- This topic has 44 replies, 2 voices, and was last updated 5 dagar, 2 h sedan by
FruVider.
-
Aeron flyttade sig från sin plats på golvet och satte sig istället på soffan intill Elian där han låg insvept i filtar. Den oro som tidigare varit tydlig i hans ansikte rann långsamt av honom, ersatt av ett mjukt leende när han såg på sin vän.
“Det är ingen fara, Elian,” hyschade han lågt, hans röst varm och lugnande. Försiktigt lät han sin hand vila mot Elians kind, hans beröring mjuk och betryggande. “Du svimmade,” förklarade han, hans blick studerande varje liten förändring i Elians uttryck. Hans tumme strök sakta över huden, en omedveten rörelse av ömhet.
Med handen fortfarande vilande mot Elians kind vände Aeron tankfullt blicken mot fönstren. Mellan draperierna fanns bara en mörk natt och stadens tystnad. När han såg tillbaka på Elian, hade en bekymrad rynka formats mellan hans ögonbryn.
“Hem? Nu?” upprepade han lågt. “Det är mitt i natten, Elian.” Som om han kommit på sig själv drog han långsamt tillbaka handen och lät den vila i knät istället. “Du kan stanna här i natt om du vill,” fortsatte han, hans röst mjuk och eftertänksam. Ögonbrynen höjdes lätt i en fråga. “Och innan du säger något om det – det är helt okej. Faktum är att jag skulle må bättre om du stannade, snarare än att ge dig ut ensam så här dags.”
Det vaga leendet på hans läppar blev aningen bredare, men det låg något genuint i hans ord. Uppmuntran, men också en uppriktig omsorg. Eller kanske skuld. För en kort stund frestades han att åter låta fingrarna smeka över hans kind. Men han lät bli. Istället flätade han samman sina händer i knät, en omedveten gest av återhållsamhet.
Hans ena hand var nu lindad i ett bandage, något som inte varit där tidigare. Men det var inget han själv reflekterade över i stunden. Det han fokuserade på var Elian, hur blek han såg ut, hur hans andning fortfarande var tung efter sömnen.
“Vad säger du?” frågade han med ett mjukt leende på läpparna. “Men innan du bestämmer dig borde du få i dig något. Du ser blek ut.”
“Jag ordnar något åt dig.”
-
Elian stirrade på Aeron, eller snarare på handen som just lämnat hans egna kind, på det lindade bandaget som inte varit där tidigare. Tankar var fortfarande tröga, som om han försökte se klart en dimmig morgon. Hade han verkligen svimmat? Det kändes fel. Han mindes att han varit trött, men inte så trött. Inte så att han bara skulle… försvinna.
Hans fingrar kramade filtkanten hårt, som om den var det enda som höll honom förankrad i verkligheten. Något gnagde i honom, en vag känsla av att han borde förstå mer än han gjorde. Men Aeron såg på honom med den där varma, stillsamma blicken, och det fick tvivlet att vilja slockna. Trots allt ville han inte att Aeron skulle se honom som besvärlig.
Lite disträ sneglade han mot fönstret, ut i mörkret. Han borde säga nej. Resa sig, gå, lämna huset och natten bakom sig. Men hans kropp kändes tung, hans huvud dunkade, och den svaga illamåendet som låg kvar i magen fick honom att tvivla på om han ens skulle klara att ta sig hem.
Dessutom… låg en ömhet i Aerons ord, en omtanke som Elian var dåligt rustad för att hantera. Det fick något i hans bröst att dra ihop sig, ett sting av både värme och något annat, något han inte vågade sätta ord på.
“…Okej” sa han till sist lågt, nästan motvilligt. “Men bara… bara för att jag inte vill gå ut i mörkret.” Han rörde sig långsamt, satte sig upp med ett dovt susande i huvudet. “Och jag… antar att lite mat inte vore så dumt. Men bara om du äter med mig.” sa Elian till slut, fortfarande lågt och rynkade på ögonen över bandaget.
Nästan ömt sträckte Elian sig mot handen och drog det närmare sitt ansikte. Ett kort ögonblick såg det nästan ut som han hade tänkt kyssa handen nätt.
“Aeron, vad har hänt?” frågade han, lite rädd att han skulle ha skadat honom.
-
När Elian satte sig upp tycktes Aeron först vilja protestera, men han hejdade sig. Hans axlar sjönk och han slappnade av där han satt. På Elians begäran att han skulle äta med honom log han bara svagt och nickade kort, knappt märkbart. Han hade inte ätit under kvällen– något han ofta glömde– och nu gjorde sig hunger påmind.
Hans blick följde Elians ned till den bandagerade handen. Han skulle just till att förklara vad som hänt när Elian försiktigt förde handen mot sitt ansikte. Orden fastnade i halsen på honom av den ömma gesten och för ett ögonblick trodde han att Elian tänkte kyssa hans hand. För första gången på länge blev han fullständigt mållös. Hans blick var fäst vid Elians ansikte och han blev plötsligt medveten om hur nära de var nu när han satt sig upp.
