Elian Tharvenrik drog fingrarna genom sitt rufsiga, askblonda hår medan han stirrade på skuggorna som spelade över de höga valven i Kordoros universitet. Den skarpa kontrasten mellan mörker och ljus påminde honom om hans egen situation. Smuts på den annars ljusa och rena ytorna som fanns där. En slaktares son i ett hav av adelsättlingar och akademiskt skolade ättlingar till lärda familjer. Trots det hade han överlevt sitt första år där och till och med funnit en viss trygghet i att gömma sig i marginalerna.

Till synes var han inte så mycket, en smal ung man med blek hy och fräknar som kantade näsan och kinderna. Kläderna var enkla men prydliga. En mörkgrön rock med slitna kanter, svarta byxor och kraftiga höga läderstövlar som var ett tydligt arv från det praktiska liv än de andra förfinade kläderna där. Händerna var nästan alltid fläckade av kol eller bläck. Alltid bar han med sig sitt lilla läderbundna skissblock som han hade fått av sin mor, där människokroppens mysterier fanns fångade i minutiösa detaljer.

Universitet var annat än det som han hade vuxit upp i slaktarens gränd, en plats fylld av doften av järn och blod. Hans far, en barsk och jordnära man, som alltid förväntat sig att Elian skulle ta över familjens arbete. Men Elian hade aldrig haft hjärtat för att döda djur. Istället fascinerades han av hur deras kroppar var byggda. Muskelvävnadens spänning, benens struktur, hur allt verkade ha en osynlig logik som höll kroppen uppe och funktionerade.

Hans mamma, som såg hans potential, uppmuntrade hans intresse genom att smuggla hem gamla böcker från marknaden, som han läste sent på nätterna för att gömma undan ifrån sin far. När hans mors morbror, eller vad det nu var för okänd släkting som avled, faktum var att Elian inte hade hört hans namn nämnts någon gång. Men trots det så var det tack vare honom som Elian nu var där. De gods och pengar som han hade lämnat, hade fått hans far att skicka honom hit. För framtiden hade han sagt, även om Elian visste att det lika gärna kunde ha varit för att slippa ha honom i sin närhet.

Andra året på Kordoros universitet hade börjat som det första, ensamt. Elian hade snabbt blivit  en måltavla för de andra studenterna. Enkel att göra narr av hans enkla bakgrund och tystlåtenhet. Han svarade med att dra sig undan, gömma sig i hörnen av föreläsningssalarna och tillbringa timmar i biblioteket, där han noggrant kopierade anatomiska skisser och fördjupade sig i texter om alkemi. Men även om han kände sig som en främling bland sina medstudenter, fanns det något som drev honom – fascinationen för kroppens mysterier och viljan att förstå och bemästra den kunskap som fanns i universitetets väggar.

Denna dagen kunde han däremot inte gömma sig i något hörn, tvärtom fanns det bara få platser kvar där man kunde se det spännande liket. Enkelt men tyst frågade han om platsen var ledig. Egentligen beredd på att få ett nej men hasade sig ner fort när han inte fick det. Tänk om mannen skulle ångra sig? 

När dörrarna öppnades med en smäll och professor Dunnarn steg in, sträckte sig Elian framåt i bänken, både förväntansfull och nervös. När duken drogs bort för att avslöja kroppen, fångade han varje detalj – det bleka, intakta köttet, de märkliga blå ådrorna som tycktes krypa över bröstkorgen. Hans fingrar började instinktivt skissa i blocket. Det var då han hörde rösten bredvid sig. Elian ryckte till och sneglade mot den mörkhårige studenten bredvid honom. Han hade sett honom tidigare. Det var något obehagligt och samtidigt fascinerande med hans närvaro, något som gjorde att Elian inte vågade möta hans blick för länge.

“Ja, självklart… ” mumlade Elian och sträckte sig efter en extra penna i sin väska för att nästan skjuta den fram till hans del av bänken, nästan löjligt nervös. Det var sällsynt att någon pratade med honom, än mindre någon som Aeron för att låta blicken vandra mot kroppen igen. Nyfikenheten i hans ögon var inte svårt att se, precis som hans bordsgranne och han drog lätt efter andan för att samla mod.

“Fascinerade, inte sant?” frågade han, men bet sig lite i läppen efter att orden lämnade hans läppar. Dåraktigt. Varför skulle han ens säga något sådant dumt? Eller något alls?

