Oväder hit, oväder dit. Det var inte som om att hon kunde hjälpa sig mer än att hon blivit överraskad av vädret. Vädret som hade tagit en illa törn till att bli som det är just nu, klart det skulle spricka upp när man minst anar det.

Hon hade haft svårt att välja för stormen, det var för hon behövde hålla sig ur synhåll och det var därför hon slutat upp här på marken. Hon klipper med ögonen, vart i hela friden hade hon hamnat. Blicken skarp, men den når så långt som till bergstoppar vad som känns som det är långt bort nu när man bara är en tvåfoting.

Plötsligt kom hon att resa sig, först på knä och sedan rakt upp nästan för att borsta av sig.
-“Det va.. värst.” En mjuk ton, inte avsevärt överraskad över det men det handlade ändå om att det här var första gången på länge hon inte lyckats landa normalt men hennes jag hade blivit trött så hon blev tvungen.
-“Allt helt, inget brutet.” Hon rörde på sig som för att övertala sig om att det var så, hon hoppade lite, ruskade lite och det är som i en ruskning av sin kropp som hon upptäcker det.

Blicken letade sig det som glimmar där på marken som får henne att skynda sig, snabba steg trots att hennes stegrande trötthet fanns. Hon borde ju dricka, äta inte hålla på så här. Så lagom i att hon böjer sig och plockar upp fjället så är det att hennes blick plötsligt kom att nå den i skogen.

Vad i hela friden, kroppen stelnade till och ögonen förvånade. Hon stirrar på den som står där, vad var det för en. Just nu fungerade ju inte näsan som hon önskade med tanke på hur mycket hon rivit upp och allt doftade nära på sot och gräs!
-“Afton..” Hon sneglade mot himmelen. -“Goddag.” Det var nog mer passande, rösten inte så ljudlig för att hon sökte ännu efter andan.

En alv som den där hade hon inte vilat ögonen på, för måste väl vara en alv. Den var ju vad som kändes flera huvuden längre än henne själv. Hon stoppade det pärlemorskimrande fjället innanför klädseln, inte det bekvämaste men hon försökte att inte sprida dem omkring sig.

Hon fick inte ihop det, vart hade den här kommit ifrån. Det var ju inte så länge sedan hon landat, landat är att ta i men att hon då kommit att uppenbara sig här!

-“Jag.. är omöjlig.” Hon höjde ett ögonbryn, varför skulle hon vara det. Det var som kugghjulen snurrade där inne men de verkade som inte klaffa alls med varandra och det får den uppenbara förvirringen att växa.
-“Askan är inte min.. blod?” Hon vred runt, men inget blod kunde hon skymta och inte heller hade hon gjort det innan. Näsan försökte snappa upp, men inget lyckades tydas.

Att hennes fjäll är det som fått en uppenbar blick från den ståtliga alven är väl något som inte gått förbi, alla tycks de se på något som glimmar på det viset. Strunt samma om de va en halv fot till längden, eller trettio som den kändes som!

Rena miraklet att hon inte var dyngsur men det var som färden ner till marken här hade kastat av sig allt det våta, fukten vilade kvar men inte det våta.
Paviljongen är ingen som hon synade från sin plats. Mörka berg, hon kunde se dem.
-“Vad gömmer sig där?” Uppenbarligen nyfiken, men rädd. Nej, inte än.

Hon började gå närmare alven, en uppenbarelse som den var inget hon stöter på varje dag. Alver i fråga var något hon sällan skymtade och människor än mer sällan då hon undvek dem nära som pesten.
-“Tillhör inte.. vi alla det mundana?” Uppenbarligen en konstig plats för en som henne, någon utan en tillstymmelse till vapen!
-“Ha ni sett.. min kappa där uppifrån?”

Mörkeralver, hon försökte minnas vad hon minns om dem. Det var inte mycket mer än historier, hon lät se över på henne alven som gick framför henne. Det såg inte ut som det kunde vara en mörkeralv, eller? Hon visste inte hur de fysiskt skulle se ut. Alver hade spetsiga öron men hon visste inte större skillnad på dem mer än de var namngivna på olika vis.

Hon stressade inte, nej ingen av dem tycks göra det. Blicken letade över platsen, men det var något som retade henne och det var att hennes kappa hade försvunnit. Den måste finnas i närheten för inte hade hon glömt den. Nej, det minns hon inte!
Och flyga tillbaka i stormen lockade henne inte.

Trampade på där genom skogen, mot det lilla läger som började uppenbara sig. -“Ni lever här ute, gäst till mörkeralverna?” Det fanns ju en undran och nyfikenhet. Speciellt studerade hur alven rörde sig, så sävligt.
Det dröjde inte, nej inte längre än en kort stund innan det var att ett mjukt skratt lämnade läpparna på den unga fröken.
-“Tomtar som spelar oss spratt.. de är de som är små..?” Hon måttade med handen, hon var inte stor men tomtar bör vara ännu mindre.

