Tegwen log, mest så för att hon blev glad att hon förstått rätt. Det var spännande det där med att kunna förflytta sig över världen, en som hon delvis sett från luften.

Hon ser storögt på henne, kunde hon verkligen få ta med sig en till. Hon lät blicken stryka runt där i paviljongen med ett glittrande. Hon tog några steg där inne för att då hålla boken mjukt mot bröstet sitt. -“Har ni något om bestar och monster?” Ja, det som folk kallade monster för hon själv kanske inte såg dem så. Blåögd i all ära.

-“Möjligt att.. ni har något om alkemi?” Om nu inte det fanns något om det första som hon önskade. Blicken vandrade till Sylmir, ansiktet klätt med ett mjukt leende.

Tegwen ser fascinerad ut när det plötsligt blev så mycket mer liv i alven, vad hände där. Hade hon sagt något som lockade fram något hos henne, men så är det böcker som kommer i rörelse, vad är det hon gjorde. Det var märklig magi? Fast hade hon inte kunnat förflytta sig över lång distans, var det samma som fick böckerna att komma till liv.
Hon hade ju säkert tusen frågor där i huvudet, men dammig bok gömde sig medan en färggrann kom till liv om än full av stenar.
-“Vad är det här..” Sa hon nyfiket och lät orden från Sylmir sjunka in. Hon lägger boken ovanpå den som var med spindeldemonen i, synade den länge utan att öppna den.

-“Den verkar ömtålig, säkert.. vi kan ta den med oss? Vill inte att det händer den något.. men vill gärna titta i den.” För det ville hon verkligen, ögonen var ju alldeles glittriga av nyfikenhet.
Men vad hade hon egentligen sagt, hur man använder delar av bestar inom alkemi?
-“Därför.. ni visste vad man kan göra med drakfjäll..?” Hon ser undrande ut, vad kunde man göra med drakfjäll.

Leendet går nästan upp till öronen på Tegwen när det är att Sylmir låter sig lita på att hon skulle ta hand om boken. För att nog var det något stolt där i henne som fick henne att tänka så!

-“Diverse brygder, vad kan de tänkas göra?” Hon ser undrande ut, det var ju inte som det var mer än fjäll. Fjäll växte ju tillbaka, i varje fall i den utsträckning som hon visste. För de blev ju fler när hon växt så de borde växa tillbaka.

Hon märkte inte av de olämpliga leendet, hon var fullt upptagen med att studera böckerna hon höll i, men hon trampade närmare Sylmir då hon av någon anledning tänkte hon behövde det. -“Mhmm..” Fick hon ur sig, lite nervös att hon skulle bli så illamående, men det var ändå att hon ville veta hur det skulle kännas!

Tegwen lät blicken vandra från boken, upp till kvinnan som var i stuk av vad man skulle tro jättar var i längd i jämförelse med hon själv! Ögonen klipper till, underläppen drogs in och mjukt bet hon i den som hon funderade på vad som sagt i ungefär ett par sekunder!

Vad skulle hon ens kunna säga, det familjära och varma var ju vad hon tänkte evigheter bort! Ändå smyger sig ett leende fram. Tanken på det var ju en behaglig tanke, samtidigt var hon en som ville veta mer om världen.
Mjuka steg fram till den fascinerande kristallen, hon såg hur det blå skenet kastade sig över den långa framför henne och hade hon inte vetat bättre skulle hon nästan vilja påstå att kvinnan såg illmarig ut i det!

-“Jag vill.. se vad ödets väv erbjuder.” Sträckte lite på sig, modigare än innan och kramade om boken med ena armen. Stolt, och ville hålla den säker!