- This topic has 13 replies, 2 voices, and was last updated 9 h, 56 min sedan by
.
-
Trött suckade Sera och sjönk ner så att hon istället sjönk ner med ryggen mot filten, blicken mötte tyget som skyddade mot den gassande solen. Inte lika väl som palatset kalla stenar förstås, men det senaste åren hade den forna prinsessan börjat undra om det någonsin hade hänt. Kanske allt var en dröm? Lite road över tanken fnös hon ut i ett skratt medan hon lät sina fötter sjunka ner i sanden som kylde något.
Det hade varit ännu en sömnlös natt igår. En bland många andra. Hon hatade mycket med situationen hon nu var i men kanske hopplösheten och väntan var det som var värst. Lite rastlös vände hon på huvudet och granskade några andra av rebellerna som satt och spelade kort, andra åt eller sydde något. Det alla hade gemensamt var att de var sociala med varandra, log och skrattade trots mörkret som hängde över dem alla. En gång hade hon trott att hon inte direkt var gjord för att vara prinsessa eller drottning. Inte lika fin i kanterna, mer lyhörd och gjord för att vara den rebell hon nu var. Men kanske hon inte riktigt hade förstått helt vad det betydde och hur bortskämd hon varit. Den unga Sera hade säkert tagit för sig bland umgänget, njutit av att prata med det riktiga folket.
Tvärtom hade Sera vänt sig något inåt och hållit sig för sig själv de senaste veckorna. När hon inte tvingades tala och ha den roll som ledare som hon blivit tilldelad. Inte för att hon såg ut som en drottning nu heller, i sina trasor till kläder och håret som nätt och jämt nådde till axlarna som var avklippt med hennes kniv. Inte lika rakt och prydligt som alla de tavlor som målats av henne, eller den spegelbild hon själv knappt kunde minnas längre.
“Vilken dyster syn det måste vara” mumlade hon för sig själv och satte sig upp med en suck för att se mot hovslagen som kom allt närmare. Inte kunde det vara goda nyheter, men åtminstone så kanske det kunde vara något de kunde agera istället för att vänta i all oändlighet. Döden kändes nästan mer lockande än ännu ett bud som skulle ge det svaret.
-
Hovslagen bröt tystnaden som en påminnelse om världen bortom deras för stunden, något stillsamma läger. Dastan drog undan sjalen från sitt ansikte och klev fram ur skuggan av ett av tälten. Det hårda liv han nu levde bland rebellernas läger hade blivit till en del av honom. Det som återstod var syftet, och den unga kvinnan som nu satt hopkrupen några steg bort. Hans blick föll på Sera, där hon satt i sanden, lika tankspridd som alltid dessa dagar.
“Du ser ut att bära hela himlen på dina axlar,” sade han med ett svagt leende som inte nådde hela vägen till ögonen. “Om du fortsätter grubbla så där kommer du ha fler rynkor än jag innan håret ditt har nått dina skuldror.” Han stannade en bit ifrån henne, korsade armarna och lät blicken svepa över horisonten där ryttaren närmade sig i ett moln av damm. Det var inte första gången han såg henne på det sättet – förlorad i tankar, fast mellan då och nu. Och varje gång såg han spåren av den unga flicka han en gång tränade, men också den kvinna som världen nu tvingat henne att bli. Det var svårt att föreställa sig att detta var samma flicka som en gång klagat över hur kallt stenvalvet i deras sparrningshall var, eller hur tunga svärden kändes i hennes händer. Men trots det hade hon alltid rest sig igen, trots blåmärkena, trots sina tårar. Han var stolt över henne redan då — för hennes trots, för hennes hjärta.
“Du tänker för mycket igen.” sade han, med den där dämpade rösten som bara den som delat tystnad med någon i många år kan ha. “Jag vet att väntan tär,” fortsatte han lågt. “Men ibland är det just i väntan som vi prövas som mest. Att slåss med svärd är enkelt, men att slåss mot stillheten… det är en annan sorts kamp.” Ett försök till ett leende rörde vid hans läppar, men dog snabbt bort.
