Eir log åt henne. “Håll fast vid den tanken.” Vädjade hen och ledde vännen sin till dörren till sovrummet. Att öppna dörren innebar inte mycket till skillnad, för på samma sätt som till de andra rummen så hade hallen ett helt annat klimat än rummen man klev in i. Men så snart man klev genom dörren så slogs man av en enorm hetta, en fuktig, hög hetta. “Hemma i Fae levde jag under marken nära värmekällor, det var där jag trivdes som mest.” Eir klev åt sidan när de kom in och släppte taget om Joijs hand, dels för att ge henne en chans att ta in allting med så få andra intryck som möjligt, men också av oro att hen skulle känna det där fasade rycket av någon som hastigt tar undan sin hand. Eir log, men det var påtvingat.

Rummet var långt, långt annorlunda från de andra rummen på alla de märkligaste sätten. Visst fanns där hyllor och bort och sådant, men det var också där det slutade vara någorlunda normalt. Taket och väggarna var inte av sten eller trä, de var någon nyans av rosa, och gjorda av vad som såg ut som kött eller svamp, eller liknande substans, och verkade växa, men långsamt, då inte exakt hela rummet var täckt av det, det fanns lite tecken på stenväggar bakom substansen här och där. Marken var bara jord, och från vad det verkade så var det mycket av hettan som kom därifrån. Det märkliga slutade dock inte där, utan på borden och i hyllorna fanns det mångtaliga burkar liknande de Demethys hade i sin källare, där fanns organ, mestadels yttre, förvarade i dessa burkar med någon vätska i. Ögon, öron, näsor, händer, fötter, lite allt möjligt man kunde tänka sig.

Eir studerade Joij för att mäta reaktionen. Fortsatt innehöll rummet många fler saker, det fanns vad som verkade vara en grop i ett av hörnen som var fylld med någon lila vätska, och i vätskan låg olika hudar. Troligtvis människohudar av storleken att döma, men det gick inte riktigt att avgöra. Lite varstans i rummet låg det lådor, många av dem stängda, men vissa öppna och de hade kläder av alla möjliga slag. Hundratals plagg i alla möjliga storlekar. Det fanns en arbetsbänk längst den bortre väggen som var helt tom på prylar, med en slarvigt stängd låda intill bänken.

För ett sovrum däremot så fanns det ingen säng. Vad som däremot fanns var vad som verkade vara någon slags stor rosa, oval, organisk säck, (ägg?), (kokong?), inlindad yta med någon slags halvt transparent hinna i ett av hörnen och en vätska inuti. Den var stor, nådde från golv till tak, nästan tre meter hög, med hundratals tunna rankor som spred sig från dess bas lite varstans i rummet. Som det verkade var det från denna som den organiska massan på tag och väggar spred sig från.

Strax vid sidan om dörren stod Eir och gned sig om sina händer lite nervöst, bevakande Joij, inväntande en reaktion, knäpptyst. Andades hen ens?

Eir stod nervöst och lyssnade på Joij när hon pratade och log lite försiktigt, vågade försiktigt acceptera att Joij inte skulle springa iväg, märkligt som rummet kanske var. “Det är svårt att förvänta sig det här. Det finns inte riktigt någonting som detta i Talanrien.” Svarade Eir kort på första kommentaren. “Det där,” Fortsatte hen efter nästa fråga. “är vatten, en vätska jag blandat speciellt för att bevara organiskt material och … sekret.” Eir fnyste till åt ordet som lämnade munnen hens, men hen hade lovat att svara på alla frågor och förklara vad allt var. Eir log åt Joij där hon utforskade rummet och var så hjärtligt nöjd över faktumet att hon också var så försiktig.