Hela ansiktet började hetta till när professorns blick, och hela rummets uppmärksamhet, riktades mot honom. “Slaktarpojken” Orden var som en dolk. Det var inte svårt att höra de låga skratten från några av de mer högljudda studenterna längre bort, och hans händer började svettas mot skissblockets kanter. Han öppnade sin mun för att svara men inget direkt svar kom ut. Istället darrade underläppen lätt. Uppmärksamhet var inte något han sökte, eller för den delen önskade. Och nu hade han alldeles för mycket av det. Han visste svaret, förstås. Hade studerat kroppens förfall under många sena nätter, både i böcker och, när han vågade, med små experiment i familjens slakteri med olika djur. Men orden satt fast i halsen, som om de vägrade komma ut.

“Kom igen nu, pojk” pressade professorn med ett spydigt leende, medan han höll upp en skalpell och lät ljuset blänka mot dess egg.
“Eller är det så att du spenderade mer tid vid din mors förkläde än vid slaktarens bord?”

Elian tog ett djupt andetag, för att pressa ner ilskan som bubblade inom honom. Pressa ner locket på den kastrull som snart kokade över. Eller, ja, det var väl vad han alltid trodde. Men än hade inget fått honom att skrika. Snyfta, svära i hemlighet… ja det var mer hans melodi. Men han tvingade sig att möta professorns blick. Rösten som kom ut var låg men klar, trots att hans hjärta slog hårt i bröstet.

“Efter en månad… borde mjukvävnaden redan ha börjat brytas ner. Huden borde ha mörknat mer, förlorat sin elasticitet. Fettvävnaden skulle börja härskna, och blodkärlen skulle färga kroppen svart och grönt i ett nätmönster…”Han gjorde en kort paus, såg ner på sina händer som darrade lätt med kolpennan som slog mot träets yta framför honom. Svalde och samlade mod innan han fortsatte.

“Inälvorna skulle också ha börjat brytas ner, och en tydlig lukt av förruttnelse borde fylla rummet.” fortsatte Elian. “En lukt som era förnärmda näsor inte tål, eller era magar för den delen.” muttrade han ilsket åt sig själv, tyst förstås. För oavsett om han ville att andra skulle höra vågade han inte få mer uppmärksamhet.

“Överraskande för någon med din bakgrund. Men kanske har din släkt ändå gjort dig viss tjänst.” fortsatte proffessorn,  skrattade rått åt sin egen kommentar och återvände till kroppen. Elian kände hur ansiktet brann igen, men denna gång var det inte bara skam utan även ilska. Elian försökte ignorera skrattet som rungade i hela salen, men händerna knöt sig hårt om kanten på bordet framför dem. Knogarna vita.

Ilskan fick det att bulta i tinningarna medan han stirrade ner på sina knutna händer. Orden från de professorn och de andra studenterna hängde kvar i luften som en obehaglig stank, och han kämpade för att ignorera deras hån. Han hade hört det förut, men det gjorde det inte lättare. “Slaktarpojken.” “Bondlort.” “Smuts.” Han vågade inte möta Aerons blick, rädd för att se samma avsmak som de andra hade visat. Men när han hörde kommentaren till hans ilskna mumlande kunde han inte rå för att snabbt le, för att se upp och följa lektionen igen.

Arbeta i grupp hade alltid varit ett helvete. Antingen så fick han inte göra ett piss, eller så var han tvungen att göra allt. Dessutom var majoriteten uppblåsta svin. Fast kanske det kunde bli något annorlunda denna gången. Han tackade till och med för lånet, inte behöll den som sin egna som så många hade gjort innan. Förstås hade han hört namnet förr, men visst hade de inte talat förr?

Förstås hann han inte säga något och hans mun gapade lite löjligt över de övriga studenternas hånande av dem båda. Vänta nu lite… båda? Hade han lyckats smutsa ner Aerons namn på en så kort sekund för att han satt bredvid honom? Visat honom lite mänsklighet.

“Och vad med eran stank? Inte ens parfym kan dölja den! Eller… eller era giriga små händer och fula leenden!” viskade han ilsket efter dem, förstås inte till deras ansikten. Det hade han inte riktigt mod för ännu. Försiktigt mötte han Aerons blick efter att ha fått frågan och de gräsgröna ögonen som då och då skiftade i gult sken upp lite. Han frågade om hans namn. Vem hade gjort det på länge?

“Elian” svarade han kort, och sedan, med en tvekan, lade han till: “Elian Tharvenrik.” Han väntade på nästa hån, kanske en kommentar om hans namn eller om hans bakgrund.

