brukade göra.
“Tror du att jag tänker låta Iselem brinna utan att kämpa för det som är kvar?” fortsatte hon raskt. Hon ville låta säker, stark, men hon kunde känna tyngden av varje ord, varje beslut som låg framför henne. Alliansen med anarindi och meoifolket – det var riskfyllt, men vad hade hon för val? Att stå och se på medan hennes mors galenskap spred sig som ett mörkt moln över deras land och sluka det som kom hennes väg? Ilskan kokade inom henne och skulle snart bubbla över. Tiden rann ut, och medan rebellerna tvekade och planerade, så föll landet samman. Hon kunde inte låta sin mors galenskap förstöra allt. Hon vägrade vara en åskådare, en besegrad prinsessa på flykt. Ett barn. Doften av rökelse svepte mot henne och tog henne ur de mörka tankarna för en kort sekund. Trots att doften kändes främmande i denna ökenmiljö, hade det något lugnande över sig. Ismat bar alltid med sig en känsla av andlighet och insikt, något som Sera både uppskattade och ibland fann oroande.
Sera kunde inte låta bli att le tillbaka, om än lite försiktigt. Ismat var en av de få som vågade ifrågasätta Sera, som kunde se igenom hennes fasad av beslutsamhet och kraft. Trots att det ibland gjorde Sera osäker, fanns det också en trygghet i att veta att Ismat inte bara följde blint. Ännu en gång skrattade hon till, men inte mer än en kort utandning. Bugningen kändes så malplacerad nu. Utan hennes titel.
“Om du börjat tvivlat på oraklets ord, så är jag orolig för dig, kusin. Och du vet att du inte behöver buga sådär, Ismat. Jag är varken Sharahs sändebud eller prinsessa” sa Sera med ett svagt leende. Det var svårt att inte känna pressen av det stundande mötet med de som Ismat kallade barbarer. Hon visste att Ismat hade sina tvivel om alliansen hon hade sökt, och Sera delade dem. Fast hon inte sade det högt förstås. Hon var ingen Sharahs sändebud, ingen prinsessa, ingen helig utvald som hennes mor. Hon var bara Sera, och hon gjorde vad hon trodde var rätt för att rädda sitt folk. Även om det innebar att gå vägar som andra ansåg vara för riskabla.
“Jag vet vad du tänker, Ismat,” sa Sera efter en stund och mötte hennes gröna ögon.
“Men det här är vår enda chans. Om vi inte gör något nu, kommer allt falla.” fortsatte Sera och drog djupt efter andan för att försöka samla tankarna. Hon hade alltid sett sin roll som prinsessa som en börda, en plåga som tvingats på henne av omständigheter och arv. Men nu, när hennes mors galenskap hade kastat Iselem in i kaos, började hon känna en annan tyngd – en tyngd av ansvar, men också en glimt av möjligheten att förändra. Hon var inte sin mor, och hon behövde inte följa i hennes fotspår.
“Jag är ingen utvald” sa hon, och rösten var starkare nu, fast besluten. “Men jag tänker göra vad jag kan för att blodbadet i Iselem stoppas och en ljusare framtid.” Hennes tankar flög tillbaka till sanddynerna, till de mörka historierna hon hört som barn om de folk hon nu sökte hjälp hos. Hur mycket av det var sant? Blicken vandrade över ruinerna runt dem, resterna av ett en gång storslaget rike. Det var en påminnelse om vad som stod på spel. Allt som en gång varit. Allt som fortfarande kunde bli. Hon tänkte på sin mor, på Akila, den kvinna som en gång varit så stark, så fylld av liv och värdighet, men som nu blivit förvriden av maktbegär. Sera kände en klump i halsen när hon tänkte på henne, men hon svalde den hårt. Det fanns ingen plats för sådana känslor nu. Hon kunde inte låta sig förlamas av nostalgi och sorg.
Lite på instinkt lät hon sin hand sträckas efter spjutet på hennes rygg när hon hörde en obekant röst bakom sig. Tydligt att det inte var någon som var van med hennes språk. Sera var van med olika typer av folk med tanke på alla hon mött i palatset men speciellt under sin tid i Caras Idhrenin men aldrig hade hon sett någon av meoi innan. Lite nyfiket betraktade Sera denna varelse framför sig och verkade tappa bort sig lite i den och vaknade först till när hon hörde ännu en röst. Denna gång en manlig. En alv, kunde hon se, men inte som de som hon hade mött innan.