“Eir kan inte byta som Joij gör. Jag kan inte nyttja magi på samma sätt som ni kan och den magi jag har, har väldigt svårt att ta sig igenom min hud, som är gjord för att inte brytas sönder av magi så lätt.” Eir nöp sig på handen för att bara betona huden hon syftade på, som om det fanns någon annan hud hen kunde syfta på än den på kroppen hens. “Vad Demethys och vad jag gör med hudarna är väldigt olika. Jag har bara mina ifall min nuvarande hud går sönder. Demethys har sina hudar för sin magi.” Eir rynkade på näsan åt ämnet som var Demethys. Men hen hade Demethys att tacka för att hen var så bra som hen var på att bruka hudarna. “Men Demethys har lärt mig det jag kan om att vårda och använda dem.” Hen såg sedan mot kokongen.

“Ja, där sover jag. Jag kan sova i en vanlig säng, men jag blir väldigt kall om jag behöver sova utan huden av någon anledning, exempelvis om jag har blivit skadad, eller behöver återhämta mig av annan anledning. Vanlig sömn ger mig väldigt lite. Sömn där inne återställer mig nästan oavsett skada, och jag blir utvilad på ett helt annat sätt.” Eir suckade. “Men jag behöver ta av mig huden, annars går den sönder där inne, och det tar lång tid att få på sig den igen, så det är sällan jag sover där. Oftast sover jag på golvet.” Eir flinade lite och strök med foten längst jorden hen stod på.

Eir nickade. “Blir min hud skadad, eller om jag blir skadad under huden, så behöver jag laga den eller laga mig själv. Det tar mycket energi och tid att ta på sig en ny hud, så då sover jag där inne. Utanför det här rummet skulle jag frysa väldigt mycket utan min hud, Talanrien är för kallt egentligen för mig, åtminstone Hannadon. Men jag tycker väldigt mycket om det.” Eir log. “Huden håller mig varm. I mångt och mycket fungerar jag som en människa numera. Det tog många försök och misslyckanden och många år, men jag tror jag lurar i stort sett alla att jag är en människa numera.” Hen flinade och slickade sig om läpparna efter att Joij slickat henne och såg mot Joij där hon sjönk ner. Eir gick då ner på huk inför henne och satte sina händer på hennes lår, och såg henne i ögonen.

“Vi behöver inte vara här inne. Min hud skyddar mig från hettan så väl som kylan, men du är inte gjord för den här temperaturen längre stunder.” Eir log åt henne. “Du har varit väldigt duktig som stannat här inne så här länge. Vad sägs om att vi lämnar rummet? Du kanske vill ha en kall dryck?” Eir strök Joij kärt längst låret och gav henne en kyss på pannan. Det syntes på Eir att hen också svettades, men verkade dock inte besvärad av det, inte ens påverkad egentligen.

“En vacker dag kanske vi kan hitta på en lösning för dig att vistas här inne, så kan vi ha en lite övernattning.” Eir flinade och erbjöd sedan en hand till Joij att ta, så att hen kunde leda henne ut och kanske till köket. “Du har säkert många fler frågor, men vi behöver inte vara här inne för att jag ska svara på dem.”

Eir log åt henne. “Du gör som du vill, kära Joij. Det gläder mig att du vill se mer av mitt rum och om du vill skifta för att göra det så har jag verkligen ingenting emot det,” Eir gav henne en kyss på kinden. “Men jag vill inte att du mår dåligt. Blir det för jobbigt vill jag att du går ut ur rummet, hallen är sval.” Hen log och mötte Joijs läppar med sina egna för en kyss. Eir var försiktig med hur mycket hen rörde vid Joij, då det inte kändes som att hon behövde ta del av ytterligare värme från Eirs kropp från att stå för nära.

“Jag vill gärna ha dig med, men tar vi varandra här inne kommer du dö av värmeslag, du rinner som en flod och inte bara där nere.” Eir flinade och klappade lätt med handen sin mot ytan av Joijs fuktiga grotta mellan benen hennes lite lekfullt. Hen lyfte sedan upp sina händer och lade dem på var sin axel på Joij för att se henne i ögonen igen. “Det gör mig väldigt glad att mitt sovrum inte besvärar dig så mycket. Jag hade velat visa dig mitt faktiska utseende, men vi kanske ska ta en paus från rummet och komma tillbaka senare, så kan jag visa?” Eir log.

