Asgeir drog in den kalla, friska luften djupt i lungorna och lät den bränna som is och eld på sin färd genom kroppen. Han sträckte på sig i sadeln, lät axlarna rulla lite under den tunga manteln och sneglade på Ylva. Hon hade stannat, hästen stod orörlig i snön och hon såg sig omkring med ett smittsamt leende på läpparna. Ett leende som verkade, ja, nästan stillsamt.

Hon manade sin häst framåt igen, snöflingor som singlade ner i hennes röda hår och gjorde att det skimrade som koppar i det bleka vinterljuset. Ett leende från henne, stort och brett, fick honom att känna sig som en liten pojke som blivit påkommen med handen i syltburken. Han försökte dölja sin egen reaktion genom att rätta till tyglarna, men hans kinder värmde trots kylan och ett leende växte hos honom med utan att han märkte det. Han såg på henne där hon var så stilla, som om världen hade fryst i väntan på hennes nästa rörelse medan tystnaden blev allt större, förutom hästarnas frustande och deras andetag och enkla ord.

‘Tystnad, ja…’ sa han till slut, med sin sedvanliga lättsamma ton.
‘Det är väl något vi alla skulle må bra av ibland. Om inte annat så för att slippa höra Eirik mala på om vishet och strategi.’ Han försökte lägga lite sarkasm i rösten, men det kändes tunt, nästan ihåligt. Som om orden inte riktigt passade här ute, där världen verkade både större och mindre på samma gång. Det var lätt att bli frustrerad på sin bror, även om han älskade Eirik.

De fortsatte rida lite efter en stund av njutningsbar tystnad, och han sneglade på henne då och då, på det sättet han märkt sig själv göra under deras resa – som om han inte riktigt kunde låta bli. Det fanns något i Ylva, en värme är ute i kylan. En sorts obeveklig styrka där hos henne som aldrig gick att ignorera. Och kanske var det just det som gjorde allt så svårt. Hon fick honom att känna sig som en pojke, han som alltid var självsäker. Prins Asgeir, den ståtlige, den store,  den starke, den framgångsrike krigaren, Kaldrlands ljus. Men när hon såg på honom med de där klara, granskande ögonen kändes han… som en vanlig man.

Någonstans djupt inom sig, kände Asgeir att det inte bara var världen omkring honom som höll på att förändras – utan också han själv. Kanske var det Ylvas del i sällskapet, eller utmaningen och ansvaret detta uppdrag förde med sig. Kanske var det den där öronbedövande tystnaden som hade en förmåga att locka fram tankar han annars gjorde sitt bästa för att ignorera. Tystnaden kröp in under hans hud, som om den bar med sig allt han försökte hålla på avstånd – en plågsam påminnelse om saker han borde tänka, men hellre slogs för att glömma.

De red vidare, och tystnaden sänkte sig över dem igen. Men den var annorlunda nu, mindre hotfull. Mer… bekant. Och för första gången på länge kände Asgeir avslappnad trots de farliga länder de befann sig i.

‘Tänker du på något särskilt?’ frågade han plötsligt, hans ord skar genom tystnaden, som om han behövde bryta tystnaden innan den blev för tung. Det var inte bara för att få henne att tala – det var för att han själv inte ville sjunka för djupt i sina egna tankar. Eirik var den som tänkte, för honom var det handling som gällde.

Hans blick hade fastnat på henne, hennes röda hår, hennes ögon, hennes läppar som rörde sig. Ord kom ur henne, men på något vis hade han svårt att fokusera på dess innehåll, snarare än att bara lyssna på tonen som kändes så mild här i den karga kylan i Utgård.

Asgeir vred sig i sadeln, som för att hitta en bekvämare position, men sadeln, som snön, var lika oförlåtande som alltid. Hans breda rygg och ännu bredare axlar fick honom att framstå som en man som egentligen borde ha fötts till en värld där stolar var designade för tre personer. Han gav Ylva en snabb blick, en sådan där han hoppades skulle verka avslappnad men som troligtvis bara såg ut som att han försökte läsa hennes tankar.

Hon pratade om tankar som vandrade, om sommaren och sötebröd. Och han, som inte direkt var känd för sin skarpa analysförmåga, kände hur något gnagde i honom när han såg hennes leende – det där retsamma leendet som på något sätt gjorde honom mer osäker än då han stod ansikte mot ansikte mot tjugo mordiska krigare som ville slita honom i bitar.

