Tofa ständigt ute på resande fot, letade efter det som hon inte lyckats upptäcka ännu och ryktena gick ju så hon blev exalterad, nyfiken på vad det kunde vara som rörde sig här ute. En rågblond krigare vill hon påstå sig vara! Ljuden, olyckliga ljud som färdas långt när de var få andra ljud som upptog platsen.

Hon kom i rörelse och det var så att hon hindrade den enorma rödbruna hjorten att fortsätta med henne, låta den vara avvaktande med hennes packning för hon hade inte planer på att låta den bli mat till något som inte förtjänade den! Nej, han var för värdefull!
Ljudet av något som brast, vad kunde det tänkas vara.

Det dröjde innan hon dök upp, så att hon kunde få se det väldiga djuret, det som gav sig på ett träd. Nu måste de blivit tokiga, och hon är nära på vrida på huvudet och gå innan hon synade den udda fågeln som satt där uppe. En människa i allra högsta grad?

Hon kom att huka sig, pälsarna började som nästan leva där på hennes axlar där hon sätter händerna i marken. Spred lite av sin magi längst marken som för att pocka på uppmärksamheten hos besten, hon hade inte sett något liknande och det fick en känsla att kittla där i magen hos henne. Nära på att stå, hela sex fot lång och musklerna spelade under huden. En handen fångade upp yxan, andra tog den tunga skölden från ryggen.

Visslade, det skulle sjunga mellan de få träd som fanns och göra vad hon kunde för att locka den odöda besten, en varg utan dess like men hon skulle klara det här nu när hon är beredd. Nej, hennes magi hade inte kunnat locka på dess sinne, så något stämde inte.
De olikfärgade ögonen bar en skarp blick, ena havsblått och andra skogsgrönt.

Greppet om sitt vapen och sköld hårdnade, beredd där hon nu började rusa mot besten. Ett vrål kom från den unga, men stadiga kvinnan. Som man kunde se hur hennes väsen vaknade till liv när det erbjöds strid, där rågblonda lockar som slitit sig från flätan allt dansa i vinden när hon rusar mot besten, och eventuellt för att rädda den udda fågeln!

Tofa såg fågeln falla, och hon blev nästan en som fick hjärtat i halsgropen men hennes ögonbryn sköts upp i skyn där hon fick se hur den föll rakt ner på den märkliga besten. Hennes blick orädd, något förvånad men klart orädd där hon skyndar sig mot vargen.
Vargen såg mer obekväm ut med sin ryttare än den såg ut som den skulle ha ont.

Hon tog tillfället i akt och gav den en dominerande blick, märkte hur det inte blev något svar alls! Hennes tunga sköld kom att krascha med vargen som hon kände genast doften av som fick det att sticka i näsan.
Vad i hela friden hade hänt den, hjärtat brast över att se en av naturens under falla på det här viset.

Hon fnyser och kände värken spred sig i armen efter skölden träffat vargen, fick den att rygga av kraften.
Blicken gick från orädd, till sorgsen över att se vad någon gjort mot besten.
Yxan följer skölden kort efteråt och klipper besten vid sidan utan att göra att den ryggar.

-“Min fågel, håll i er.” Rösten mjuk och öm, inte så råbarkad som hon kan se ut. Hon kan se hur besten börja röra på sig, försöka kasta av sig mannen där på ryggen.
Hon slängde upp skölden över sin rygg, fångade sin yxa i två händer. Hon tänkte göra lidandet kort, direkt som chans gavs.

Hon kunde se hur han kastades omkring, förvånad över herrens styrka att lyckas ens hålla sig kvar där uppe på besten. Hon om någon visste exakt hur svårt det kunde vara att tampas med det och blev förvånad.
Det är först som hon märkt av hur besten föll, livlös till marken som hon vågade tänka på det! Eller hade den ens varit vid liv från första början? Den kom som ur något ur sagorna, och hon drog yxan ur den med en fot placerad mot huvudet på den och synade den länge innan hon vågade tro att den inte skulle resa sig.