Hen kände sig plötsligt otroligt trygg och bekväm med idén om att visa sig för Joij, men samtidigt kunde även Eir känna trycket av upphetsning, och ville inte ha ihjäl Joij här inne. “Om vi ska ha varandra behöver det dessutom nog ske i den ordningen. Min faktiska kropp är inte lika … praktisk … för sådant.” Eir flinade åt Joij.

Eir ville belöna Joij för att hon uthärdat allt så länge som hon gjort och ville fortsätta göra det, detta genom att ta henne härifrån och bestiga henne, men samtidigt så ville Eir respektera faktumet att Joij faktiskt ansträngde sig, gjorde en uppoffring av genuint intresse. Det kändes respektlöst att bråka med henne om detta när hon visade sådant intresse att stanna kvar och faktiskt se. Eir log åt henne.

“Förutsatt att du inte springer ut härifrån skrikandes, så tar jag gärna för mig efteråt.” Eir flinade och böjde sig ner för att ge Joij en kyss, då Joij plötsligt började förändras. Eir tog ett kliv bakåt och studerade förändringarna imponerat, och skrattade till muntert åt resultatet. “Du är verkligen så otroligt imponerande, Joij! Och passar i det där!” Eir gjorde en gest med sin hand mot Joijs nya form och log stort. Hen klev fram till henne, förde en hand längst en av tentaklerna på huvudet nyfiket och lutade sedan in för att ge henne en kyss på läpparna. “Min tur, antar jag.” Eir log och tog några kliv bakåt för att få lite utrymme.

“Jag ber om ursäkt för den mentala bilden som kommer fastna i ditt huvud snart.” Eir erbjöd ett beklagande uttryck och tog ett djupt andetag. Det skulle inte bli en vacker syn, inte ens bara processen av att ta av sig huden. Hen började med att ta av sig tröjan och byxorna, vilket var svårare än man kunde tro med tanke på hur fuktigt det var här inne och hur svettig hen varit genom dagen. Men tillslut kom dem av och blottade Eirs bleka, men annars helt perfekta kropp. Vid närmare betraktning gick det att märka att hennes hud var helt perfekt. Inte ett ärr, inte ett sår, inte en rynka som inte borde vara där, det var på många sätt precis som en välvårdad docka.

Att Joij fick se Eir näck i den här formen däremot var tyvärr kortvarigt, för efter att ha tagit ännu ett andetag så höjde hen sina händer mot bakhuvudet sitt och verkade söka en stund bland håret efter något. Sedan gav Eir Joij ett sista brett leende innan hen drog till åt var sitt håll med sina händer tills någonting verkade lossna. Därefter så drog hen helt enkelt sina händer utåt och med hens grepp följde huden från bakhuvudet. Sedan sänkte hen sina armar längst ryggen och drog utåt längst hela sin baksida så långt hen nådde, vilket var ungefär till rumpan sin. Hen var noga med att göra baksidan först, för att inte chocka Joij för mycket direkt, vänja henne med tanken om att det som hände bak skulle till viss del behöva hända fram också.

Eir förde sedan ena handen över sin framsida och bakom motsatt axel och tog tag i den lösa huden, för att sedan börja slita i den. Hen drog den framåt som om hen drog av sig en tröjärm och lite åt gången avslöjades något lila och ljusrosa under huden, inte muskler eller blod som man hade kunnat vänta sig, utan vad som verkade vara ett andra lager med hud, men en nyans av rosa som inte var mänsklig, samt så kunde man se lite ådror längst den undre huden. Eir släppte den lösa huden innan hen nådde handleden och sträckte sig sedan över med motsvarande hand till andra sidan och började dra av huden från det hållet också.

