- This topic has 37 replies, 3 voices, and was last updated 22 h, 31 min sedan by
.
-
Rodnaden att bli upptäck gjorde hennes kinder alldeles varma och hon gnuggade dem lite medan hon reste sig upp och borstade bort en del sand. Även om hon nog förbannade den för att den redan hade tagit sig in på ställen som sällan såg solens strålar. Hon kunde inte rå för att ändå dra lite på munnen över värmen i hans ord som hon visste fanns där för få människor. Vänskapligt slog hon honom lätt på ryggen för att ställa sig där bredvid honom för att låta blicken vandra ner mot de små flimrande ljusen som syntes i lägret.
Ännu en gång verkade tankarna röra sig mot vad hon egentligen var ansvarig för. Deras liv, framtid och inte bara det… utan hela Iselems. En börda hon alltid försökt komma undan på något sätt. Fast trots det var hon där. Även om hon många gånger inte riktigt visste varför. Speciellt inte varför dessa människor följde henne. Trots allt hade hon inte direkt varit en klockren kronprinsessa, eller ens adel.
“Tystnaden? Låter inte som om vi kommer dela tystnaden när du till och med andas så högt!” retades hon och sparkade till honom lite lättsamt med sidan av sin fot. Försökte att le, för att dölja hennes egna oro.
-
Anarindi, eller ökenalverna som de kallades, höll sig som alltid i utkanten och något separat från de övriga rebellerna, strax utanför människornas sorl och ljus, som en skugga som valt att inte riktigt träda fram. Deras ledare, Meren, hade sagt åt sina befäl att vila, men hon hade inte tagit samma råd själv. Natten före allt skulle braka loss skulle inte skänka henne vila.
Hennes ögon betraktade de två gestalterna och deras siluetter mot stjärnhimlen. Eldskärven från en fackla som någon envist höll brinnande. Hon visste vem det var utan att behöva fråga. Öknens natt var fylld av många ljud, men hon hade redan lärt sig känna igen generalens tunga steg, prinsessans lättare.
Sandens sluttning bar henne nästan ljudlöst uppför. De sista stegen gjorde hon med avsikt hörbara, en lätt rispa av fot mot grus, så att ingen hand skulle fara efter stål av ren instinkt. När hon klev in i det bleka skenet såg hon Sera och Dastan, sittande sida vid sida.Hon hann höra Seras stickord om andningen och log svagt för sig själv innan hon lät rösten bära.
“Prinsessans fotsteg och generalens andetag bärs långt med öknens vindar.” sade Meren stilla med sin accent som nästan sjöng orden. Hon lade handen över bröstet i en enkel hälsning, först mot Sera, sedan mot Dastan.
Meren var svår att inte se, även när hon rörde sig tyst som skuggan av en sandstorm. Huden bar samma djupa, varma ton som den solbrända stenen i Lithváyas klippor, och facklans ljus vilade på henne som ett tunt lager hon tycktes bära lika naturligt som sin egen andning. Det raka, mörka håret var struket bakåt från pannan och delat i en jämn mittbena, blankt som olja i skenet från facklan. Längs hårfästet vilade en smal kronring av matt guld, formad som sammanflätade löv, och i mitten, strax ovanför näsroten, satt en ensam ljusblå sten som fångade minsta glimt av ljus.
De spetsiga öronen stack fram ur det mörka håret, längre och skarpare än någon människas, och förstärkte intrycket av något både gammalt och främmande. Runt halsen och över axlarna bar hon en sjal i samma färg som smält guld, tyget lindat så skickligt att det både dolde och framhävde henne på en gång. När hon rörde sig gled det mjukt efter henne, som om sanden själv försökt efterlikna hennes steg.
Hennes drag var lugna, nästan alltför stilla för någon i ett läger inför gryningens blod. Ögonlocken bar skuggan av långa fransar, kindbenen var höga och skarpa, munnen vilade i en linje som kunde brytas åt båda håll, till ett svalt leende eller en dom. Någonstans över näsroten satt en liten, mörk prick mot huden, mer som en medveten markering än en skönhetsfläck.