Elian höll sina böcker tätt mot bröstet medan han gick genom Kordoros universitets vidsträckta korridorer. De höga, välvda taken ekade av studenter som pratade och skrattade när de gick förbi, men han höll blicken sänkt och fokuserade på sina egna steg. Varje gång någon gick förbi honom rätade han på ryggen instinktivt, som om han försökte se ut som att han hörde hemma där. Förstås hjälpte det föga. Han kände sig alltid som en främling. En inkräktare i denna värld av självsäkra leenden och dyra kläder. Lite självmedvetet pillade han på den lite söndriga kappan, samma som han hade haft dagen innan. Och dagen innan dess.

Egentligen hade han tvekat att ens komma till biblioteket idag. Efter gårdagens föreläsning hade han känt sig utmattad, både av professorns spydiga kommentarer och de andras hånfulla skratt. Men Aeron hade sagt att de skulle ses, och även om Elian inte förstod varför det spelade någon roll för honom, ville han inte bryta överenskommelsen. Fast förstås var det för hans betyg skull…. eller? 

På vägen dit gick han över vad han skulle säga i huvudet. Det skulle inte vara något fånigt, eller överdramatiskt. Nej. Något enkelt. “Hej” eller kanske bara en nickning skulle räcka? Om han hade mod nog skulle han kanske fortsätta med “Jag tog med några böcker som kanske skulle vara intressant, ifall du vill titta.” Men varje gång han försökte formulera det i sitt huvud kändes det fel. Töntigt. Kanske skulle han bara sätta sig tyst och vänta på att Aeron skulle säga något först. Han skakade lätt på huvudet åt sina egna tankar. Det var löjligt att bli så nervös över en annan student.

När han nådde biblioteket kände han genast hur atmosfären förändrades. Det var svalare här, tystare, som om hela världen utanför försvann. Långsamt lät han blicken svepa över rummet och såg till slut Aeron vid ett av de bakre borden. Han satt lutad över sina böcker, pennan rörde sig snabbt över pappret, och han verkade fullständigt absorberad i sitt arbete. Elian stannade till, osäker på om han skulle gå fram. Men han kunde inte vända om nu – det skulle vara ännu mer pinsamt. Istället svalde han hårt och gick fram till bordet och satte försiktigt ned sina böcker. Plötsligt blev Elian medveten om ljudet av sina egna rörelser – hur böckerna dunsade kanske lite för högt, hur stolen gnisslade när han drog den bakåt. Han satte sig ner med en stel rörelse och sneglade försiktigt på Aeron, som fortfarande verkade djupt fokuserad.

“Hej…. där” mumlade Elian till slut, knappt hörbart, och kände sig genast dum. Varför hade han improviserat och lagt till ett där?  Han drog fram sitt skissblock och började bläddra genom sidorna, försökte verka upptagen för att dölja sin nervositet. Efter några Försiktigt försökte han sig på ett hastigt leende och drog en hand över sitt ena öra som brände varmt till. Efter några minuter vågade han snegla på böckerna framför Aeron. Texten såg tät och gammal ut, och några av sidorna var märkta med symboler som Elian inte kände igen.

“Vad läser du..?” frågade han försiktigt, rösten fortfarande låg.

Blicken föll hastigt ner på boken framför Aeron, “Lifvets gränsland; Förbannelsen med nekromanti.” Bara titeln fick det att krypa längs ryggraden. Nekromanti. Ordet hade en särskild tyngd, eller som om det var en hemlighet som inte borde uttalas högt, inte ens i ett rum som detta. Bara tanken på det fick honom att låta blicken vandra omkring dem – som om någon skulle banna dem för att ens ha en sådan bok. Självklart var det inte fallet. Han sneglade på Aeron igen och de bärnstensfärgade ögon som nästan tycktes nästan glöda i det dämpade ljuset, och sättet han studerade boken i sina händer var som om han redan visste något som Elian inte visste. Det var både imponerande och obehagligt. Förstås hade Elian hört historier och rykten om förbjudna ritualer och de hemskheter som sådana praktiker kunde föra med sig. Men det fanns också något fascinerande med det, något som drog honom närmare trots hans instinktiva avsky.

Däremot vändes hans uppmärksamhet bort ifrån ämnet när Aeron talade igen. “De flesta brukar undvika mig,” hade han sagt, och Elian hade inte kunnat avgöra om det var ett konstaterande eller en fråga. Kanske både och. Egentligen var han inte ens säker på vad han gjorde där. Eller ja juste ja, betygen. Framtiden och allt det där.