Lederna på armarna såg lite mänskliga ut faktiskt, men ändå helt klart inte. Färgen, ytan, ådrorna, den undre huden såg hal ut, nästan liknande Joijs nuvarande hud. Eir tvekade nu när armarna var klara och tog ett djupt andetag. Hens ansikte hade börjat hänga snett nu för att baksidan av huvudet var helt lossat, så det var inte längre spänt framtill. Eir kunde likaväl göra resten snabbt, det gick inte riktigt att lätta in någonting in förändringen som skulle ske härnäst. Så Eir bara gjorde det i ett enda svep (Beskrivning av vad som syns i senare stycke). Hen tog tag med handen sin på toppen av huvudet och drog neråt och skalade av huden så mycket det bara gick där hen stod. Sedan höjde hen ena benet och slet loss huden där också, följt av det andra benet och drog huden uppåt tills hen var just under brösten.

Allt som kvarstod att dra bort var handlederna och händerna och det var med avsikt som hen lämnat dem kvar till sist. Eir drog bort huden ända ut till handlederna, tvekade för bara ett ögonblick och ryckte till. Det var dock inte bara huden på händerna som lossnade, utan hela händerna, på samma sätt som man kunde inse att även fötterna hade lossnat. Eir kastade huden åt sidan och släppte ut en suck till.

Inför Joij stod en insektliknande kropp, människolik i formen men med ett kitinöst, organiskt exoskelett. Ytan var en blandning av rosa, lila, rött och vitt. Eir hade en feminin kropp även nu, det lilla som gick att urskilja som feminint, men med insektsliknande lemmar, klor istället för händer och fötter och antenner som reste sig på huvudet. Könsorganet verkade kvinnligt och den hade bröst liknande en människa, men betydligt fastare. Eirs ögon var fortfarande mänskliga, men det var kortvarigt då de lossnade och föll ner på marken, och i dess ställe var ett tomrum. Redan nu var det svårt att förstå hur kroppen man såg hade fått plats i huden som slitits av, för den hade utbuktningar som inte hade passat i Eirs gamla form, och med sina klor på armarna och benen så var både armar och ben betydligt längre än vad Eirs hade varit.

Eir höll ut sina armar och visade som kortast att klorna kunde vikas in och ligga tätt mot underarmen till den grad att de nästan försvann in i den. Utbuktningar på höfter, rygg, ben, huvud och andra platser från delar av Eirs underliggande skelett demonstrerade hen att hen kunde vika inåt, demonstrerande en otrolig rörlighet av sitt skelett. Längst ut på klorna hade hen vad som verkade vara smala tentakler eller rankor som Eir verkade kunna röra lite hur hen ville, de vred och vände på sig och snurrade runt demonstrativt. Eir böjde sig ner för att plocka upp ögonen med dessa och lade dem på en låda intill henom.

Härnäst så rullade hen lite på armarna innan det plötsligt började knaka. Eir växte, mellankropp, armar och ben började expandera, avslöjande faktumet att Eir som människa dragit ihop sig själv, sina lämmar och leder. Till och med nacken höjdes och på huvudet så öppnades det upp vid pannan, utåt och uppåt, två stycken tillsynes benplattor med någon orange hinna på insidan. Väl utsträckt helt och hållet så var Eir nästan tre meter lång, åtminstone två och en halv och otroligt slank.

När allting slutat knaka och ingenting mer vecklades ut, vreds eller gled på plats så tog Eir ett kliv framåt mot Joij och ställde sig på huk. Man kunde se där fötterna skulle ha varit att Eir stod på vikta klor som agerade som fötter men riktade bakåt istället för framåt så som fötter brukade. De svarta hålen där ögonen hade suttit såg rakt mot Joij och Eir lät ut ett klickande ljud av ren reflex, innan her lyckades få till ord istället. Hen hade fortfarande en mun, men talade långsammare än hen brukade, för att kunna artikulera korrekt.

“Färdig. Mmmm. Överraskning?” Eir sträckte ut sina armar demonstrativt, som för att visa upp sig själv där hen stod på huk. Med undantag för faktumet att hen fortfarande hade vad som verkade ett någorlunda mänskligt könsorgan så fanns det egentligen inget sätt att begripa hur detta för bara några minuter sedan var en människa.