Han gick närmare, ställde sig bredvid henne och följde hennes blick mot horisonten där ryttaren nu närmade sig, en ensam siluett mot värmediset. “Ibland vinner man krig inte genom svärd, utan genom tålamod. Det är något jag själv aldrig riktigt lärde mig… förrän det var för sent.”Han såg på henne igen. Nu glimtade den gamle generalen i hans hållning. Den som fortfarande bar världen på sina skuldror, men vägrade låta den krossa honom. “Res dig upp, Sera.” sade han till slut, med den varma skärpan som bara en mentor kan ha. “Vad än ryttaren för med sig — låt honom möta sin drottning, inte sitt tvivel.” Han räckte henne sin hand, stark men märkt av ärr och krig. “Jag kan tala med honom först, om du vill. Men du ska veta en sak, Sera — oavsett vilka nyheter som bringas, är vi inte förlorade. Inte än. Inte så länge du andas.”
-
“Gör jag inte det?” frågade Sera, snarare som en utandning åt hans första fråga, med ett höjt ögonbryn. Ibland kändes det åtminstone som hon bar hela hoppet av Iselem och dess framtid på sina skuldror vilket Dastan verkade intyga med de sista orden. Hon grimaserade lite så att hon fick fler rynkor för att reta honom som hon så ofta hade gjort som liten. För att dra efter andan och samla mod, styrka eller vad det nu var hon så desperat försökte greppa efter. Även om det kändes som hon mestadels av delen greppade efter luft.
Förmodligen hade hennes mentor rätt i att det hade blivit till en dålig vana att hon föll i sina tankar, men vad mer kunde hon göra i det olidliga väntan? Och vad väntade bortom det? Att döda sin mor? Eller att själv dö? Och om hon lyckades ta makten, så skulle hon vara tvungen att bära kronans tyngd igen. Något som inte direkt lockade – med vad hade hon för val?
Hon vaknade ur sina dystra tankar när hon såg Dastans hand framför sig. Lite mer bestämt greppade hon tag i handen och drog sig upp. För att sedan borsta av sig damm, sand och smuts. Inte direkt så att hon såg så renlig ut, mer en vana som var svår att bli av med.
“Och vad om jag håller andan? Är hoppet förlorat då?” fnös hon och försökte lätta upp stämningen något även om leendet inte riktigt nådde till ögonen och såg på Dastan där han stod så rakryggad som den general han var. Oavsett om världen försökte lägga fäll ben för honom, för att inte tala om de otaligt många ärr som fanns. Hon blåste upp sina kinder när hon drog ett andetag för att lite trotsigt se upp mot Dastan.
Men så fort ryttaren var i synhåll släppte hon sin lekfullhet och rätade på sig, så att hon stod stolt där bredvid sin general och mentor. Tålmodigt såg hon hur ryttaren stannade en bit bort för att elegant svinga sig av hästen efter att några kommit till undsättning och hjälpa ryttaren med hästen. Inte många sekunder förrän mannen stod framför dem båda med näsan nästan mot marken i sin bugning. Att turbanen inte föll av var ett under, eller att han hamnade på huvudet själv.
“Min drottning… Min General..” började han enligt etiketten och Sera kunde inte rå för att tycka att ordet drottning fortfarande passade henne som en för liten sko som gav skoskav men log bara svagt med ett allvar bakom hennes ögon och gjorde en liten gest som gav honom lov att sträcka på sig igen.
-
Dastan lät en kort skymt av ett leende spela över läpparna vid hennes replik, det där typiskt trotsiga sättet hon alltid haft — det som en gång drivit honom till vansinne under deras träningspass, men som med åren blivit något han värderade mer än någon skulle förstå. “Om du håller andan…” började han, men tystnade med ett kort skrock. “…så får jag väl slå dig i ryggen tills du minns hur man gör.” Om de kunde skämta, om så bara ett ögonblick, så var de fortfarande levande.
När hon grep hans hand och reste sig, kände han hur hennes grepp var fastare än det brukade vara. Trots smutsen, trots de tunna armarna — där fanns styrkan. Den hon aldrig tyckts inse själv. Han mindes när han första gången såg henne hålla ett svärd. För litet, för tungt. Men blicken hade varit densamma då som nu: beslutsam, trotsig, oförsonlig. Sedan gjorde hon den där minen — blåste upp kinderna och såg upp mot honom som för att trotsa hans allvar — och för en sekund såg han barnet hon en gång varit. Det grep tag i honom, hårdare än han ville erkänna. Det var i sådana stunder han påmindes om varför han fortfarande kämpade.