Han återfick sansen och lät blicken sjunka till sin hand. Långsamt andades han ut och slöt fingrarna över bandaget.
“Jag skar mig,” sa han lågt, rösten hes. Han svalde mot torrheten i halsen och sänkte sedan handen till knät igen. Hans blick sökte sig till Elian genom de mörka lockarna som fallit ner över hans ansikte.“En av kopparna föll i golvet. Men det är ingen fara,” förklarade han och det vaga leendet återvände till hans läppar. Hans blick dröjde kvar vid Elians ansikte ett ögonblick innan han reste sig.
“Sitt kvar du, jag hittar något att äta,” sa han med en sista, betryggande blick till Elian och lämnade rummet. När han kom tillbaka igen var det med två glas vatten, några skivor bröd, smör och ost. Han ställde ned brickan och skrattade plötsligt till.
“Det här är höjden av min kulinariska förmåga,” sa han med skrattet kvar i rösten. Han såg nästan ursäktande på Elian, blicken vandrade mellan den torftiga brickan och hans vän. Leendet dröjde sig kvar på hans läppar då han satte sig ned och tog för sig av maten.
“Du kan ta min systers säng sen,” sa han efter en stund. “Vi delar rum, men hon är bortrest. Och jag tror nog hennes säng är bekvämare än soffan.”
-
Elian sneglade på Aerons bandagerade hand och kände en orimlig våg av skuld skölja över honom. Hade han orsakat det? När han svimmade, hade han då tappat koppen och sedan Aeron skadat sig på skärvorna? Hans tankar snubblade över varandra i ett försök att minnas, men det fanns bara ett töcken där hans minne borde ha varit.
Fingrarna slöt sig om filtkanten igen, knogarna vitnande av trycket. “Jag… jag visste inte att jag tappade den…” mumlade han lågt, blicken flackande mellan Aerons hand och det lugna, nästan roade uttrycket på hans ansikte. “Gjorde jag det? Förlåt… jag menade inte…”
Hans röst dog ut. Han hade ingen aning om varför han kände sig så skyldig, men tanken på att han varit så borta att han inte ens mindes att han kunnat skada någon gjorde honom illa till mods. När Aeron satte ner brickan framför honom försökte Elian samla sig. Han såg på den enkla måltiden, på brödet och osten, och något av hans oro ersattes av ett svagt leende.
“Det är bättre än vad jag brukar få ihop…” erkände han, och försökte låta lättsam trots känslan av tyngd i bröstet. Han tog ett av bröden och bröt den i mindre bitar innan han sneglade mot Aeron igen, fortfarande osäker.
“Är du säker på att det inte var mitt fel?” frågade han försiktigt, fortfarande med blicken fäst på bandaget. För att rodna över förslag – han sova med en annan? Som villigt erbjöd det?
“Ditt erbjudande är väldigt generöst Aeron, men tror du inte din syster skulle ta illa upp om jag… smutsade ner hennes säng?” frågade Elian, svalde de sista orden ‘med min närvaro. ‘
-
Aeron hade intagit en bekväm position i soffan, benen avslappnat i kors och ena armen vilande mot ryggstödet. I den andra handen höll han sin brödbit som han betraktade medan han långsamt tuggade. Det var först när Elian påpekade att hans syster kunde ta illa vid sig som han såg upp. Ögonbrynen höjdes lätt när han granskade Elians uttryck – var det oro han såg, eller kanske en skymt av skam?
“Hm, du har rätt,” medgav han efter en kort tystnad, en svag rynka mellan ögonbrynen innan det ersattes av ett litet leende. “Det är nog bäst om du sover i min säng,” fortsatte han med en lätt axelryckning och tog ytterligare en tugga av brödet. Visserligen tvivlade han på att hans syster skulle märka – än mindre bry sig om – att någon annan sovit i hennes säng. Men hon var oberäknelig, och för säkerhets skull var det nog bäst att han tog hennes plats istället.
När han ätit upp brödbiten sänkte han handen till knät och hans uppmärksamhet gick tillbaka till bandaget, det som Elian tidigare skänkt oroliga blickar. Aeron knöt lätt handen innan han såg upp på sin vän, ett svagt men outgrundligt leende på hans läppar.
“Tänk inte mer på det,” sa han lågt. “Det var helt och hållet mitt fel.”Någonstans i huset klämtade en klocka med svaga toner, en påminnelse om hur sen timmen var. Vid ljudet kände Aeron tröttheten svepa över sig och han fick kväva en gäspning bara vid tanken på sömn. Han lutade sig tillbaka i soffan, blicken fortfarande på Elian.
“Jag kan ordna mer mat om du fortfarande är hungrig,” sa han lugnt, “men annars tror jag det är dags att vi lägger oss.”
You must be logged in to reply to this topic.