Rakryggad stod Sera framför dem, med vinden som svepte genom ruinen och lyfte hennes sjal i tunna, dansande rörelser. De klarblåa ögon, så lika hennes fars men skarpa som hennes mors, svepte över dem som samlats framför henne. Hon bar sin mors adliga drag, med höga kindben med alltid ett leende på läpparna. Ett minne av hennes far, barden som alltid tycktes haft en glädje i sig oavsett hur allvarlig stunden var. Sera hade alltid varit annorlunda än de flesta inom adeln och kungahus – hon hade känt plågan av sin titel som prinsessa och aldrig önskat makt eller ära. Men när Iselem nu stod vid ruinens brant, var det hon som måste leda.
“Mitt namn är Sera Tenír, dotter till Akila, ormdrottningen av Iselem. Men jag står inte här för att tala om mitt blod eller min titel, för de är värdelösa nu. Jag står här som en människa som ser sitt rike falla samman, ett rike förstört inte av min släkt, men av människors rädsla och girighet.” började Sera, hennes blick svepte över samlingen, rösten tydlig med ord hon länge hade funderat över.
“Många har berättat för er att det var vi som förstörde era länder. Att det var mitt släkte, mitt blod, som satte detta rike i lågor. Men det är en lögn. Människorna i Iselem, de som styrdes av sin rädsla för det annorlunda och skapade de krig som slet sönder både era hem och vårt. Historierna målade er som monster, som hot mot vår överlevnad. Men sanningen är att ni, aldrig var fiender. Ni var bara ett annat folk, som vi aldrig förstod.” fortsatte Sera och stannade ett ögonblick, lät orden sjunka in och kanske skulle allvarligheten där i hennes röst förvåna både Salim och Ismat. Få, om ens någon, hade sett henne tala som en drottning förr.
“Jag har kallat er hit för att vi måste stå inför det mörker som min mor, Akila, har släppt lös över Iselem. Hon är inte längre den drottning som en gång ledde oss med visdom. Hon har förblindats av makt, och hennes galenskap slukar våra land, våra folk, vår framtid. En galenskap som hotar att sprida sig till er. Men det är inte för sent, mörkret kan stoppas innan det sprider sig och förintar allt vi älskar. Jag har inte kallat er hit för att vädja om barmhärtighet eller att be om förlåtelse för vad vi gjort emot er. Jag har kallat er hit för att ge er en möjlighet – en chans att slå tillbaka mot den orättvisa som skapades av människors rädsla. En chans att skapa en ny framtid.” Hennes ord tystnade för en stund medan hon kastade en blick mot Ismat och Salim, lite för att samla sin styrka igen. Kanske hon hade svamlat för mycket?
“Jag vet att ni bär på sår från det förflutna. Men jag ber er, låt inte det förstöra vår framtid. Vi står nu vid randen av avgrunden – men vi kan vända detta. Jag erbjuder er min hand som en allierad, en som vill bygga en ny värld där vi inte längre styrs av hat och rädsla, utan av rättvisa och sanning.”
-
Salim hade känt Seras armar runt sig när hon omfamnade honom. Hårt, som om hon inte ville släppa taget. Och kanske ville han inte heller. Men de kunde inte hålla fast vid det som varit. Tårar brände bakom hennes ögon, det såg han men lät bli att kommentera det. Sera svalde dem, precis som han gjorde. Det fanns ingen plats för tårar här. De stod mitt i ruinerna av ett förlorat rike, en passande symbol för vad de kämpade mot. Skulle de inte ingripa snart skulle världen vändas mot dem, och allt som skulle finnas kvar var ruinerna av vad som en gång varit ett ståtligt Iselem. Nu var det tid för politik, och han antog en mer allvarsam och officiell roll snarare än den familjära han var van att ha med Sera.
Ismat, oraklet som han lärt känna något mer nu i befattningen som rebelledare, gav han en blick då hon kom fram, tacksam för den del och roll hon spelade i allt detta. De hade något olika uppfattningar om saker och ting, han och Ismat, men en sak var de allierade i. Tron på Sharah, och att riket behövde en bättre framtid än drottning Akila just nu erbjöd genom sitt konstanta krigande.
‘Ni sa det, ärade Ismat, men jag har alltid haft svårt att tro på profetior, även om de kommer från Sharahs utvalda Orakel.’ svarade Salim lite eftertänksamt, men respektfullt, då blicken vandrade mellan Ismat och Sera. Ismats ord påminde honom om varför de var här, om den hårda verklighet som de nu behövde ta tag i. Det fanns ingen tid för gamla känslor nu. Ingen tid för minnen om barndom och skratt. Allt hade slitits bort när Akilas maktbegär hade tagit över.