När ryttaren närmade sig sänkte Dastan blicken mot marken en sekund, mest för att dölja det tysta andetaget av lättnad som alltid kom när de fick besök utan svärd i handen. Han följde honom sedan med blicken, den dammiga gestalten som steg ner från hästen. Generalen studerade honom under tystnad. Dammet, de torra läpparna, den flackande blicken — han hade ridit länge, och fort. En stillhet sjönk över lägret. Det var som om sanden själv höll andan. Dastan tog ett steg fram, och med den där naturliga pondusen som kommit med år i ledarskap, mötte han ryttaren med blicken.
Ryttaren föll ner i en djup bugning, och Sera svarade med sitt behärskade lugn. Dastan såg på henne ur ögonvrån, hur hon höll ryggen rak, hakan något höjd. Hon bar sig inte som en flykting längre — inte i detta ögonblick. Dastans blick vandrade tillbaka mot ryttaren och nickade lugnt mot honom, som svar på hans hälsning.
“Du behöver inte buga, pojk,” sade han till ryttaren, tonfallet vänligt men stadigt. “Du står på samma sand som vi, andas samma damm. Vad är det du för med dig?” frågade han, utan att höja rösten. Det fanns ingen ilska där, bara den där tunga tyngden av en man som hört för många dåliga nyheter för att hoppas på goda. “Låt oss höra vad världen har att kasta mot oss den här gången.”
-
För ett kort ögonblick kändes det som hon stod vid randen av ett stup i väntan på att marken skulle falla under henne. Det kändes som en evighet för ryttaren att resa sig upp efter Dastans ord. Hon ville nästan greppa tag i Dastans hand, eller sin egna tunika för att hålla fast i något men hindrade sig att falla för frestelsen. Istället nickade hon uppmuntrande mot ryttaren att komma med sitt budskap. Han log flyktigt mot generalen för att sedan sträcka sig efter ett pergament som han hade vid sin höft.
Rörelsen fick Sera att ta ett steg fram för att hålla sin hand framför Dastan, som om hon försökte skydda honom om det skulle vara en kniv. En dåraktig gest förstås, speciellt när det var uppenbart att mannen inte hade något sådant i sina tankar. Lite generat såg Sera bort för att sträcka ut sin hand mot ryttaren.
“I’saj Harthir skickade mig…” började han och Sera granskade sigillet som tillhörde sin kusin innan hon drog upp det för att göra en gest in mot deras läger.
“Tack för nyheterna, snälla, ta för dig av de vatten och mat som vi har.” sa hon något högre så att det skulle höras att det var hennes ord och inte ryttaren. Ifall någon skulle klaga, men lät inte blicken höjas ifrån brevet. Lite förbryllat rynkade hon ögonbrynen och skummade igenom det igen.
“Salim skriver att… drottning Akila, rör sig mot Iserion med armén. Thel Shaen kommer vara mindre skyddat.” konstaterade hon och sträckte över brevet till Dastan. Att kalla sin mor vid sitt namn var inte något hon hade gjort förr, men hon visste innerst inne att hennes egna mor redan var död. Det som levde i Iselems drottning nu var inte hennes mor, bara ett skal.
“Kan det vara en fälla…?” viskade hon åt Dastan sen. Trots allt lät det lite för bra.
-
Dastan sneglade på Sera ett höjt ögonbryn, som reaktion på hennes försvarande hand, i kombination med ett svagt leende. Möjligen en överflödig gest, men det var trots allt han som hade lärt henne en gång i tiden att alltid vara på sin vakt och förvänta sig det oförväntade, och i dessa tider kunde han inte heller klandra henne.
Han vände sedan sin skarpa uppmärksamhet mot ryttaren framför dem, medan han lyssnade till dennes ord. Från Salim? Det kunde innebära fruktansvärda nyheter, eller positiva. Oavsett vad budskapet skulle vara, kändes det betryggande att få ett meddelande från en vän som honom. Generalen nickade sakta men bestämt åt ryttaren. “Tack, det var allt. Du är avfärdad. Passa på att vila upp dig. ” Beordrade han lugnt, men något militäriskt.
Han sänkte blicken mot brevet. Orden var tydliga och välformade — Salims hand. Det rodde det ingen tvekan om. Dastan läste tyst, långsamt, och hans ansikte hårdnade. “Kan vara…” Tänkte han högt. “En del av mig vill tro att inte ens Akila skulle ta sådana risker, men samtidigt når hennes maktgalenskaper nya höjder varje dag, så jag skulle samtidigt vara föga förvånad om sådant var fallet.” Fortsatte han samtidigt som han kliade sig fundersamt i pannan. “Vilken strateg som helst skulle säga att det vore alldeles för riskabelt att agera på detta, men samtidigt.. Om det stämmer, är detta den största möjligheten vi fått på år. Kanske den största vi kommer att få..” Mumlade han. Mest för sig själv, men ändå högt nog för Sera att höra hans ord. Tankarna snurrade i generalens huvud.
