Joij kunde känna magi genom hela staden, den var genomsyrad av magi likt resten av världen. Det var som om att det gick att känna det genom luften, i marken och var varelse som hon passerade tycks ha som någon form av energi som påminner om magi.
Den generella massan slank rakt förbi henne som om de inte stack ut tillräckligt för att engagera sig med att se åt deras håll, för då skulle hon inte komma någonstans alls.

Hade kastats in i den här staden utan att veta vart hon skulle ta vägen, som några lösa trådar fick henne att styra stegen framåt i mål om att finna det som drog i henne. De ljusröda ögonen studerade sin omgivning under huvans mörker. De mjuka läpparna drogs till ett leende, enligt henne mjukt men hos många andra kunde det nog ses som illmarigt. En skymt av vassa hörntänder kan till att visas upp, blottas för allmänheten när ögonen kom att studera värdshuset.

Huvan började falla tillbaka litet som fick de rödblonda lockarna att titta fram under huvans mörker. Ansiktet är ungt, kvinnligt men vilt. Utan en tanke extra så böjs det på benen som för att hoppa och landa förvånansvärt smidigt och tyst, som hon vore en gracil skapelse. Djurhudarna som täcker kroppen verkade som inte tynga ner henne alls. Kunde se det illmariga som växte ut ur ett av fönstren på övervåningen, hon rynkade på näsan.

Ett, två steg innan hon tog sig vidare till det fönstret som stod öppet och hon slinker in när hon inte hörde några ljud från rummet i sig. Att det kom från resten av byggnaden förväntade hon sig när det tycks vara ett värdshus.
Doften, lukten, nej stanken är det som fick henne att vackla till litet och strök sig över näsan med ena handen innan en fnysning lämnade henne. Djurhudarna som täckte henne började som smälta in i huden för att visa upp en stark, men gracil kropp som inte stod mer än fem fot i längd. Håret vilt där lockarna slitit sig från hennes tjocka fläta.

Hennes hud bar på tatueringar, runor i matta röd och blå färger. Speciellt synliga i ansiktet, armar och ben.
Då hennes kropp bara blev täckt med en nätt tunika och en kjol efter djurhudarna försvunnit för att visa upp henne och göra det lättare att föra sig.
Blickade mot det morbida framför sig, den skära tungan strök ut som för att smaka på luften som energierna. Kunde se hur hon såg ogillande ut.

Men först som blicken föll på den i hörnet, bakom bordet som man kan se hur ögonen tycks som bli fulla av liv, hur som en eld tänds i dem och hennes skugga som kastades på golvet skulle plötsligt se enorm ut, som om att den levde. Där två ögonpar studerade den bakom bordet, kroppen spänd.

-“Ni är inte den, som gjort det här..” Kom med en låg varnande ton, och plötsligt började hon återgå till sin vanligare form.

Joij kunde se oskyldig ut, nog för hon kunde göra något värre än det som den som redan stank ner rummet blivit utsatt för. Inte för att hon verkade finna något nöje i det. Men något fick henne att le mot främlingen som knutit sina nävar efter den flugit upp från sin plats.

Hon skakade litet på huvudet, leendet kunde nog ha antydan till att vara roat av vad hon kunde se. -“Nej, du ser.. inte så ut. Mer.. som du rullat i det.” Ärlig med tanke på att bristen på ljus inte verkade hindra hennes ögon från att se de många spår av blod hos främlingen.

Frågorna kom som att bombadera henne som fick henne att rynka näsan. Hon höll avstånd från främlingen trots den undergivna position som den tagit, men hon studerade det som en gång varit levande och fnyser till. Lät sig som röra sig runt den märkliga hudlösa på golvet. Vaksam och nosade i luften. -“Vad har.. hänt här, din vän?” Avvaktade med att svara på andra frågor. Vad kunde hänt den vännen som det påstås vara.

Joij var inte rädd, mer vaksam och nyfiken där hon sträckte ner en hand som för att fånga något och smakade på det. Vad kunde det vara? Var som blodet smakade märkligt.