Elian strök handen över sitt skissblock, tummade på kanten av pappret utan att öppna det. Hans tankar var igen som ett virrvarr av tvivel, blyghet och osäkerhet. Vad hade han egentligen att erbjuda här? Aeron var så självsäker,  målmedvetenhet och vacker. Den sista tanken fick hans kinder att hetta till. Vad hade det med saken att göra? Oavsett så kände sig Elian sig bara… liten och obetydlig. Som en pojke som försökte vara vuxen i sin fars sällskap.

I ett försök att samla sig drog han ett djupt andetag. Han hade inte kommit hit för att tvivla på sig själv. De hade ett arbete där, och hade han inte frågat om de böcker som han hade tagit med dit? Det var ett första steg. Ett bra svar på frågan och samtidigt kunna undvika det andra han sa. Han såg på högen med volymer som han burit hela vägen hit och kastade en blick på den som Aeron hade i handen. “Anatomi och förruttnelse” stod det på pärmen i slitna, gulnande bokstäver. Den hade varit en av hans favoriter sedan han först börjat på universitetet.

“Det här…” började han trevande, osäker på hur han skulle formulera sig. “Den här boken beskriver de normala processerna för förruttnelse. Om vi ska förstå varför den där kroppen var… annorlunda, kanske vi borde börja med vad som är normalt. Vara säker så vi inte misstar någon liten detalj.” fortsatte Elian. Han hörde själv hur svag hans röst lät och bet sig i läppen. Det kändes som om varje ord han sade vägdes och mättes av Aeron, även om den andra mannen inte visade några tecken på att döma honom.

Det fanns något med Aeron som drog honom till sig, en känsla av mystik och fara som var svår att ignorera. Men det fanns också en gnagande oro, som en viskning i bakhuvudet. Vad hade han gett sig in på?  Han sneglade på Aeron igen, på de mörka symbolerna som slingrade sig över hans underarm, på den avmätta precisionen i hans rörelser. Det var något hos honom som kändes främmande, nästan som om han inte riktigt hörde hemma här heller. Kanske var det därför Elian hade kommit trots allt  för att han kände att de båda, på något sätt, var lika.

“Är vi inte två främlingar i en värld som inte ville ha oss?” frågade Elian sedan, efter ett harklande lite tyst med ett svagt leende som knappt syntes i de smala bleka sträck som var hans läppar.

Timmarna hade passerat i en stillsam men intensiv tystnad. De hade suttit böjda över sina böcker och anteckningsblock, utbytt teorier och tankar, och jämfört detaljer om kroppens naturliga förruttnelse med det märkliga fenomen som professor Dannarn hade presenterat dagen innan. Kanske skulle det förvåna Aeron hur mycket detaljer Elian lade märke till och den lite skräckblandade förtjusningen som verkade finnas i hans ögon och kroppspråk då de talade om det lite absurda ämnet.

Till slut hade ljuset i biblioteket blivit svagare och det gula skenet från vägglamporna tog över den naturliga belysningen. Någon gång hade Elian noterat att hans mage kurrade, men han hade ignorerat det. Det fanns något fängslande i att arbeta med Aeron. Hans sätt att ställa frågor som tvingade Elian att tänka djupare, att se bortom det uppenbara.

Nu stod de i dörren till biblioteket, kvällsluften var sval mot deras ansikten. Universitetets gångar som de hade passerat var nästan helt tomma. Elian höll en av böckerna han tagit med sig, nästan lite krampaktigt. Nästan som om han inte riktigt vågade släppa tag om den.  En gammal bok som hans mor hade gett till honom, hon hade funnit den i en gränd. Förstås omedveten om vad den handlade om själv när hon inte kunde läsa. Boken var fylld av mörka berättelser om sjukdomar som förvrängde kropp och själ, och även om han hade älskat att läsa den som barn, visste han att den var långt ifrån välkommen i universitetets strikta, rationella miljö.

Försiktigt strök  han tummen över bokens slitna pärm och sneglade på Aeron. Det var något i Aerons närvaro som fick Elian att känna sig trygg, trots att han fortfarande var blyg. Men han brottades med en inre konflikt – intresset för det förbjudna i boken, och rädslan för vad det kunde betyda om han erkände det så öppet. För en annan person. Men Aeron hade förstås sagt att de inte skulle vara främlingar, utan vänner. Vad det nu kunde betyda. Han hade aldrig haft någon sådan.