-
Fortfarande med rynkade ögon betraktade hon brevet för att göra en gest så att pappret prasslade i hennes hand. Allting kändes för bra. De hade inte haft någon sådan tur, om man kunde kalla det de, på flera månader. Vart var skiten som de alltid tycktes trampa i?
“Vi har inte hört ifrån Salim på månader. Det kan vara en fälla. Det låter för bra Dastan.” sa hon och sträckte brevet åt honom för att sucka något. Det fanns förstås något i vad han sa, att det var den största möjligheten de fått på länge – och de började bli allt mindre chans att något sådant skulle ske igen.
“Men ja, du har rätt. Vi måste ta chansen. Oavsett om det kan vara… en fälla. Om jag hade haft min magi hade kanske labyrinten kunnat gå. Inte ens Akila hade varit paranoid nog att bevaka den…” hummade hon, lite osäker på om det faktiskt var så.
-
Dastan stod tyst ett ögonblick, medan hennes ord sjönk in. Vinden hade mojnat, men det låg fortfarande ett fint dis av sand i luften, som om öknen själv höll andan tillsammans med dem. Han tog emot brevet ur hennes hand igen och såg på det som om han kunde tvinga det att tala. “För bra…” upprepade han lågt, som om smaken av orden var bitter. “Det är alltid så det börjar, eller hur? Ett löfte om lättnad, ett andetag av hopp…” Han höjde blicken, och ett snett leende drog över hans ansikte, trött men varmt. “Jag borde veta bättre vid det här laget. Han mötte hennes blick, mer allvarlig nu. “Men…. vi har inte råd att låta möjligheten rinna ifrån oss, hur mycket det än luktar fälla.” Ett tyst andetag lämnade honom, nästan ett skratt utan glädje. “Om det nu skulle vara en fälla från Akila – så kanske är det just därför hon gör det. För att hon vet att jag inte kan låta bli att svara.”
“Din magi…” upprepade han, nästan drömmande. “Sharah vet att jag förbannade den kraften mer än en gång.”
Han såg tillbaka på henne och lade till, med ett nästan osynligt leende. “Nu skulle jag ge vad som helst för att se den igen.”Dastan drog långsamt in ett andetag. Han vred brevet mellan fingrarna som om han vägde det mot något tyngre än papper — tvivel, kanske. Eller hopp. Sedan höjde han blicken mot Sera, med den där skarpa glimten i ögonen som brukade förebåda en lektion snarare än ett samtal. “Men säg mig, Sera..” Han tog ett steg närmare, inte hotfullt, men med den där tyngden som alltid följde honom. “Jag har hört tillräckligt många av mina egna tankar för en livstid.” Ett litet snett och trött leende skymtade över hans läppar. “Så nu tänker jag stjäla dina.”
Han vek ihop brevet och stoppade det innanför manteln innan han fortsatte med en allvarligare ton.
“Låt oss säga att vi agerar på Salims ord. Skickar in en större styrka — rakt mot Thel Shaen. Vi slår snabbt, vi slår hårt. Om det är sant, kan det krossa Akilas grepp om riket inom en vecka.” Han gjorde en gest med handen, nästan som att han ritade kartan i luften framför sig. “Men om det inte är sant…” Han skakade på huvudet. “Då marscherar vi rakt in i hennes käftar, och inte ens du eller jag kan rädda de som följer oss.” Dastan såg på henne en stund, länge nog för att tystnaden skulle börja väga mellan dem. Sedan lutade han sig lite framåt, blicken prövande. “Eller så gör vi tvärtom. En mindre styrka. Spejare, skuggor. Vi ser vad som väntar innan vi blottar oss. Det tar tid — men vi lever längre.”Han lät orden sjunka in innan han tillade, med ett nästan utmanande tonfall. “Så, min drottning. Om du satt på min plats just nu — vad skulle du göra? Låta stålet tala först…” Han höjde ett ögonbryn. “…eller låta sanden tala för oss?” Ett svagt, men inte utanvärdigt leende drog över hans läppar. “Det finns inget rätt svar, Sera. Bara det du kan leva med när natten faller.”