-“Joij, är jag.. vem är du? Och fönster stod öppet.. märkliga..  äcklig magi.. härifrån.” Hon ruskade lite på kroppen som fick håret att nästan se ut som de levde sitt egna liv.

Namnet registreras, Eir. Det kunde hon försöka komma ihåg, men det var nog aldrig något hon skulle komma att lova. Det hela behövde knytas med något intressant hos en individ för att hon skulle lyckas med det. Det här var en god början.

Joij sätter sig ner på huk där den andra går ner på knä, lättare kommer upp från en position som den här om något skulle hända.
Huvudet tippas, ögonen strök med blicken över kvinnan som låg lemlästad på golvet för att säga det milt, över till Eir som verkade fyllas av känslor som hon var nära på obekväm med.

-“Eir menar att det finns fler.. som hon här?” Staden hittills hade visat sig enorm, men det här är första som hon lyckats stöta på. Hon viftade med en hand mot skuggan bakom sig som om att hon försökte få den att skärpa sig eller tysta sig som den nästan var ivrig och levande.

-“Det luktar.. bekant.” Det kunde hon väl erkänna, hennes näsa är oerhört skarp och då inte bara känna doften av vanliga dödliga ting utan även fånga magi och energier. En viss undran fanns i hennes blick, handen sökte sig närmare Eir för att försöka fånga en tår med ett finger. Hennes egna fingrar bar som korta klor som nog gick att nästan kalla för naglar.

-“Jag såg det.. det letar sig ut som tentakler i luften.. illmarigt och äckligt..” Inte så mycket till förklaring varför hon var här men det va väl som en viss nyfikenhet och instinkt att jaga fanns hos Joij när det kom till magi som hotade liv.

Hon försökte att hålla borta det som gömde sig i skuggan, viljestyrka krävdes för att den inte skulle visa sig för att den önskade nog få kommendera rummet och göra vad den önskade. Hon gav ifrån sig en morrning, låg och hotfull som för att visa hennes missnöje. Inte till Eir, eller kvinna på golvet utan mer det i skuggan. En fnysning!

Fick rört vid Eir, det var mycket hon ville fråga men något fick henne att bita sig i tungan. Förde handen mot sig själv igen, lyssnade och lät tungan fånga smaken av det salta. Uppenbarligen lärde sig Joij av att använda fler sinnen än bara synen, då hon smakade på mycket som hon vore nästan orädd för det. Ögonbrynen höjs vid smaken, men en huvudskakning senare så verkade hon fått tillbaka det vanliga uttrycket över ansiktet.

-“Jag kan göra det.. men inte tyst.. inte mot någon som hon.” Joij var ärlig. hon var inte som mångt och mycket men det som inte skulle skada henne skulle hon inte heller ha anledning att ljuga om. Att det talades om att kvinnan var här för något annat än det som hänt var väl något som fick Joij att tippa huvudet. Blickade mellan kvinnan och sängen, sängen orörd.
Såg så snart upp på Eir igen, där tårarna flockades på kinder fick det Joij att se nästan blank ut i sina känslor som om att hon inte förstod sorg på samma sätt.

Kunde inte ens minnas när tårar senast runnit längst kinderna på henne själv.
-“Varför, jag vill veta.. vad som fanns här.. hoppades det var kvar..” Hon suckade lite, och så kunde man snart höra hur magen kurrade på henne som hon vore utsvulten.
-“Hungrig..” En liten axelryckning, men hon nosade mer där i luften. Skulle lägga det på minnet, och reste sig snart upp för att se över på Eir, lite längre än henne själv men det hindrade nog inte andra från att förstå att Joij inte var liten, som det var mer tyngd bakom henne än man kunde tro då magi kunde var tung kring henne, så väl som den sällan skvallrade om vad hon är.

-“Jag jagar de.. som gör så här..” Handen pekade tydligt ner mot den lemlästade, och visade med handen också i luften bland de snirkliga mönster som hon kunde se hängde ovanför kroppen.

