Ylva Sigvaldadottir

Då han skämtade om sin bror drog hon bara större på munnen. Hon hade också märkt att ljuset ständigt var tänt hos Eirik och inget verkade gå honom förbi. Hon skulle inte bli förvånad om han så drömde och planerade strategier och planer i sömnen. Han var allvarlig nästan hela tiden men ibland tyckte hon att hon kunde se någon lättsammare glimt i hans ögon.
Hon tyckte om Eirik, även om han var mer privat och defensiv än de flesta hon umgåtts med. Hon undrade vad det var som tyngde hans sinne så i vissa stunder men samtidigt visste hon att det inte var hennes plats att fråga eller råda honom i det. Vem var hon att hjälpa en prins? Vem var hon att ens följa med på ett sådant här uppdrag? Hon var en bra smed, en excellent smed till och med och kanske hyffsad med svärdet men hon var långt ifrån en krigare. Och hon hade nog märkt att det inte bara var hon som tänkte samma sak. Krigarna i följet hade väl mottagit och accepterat hennes närvaro med blandat nöje – och missnöje. Med rätta tänkte hon.

Hon lät sig sjunka ner i sina tankar, lät de vandra från det ena till det andra. Hon försökte att inte låta dem stanna allt för länge vid hennes egna tillkortakommanden utan lät de flyga fritt över vidderna. Hon tänkte på sina bröder, undrade vad de gjorde hemma, tänkte på smedjan och de arbeten hon låtit ligga. Hon tänkte på våren, sommaren för här ute var längtan större än någonsin till värmen och de lättare årstiderna. Hon funderade över Villi. Mannen var ett mysterium och även med de många frågor hon vågat sig på att kasta på honom hade hon inte alls blivit klarare i vem han var eller var han egentligen kom ifrån. En del av henne roades över sättet han hade att slinka igenom alla frågor som vatten genom fingrarna och en del av henne var inte alls så glad utan snarare något misstänksam över det. Hon trodde inte att han var illasinnad, inte alls men hon var övertygad om att han hade en egen agenda med att slå följe med på resan. Han fascinerade henne och hon fann sig själv med att fundera på om hon skulle sakna honom när den här resan var över?
När resan var över…. hon längtade till det, mest för att undkomma kylan och vinden, men hon fann sig själv också med att fasa lite över det. Hon hade alltid haft en tydlig plan, en önskan med sitt liv men  hon fann sig själv att granska den, kritisera den för varje dag som gick här ute. Hon hörde krigarnas historier, Villis om platser som hennes tankar knappt kunde fantisera ihop. Platser där vidderna täcktes med sand snarare än snö. Där värmen var så stor att det kändes som att stå i härden. Kunde det finnas en framtid där hon själv kunde få uppleva alla platser? Resa och upptäcka mer av världen..? Ville hon det?

Hon väcktes av sina tankar då Asgeir tillslut bröt tystnaden och hon mötte hans blick där de red intill varandra. Hon kunde knappt se på honom utan att höra drottningens ord om barnbarn och kände kinderna hetta röda igen. Hon slog bort blicken, blickade framåt och ryckte på axlarna. Oavsett skulle den här resan ta slut förr eller senare och då skulle såna här stunder, stunder och delade blickar med honom vara slut. Hon tänkte passa på att njuta av varje fram tills dess. ” Inte mycket..jag låter tankarna vandra. Det är väl första gången man hör dem ostört sedan resans start”. la hon till med ett litet skratt. ” Jag funderar över hur de har det där hemma, hur jag ska berätta för dem om det jag sett och upplevt… om..” hon lät resten dö ut för hon var själv osäker på hur hon skulle fortsätta meningen. Om hon skulle följa med dem hem, Om de ens skulle överleva och komma hem. Hon skakade på huvudet för att fysiskt få tankarna på annat innan hon log igen. “Jag tänker på mycket och ingenting på samma gång. Jag tänker på att jag aldrig kommer att klaga över att snön är djup och kall där hemma, på att jag saknar sommaren och springa barfota i gräset, på att Ragnar alltid fuskar när krigarna spelar och hur jag är förvånad att ingen märkt hur han gör det än. På hur Villi kan få eldens värme att hålla sig kvar långt efter att den slocknat. Men mest tänker jag nu på att jag är så trött på halv fruset torkat kött och skulle kunna ge vad som helst för ett sötebröd”. Hon drog en längtande suck och slöt ögonen. Det vattnades i munnen när hon tänkte på brödet och hon skrattade igen. ” Ja du märker… mina tankar vandrar oplanerat som en fjäril flyger.. Och du själv? Prins av Kaldrand…Vad håller dina tankar upptagna? ” frågade hon med ett nästan retsamt och utmanande leende.