’Vad som håller mina tankar upptagna?’ började han, och insåg genast att han inte hade något vettigt svar. Hade han ens några tankar? För att vara ärlig tänkte han oftast på väldigt lite. Solen, snön, och ibland på hur mycket han faktiskt saknade sitt eget svärd, som han en gång lämnat kvar i ett slagsmål efter att striden gått över till ett rejält nävslagsmål, han ensam mot tre män.

’Tja…’ sa han till slut, medan han drog i tyglarna lite för att verka som att han funderade på något djupt. Hur brukade hans bror prata?
’Jag tänker att det är förbannat kallt, att Eirik nog sitter och skriver en ny lista över saker jag borde göra, och…’ Han kastade en snabb blick på henne igen, bara för att se om hon fortfarande log. Hon gjorde det. Det fick honom att glömma vad han skulle säga.

’…och att om vi hittar något samhälle snart, så tänker jag bjuda dig på det där sötebrödet du längtar efter. En prins borde kunna ordna sådant, eller hur?’

Han log brett, med sin sedvanliga självsäkerhet – den som fick honom att verka som om han aldrig tvivlade på något, trots att han ganska ofta gjorde det. Det var bara det att han var mycket bättre på att gömma sin osäkerhet, men på något vis blev det svårare då hon varn ära.

Men det fanns mer i hans blick. Något som nästan liknade eftertänksamhet, vilket var ovanligt för Asgeir, men inte en omöjlighet. Han visste att han inte var den mest begåvade i deras lilla expedition. Eirik var hjärnan, Ylva var intelligent hon med och kunde göra verklig nytta med deras vapen, och han själv… han var väl musklerna, kanske. Men ibland önskade han att han hade något mer att erbjuda. Som nu, när han insåg att han inte riktigt visste vad man skulle säga för att få en kvinna som Ylva att förstå att hon var mer än bara en följeslagare i hans ögon.

’Om jag ska vara ärlig…’ fortsatte han, medan hans häst halkade lite på en isfläck, vilket fick honom att nästan tappa balansen innan han återfick sin plats med en mindre graciös rörelse. ’Jag tänker mest på vad vi ska möta här ute. Du vet, förutom kylan, hungern och den förbannade vinden som aldrig verkar vilja sluta.’ Han såg på henne igen, och denna gång var hans blick allvarligare.

’Men också på hur…’ Han avbröt sig och slog ut med ena handen, som för att vifta bort något han inte vågade säga.
’Hur vi ska klara det här. Alla vi. Kommer vi komma hem med räddningen som vi så desperat behöver för att vinna kriget?’ kanske ville han säga något mer, något om att han tänkte på henne, men det liksom fastnade på hans tunga och kom aldrig ut.

‘Men jag har hört att det ska finnas fantastiska under här ute i naturen.’ tillade han snabbt. ‘Du vet, varma källor bland isiga klippor, och sådana saker. Kanske vi hittar något sådant?’

Att se sig omkring på den storslagna naturen var ju alltid ett bra knep för att samla tankar. Där kunde han sitta och med beslutsamma manliga ögon se sig omkring. Kanske som om han hade en plan, som om han sökte efter något speciellt. Fast han egentligen inte riktigt visste vad han sökte. Och varför hade han sagt det där om varma källor? Han skakade på huvudet som för att samla sig. Sötebrod och varma vattenkällor. Ja han var nog inte den skarpaste kniven i lådan fick han själv erkänna, och en liten röd ton fanns på hans ljusa vältrimmade skägg som han sett till att hålla i skick trots deras liv ute i vildmarken. Åtminstone skrattade hon, och han hoppades det var en bra sak. Han var så fokuserad på att se sig om att han missade hur hans häst steg snett, något som plötsligt fick hela honom och hästen att gunga till.
‘Oj, vid Loke!’ utbrast han svärandes, och det var med nöd och näppe som han lyckades lägga vikten annorlunda innan det skulle gå galet. Ylva hade varit snabb och kvicktänkt då hon reagerat innan honom och tagit i tyglar för att hjälpa honom, och lite lättat drog han efter andan för att se på henne där vid sin sida.
‘Tack…’ sa han lite skamset, för att humma lite då hon nämnde Villi.

