Tofa ständigt ute på resande fot, letade efter det som hon inte lyckats upptäcka ännu och ryktena gick ju så hon blev exalterad, nyfiken på vad det kunde vara som rörde sig här ute. En rågblond krigare vill hon påstå sig vara! Ljuden, olyckliga ljud som färdas långt när de var få andra ljud som upptog platsen.

Hon kom i rörelse och det var så att hon hindrade den enorma rödbruna hjorten att fortsätta med henne, låta den vara avvaktande med hennes packning för hon hade inte planer på att låta den bli mat till något som inte förtjänade den! Nej, han var för värdefull!
Ljudet av något som brast, vad kunde det tänkas vara.

Det dröjde innan hon dök upp, så att hon kunde få se det väldiga djuret, det som gav sig på ett träd. Nu måste de blivit tokiga, och hon är nära på vrida på huvudet och gå innan hon synade den udda fågeln som satt där uppe. En människa i allra högsta grad?

Hon kom att huka sig, pälsarna började som nästan leva där på hennes axlar där hon sätter händerna i marken. Spred lite av sin magi längst marken som för att pocka på uppmärksamheten hos besten, hon hade inte sett något liknande och det fick en känsla att kittla där i magen hos henne. Nära på att stå, hela sex fot lång och musklerna spelade under huden. En handen fångade upp yxan, andra tog den tunga skölden från ryggen.

Visslade, det skulle sjunga mellan de få träd som fanns och göra vad hon kunde för att locka den odöda besten, en varg utan dess like men hon skulle klara det här nu när hon är beredd. Nej, hennes magi hade inte kunnat locka på dess sinne, så något stämde inte.
De olikfärgade ögonen bar en skarp blick, ena havsblått och andra skogsgrönt.

Greppet om sitt vapen och sköld hårdnade, beredd där hon nu började rusa mot besten. Ett vrål kom från den unga, men stadiga kvinnan. Som man kunde se hur hennes väsen vaknade till liv när det erbjöds strid, där rågblonda lockar som slitit sig från flätan allt dansa i vinden när hon rusar mot besten, och eventuellt för att rädda den udda fågeln!

Tofa såg fågeln falla, och hon blev nästan en som fick hjärtat i halsgropen men hennes ögonbryn sköts upp i skyn där hon fick se hur den föll rakt ner på den märkliga besten. Hennes blick orädd, något förvånad men klart orädd där hon skyndar sig mot vargen.
Vargen såg mer obekväm ut med sin ryttare än den såg ut som den skulle ha ont.

Hon tog tillfället i akt och gav den en dominerande blick, märkte hur det inte blev något svar alls! Hennes tunga sköld kom att krascha med vargen som hon kände genast doften av som fick det att sticka i näsan.
Vad i hela friden hade hänt den, hjärtat brast över att se en av naturens under falla på det här viset.

Hon fnyser och kände värken spred sig i armen efter skölden träffat vargen, fick den att rygga av kraften.
Blicken gick från orädd, till sorgsen över att se vad någon gjort mot besten.
Yxan följer skölden kort efteråt och klipper besten vid sidan utan att göra att den ryggar.

-“Min fågel, håll i er.” Rösten mjuk och öm, inte så råbarkad som hon kan se ut. Hon kan se hur besten börja röra på sig, försöka kasta av sig mannen där på ryggen.
Hon slängde upp skölden över sin rygg, fångade sin yxa i två händer. Hon tänkte göra lidandet kort, direkt som chans gavs.

Hon kunde se hur han kastades omkring, förvånad över herrens styrka att lyckas ens hålla sig kvar där uppe på besten. Hon om någon visste exakt hur svårt det kunde vara att tampas med det och blev förvånad.
Det är först som hon märkt av hur besten föll, livlös till marken som hon vågade tänka på det! Eller hade den ens varit vid liv från första början? Den kom som ur något ur sagorna, och hon drog yxan ur den med en fot placerad mot huvudet på den och synade den länge innan hon vågade tro att den inte skulle resa sig.

Hennes blick vandrade över till den udda fågeln som hade dansat på dödens lockar. Ställde ner yxan när hon såg hur en hand räcktes ut som hon fångade in med sina två, ett starkt handslag och ett leende letade sig över hennes läppar, det vandrade så långt att man kunde se hur det når hennes ögon.

-“För all del, du udda fågel, för all del.” Hennes redan rosiga kinder efter kampen kom att bli djupare röda. Hon såg sig omkring, hon hängde på sig sin sköld en som skulle behöva lite kärlek senare och yxan togs upp för att torkas av som av ren vana. Rynkade på näsan åt det svarta blod som besudlat hennes kära yxa.

-“Väl mött, Edda. Tofa Fornidottir till er tjänst.” Ett skratt lockades fram och hon förblev leende. Det dröjde inte länge innan hon synade besten igen som de tampats med. De borde begrava den, men skulle de ens lyckas här. Hon visslade, något som skulle få hovar som slog mot marken när hennes ståtliga hjort skulle börja göra de sällskap.

-“Du bör för all del ta hand om dem, jag har sett mycket men inget som den. Så gör rätt och tvätta dem rena.” Hon syftade på hans knivar så klart! De var så att hon var stolt i att sköta om sina egna resurser och vapen.
-“Och vad sa du, kapitel i ett märkligt liv?” Ett ögonbryn skjuts i höjden, som får henne att se frågande ut.
-“Oroa dig inte, nästa utmanare kommer vara större, och mer grym.” Hon gav honom ett riktigt vargagrin men det är något som dör ut så snart som det är att hon valde ta några steg från besten och hon sökte sig mot hjorten för att rota genom en av väskorna.

-“Vad för dig hit ut? Du ser inte ut.. som en jägare.” Inte alls, för vart hade han sin utrustning. En skulle inte vara oförberedd för att tampas med bestar! Hjorten verkade frusta och stå oroligt på plats och hon är inte sen med att stryka hans sida, lugnande.
-“Så, så.. det är ingen fara. Men vi måste låta bränna den.” Talade hon till djuret.