För Sera och Dastan, som knappt sett en ökenalv annat än i sagor, var hon på samma gång påfallande vacker och oroväckande svår att fästa i en enkel tanke. Som om hon hörde lika mycket hemma i stjärnljuset ovanför dem som i sanden under deras fötter.
“Jag hoppas jag inte stör er tystnad. Era vakter var så upptagna med sina egna tankar att de lät både er och kullen ligga utan uppsikt. Det oroade mig.”
Utan att invänta inbjudan lät hon sig sjunka ner i sanden en liten bit ifrån dem, inte så nära att hon trängde sig på, men tillräckligt för att eldens sken skulle nå hennes ansikte. Hon lät blicken vila på lägret för en stund, de små eldarna som blinkade som stjärnor på marken.
“Bland mitt folk säger vi att natten före en strid är en tid för reflektion.”,fortsatte hon efter en kort tystnad.
“Ett tillstånd där vi vilar mellan liv och död, i de ögonblick som kan vara våra sista. En tid att vara tacksam för vad vi haft, en tid att finna frid med att detta kan vara våra sista ögonblick.”Hon vände sig mot Sera, studerade henne öppet, utan skymd skepsis men utan att försköna sin nyfikenhet.
“Så jag undrar…” sade Meren mjukt, “vilka som sitter här i sanden i natt. Är det prinsessan som försöker fly sömnen och inte än funnit frid med sitt öde, eller är vi i sällskap av Iselemns blivande drottning som i morgon leder både människor och mitt folk in i Thel Shaen? Ansiktet är samma, men beslutet är inte detsamma, och utfallet varierar mycket beroende på vem som leder oss imorgon.”
Blicken gled vidare till Dastan, en aning skarpare nu.
“Jag såg dig utföra din… ritual, general.” lade hon till. “Svärdet i sanden. Ett smycke på klingan.” En nästan omärklig antydan till leende ryckte vid hennes mungipa. “Du är inte den ende här som talar med sitt stål innan gryningen. Men jag kan inte låta bli att undra vilken bön du bad. Var det om seger… eller om att världen ska förlåta dig om du överlever?”
Hon ryckte lätt på axlarna, som om det inte brådskade att få svar.
“Jag kom hit för att försäkra mig om att de jag valt att följa in i gryningen inte redan har fallit sönder i natten, att inte skuggorna tagit era sinnen.” sade hon stilla. “Om ni vill vara ensamma med er oro går jag. Men om ni vill dela den…”
Hon lät handen stryka genom sanden framför sig, lät kornen rinna mellan fingrarna.
“Öknen har lärt mig att vissa ord måste sägas innan blodet faller. Annars fastnar de och slår rot, gräver sig djupt, och då bär man dem hela sitt liv.” hon höll upp handen som lät sanden glida framför henne.
“Jag är ansvarig för mina krigare som jag anförtrott till er för att vi gemensamt ska få en bättre framtid. Men i mitt sinne gnagar en oro: har jag gjort rätt beslut? Kommer deras uppoffring, deras blod och död vara värt det?” sa hon, och för en stund verkade hon yngre, mer sårbar än den mystiska alv hon för så många av dem var. -
Dastan skrockade något roat över Seras kommentar och log mot henne strax innan hans leende avtog och hans blick åter föll mot halsbandet som vilade mot svärdet. Kort därpå hördes den Alviska befälhavarens röst. “Befälhavare Meren.” Sade han något bekräftande när han hörde hennes röst.
Dastan hade suttit stilla medan Meren talade. Inte orörlig som sten, men med den där samlade närvaron som kom av år i fält — som om varje ord vägdes, inte bara hördes. När hon nämnde ritualen gled hans blick, helt kort, åter igen ner mot sanden framför honom.
Han drog ett långsamt andetag innan han svarade.
“Du stör inte,” sade han lugnt, med rösten låg men stadig.
Han vände blicken mot henne, inte misstänksam, men prövande — som en man som visste vad det innebar att väga en ledare i ord snarare än titlar. I eldskenet syntes linjerna kring hans ögon tydligare nu, spår av både sand och sömnlösa nätter.