‘Villi ja, den filuren verkar nästan livligare nu då vi är här ute, medan alla andra blir illa till mods.’ noterade han lite skarpt. Han gjorde som henne och steg av hästen, innan fler missöden skulle ske. Lite log han ändå över hennes svar om vattnet, och kände sig lite bättre till mods. Asgeir lutade sig mot sin häst, som om den var det enda som hindrade honom från att falla ihop av trötthet, samtidigt som han försökte se avslappnad ut. Han följde Ylvas rörelser med blicken när hon sträckte på sig, och han kände en välbekant värme sprida sig inom honom. Inte den där sortens värme man kände av elden eller en ordentlig klunk av starkt mjöd, utan något annat. Något som gjorde att han plötsligt kände sig lite mindre tung och lite mer… ja, levande.

‘Vi får väl se om vi har tur på den fronten då. Annars får vi nöja oss med en lägereld.’ Så klart kunde han inte erkänna att han också behövde en paus, men väl nere på marken sträckte även han på sig och verkade bli lite mer avslappnad. Han klappade hästen och tog några steg, för att haja till lite vid hennes ord och skrattade till, ett genuint muntert skratt.
‘Jag?! Nå, jag må vara längst i detta sällskap men för dem är jag säkert som ett barn! Ett skäggigt sådant, kanske.’ skämtade han, även om han kände hjärtat slå lite över hur hon blinkade. Men det var lättare att vara skämtsam än att ha allvarliga diskussioner.

‘Jag får väl hoppas att min storlek inte gör dem avundsjuka. För om de bestämmer sig för att mäta oss i storlek, då ligger jag illa till. De kan säkert lyfta hästar som andra lyfter ölsejdlar.’ han såg sig omkring, men landade på henne igen med blicken.
‘Men för att vara ärlig, sadeln har varit min fiende i flera dagar nu. Börjar nästan undra om Eirik valde den åt mig som ett straff för något jag inte ens vet att jag gjort.’ Han drog handen genom sitt ljusa hår, som om han försökte få ordning på det trots att vinden redan gjort sitt bästa för att yra till hans långa hår.

Hans blick vandrade ut över det stilla landskapet, och han lät tystnaden lägga sig mellan dem en stund innan han talade igen.

‘Och du då? Om jag är nästan en jätte, vad gör det dig? Någon sorts hjältinna från sagorna som kan vinna över dem med sitt sätt att prata och skämta? För jag är inte så säker på att jag har rätt ord för att charma jättar. Eller kanske du smider något åt dem, som de inte själva skulle kunna tillverka, du som är så duktig med ditt arbete?’ föreslog han. Hans ton var retsam, men det fanns en värme i hans röst som han hoppades att hon skulle märka. Han tog ett steg och antog något lite mer muntert än innan.

‘Hjältinna från sagorna, säger jag! Om någon av oss är ämnad för en saga, så är det väl du – en smed som vågar sig till Utgård för att möta jättar och kalla det en “liten utflykt”. Och här står jag, en simpel kungason, som inte ens klarar av att hålla mig kvar på hästryggen utan att du kommer till min räddning.’

Han gjorde en överdriven bugning, som om han var en narr vid en hovbal, och höll ena handen utsträckt mot henne som om han förväntade sig att hon skulle ta den.

‘Kanske jag borde sjunga en sång om din tapperhet? Eller kanske…’ Han rätade på sig och drog handen genom sitt hår igen, denna gång på ett överdrivet manligt sätt, som om han försökte efterlikna någon gammal hjälte från berättelserna.

‘Kanske jag bara ska utmana den första jätten vi möter på en brottningsmatch och kalla det en dag? Du kan vara domare!’ Han log brett, den sortens självsäkra leende som nästan alltid lurade sig tillbaka på hans ansikte, även när han var osäker.

Han tog ett steg tillbaka och sträckte sig mot sin sadelväska, drog fram en liten bit torkat kött och höll upp det som om det var en kunglig skatt.

‘Eller vad sägs om detta? Vårt svar på sötebröd.’ Han kastade köttbiten mot henne med en lekfull gest.
‘Något att tugga på i alla fall till medan vi drömmer om värme och bättre mat.’

Han satte sig sedan ner på en sten och gestikulerade storslaget mot landskapet runt dem.