Joij va inte den som var just den, hon verkade som sagt tampas med sig själv. Och om andra såg det eller ej verkade hon inte bry sig om! Hon var inte människa, om än mänsklig till stora delar av sitt utseende. Men långt ifrån allt och hon lät blicken vandra från kvinnan på golvet upp till Eir. Orden som kom hennes väg får henne att tippa huvudet.

-“Att jag.. är hungrig, föda.. livnära sig på.” Hon kunde väl inte exakt sätta fingret på vad som nu var mat för henne men det handla nog om att det var mångt och mycket, men sällan något som andra tycks stoppa i sig även om hon uppskattade det ibland om det var något som luktade extra gott. Hon höjde sin hand och kliade sig lite i nacken, klippte med ögonen.
-“Ja, äta.. men den är inte kvar..” En fnysning lämnade henne. För att vad hon önskade äta var ju den som gjort kvinnan till den här högen där på golvet.

Hon var som oftast orädd för hon levt i en värld långt mer ondskefull och oförlåtlig än vad hon nuvarande befann sig i. Så det är väl hennes tankar om att det var hittills inte mycket som lyckades skrämma henne här! -“Varför borde magen vända sig?” Ärlig är frågan och blicken vandra från Eirs ansikte till hur den för sig, medan Joij stod nonchalant kvar på sin plats.
-“Vad ska vi göra.. med din vän? Lämna den här?”

Hon kunde höra rörelser utanför dörren, hur någon började rota med någon form av nycklar. Fast hon kunde se hur dörren var förseglad från insidan, så skulle de ens ta sig in genom den. Hörde de tala om att det kom någon hiskelig stank härifrån rummet.
Hon kände ju det, men det var inte som stanken påverkade henne mer än att hon skulle kunna säga att det luktade död och förruttnelse. Magin som vilade där i rummet var ingen som hon ville låta ge till någon annan.

-“Jag är inte här.. för att skada dig.. eller din.. vän, bara den som gjort det.” Ärligt, hon viskade fram det lite lägre då hon visste det fanns nyfikna öron utanför dörren!

Joij verkade som undra hur de borde göra, det skulle nog bli tal om det här i staden? Eller skulle de dölja alla spår av att det hade hänt som kom att hända ibland för att inte förlora sina kunder. Hon sträckte litet på sin kropp och såg tillbaka på högen där på golvet som var en gång en människa. Kunde tagit med sig kroppen om hon givits lite tid men att höra Eir beskriva situationen fick henne att nicka.

Hon var kvick med att ta sig mot fönstret, speciellt som ljuden vid dörren blev våldsammare. Lät som de skulle bryta ner den snart om de fortsätter i den takten. Joij kastade en blick mot dörren, och började le vid orden om att få hjälp att hitta sin måltid!
Snart så var hon ute genom fönstret, där djurhudarna började klä henne igen för att kunna dölja sina mer vilda drag.
Blicken hann fånga Eir som försvann uppåt, hon är inte sen med att följa efter upp där på taket för att se vart de ska ta vägen.

Det dröjde inte länge innan hon drog efter andan, luften friskare här och doften av Eir är mer påtaglig. Fick henne att se på Eir från under huvans mörker, ögonen inte så lysande nu som inne i mörkret förut men de hade fortfarande den röda glansen.
-“Eir visar märkliga.. uttryck.” Hon hade länge försökt studera de olika uttrycken hos människor och så men det var inte förrän instinkter i den egna kroppen reagera på dem som hon lärde sig.

Var hon inte i fara så verkade hon sällan reagera, inte för att hon var oförmögen att känna känslor, men de var sparsamma men när de väl visas kunde de bli i en intensiv form!
Hon sträckte på kroppen, studerade de många hustaken. Sträckte sig så långt som hennes ögon tycks kunna se! Hur kunde en stad se så stor ut, häpnadsväckande.