Tegwyen kunde inte hjälpa att följa med, anledningen antagligen inte mer än att det fanns en nyfikenhet som behövde stillas!
Att det sedan var att få komma undan regnet var ju ett plus, men vatten är inget som brukade störa henne alls.

-“Är det anledningen till varför vädret var så plötsligt och överraskande..?” En viss undran. Annars brukar det ju vara spår och dofter lång väg att ovädret skulle dra in. Hon såg sig om när hon klev in och plötsligt där hon passerar alven så är det att hon nu då tänkte först på att den är otroligt lång, något som får henne att snegla upp.

Inget kunde förbereda henne för vad hon möts av, en viss häpen min. Hur lyckades man ställa till med ett stök som det här?! Hon var ju någon som hade sitt egna laboratorium och där var det ordning och reda minsann! Enligt henne då.

Dofterna som möter henne får henne att kika omkring, högt som lågt för det var nyfikenheten i blicken som växte sig ärlig och allt ligger i framkant. -“Jag kan tänka mig, te. Hur har du fått med dig allt hit ut? Du kanske har din hjälp någonstans.. den är inte så duktig på, hålla i ordning.” En mjuk ton, men inte kunde väl alven leva här ute alldeles på egen hand?

Fötterna sätts i riktning av fatet, hon tänkte hälla upp om det inte var att hon blev hindrad. Varför kunde man fråga sig att hon var orädd för det här, inte ofta hon var rädd men hon var vaksam trots sin lättsamma natur som hon tycks ha i den här formen. Den var ju trots allt harmlös, till viss del.

Förvånande lätt att hälla upp te, men överraskad när fatet började röra på sig så fort hon ställt ner kannan igen. Det var inte något man såg varje dag, inte alls faktiskt så det är med beundran hon studerade fatet som hade fötter, men plötsligt började gå iväg.
En huvudskakning men höll i den varma koppen med sina två händer.

-“Det förklarar mycket av vad jag ser här. Magi, den bör inte användas slösaktigt.” Fast vem var det som bestämde vad som var slösaktigt eller ej. Hon blickade runt, att hon fick höra om en stackars hjälp som sprungit iväg, och vart teet kommer ifrån är något som inte är helt klart med att hon hört då hon ser ut som hon kikar runt på annat. Fokus på det märkliga, på ting som hon känner igen och de som är okända.

Hon visste bättre än att röra vid saker som hon inte kände till, så hon höll händerna om koppen och blicken landade på en av fåtöljerna som hon då dimper ner i så det dammar omkring henne. Ännu undrade hon vart kappan sin var, den gjorde ju det lättare att smälta in.

Hennes ögon upptäcker det som händer i periferin, de slits åt den blå blicken som lockade fram ett leende på de mjuka läpparna.
-“Jag, magiker? Förvisso.” Det var väl ingen hemlighet i sig, men hon var ingen som direkt ofta visade sin magi för att den var ju en som när den väl nyttjas så stack den ut.
-“Jag misstänker.. hmm..” Hon bet sig i läppen, hon ville slita blicken från alvens men det kändes inte som det alls gick för sig. Beundrade ögonen hos främlingen.
-“Inte ska man fråga en dam om vad hon är.. bara en spretig människa.” Aldrig att hon behövde svara på det tidigare mer än hemma i Brinke, förvisso så var det inte många där som visste om vem hon var mer än en handfull med individer.

Hon ler, obekvämt med det gjorde hon. Hon såg ner på koppen med te, sedan till platsen som hon befann sig på. Hon själv var nog en som räknas som obetydlig i det stora hela även om de hemma i Brinke sa helt andra saker om henne.
Så fiskar hon upp fjället, ett som är större än hennes hand och sträckte ut det villigt mot alven.
Ett pärlemorfärgat fjäll som hon försökte gömma, som om att det kunde ge henne idé utan att hon kläcker ur sig orden högt.

Nog visste hon att alla väver sin magi på olika vis, ingen den andra lik i fullo. Alltid fanns det något som särskiljer dem. Hon klippte med ögonen, skrattat fick henne att få en viss klump i magen.

Att näsan kom så nära hennes hand får henne att först tro att åldern började ta ut sin rätt hos alven.

Hon visste ju att folk fick försämrade sinnen när de kom upp i hög ålder. Var det samma här? Hon rynkade på näsan åt ljudet, det påminner henne om en insekt. Hon skakade på huvudet så de rödblonda lockarna yr, försökte skjuta bort tankarna.

Hon bet sig mjukt i underläppen då hon sög in den. Hon väntade, drog lite efter andan innan hon kom att dra tillbaka sin hand. Det pirrade lite i fingrarna av närheten av alven.

-“Tegwen.” Det fick räcka, för hon behövde inte få makt över hennes namn.

-“Vad är damens namn?” Ja, hon var nästan helt säker att det var en kvinna. Annars lurade näsan henne, men man kunde aldrig vara nog säker. Huvudet tippar, hon studerade fjället. Undrade nästan var det lossnat ifrån.