‘Se på oss, Ylva. Här sitter vi, nästan som kung och drottning av denna frostbitna ödemark. Vår tron? Stenar. Våra undersåtar? Snöflingor. Det enda som saknas är en bard som sjunger om vår storhet – men jag antar att vi får nöja oss med Villi, han kan nog skämta om vad som helst tror jag.’

Han skrattade till och såg på henne igen, den här gången med en blick som var mer varm än retsam, som om han hoppades att hans fåniga teater hade lyft stämningen lite.

Asgeir såg på henne, såg hur hennes kinder fick den där röda färgen, som elden i en smedja. Eller kanske snarare som solen på vintern, när den bara hinner titta fram innan den dränks av mörkret igen. Han lutade sig bakåt på stenen och korsade armarna över bröstet, ett brett flin spridandes över hans ansikte.

‘Så, en smed och en idiot till prins, ensam här i Utgård, dömda att regera över en tron av sten och is och… tja, mer sten, åtminstone om vi inte hittar härifrån. Låter nästan som en av völvornas dystra historier, men utan all klokhet som får en att vilja slå huvudet i något hårt.’

Han tog en tugga av sin egen köttbit, tuggade eftertänksamt – eller ja, så eftertänksamt han nu kunde – och nickade.
‘Måste säga, om jag ändå ska dela denna frostbitna ödemark med någon, kunde det varit värre. Kunde varit jag ensam med Villi, för alltid. Då hade jag varit tvungen att lyssna på hans skämt dag ut och dag in.’ sa han med en finurlig ton.

Han viftade med en hand i luften, som för att stryka bort tanken.
‘Men du…’ han sneglade på henne, och den där lågan i bröstet, den han helst ignorerade, flammade upp en aning.
‘Du verkar ha fattat det här med ledarskap. Ifall du bestämmer att det är en dålig idé att jag nånsin blir kung, så kan jag inte annat än hålla med. Jag skulle nog bara slösa bort hela rikets skatt på öl, mat och kanske en ny sadel som inte känns som ett straff från gudarna själva. Kanske det vore bäst om Oden skänkte mina föräldrar evigt liv?’ föreslog han, med skämtsam ton.

Han sköt fram hakan lite, klappade sig på bröstet.
‘Så, vad säger du, smed? Ska vi slå oss ner här, bygga upp vårt kungarike av snö och torkat kött? Kanske locka hit några undersåtar. Villi skulle säkert komma, om han trodde det fanns något mystiskt att utforska. Kanske ett par vargar också. Och om jag gör mig riktigt stor och farlig kanske jag kan lura några att tro att jag är en jätte. Någon har sagt att jättinnor är vackra och bra krigare, kanske de kan vara vår armé?’ Han rätade på sig, försökte se så imponerande ut som möjligt – vilket var svårt, eftersom hans häst valde exakt det ögonblicket att frusta och skaka på huvudet, som om den hånskrattade åt honom.

Han grymtade och skakade på huvudet.
‘Inte ens min häst tar mig på allvar. Då är det illa.’

Asgeir såg på henne igen. Hennes röda hår, snön som fastnade i det, hennes ögon som speglade ljuset från den bleka himlen. Det där leendet som fick honom att känna sig som en ung man igen. Yngre i alla fall.

Han rätade på sig, sträckte ut en hand mot henne, en utmanande glimt i ögonen.
‘Så, Ylva, drottning av smedjans eld, drottning av snö och sten… vad säger du? Ska vi finna en väg framåt, eller ska vi bara sitta här och vänta på att bli snöstatyer? Jag skulle gärna hitta en varmare plats, om sådana finns här ute.’

Asgeir höjde ett ögonbryn och såg på henne, hennes hand fortfarande i hans. Hon var varm, eller kanske var det bara han som var det. Svårt att avgöra. Det kändes som att hålla en glödande kolbit, fast utan den där biten där man brände fingrarna. En glöd som spred sig in i honom. Som gjorde honom förvånansvärt mjuk i kroppen.

‘Äh.’ muttrade han, och försökte att inte märka hur hans hjärta slog lite hårdare.
‘Bara en smed? Du är så mycket mer, Ylva.’ ansåg han, och menade det.
‘Modig, och stark. Ett gott hjärta. Du sprider värme omkring dig…’ nå, det sista gällde åtminstone honom själv.
‘Dessutom är du en förbaskat bra smed. Se bara på de förberedelser du gjorde inför denna resa. Du kommer bli Kaldrlands främsa smed en dag, tror jag.’