“Min bön,” fortsatte han efter en kort paus, “var varken om seger eller förlåtelse.” Ett svagt, nästan trött drag vid mungipan.
Han lät blicken glida ut över lägret igen, de svaga eldarna som ännu brann.
“Jag bad för de som inte längre är med oss.” sade han enkelt. “ De som offrat sig för oss. Jag bad om deras visdom och styrka. Att se rätt när dammet stiger. Att inte tveka när tvekan kostar liv — och att tveka när övermod skulle göra detsamma.” Hans röst bar en känsla av självklarhet, som att det inte fanns något annat att göra natten innan strid, som om han gjort det tusen gånger om.
Sedan såg han på henne igen, mer öppet nu.
“Du frågar om det är värt det,” sade han. “Det gör varje ledare, om de fortfarande är obefläckade av girighet och övermod.” Han nickade svagt.
Han lät orden sjunka in innan han fortsatte, rösten fastare nu.
“Jag har lett män och kvinnor i strid som aldrig kom hem. Många av dem…” han tystnade en kort sekund. “Var mina egna nära vänner… Och jag bär alla deras namn, vare sig världen minns dem eller inte. Det är priset för att stå längst fram.” Han såg kort mot Sera, inte för att flytta ansvaret — utan för att dela det. “Och ändå har jag aldrig ångrat att jag stod där med dem. Bara de beslut jag kunde ha tagit bättre.” Han tystnade i några sekunder. “Jag minns namnen på säkerligen hundratals krigare som stått vid min sida och fallit. Och jag har personligen besökt många av deras familjer för att leverera budskapet och sörja med dem.”
Han vände sig åter mot Meren.
“Dina krigare följer dig för att du frågar dig själv om du har rätt att leda dem,” sade han. “Det är inte ett tecken på svaghet. Det är det enda tecknet vi litar på.” Han blickade ner på sitt svärd och smycket framför sig. “Jag förstår och respekterar din oro. Men varenda en av våra krigare är här av deras egna vilja – för hoppet om det sanna Iselem. De vet vad som står på spel. Och alla är beredda att offra sitt liv för det.” Dastan suckade kort. “Det är sant – Jag vet inte om denna strid kommer leda oss alla in i döden. Det kan mycket väl vara en fälla. Men det jag vet är att sekunden vi slutar kämpa, sekunden vi inte tar striden, är ögonblicket då alla de som stupat i strid har dött förgäves. Och vi vägrar låta det ske.” Fortsatte han och såg betryggande mot Sera.
Ett ögonblick av tystnad följde, vinden drog genom sanden runt dem. Dastans blick ännu en gång ner mot halsbandet som vilade på svärdets klinga, som om det var något heligt för honom.
“Om gryningen tar oss,” avslutade han stilla, “så ska den ta oss stående. Med öppna ögon. Det är allt en general kan lova.”
Han lutade sig tillbaka igen, armbågarna vilande mot knäna, och lät blicken återvända till horisonten — där natten långsamt började ge ifrån sig sitt grepp.
-
Meren lyssnade tålmodigt och stilla på ordne och förklaringarna, och i hennes blick var det tydligt att hon vägde vad som sades. Vägde ordens sanning, värde, vikt, vägde hur dessa två människor resonerade och talade. Till sist nickade hon, som om hon hörde vad hon behövt höra, och kommit fram till att andemeningen var sann bakom budskapet, snarare än falskhet som för att stilla hennes oro i ett försök att inte få henne att backa ur kampen.
“Ni talar som en av våra äldre. Av någon anledning hade jag inte förväntat mig det.” konstaterade hon, och böjde huvudet med en hand över bröstkorgen – en gest i respekt och tacksamet, liten men nästan omänskligt smidig, en liten rörelse som visade att även om de var lika var de också helt olika folkslag.“Jag måste tro på att det vi gör, att de uppoffringar vi snart spiller i blod, leder till en bättre framtid. En framtid där våra folk kan leva i harmoni.” hon drog efter andan lätt.