Han korsade armarna och betraktade henne tyst en stund, innan han tillade. “Överraska mig.”
-
Instämmande nickade hon åt hans ord om hennes magi. Vad skulle inte Sera kunna göra om hon hade haft sin magi? Utan den så kände hon sig ensam, nästan tom. Det var märkligt att något man tagit för givet i så många år plötsligt inte längre var där. När han pratade om Akila så såg hon en smärta där bakom orden. Förvisso hade Akila alltid varit hennes mor, men ibland glömde hon att Dastan hade delat mycket med henne med. Det skulle inte förvåna prinsessan om hennes mor visste mer om Dastan och hans beteende än sitt egna.
När han tog ett steg närmre backade inte Sera utan höjde sitt huvud så att hon kunde möta hans blick. En uppgiven suck lämnade hennes läppar när han återigen gjorde det till ett test. Nästan som barndomen där han också påstod att det aldrig fanns ett rätt val. Men hon visste nog att det bara fanns ett val som inte gjorde honom besviken.
“Du vet att jag inte är drottning Dastan. Inte ens en kronprinsessa längre.” mumlade hon trött medan hon lät blicken vandra ner mot marken som den vanligtvis gjorde när hon tänkte på vad han sa. Inget av dem lät särskilt lockande och hon korsade sina armar över att behöva vara den som tog ett sådant val om så många liv.
“Inte helt rätt. Det finns andra alternativ med.” konstaterade hon sedan för att bita sig något i läppen medan hon tänkte.
-
Dastan lät ett djupt andetag passera medan han betraktade henne. Hans blick var stadig, men inte hård. Mer nyfiken, som en lärare som väntade på ett svar han redan visste kunde överraska honom. “Det beror på hur man ser det och vem man frågar.” sade han lugnt. “Och du behöver inte vara det för att tänka som en. Det handlar inte om att bära en krona, Sera. Det handlar om att se situationen, väga riskerna och göra något av det vi har framför oss.” Dastan lät orden sjunka in, hans röst nästan mjukare nu, men fortfarande fylld av auktoritet. “Det kommer en dag när du behöver kunna ta beslut utan att jag står här och nickar åt dem.” Sade han avslutande.
Generalen stod stadigt kvar på plats med armarna i kors när han hörde Seras ord om andra alternativ. Ögonen fokuserade på henne med en blandning av allvar och uppmuntran, medan han lade huvudet på sned. “Mhm.. Säg mig, vad har du i åtanke?”
-
En dag när Dastan inte var där? Inte direkt något som hon ville lägga någon tid att tänka på. Det var en hemsk tanke, en som hon inte ens ville lägga en sekund på. Istället fuktade hon sin underläpp med sin tunga medan hon tänkte över de alternativ som fanns, som om hon inte ville avslöja sina tankar innan de hade formats helt i hennes huvud.
“Du talar som om det vore svart eller vitt och lämnar ut alternativet att kombinera det.” sa hon och rynka lätt på ögonbrynen för att låta blicken vandra upp för att möta hans ögon igen.
“Minns du problemet köket hade med mössen i palatset?” frågade hon och log lite över sin egna referens och gjorde en gest framför sig som för att han inte skulle svara på frågan. Den var dum, men var de inte lite liknande situation? Så hon kunde inte rå för att skratta lite lätt.
“De skickade först en avledande grupp och sedan inte många sekunder senare hade de lyckats tömma skafferiet när kockens blick var på annat.” hummade hon, kanske en sanning med modifkation men, något åt det hållet.
-
Dastan nickade belåtet. Han höjde sin hand och knackade lätt på Seras panna med sitt pekfinger. “Mycket bra, Sera.” Svarade han kort, vilket bekräftade att han var tillfreds med hennes svar. “Att se möjligheten i att kombinera. Att förstå att ett slag kräver tålamod, timing… och lite fantasi.” Fortsatte han med en svagt leende.
Dastan kliade sig lätt på hakan och lät blicken vandra mot horisonten, medan han funderade på Seras strategi och vägde den i sitt sinne. “Inte en dum idé,” mumlade han lågt för sig själv. “Riskabelt… men inte dumt.” Tankarna snurrade i hans huvud. En plan som såg elegant ut på papper kunde bli en katastrof i verkligheten. Här handlade det inte längre om kockar och möss, utan om soldater, blod och död.