Han släppte hennes hand långsamt, som om han drog sig undan från en varm eld han egentligen ville hålla sig nära.
‘En smed som rider ut i vildmarken för att rädda ett rike? Låter inte så ‘bara’ om man frågar mig.’

Han satte händerna på höfterna och såg sig omkring.
‘Och du säger att jag blir en bra kung? Tja… kanske. Men om jag blir det, så lovar jag en sak.’ Han såg henne i ögonen och lutade sig lite närmare, som om han skulle säga något högtidligt.

‘Sötebröd vid varje måltid. Öl och varma sängar för alla. Och hästar som faktiskt respekterar sin ryttare.’ Han gav sin häst en mörk blick. Den frustade igen och viftade på öronen, som om den fnös åt honom. Eller dem båda.
‘Kom nu, dags att finna några jättar, eller tecken på att de finns i alla fall.’ sa han till sist, och gjorde sats att röra sig.

Han hann precis tänka att han borde hålla sig tyst innan han sa något idiotiskt, och tog ett steg till. Och försvann nästan ljudlöst genom snön. Det såg nästan komiskt ut.

Ett ögonblick var han bara luft, en stor, blond massa av förlorad värdighet och fallande muskelmassa. Nästa sekund slog han ner i något som inte alls var den hårda sten han förväntat sig.

Plask!

Han sjönk, vattnet slöt sig om honom, och hans hjärna behövde en lång sekund på sig för att förstå att han inte låg döende i en frusen bäck, utan att han, mot alla odds, simmade i… något behagligt?

Han bröt ytan, hostade, drog in en varm, fuktig luft och lät sig själv blinka ett par gånger.

‘Ylva?!’ utbrast han högt, utan att egentligen veta var han var.

Varmt vatten sipprade genom klippväggarna som varit täckt av ett förrädiskt tak av snö och is, där de stått och han trillat igenom, en grönaktig glöd från mineralerna färgade vattnet svagt i det svaga ljuset. Ånga steg upp runt honom, och hans kropp, som varit stel av kyla i flera dagar, började tina upp för första gången på länge.

‘Verkar som om gudarna lyssnade på min bön! Jag har funnit värmen, jag har besegrat Utgårds förbannelse, jag har…’

Och då började snökanten ovanför honom att ge vika.

Hans hjärna hann inte tänka speciellt mycket precis innan Ylva försvann ner som ett spjut genom snön och damp rakt ner i vattnet med ett ännu större PLASK! än hans eget.

Asgeir stod still en sekund medan snö och is damp ned i vattnet omkring dem. Sen skrattade han. Kunde inte hejda sig själv. Ovanför dem stack hästhuvuden fram, och såg ned på dem med ett vaksamt frustande.

Han hade just dragit upp Ylva ur vattnet, hennes skratt blandade sig med hans eget, ekande genom den ångande grottan. Svårt att inte skratta över slumpen som fått dem att trilla i vattnet. Visst, det kom ju med andra problem med, men de fick de lösa snart.

Han skakade på huvudet, rufsade till sitt våta hår och sneglade uppåt. Hästarna stirrade ner på dem från kanten av hålet, deras öron pekade framåt, som om de iakttog sina två fullständigt inkompetenta ryttare.

Ylva rörde sig närmare grottväggen, och Asgeir följde hennes blick. De gröna, skimrande kristallerna som lyste svagt i dunklet var något oväntat. Mer oväntat än vattnet. Det var som om de bar på en inre eld, en mystisk glöd som fick ångan från vattnet att skimra i ett svagt, smaragdgrönt ljus.
‘Undrar vad de där vore värda hemma.’ tänkte han högt.

Han simmade närmare och sträckte ut en hand för att röra vid en av dem.

Så snart hans fingertoppar vidrörde den sände en märklig, elektrisk värme en rysning genom hans arm. Det var inte den sortens hetta som brände, mer som en ström av ren energi som kröp genom huden, fick hjärtat att slå ett extra slag.

‘Vid Oden…’ mumlade han och drog snabbt tillbaka handen, ruskade den som om han bränt sig.
Han sneglade på Ylva.
‘Kände du det där?’

Hans blick föll tillbaka på kristallerna. De glödde pulserande, nästan som om de… andades?