Fastän Eir hade känt sig trygg med att visa sig för Joij så var det oundvikligt att hen också varit nervös. Hur förstående någon än var så kunde de inte klandras för att ha en negativ reaktion till det man såg när man såg på Eir i sitt rätta tillstånd. Så när Joij plötsligt började ge Eir sina komplimanger så kunde hen inte hindra en tår från att runna ned för ansiktet hens. Eir ryckte till när Joij först rörde vid henom, men kunde ganska snabbt slappna av och acceptera situationen.

Det kändes dock märkligt att bli slickad på helt plötsligt, Eir var inte säker på att någon någonsin slickat på henom i det här tillståndet. “Hane?” Undrade Eir försiktigt, med samma långsamma uttal som tidigare. Ord var svåra med den här munnen, utan läpparna, utrymmet för tungan kändes fel, hen var inte van med att prata så här. “Inte. Hur. Min. Art. Fungerar. Det. Styrs. Av. Samhällets. Behov.” Mer lyckades inte Eir säga innan Joij var på knän vid Eirs skrev.

Eir hade inte riktigt ansett sig själv på rätt humör innan, mest på grund av nervositeten, men hur Joij hade reagerat på alltihopa var otroligt upphetsande och Eir fungerade på samma sätt som så många andra varelser, och droppade om sitt könsorgan något rikligt. Särskilt från blotta tanken att någon ens ville röra vid henom i det här tillståndet. Att röra vid Eir människan förstod hen, Eir människan var gjord för att vara attraktiv. Men detta? Det var nära att Eir började ha det rinna ur ögonen lika mycket som från hens våta grotta.

Eir sänkte sin arm mot Joij för att röra vid hennes huvud, men tvekade då hen såg sin arm och drog tillbaka den lite. Dock höll hen klon nära nog Joijs huvud för att kunna nå hennes ansikte med tentakeln längst ut och lät tentakeln sedan stryka henne på kinden tacksamt.

Trots att det var tydligt att Joij uppskattade Eirs tillstånd däremot, så upplevde Eir sig nästan paralyserad, hen vågade knappt röra på sig av rädsla att någonting en gjorde skulle få Joij att ångra att hon vågade sig nära Eir just nu.

“Svårt. Att. Få. Ord. Rätt. När. Delar. Av. Mun. Saknas.” Eir skrattade till ett märkligt, luftigt skratt. Det gick att se att hen log, men det var svårare att upptäcka än som människa. “Troligtvis. Ägg. Aldrig. Impregnerats.” Eir ryckte lite på axlarna och såg ner mot Joij när hon kom närmare kroppen och lutade sig mot armen. Eir lade en av sina armar om henne, men var noga med att klon inte var en del av det.

“Finns. Svärmar. Hemma. I. Fae. Aldrig. Min. Grej. Det. Samhälle. Inte. Min. Grej. Bara. En. Eir. Här. Vilket. Är. Bra.” Hen spändes till överraskat när Joij försökte smaka på henom eller vad hon tänkte och Eir skrattade. “Inte. Ont. Inte. Känslig. Men. Känner. Och. Joij. Känns. Bra.” Eir såg tacksamt mot sin vän när hon plötsligt gick ner på knän igen och började slicka. Eir flåsade till och bestämde sig för att våga vara lite mer aktiv.

Så Eir lade båda sina armar bakom Joijs rygg och strök ömt längst den, följt av att ena armen och dess klo sänkte sig ännu längre ner. Även från stående ställning var armarna Eirs långa nog att de kunde nå ner till Joijs bakdel, och tentakeln längst ut på Eirs klo kunde därifrån söka sig till Joijs lilla grotta mellan benen och massera läpparna på utsidan.

Joijs tentakler mot Eir verkade vara någonting otroligt och helt annat. Vad än ämnet de lämnade efter sig var, så kändes det som om det gjorde Joij känsligare på punkterna där det berörde. Hen kände mer. Vilket fick hen att bli ändå blötare, mer rinning, en slags belöning åt Joij med sitt slickande.