Fann det lättare att se ner där, eller koppen som hon hade i andra handen. För blicken hos den extremt långa hade henne att skygga litet, sällan hon gjorde det.

-“Har ni mött någon av mitt släkte tidigare?” Blicken började söka där inne, försökte finna om det fanns spår av hennes sort, för alven var någon som bar något mer hos sig som hon inte kunde sätta fingret på.

-“Önskar ni det som tack, för te och skydd mot regn.” En tanke, fjället sträckte hon ut mot alven. Ett erbjudande som var valfritt att acceptera eller ej.

Hon kunde inte tänka sig minnas att hon hört de som kommit att byta sina namn över tid, om man bortser från det att folk gick in i ett bindande som äktenskap för då kunde namn bytas ut.

Studerade alven, den gjorde henne nyfiken men samtidigt vaksam. Det fanns något där som fick henne att vilja avvakta och vänta, men hur kunde man göra det med någon  som troligtvis kunde bli flera tidsålder äldre än en själv.

-“Sylmir.” En viskning i samband med fuktande av sina läppar. Hon kunde inte låta bli att le. Hon låter sin blick leta sig upp till det anlete som befinner sig framför henne.

-“Varför skulle du reta upp en drake bara med er närhet.” Hon förstod det inte, men hon själv hade aldrig mött en annan som hon själv, inte vad hon kan tänkas minnas och det lockade fram ett missnöje i hennes egna ansikte.

Hon höjde ett ögonbryn, hon skakade på huvudet trots den kyla som kom från den andra.

-“Sylmir, jag har ingen oro över vad som en gång tillhört mig. Det är inte längre en del av mitt fysiska jag, den är inte bunden till mig. Vilket mitt fulla namn är.” Det är inte mycket mer än en viskning, samtidigt så finns det väl en poäng i det som de båda säger.

Hon lät då fjället återvända till sin gömma, när alven visade med sin hand. Hon skulle använda sig av det vid ett senare tillfälle om alven inte önskade det.

-“Mitt fulla namn är det något som ni önskar för er generositet?” En undran, inget alls som verkar komma att bekymra ansiktet hennes för det visade inga spår på det. Hon undrade som så hur gammal den här alven kan tänkas vara om den bytt ut sitt namn, och med tanke på valet av ord mer än en gång.

-“Det kan tänkas stämma, jag kan inte allt om världen och kommer nog aldrig göra. Vad jag förstått så har vi inte förmågan att bli alv-gammal.” Det var väl en tanke i sig som stämde. Att kunna bli så gammal skulle ju kunna ge en chansen att lära sig mycket om världen och inte det som hon själv bara hunnit göra, skrapa på dess yta.

Hon följer henne med blicken där hon rörde sig mot tältets öppning, hinner som skymta det kraftiga regnet och var tacksam att när hon var i den här formen så undvek hon helst vattnet. Förutom det som fanns i teet som hon höll i, för det sörplade hon stilla på.
-“Brukar ni hålla till under mark, är ni en av mörkeralverna.. bleknar ni med tiden?” Fick man ens vara så oartig att fråga en sak som den. Men det är så att hon var nyfiken över det.

-“Åh, jag kommer ifrån Brinkeland. Från en plats där som heter pärlfloden.” Hon nickade lite.
-“Jag får nog erkänna att jag sett en del, men det är ofta från luften.. för jag har inte turen att smälta in så väl som ni gör, Sylmir.”

Tegwen höjer ögonbrynen, nyfikenheten var en som var tydlig då hon inte hunnit slappna av ännu men var på väg dit. För hon hade ju märkt att den som nu mer är en högalv och inte en mörkeralv är en som ville henne väl, gjorde hon inte? Eller så var hon bara rädd om sitt att om hon skrämde upp henne skulle hennes riktiga form ta plats här och riva hela paviljongen som hon var ägare av.

-“Varför ber ni inte den sluta knaka.. kan ni byta sort av alv spontant? högalv.” Hon smakade allt lite på sista ordet, hon kunde inte minnas hon hört om dem. Log faktiskt åt tanken om att de eventuellt kunde skifta mellan de olika sorters alver.
-“Hur ser man skillnad på alver som är höga, och alver som är av skogen? Är en alv som ni, en som är adlig?” Kanske var det de som hon menade med att hon var en högalv.

-“Brinkeland, åh det är rätt så lättsamt liv att bo där. Jag ger mig ofta på att bara strosa omkring, de skämmer bort en där! De är väldigt förtjusta i min sort, och jag har hört talas om den gröna som huserar där. Fast jag har aldrig träffat den, tyvärr. Så kan inte säga så mycket mer om den att den påstås vara grön.” Olikt henne själv som var pärlemor i färgen.

Hon knackade sig så där lite på underläppen. -“Jag minns knappt hur jag kom till Brinkeland, men uppvuxen där.. hittades som liten och de var noga med att se till att jag hade mat i magen, troligtvis för de var rädda att bli mat i magen.” Hon skrattade till, denna gången helhjärtat och porlande.