Hennes blick vandrade över till den udda fågeln som hade dansat på dödens lockar. Ställde ner yxan när hon såg hur en hand räcktes ut som hon fångade in med sina två, ett starkt handslag och ett leende letade sig över hennes läppar, det vandrade så långt att man kunde se hur det når hennes ögon.

-“För all del, du udda fågel, för all del.” Hennes redan rosiga kinder efter kampen kom att bli djupare röda. Hon såg sig omkring, hon hängde på sig sin sköld en som skulle behöva lite kärlek senare och yxan togs upp för att torkas av som av ren vana. Rynkade på näsan åt det svarta blod som besudlat hennes kära yxa.

-“Väl mött, Edda. Tofa Fornidottir till er tjänst.” Ett skratt lockades fram och hon förblev leende. Det dröjde inte länge innan hon synade besten igen som de tampats med. De borde begrava den, men skulle de ens lyckas här. Hon visslade, något som skulle få hovar som slog mot marken när hennes ståtliga hjort skulle börja göra de sällskap.

-“Du bör för all del ta hand om dem, jag har sett mycket men inget som den. Så gör rätt och tvätta dem rena.” Hon syftade på hans knivar så klart! De var så att hon var stolt i att sköta om sina egna resurser och vapen.
-“Och vad sa du, kapitel i ett märkligt liv?” Ett ögonbryn skjuts i höjden, som får henne att se frågande ut.
-“Oroa dig inte, nästa utmanare kommer vara större, och mer grym.” Hon gav honom ett riktigt vargagrin men det är något som dör ut så snart som det är att hon valde ta några steg från besten och hon sökte sig mot hjorten för att rota genom en av väskorna.

-“Vad för dig hit ut? Du ser inte ut.. som en jägare.” Inte alls, för vart hade han sin utrustning. En skulle inte vara oförberedd för att tampas med bestar! Hjorten verkade frusta och stå oroligt på plats och hon är inte sen med att stryka hans sida, lugnande.
-“Så, så.. det är ingen fara. Men vi måste låta bränna den.” Talade hon till djuret.

Hon stod där vid hjorten och fixade med en av väskorna, som om att hon letade efter något som skulle vara behjälpligt.
Kastade en blick på honom, till och från som om att hon inte ville släppa honom helt eftersom hon knappast visste vem han var som slogs mot odöda monster. Hon kände inget från den som låg där på marken, ovanligt då hon aldrig riktigt känt så.

Det var något med besten på marken som fick hennes ögon att bli glansiga, långsamt så fick hon upp flaskan där i väskan och långsamt skulle hon se till att blanda det hon behövde för att skapa vad hon önskade. En grönsvart sörja som blandas med ett brandgult pulver.
Hon sneglade på Edda. -“Vad är det för fel på Tofa?” Hon ger honom om än bara för ett par sekunder en trotsig blick. Så började ljuset gå upp för henne vad hon hade att arbeta med. Var det en skald? Hon kunde väl inte stöta på en av dem här ute, de satt väl på värdshusen och fångade upp historier.

-“Dina kläder, ser inte ut som de ska tåla det här vädret.. än mindre en best.” Hon ger honom ett leende, retfullt men ändock ett leende. Hon började gå över mot besten och svaret på hennes tankar kom kvickt då han berättade. En viss röd ton fångar hennes kinder, lugnet hade började lägga sig över henne. En hjälte? Han överdrev men nog fick det en viss värme i hennes magtrakt att uppenbara sig vilket får henne att se lite stolt ut, sträcka lite extra på sig.

-“Det här är mitt levebröd, mer eller mindre. Jaga bestar och monster i den förmåga jag kan.” Hon ger honom en menande blick, hon var inte mycket mer än vad man såg här och tampas med drakar skulle hon inte även om hon trodde att de ännu bara var sagoväsen!
Men vem visste med tanke på besten här på marken, hon började med att hälla ut det som hon blandat över den.
Hon hukade sig, skulle så snart slå eldstål och flinta mot varandra för att få några gnistor att tända det som hon hällt ut över besten.