Ylva Sigvaldadottir

Hon mötte stadigt hans blick där de red och lät den då och då vandra ut över landskapet. Trots allt var det båda två tvungna att vara uppmärksamma på annat än bara varandra också i det här landskapet. Han verkade nervös, eller inte nervös riktigt men som om han hade svårt att fokusera på deras samtal. Kanske tråkade hon ut honom med hennes prat och tankar som var för lättsamma? Hade han förväntat sig något annat svar av henne? Han såg ju på henne som om han letade efter något annat i hennes ögon. Hon kände kinderna anta en mörkare ton då han såg på henne på det där sättet, som om han förväntade sig något att av henne.
Hon vände bort blicken och låtsades studera en del av bergsmassivet istället.

Så fortsatte han med att berätta för henne vad han själv tänkte på och hon log större då han talade om att bjuda henne på det där sötebrödet hon längtade efter. Hon nickade och skrattade lätt åt det erbjudandet och skämtsamma tonläget i hans röst. ” Ja..man kan hoppas att en prins har resurser nog att skaffa fram ett ynka sötebröd.” men så tänkte hon efter. ” Om samhället är välvilligt inställt förståss. Annars är mina förväntningar av det inte så höga. Men jag skulle bli desto mer imponerad” skämtade hon vidare med honom och skrattade igen. Deras samtalston var lågt och hennes skratt likaså för man kunde trots allt aldrig veta vad man kunde väcka för varelser i Utgård med skratt och höga samtal.

Så blev det lite tyst igen och hon såg hur hans häst tappade balansen. Hon sträckte instinktivt ut sin hand för att fånga tag i tygeln och hjälpa honom och hästen. Hon släppte den snart när hon såg att han hade hästen under kontroll och hästen stadig mark under fötterna igen. ” Det är väl oro och mörka tankar vi alla bär här ute i Utgård. Ja alla utom Villi kanske. För endast Gudarna vet vad som försiggår i hans huvud…” svarade hon och försökte lätta upp stämningen trots allt. ” Men om jag ska vara ärlig…så räds jag själv vad vi kan finna här ute. Och också vad som sker om vi inte finner det vi söker..” hon nickade lite och klappade sin egen häst på halsen som för att lugna på hästen och sig själv. För hästar var bättre än människor på att känna av stämningen.
Hon passade på att rätta till mössan och manteln något och skruvade på sig i sadeln. Hon var trött av ritten och höll in hästen för att stiga av. ” Jag måste sträcka lite på mig. Den här kylan och sadeln är inte nådig mot ens bakdel och rygg” . Hon var inte van vid hästryggen och framförallt inte att rida så långt och länge utan raster. ” Tala inte om varma källor.. jag skulle ge vad som helst för att känna lite värme och avslappning i kroppen nu..” hon skrattade lågt igen och gav honom ett brett leende. ” Men jag ska väl vara tacksam att vinden äntligen tagit sig en paus. Landskapet är verkligen ändlöst och vackert såhär när det är vindstilla…”

Hon sträckte på kroppen något och stretchade ut den liten då hon äntligen hade fast mark under fötterna. Hon trodde nog sig se att han själv uppskattade pausen hon tvingat på dem och komma ur sadeln. Hästarna verkade också tacksamma över pausen och vara utan bördan att ha ryttare på ryggen. Hon sneglade mot honom där han själv verkade sträcka ut sig och hon fick ett litet roat leende på läpparna. ” Om någon kommer att kunna tala Jättarna så kommer det vara du Asgeir… Gudar..Du är ju nästan lika lång och stor som en..” sa hon skämtsamt och nickade mot honom där hon tornade upp intill henne. Hon blinkade lite skämtsamt och bestämde sig för att lätta deras mörka humör.