‘Och så klart jag inte trodde du skulle överge oss, Sera.’ lovade han. Salim suckade, men kunde inte låta bli att småle, om än trött. Hans blick vandrade tillbaka till Sera från Ismat.
‘Men det betyder inte att det här blir lätt. De vi ska möta… Om de dyker upp…’ Han lät meningen dö ut, för hon visste vad han menade. Meoierna, ökenalverna, alla dem deras folk kallade för barbarer. De var inte kända för att förlåta, och Salim visste att ett felsteg här kunde kosta dem allt.Salims ögon studerade meoien som så smidigt gled in där de stod, meoien som representerade sitt folk och som hade anlänt tidigare. Han fick påminna sig om att detta var en tänkande varelse och inte ett blodtörstigt monster. Inte olikt en människa, eller en alv. Ändå blev han lite nervös då han såg de där klorna, och den där pälsen, och de glimmande ögonen, redo att försvara Sera om det skulle behövas.
Hans blick vandrade till Ismat, osäker på hur hon skulle reagera. Han hade noterat en ton av ogillande i hennes blick då de talat om meoier.
Att ökenalver dök upp och nu var där blev också ett faktum han behövde vänja sig vid, utan att låtsas om det. Folket som hade sagts vara förlorat, och nu hade de en representant här vid namn Idirath. Han hade bara gissat att de skickat sändebudet till en tom öken. En ledare som han kunde inte låta sig bli förvånad av sådana saker. Men ändå. Det fyllde honom med vördnad och rädsla, en respekt för rikets historia han trott var sagor. Hur gamla var dessa alver? Han antog sin officiella roll, och hälsade dem välkomna till detta möte, som om han hade väntat sig deras ankomst.
Salims hand vandrade nästan omedvetet mot svärdsfästet vid hans sida. Det var en gammal vana, ett sätt att hålla sig förberedd, även om han visste att svärdet i detta ögonblick skulle vara en sista utväg. Han svalde sin misstänksamhet, lät sina fingrar glida bort från vapnet och i stället låta sin kropp verka avslappnad, men han behöll sin vaksamhet. En diplomatisk fasad, kanske, men under den var han redo för strid om det skulle behövas.
‘De kom.’ tänkte han, och en del av honom kunde inte låta bli att beundra deras tysta närvaro, deras skicklighet att smälta in i öknens skuggor.
‘Sharahs ljus skiner över detta möte, jag, Salim, i’saj av Harthir, välkomnar er till detta fredliga möte om våra länders framtid.’ sa han i form av hälsning, i en nickning som visade respekt men inte för mycket respekt. Han var ändå en i’saj, en av Iselems högre adel. Salim knöt händerna vid sina sidor. Han visste vad som stod på spel här. Ett enda misstag, och deras blod kunde snart fläcka sanden under deras fötter.
Tur nog behövde han inte ta till orda och leda mötet där och då, Sera skötte det bra själv. Bättre än han förväntat sig. Han hade inte riktigt sett ett sådant allvar, en sådan uppvisning av ledarskap hos henne förr. Det fyllde honom med något. Respekt, kanske vördnad, kanske ett hopp om att det faktiskt fanns något att tro på här i deras motstånd.
Salim stod stilla, nästan orörlig, medan Sera talade. Hennes röst fyllde ruinen, stark och beslutsam, men varje ord skar igenom honom på ett sätt han inte väntat sig. Han hade alltid vetat att Sera hade styrka inom sig, en eld som brann trots att hon inte alltid visade den utåt. Att hon var en stark magiker var en sak, men att vara en ledare var en annan sak. Men att höra henne tala så – som en ledare, som en drottning – var något annat. Det var som om hon hade tagit steget från den oskyldiga kusinen han en gång kände, den naiva magianvändaren, till någon som bar vikten av hela Iselems öde på sina axlar.
För ett ögonblick kände han stolthet. Här stod hon, stark och redo att utmana både demonerna från deras förflutna och de fiender som hotade deras framtid. Hon talade med en övertygelse han själv ibland saknade, och det påminde honom om den kvinna hon blivit.
Hon talade om förlåtelse, om hopp, om att skapa en ny framtid. Och trots att han visste att det var nödvändigt, att de måste försöka skapa en allians med både meoierna och ökenalverna, kunde han inte undgå att känna en viss skepticism. Kanske kände han sig tveksam till om detta skulle gå vägen. Men han var tvungen att tro, snart tvungen att stiga ur skuggorna och utmana regimen på riktigt, och inte dold i skuggorna under alias.