-“Låt det sista av ert liv ebba ut, och finn lycka i efterlivet.” Viskade hon inför besten innan hon kysste sin handrygg och strök besten över nosen innan nu elden började rasa.
Hon vred på sig för att se på mannen, skalden. -“Erik? Han är mitt resesällskap, så väl som bärhjälp. Han är händig.” Hon ler varmt och ser upp på hjorten som nästan verkade förstå henne för att han trampade runt nöjt.

Hon gav ju den en indirekt kyss, men det handlade om att man skulle visa respekt och hon var inte rädd för den på det viset.
Nej, hon fann situationen som den försats i ohygglig för att ingen förtjänade det där ödet. Hon hade sett sin beskärda del av saker som hon bara trodde fanns i sagor och historier.

Hennes ögon blev ju glansiga av situationen med besten, sörjer den för den utsatts för det där. Hon märkte hur elden tog sig och den brann ordentligt som för att låta den gå tillbaka till jorden.
Blicken glider över till honom när han talade om sina kläder. -“Du bör inte säga saker som de där.. någon kommer ta dem ifrån dig. Speciellt om de är dyrbara.” Många som var långt ifrån ärliga, många desperata beroende på hur det såg ut.

Hon lät gå upp till hjorten där han står, det var en mäktig rödbrun historia och långt större än de som man vanligtvis hade här i området just för att han inte kom därifrån. Hon hade hittat honom under en resa.
-“Jag måste ta mig till byn, måste berätta att den där monstruösa inte längre ska besvära dem.” Hon ger honom en bestämd blick.
Hon lägger tillbaka saker i ena väskan, medan hon tog upp nästa ting för att kunna göra rent sitt vapen, för hon ville hålla det rent och i bra skick så länge som möjligt.

-“Så, du kommer långväga härifrån?” Hon misstänkte det, han såg inte ut som hon själv. Inte på långa vägar så att hon trodde sig att han kom från en annan plats. Men vart kunde det vara?
-“Du verkar orädd, tampas med en best som den.” Hon sneglade på besten. Hon kunde ju känna hur det kliade lite i kroppen, fanns fler som ville komma ut och sträcka på sig men de fick hållas så länge. De behöver inte just nu, det räckte ju med Erik.

Hon visade alla bestar ömhet, för att de hade inte valt vad de skulle födas till. Nog var det att de alla hade sin roll och hon hade likaså sin. Hon tänkte inte låta den där gå miste om ömhet trots att hon fann den vara en styggelse utan dess like!
-“Om jag önskar dem, kan jag bara sträcka ut handen och be om dem?” Hon ser på honom med en undran. Men det fanns inget allvar i hennes ord mer än att det var en genuin undran.

Hon lyssnade på honom trots att hon inte såg åt hans håll. Utan pysslade om Erik lite, och yxan skulle hon torka ren. En blick kastades på den brinnande besten, det skulle inte dröja länge innan den fått återgå till jorden. Det fanns något stolt som växte fram där i hennes blick och hållning över det.
Att han hade massakrerat sitt instrument gjorde henne förvånad, att förstöra en sak så värdefull som den måste ju mena på att han verkligen kämpat för sitt liv.
-“Han får inte glömma använda huvudet till mer än att bara bära en mössa på.” Ett mjukt leende vilade på läpparna.

Det dröjde inte länge innan hon och Erik skulle följa med mot byn, tacksam att hon hade en vägvisare som inte skrek på henne som den som hon brukade använda sig av gjorde.
-“En så världsvan som du, önskar veta om någon så enkel som jag. Han är inte klok.” Hon ville påkalla sig själv vara enkel, hon var ingen lök med massa lager i hennes egna ögon.
-“Mitt mål här i livet är att få se alla bestar som går att se. Att göra mig vän med dem är bara en bonus, eller att få lägga dem till vila när det krävs.”
Erik följer vid hennes sida, hon verkade knappt behöva störa honom med att säga något som om att han bara visste.
-“Vi välkomnar alltid någon extra, att följa oss.. om det är din önskan Herr Edda. Jag, Erik, Skuld och Grima.” Hon ler mjukt, så blev det ett varmare leende när hon tänkte på Skuld och Grima, som hon ännu inte hade behövt visa.