Han drog ett djupt andetag och vände sig sedan mot Sera igen. Blicken var stadig, väntande, som om han gav henne plats att ta över tråden. “Så berätta,” sade han kort, med en ton som krävde mer än bara idéer i teorin. “Hur skulle du genomföra det här på riktigt?”
-
Tyngden av fingret på hennes panna och berömmet fick henne att besvara det svaga leendet men det var inte svårt att se att bakom leendet fanns fortfarande någon som arbetade vidare på sin idé. Hon fnös lite lätt åt hans uppmaning åt henne att fortsätta och korsade sina armar.
“Ska jag behöva hitta på allt? Är det inte därför jag har en general?” fnös hon roat för att dra en hand igenom sitt hår medan hon funderade på de möjligheterna som fanns.
“Det är en riskfylld idé…” hummade Sera för att väga sina ord noggrant hur hon fortsatte. Nästan lite rädd att fortsätta men drog efter andan för att tvinga sig själv att fortsätta.
“Men jag tror… den bästa vägen in i Thel Shaen är igenom den vanliga vägen. Mor är paranoid nog att sätta mer försvar på de andra ställena för vi inte skulle vara dumma nog att komma in genom huvudentrén… Om man sedan splittar den större massan till olika ställen. Kanske palatset hemliga kanal, labyrinten, huvudentrén och de andra två ingångarna. På så sätt håller vi dem spridda nog…”
-
Dastan skrockade kort åt hennes kommentar. “Allt jag hör är ursäkter,” svarade han lätt med ett snett leende. Sedan nickade han långsamt medan hon talade, som om han fäste varje ord på ett osynligt ark för framtida bruk. Ett dämpat, uppskattande ljud lämnade hans bröst — inte riktigt ett skratt, mer ett tecken på att han gillade hur hon tänkte.
“…för att lämna öppna luckor.” Han tog vid där hon tystnat, som om han avslutat meningen åt henne. Dastan stödde handen under hakan och sjönk in i sina egna tankar en stund. “Men det krävs struktur.” fortsatte han sedan, mer allvarlig nu. “Vi kan inte bara storma in. Det finns som sagt en stor risk att allt bara är en stor fälla.” Han talade metodiskt, med den militära precision som kom av år i fält. “Varje trupp behöver en kommendör som leder anfallet och sköter kommunikationen — horn mellan enheterna så att vi håller takten. Om något går fel måste vi ha en mobil reserv: en styrka gömd utanför striden, beredd att stötta eller täcka en reträtt på order.”
Dastan lät orden hänga kvar en sekund. “Det är grundläggande krigsstrategi — vardagsmat för oss som levt i fält, men kanske inte lika självklart för den som sällan stått i lervälling och väntat på nästa order.” Han gav henne en snabb, uppmuntrande blick.
Generalen stod tyst en stund efter sina ord, blicken fäst vid marken som om han mätte sanden mellan tystnaden och nästa beslut. Sedan lyfte han huvudet och lät rösten bära över lägret — inte högt, men med den där tyngden som genast fick de närmaste att räta på ryggen.
“Rakhim!”
En gestalt trädde fram ur skuggorna mellan tälten. Soldaten var kanske tjugofem somrar gammal — men ansiktet bar spår av dubbelt så många. Ett blekt ärr löpte längs hans högra kind, och huden hade den där väderbitna tonen som bara sand, sol och krig kunde ge. Hans ögon, mörka som bränd jord, var vaksamma men inte misstänksamma; han rörde sig med samma tystlåtna disciplin som en man som visste att varje steg kunde vara hans sista. Soldaten stannade framför Dastan, slog näven mot bröstet i en tyst hälsning och väntade. Generalen lutade sig fram, handen lätt mot den unges axel, och viskade något lågt i hans öra. Orden var för tysta för att ens Sera skulle höra dem, men de fick Rakhims blick att skärpas — som en man som just fått en uppgift han både fruktade och välkomnade.
Han nickade en gång. “Ska bli, general.” svarade han kort, med en röst som bar samma sandiga tyngd som öknen omkring dem. “Bra, min gode man.” Svarade Dastan med en avslappnad klapp på Rakhims axel och en kort handrörelse innan Rakhim vände sig om och försvann mellan tälten. Dammet virvlade upp efter honom i det svaga ljuset, och för en stund var det enda som hördes ljudet av hans steg som försvann längre bort — tills bara tystnaden återstod.
Dastan såg efter honom, en skugga av allvarsam tillfredsställelse i blicken, innan han åter vände sig mot Sera.
You must be logged in to reply to this topic.