När hon avslutade sitt tal, lät Salim orden hänga i luften. Han såg mot de andra – meoierna, Ismat och ökenalverna – för att bedöma deras reaktioner. Andra hade samlats där med för att lyssna, andra som hörde till upprorets olika delar och falanger. De var deras verkliga utmaning, och han visste att deras svar skulle avgöra mycket. Men inom honom växte ett beslut. Om de skulle dö, skulle de åtminstone dö kämpandes för något större än sig själva. Och om det var något som skulle tända en gnista av hopp i den mörka värld de levde i, var det just Seras ord. Kanske var det detta som Sharah önskade av dem.
Han nickade långsamt, nästan omärkligt, men blicken i hans ögon var skarpare nu, mer fokuserad.
Salim visste att efter Seras tal var det hans tur att agera som den ledare han blivit, inte bara som i’saj utan för rebellerna. På en plats där så många olika viljor, kulturer och intressen var samlade var hans uppgift inte bara att hålla samman mötet, utan att styra det mot ett konkret och enat mål. Han kände tyngden av ansvaret på sina axlar, men han hade ingen tid att tveka – deras överlevnad hängde på att detta möte inte blev en fars.
Han tog ett djupt andetag, och steg fram bredvid Sera, och talade med en stadig röst, inte hög, men tillräckligt för att fånga allas uppmärksamhet.
‘Vi är här för att vi har en gemensam fiende, vare sig ni än känner henne eller ej.’ började han.
‘Drottning Akila Tenír.’ Namnet ekade genom rummet som ett mörkt minne, och han lät det vila ett ögonblick innan han fortsatte.‘Rikets en gång så starka ledare har fallit in i galenskap. Och oavsett våra skillnader, oavsett vårt förflutna, så finns det ingen framtid om vi inte står enade mot henne nu. Detta är ingen tid för gamla gräl eller förbittring. Om hon vinner, förlorar vi alla.’
Han lät sina ögon svepa över var och en av de närvarande – rebellerna, meoierna, ökenalverna, och till slut, hans kusin Sera. ‘Vi har alla förlorat något på grund av hennes galenskap, hennes krig som sprider sig. Vi måste agera tillsammans, om vi hoppas ha en framtid för våra egna folk.’
Salim visste att de inte skulle lita på varandra helt – det var för mycket blod och svek mellan deras respektive folk. Men han behövde inte deras tillit, bara deras vilja att agera.
‘Vi har sett vad Akilas styre gör med Iselem. Hon driver vårt land mot blodbad, mot mörker. Och när hon är färdig med Iselem och tystat alla kritiska röster kommer hon inte sluta. Hon kommer att vända sig mot er, mot alla som inte blint lyder under henne, alla som kan hota hennes makt.’
Han höjde ena handen, en gest som fångade deras uppmärksamhet.
‘Men vi kan vända detta. Om vi samarbetar, om vi använder våra styrkor tillsammans – er smidighet, vår kunskap, och det mod som Sera just visade oss – kan vi skapa en allians som inte bara kan överleva, utan vinna.’Hans blick vilade på ökenalvernas representant och sedan på meoiernas representant, och även Ismat.
‘Ni är här för att ni vet att detta är sant. Ni vet att ni inte kan gömma er från det som är på väg. Men tillsammans kan vi stå emot det.’Salim tog ett steg tillbaka från bordet, tyst för ett ögonblick för att låta sina ord sjunka in. Det var ingen eld i hans tal, ingen storslagen retorik som Seras. Det var inte hans stil. Men varje ord han sade var noga uttänkt, varje argument byggde på ren överlevnad och pragmatism.
‘Vi har kartor. Vi har spioner och information om Akilas styrkor och deras svagheter. Frågan är bara när vi ska slå till. Vi måste ta kontrollen över nyckelområden, skära av hennes resurser och allierade, och visa folket att det finns ett alternativ till tyranni.’ Han lutade sig fram igen, såg dem alla i ögonen. ‘Vi måste agera nu. Innan hon sluter sitt grepp om landet helt.’
Salim avslutade med en tyst nick till Sera. Hon hade satt tonen, men nu var det upp till honom att smida allianserna, att få alla dessa olika viljor att gå i samma riktning. Det var en farlig balansgång, men om någon kunde leda detta brokiga sällskap, så var det han. Salim vände sin uppmärksamhet till de andra.
‘Jag vill nu ge ordet åt er, ni som kommit hit idag. Representanten för vår tro – Oraklet Ismat, representanten för meoiernas folk, och representanterna för Anarindi.’ han gjorde en gest mot dem, och steg åt sidan för att ge de som ville tala plats.
- This reply was modified 3 dagar sedan by Amdir.
You must be logged in to reply to this topic.