“Innan du går…” började han tyst och höll upp boken lite, som om han försökte avgöra om han verkligen skulle säga något.
“Den är… inte precis det vi borde studera. Men det finns ett kapitel om sjukdomar som kan orsaka… konstiga saker. Saker som påminner om vad vi såg igår.” fortsatte Elian sedan, lite tystare och svalde lite. För att sedan sträcka fram den mot honom. Lite lätt darrandes på händerna.

“Det är kanske inte relevant. Eller, jag vet inte. Men jag tänkte att… kanske kunde det vara värt att titta på?” babblade han på sedan när det kändes som en evighet till Aeron svarade honom. Strök en hand över sitt ena öra som kändes väldigt varma igen. För att sedan vända sig om och börja gå åt varsitt håll, men Elian stannade upp, höll kvar boken mot bröstet och såg efter Aeron. Han kände en impuls, något som högg till i bröstet och som han inte riktigt kunde ignorera.

“Aeron,” sa han plötsligt, nästan för högt, och tystnade snabbt när Aeron vände sig om.

“Jag… tänkte bara…” Elian tvekade och kände hur blygheten grep tag i honom igen, den röda färgen smyga sig upp på kinderna igen och göra fräknarna mer synliga. Däremot tvingade han sig själv att skaka på huvudet åt sig själv och få fram orden.

“Har du ätit? Vi skulle kunna… ta något att äta, jag menar… om du inte har bråttom. Jag… Jag har hört att det är sådant som… eh… Vänner gör?”

Elian satt stelt på stolen och kände hur värmen från källarkrogen nästan blev överväldigande, som om luften tryckte mot honom. Det var inte bara värmen från rummet, utan också från Aerons närvaro. Han försökte se obesvärad ut men kunde inte låta bli att känna som om något gnagde på honom. Det var inte direkt normalt för honom att göra sådant. Tänk om, tänk om han skulle göra detta fel med? Precis när han fått smak av vad vänskap kunde vara? Var det den där kittlande känslan när han mötte Aerons blick? Att kunna känna sig behövd och hörd. Lite nervöst nästan bet han i sin underläpp, som hade flera sår sedan tidigare och sneglade ner på boken han fortfarande höll i händerna. Den hade funnits med honom i åratal, en påminnelse om hans barndom och fascination för kroppens och själens mysterier, men nu kändes den nästan som en börda. Varför hade han ens nämnt den?

Men Aerons röst var lugn, nästan mjuk, och det fanns en antydan till leende i hans ton. När Elian lyfte blicken mötte han Aerons intensiva, bärnstensfärgade ögon. Han tvekade ett ögonblick, men något i Aerons avslappnade hållning gjorde att han till slut sträckte fram boken, lite ovilligt. För att sedan öppna innehållsförteckningen.

“Den är… inte så speciell kanske egentligen… ” mumlade Elian och undvek att möta hans blick. “Bara en gammal bok min mor hittade en gång i en gränd. Jag brukade läsa den när jag var yngre. Den är mest… berättelser och teorier antar jag. De nämner bland annat vampyrism, varulvar… andra slags odöda som mylingar, drauger… grimer…” började han och rodnaden började hitta tillbaka på hans kinder. Kanske skulle han skratta åt honom? Fast å andra sidan, skrattet som lämnat Aerons läppar var underbart. Bara taken fick honom att skina upp lite mer. Kanske det inte vore så hemskt.

Förstås ville han inte nämna hur ämnet själv intresserade honom. Fast han inte hade vågat erkänna det för sig själv hade han önskat att ens få chansen att se skillnad på dessa varelser och han själv. Den vanliga mänskliga kroppen och dess funktioner. Fast kanske kunde man se det i hans ögon som nästan glimrade av tanken.

“Hur de är uppbyggda… ändringarna som de gått igenom…” fortsatte Elian lite försiktigt.

Han sneglade på Aeron, som satt lutad mot bordet med det där svaga, lugna leendet. Det fanns inget dömande i hans blick, märkligt nog. Elian blev lite modigare av det, trots att han fortfarande kunde känna rodnaden sprida sig över kinderna. Och han hade väl en poäng, det var inte en bok som hörde hemma förutom i skuggorna.

“Hon visste inte vad den handlade om… hon kunde inte läsa. Min mor vill säga… Men jag…” Han stannade upp, blygheten höll på att ta över helt igen. Men han kände att han var för långt in för att sluta nu. Han svalde och tog ett djupt andetag lite för att samla sig såg ner på sina fingrar som återigen kramade bordskanten.