‘Vad tror du att det är?’ undrade han, det där med magi och energier var inte hans essä, ändå.
‘Har du hört om något sådant förr?’ Asgeirs blick föll på henne, förväntansfullt, såg på hennes dränkta figur som var lika eländig som han där i vattnet.
‘Blöa kläder, och vår packning är där uppe.’ konstaterade han, deras problem mer akut än glödande stenar.

Han kunde inte låta bli att flina åt Ylvas torra kommentar om att inte pilla på saker man inte förstår sig på. Nå, skadan var skedd och det hade gått bra.

’Ja, ja, jag hör dig. Men någon måste ju vara den som tar riskerna. Annars kommer vi aldrig någonstans.’ Han skakade handen, fortfarande med den där märkliga känslan krypande upp längs armen, som om handen domnat lite.
’Och du ska inte tro att jag bara pillar på allting jag ser. Det krävs en viss… känsla för vad man ska och inte ska röra vid. Agera först, och tänk sedan.’ skämtade han.
Han såg på henne med ett överdrivet självsäkert leende, som om han just gjort en djup vetenskaplig analys av situationen. Sen sneglade han på kristallerna igen. Pulserande, som om de såg honom tillbaka. Som om de var medvetna om att de två var där.

Han vände blicken uppåt, mot hålet och hästarna. Ett djupt andetag. Ja, det var en bit upp. Han kunde säkert klättra ut, men Ylva var lättare, smidigare. Det kanske var bättre om han hjälpte upp henne först.

Men sen rörde hon sig bort från honom, mot en liten avsats vid grottväggen, och började klä av sig.
Hans hjärna stannade upp som hastigast då hans blick såg på henne.

Sedan vred han snabbt på huvudet åt sidan, fäste blicken envist på en helt ointressant stenformation i väggen, som om den just blivit det mest fascinerande han någonsin sett.

’Hmm… ja. Klättra ut. Just det.’ Han rensade halsen, försökte fokusera. ’Det är… långt upp. Men om vi hittar bra grepp kanske vi kan ta oss upp.’

Han sneglade tillbaka på henne. Hon var lugn, vilket var mer än vad han kunde säga om sig själv just nu. Kanske var det värmen och överraskningen att falla, och sedan hitta stenarna.

Han vadade fram till avsatsen och satte sig bredvid henne, drog snabbt av sig den dyngsura pälsen och manteln, skakade lite på dem innan han kastade dem på stenkanten intill vattnet. Lika bra att få bort så mycket vikt som möjligt. Han drog en hand genom sitt blöta hår och flinade plötsligt.

’Eller så stannar vi här och njuter av lite värme innan vi måste spendera flera dagar i kylan. Hästarna ned hit, en liten lägereld för att torka kläderna, bad och lite mat. Låter inte så fel, hm?’

Han såg på henne med det där busiga leendet han alltid fick när han drev och skämtade.
‘Sedan får vi väl hämta hit Villi och Eirik, kanske de magiskt lagda kan ha nån nytta av dessa… vad de nu är.’ sa han med en gest på stenarna, och försökte att inte studera Ylvas skepnad allt för noga.

Prinsen flinade lite åt hennes kommentar gällande återhållsamhet. Han försökte ju sitt bästa i alla fall att vara en gentleman, och hans föräldrar hade uppfostrat honom hårt på den sidan. Något ytlig var han väl, men han hade ett gott hjärta, något som inte kom från god uppfostran heller utan från den milda själ han hade. Kanske i slutändan inte en renodlad krigare, om världen sett annorlunda ut.
‘Jag ska försöka hålla fingrarna i styr.’ sa han skämtsamt tillbaka.
‘För min egna överlevnads skull, så klart.’ tillade han, med samma finurlighet. Ändå försökte han att inte stirra så mycket på henne då hon klädde av sig, men han kunde nog känna hennes blick nästan brännande på sig. Inte för att han klagade, direkt, det var en trevlig känsla att veta att någon verkade gilla hans yttre. Ändå fick han fundera på deras tillfälliga bakslag.
‘Jag tror jag kan klara kylan en stund.’ sa han, som om han föreställde sig att det nog inte kunde vara så mycket värre än att hoppa i sjön efter en tur i bastun.
‘Bara jag kommer upp dit.’ var han vig nog? Han skrattade då hon verkade ge med sig.
‘Du känner det med, eller hur? Vi behöver lite avslappning efter den långa hårda resa vi gjort. Måste bara få ned hästarna och våra saker. Tror du jag lyckas ta mig upp?’ frågade han och nickade mot den skrovliga ytan, men den såg rätt hal ut med tanke på ångan från vattnet som gjorde att det var fläckigt av is på sina ställen.
‘Eller kanske du är vigare än mig? Jag kan slänga upp dig i luften en bit, tror jag. Tillräckligt för att du ska få fäste där uppe, kanske?’