“Det var… den första boken jag lärde mig läsa… Den enda boken vi hade hemma…” hörde han sig själv säga, rösten så låg att han knappt hörde den själv. Orden hade lämnat hans läppar innan han hunnit tänka efter, och han ångrade sig nästan direkt. Varför skulle det ens vara intressant?

“Jag brukade läsa den under täcket… med ett ljus. Förstås förstod jag inte allt, men det var något med orden, med historierna… de skrämde mig, men de fick mig också att vilja veta mer. Att förstå.”” avslutade Elian, kunde han inte bara sluta tala? Varför skulle han ens bry sig om något sådant här? Han släppte händerna ifrån kanten och lade händerna i knät, vred dem lite som om han inte visste vad han skulle göra med dem. Efter några minuter vågade han äntligen möta Aerons blick, men bara för ett kort ögonblick innan han tittade bort igen.

“Det låter väl löjligt,” lade han till, nästan som en ursäkt. “Att en bok som den skulle betyda så mycket.”

Han sneglade försiktigt tillbaka på Aeron, letade efter tecken på hån eller skratt, men hittade inget sådant. Det kändes märkligt, nästan som om han för första gången vågade visa en del av sig själv som han aldrig delat med någon annan. Trots nervositeten och den ständigt blossande rodnaden, kunde han inte låta bli att känna en liten gnista av något annat. Något som nästan kunde liknas vid lättnad.

“Jag vet inte…” mumlade han till slut, utan att riktigt veta vad han ville säga. Hans röst var tyst, nästan förlorad i krogens bakgrundsbrus. “Det känns som… som om vi inte borde prata om det här. Eller…” Han tystnade och bet sig i läppen igen. Tänk om han lät som en räddhare? Eller, ännu värre, som någon som inte hörde hemma på universitetet.

Elian lät orden hänga i luften ett ögonblick, nästan som om de bar en egen vikt. När Aeron talade om drauger, om gränsen mellan liv och död, kände han hur något inom honom kröp fram – en slags undran som han inte vågat ge röst eller plats åt tidigare. Det var något med sättet Aeron formulerade sig på, den nästan poetiska frågan om när någon är levande och när de är döda. Elian ville svara, men visste inte vad som skulle komma ut om han gjorde det.

Han såg ner på sidan igen, på de tunna, gulnande sidorna där orden var tryckta i en ålderdomlig stil. Texten talade om kroppens förfall, om hur drauger sägs behålla sin styrka och medvetande, men ändå vara fast i en fruktansvärd halvexistens. Det var både fascinerande och motbjudande. Hans fingrar rörde vid sidan, nästan som om han kunde känna historiens ekon i papperet.

“När är han levande, och när är han död…” upprepade han lågt, nästan för sig själv. Han samlade mod och såg mot Aeron igen som satt avslappnat men ändå verkade så intensivt närvarande. “Jag antar att det beror på vad vi menar med ‘levande’.”

Orden lämnade hans läppar innan han riktigt visste vad han sa, och han blev genast nervös igen. Han rättade till sin sittställning och drog en hand igenom sitt smutsblonda hår som om det kunde hjälpa honom att samla sina tankar.

“Jag menar… om han fortfarande känner något, om han fortfarande har minnen och en vilja, är han då verkligen död? Eller är det något annat… något vi inte förstår?” fortsatte Elian. Han svalde hårt och sneglade på Aerons ring, där ädelstenen fångade ljuset som om den hade ett eget liv. Det var något hypnotiskt med den, något som fick tankarna att flyta iväg. Men han tvingade sig själv tillbaka till nuet, till boken och till de frågor som hängde i luften mellan dem.

“Kanske är det… det som är det skrämmande,” fortsatte han, rösten lite starkare nu. “Att gränsen mellan liv och död inte är så tydlig som vi vill tro. Vi vill tänka att det är enkelt. Antingen är du levande eller död. Men om det finns något däremellan…” Han stannade upp, osäker på om han vågade säga vad han verkligen tänkte.

Snart insåg genast hur dramatiskt det måste låta och rodnade igen, vände bort blicken och låtsades studera texten mer ingående än han behövde. Sen när hade han talat så många ord med någong?

“Jag vet inte. Det låter säkert dumt.”

Elian suckade tyst och lutade sig tillbaka mot stolen, för att börja med sitt nervösa fingrande på kanten av bordet igen.

“Teorier, ja,” mumlade han efter en stund och försökte låta mer lättsam.