Asgeir flinade lite retsamt upp mot henne.
‘Jag tror nog du kan bli en akrobat, om du vill.’ skämtade han. ‘Du är vigare än mig, i alla fall!’ och med tanke på att han nog hade större chans att hjälpa henne upp än tvärtom så ställde han sig på den hala avsatsen vid sidan om vattnet, drypande vatten som en dränkt katt. Eller kanske björn, med tanke på de breda axlarna. Hans ögon betraktade henne då hon närmade sig, något lurigt i hans blå ögon då han stod där som han gjorde, liksom hon lika dränkt som han.
‘Kanske du inte behöver hämta de andra? Jag har nog rep i min sadelväska. Sedan kan vi se, kanske finns det ett sätt att rida runt så vi kommer ned här någonstans igen! Åtminstone en av dessa kristaller borde vi ju få med oss till lägret!’ kanske skulle han finna det lite pinsamt att visa upp sitt trångmål för de andra. Han böjde sig ned och kupade sina händer så hon kunde lägga foten i hans grepp, och lyfte sedan upp henne med sina starka armar upp på sina axlar – inte den smidigaste uppvisningen, men han stödde hennes ben med händer om hennes smalben.
‘Så, är du redo?’ undrade han lite ansträngd över att bära hennes tyngd på sina axlar.
‘Ställ dig i mina fötter, så ska jag lyfta upp dig så mycket jag kan!’ sa han och höll upp sina handflator för henne, medan han balanserade bäst han kunde på avsatsn.

“Håll dig bara avslappnad, så går det bra, precis som då man kommer upp ur isvaket! Och rota inte i mina saker” tjöt han upp efter henne då hon huttrade som ett skakande asplöv i en höststorm. Då repet väl kom ned tog han i det och kravlade sig upp, kylan en besvärlig chock även om han tränats för att hantera den, exempelvis i fall han skulle trilla genom isen på en insjö eller annat under kriget. Detta var inte en lika pressad situation, men det gjorde inte saken lättare att klättra med blöta kläder i kylan. Asgeir, som en drypande, frustande och fullkomligt förnedrad björn, klättrade upp över kanten och möttes av Ylvas triumfatoriska glädjetjut och omfamning. Han var så genomfrusen att han knappt kunde känna sina egna lemmar, men han kramade tillbaka ändå – mest för att få del av hennes kroppsvärme.

“Halvvägs till döden?” Han flinade medan han försökte vrida ut vattnet ur sina kläder, en fullkomligt hopplös uppgift i kylan med så stela fingrar.
“Lite mindre död låter som en förbättring!” hans kropp darrade något, då han mödosamt fick av sig den blöta tunikan som föll ned med ett vått ljud i snön, medan han rotade efter ett torrt plagg att ersätta den med.

Han drog en djup, skakig suck, skakade av sig snön från håret och blinkade mot henne. “Men nästa gång vi ska ta ett dopp, Ylva, så föreslår jag en trevligare sjö. En utan klippor. Och med ett värdshus, eller bättre, en bastu i närheten. Och varmt mjöd. ”

I kylan som gjorde hans hud skrikande röd verkade han inte så pryd då plaggen flög hit och dit i snön, medan han kämpade med att dra på sig andra rena och torra plagg.

Han såg ner på sig själv, blöt in till benmärgen, och skakade på huvudet. “Det är ju för fan omöjligt att bli kallare än så här. Jag tror jag kände min själ lämna kroppen där ett ögonblick. Men nej då, den vände och flög tillbaka, för till och med Hel tyckte jag var för kall.”

Hans leende breddades, hans tänder skallrade fortfarande, men han såg upp på henne med något nästan retsamt i blicken. “Så, tänker du berätta för de andra att du klättrade upp som en mästertjuv medan jag låg där nere och bad till Oden att inte dö på det mest patetiska sättet som går att tänka sig? Vid Oden, kan du hjälpa mig? Mina fingrar fungerar inte som de ska.”