“Men jag vet också att vi kommer prestera bättre om vi lär känna varandra lite mer, bortom denna fasad av artighet och titlar. Så, ska vi ta dessa timmar och prata som vänner?” undrade hon och såg mellan de två.
“Eller föredrar prinsessan och generalen bli lämnade ifred?” -
Frågan ifrån Meren hade gjort Sera något nervös. Det var väl alltid frågan som alla ställde sig? Och ännu kändes det som om hon inte riktigt visste svaret själv. Men hon var ju här, envist dåraktigt kanske. Tacksamt log hon mot Dastan som tog till ord innan hon själv hann säga något som hon skulle ångra. Fast något var hon väl tvungen att säga? För att inte verka som den okunniga prinsessan som det fanns en bild av henne.
“En modig drottning eller en flyende prinsessa. Det visar sig att mitt öde inte är så svart och vitt trots allt. Just nu är jag varken prinsessa, eller drottning, om vi ska vara helt ärliga.” sa Sera med ett roat leende för att sträcka på sig medan hon försökte fundera ut något vettigt att säga.
“Men jag ska leda mitt folk så länge de väljer att följa mig.” fortsatte Sera för att sedan följa Dastans vis och luta sig mot armbågarna medan blicken vandrade från horisonten till Meren och Dastan.
“Det är väl aldrig dumt med fler vänner.” sa hon med ett bredare leende.
-
“Tja, vi må vara unga jämfört med erat folk.” skrockade Dastan harmlöst över Merens kommentar och förde upp en strimma hår bakom örat, som hade fallit ner framför hans ansikte. Han placerade sedan sin handflata prydd av valkar från årtal av strider över sitt bröst och nickade tacksamt. “Dina ord hedrar oss, Meren.”
Dastan lät ett mjukt leende vila över läpparna när han sedan hörde både Meren och Sera. Blicken vandrade mellan dem innan den åter sökte sig ut över lägret, där de sista eldarna fortfarande glödde lågmält i natten. “Det var länge sedan jag satt så här inför ett slag tillsammans med några som inte bara ville tala om strategi,” sade han lågmält, nästan nostalgiskt, med en något sorgsen blick som berättade att det fanns mer bakom hans ord. “Vanligtvis kretsar samtalen kring proviant, strategier och marschvägar och hur många pilar vi har kvar.”
Han drog ett stilla andetag och skakade lätt på huvudet, nästan road. “Det här… är trevligare.” Hans blick föll kort på Meren.
“Du frågade om vi ville tala som vänner.” Ett varmt leende anade sig i hans ansikte. “Jag skulle uppskatta det.”Han lutade sig något bakåt och lät händerna vila mot sanden bakom sig. “I morgon kommer vi förmodligen att fatta beslut som kostar liv. Då kommer ni båda se mig som general igen.” Han log snett. “Men i natt finns det ingen skada i att bara vara Dastan.”
Han såg först på Sera. “Jag har känt henne sedan hon knappt kunde hålla ett träningssvärd utan att det drog henne omkull.” Sedan vände han sig mot Meren. “Dig känner jag knappt alls. Ändå ska våra soldater snart stå axel mot axel och lita på varandra utan att tveka.” Han nickade långsamt medan ett ett litet skratt lämnade honom. “Det känns rimligt att deras ledare lär känna varandra först.” Han höjde ett ögonbryn mot Meren. “Du vet redan vem jag är som general. Men vem är Meren, när hon inte leder Anarindi?”
-
Alven var nästan onaturligt lugn i situationen då hon lyssnade på Seras ord och därefter Dastans.
“En flyende prinsessa som återvänder för att skapa rättvisa kan vara det som folket behöver för att våga ställa sig mot en tyrann.” resonerade hon, och nickade lite över pratet om vänskap innan hennes blick landade på Dastan, en blick som såg bortom orden och in i själen och analyserade allt som sades, hur det sades och den sanna meningen bakom dem. Men hon verkade se något genuint i Dastans ord, och gav honom ett litet leende som verkade få kvällens mörker att bli lite ljusare.
“Då talar vi som vänner, kanske för första gången mellan våra folk efter århundraden av tystnad. Strategierna kan vänta några timmar tills morgonen. Med lugnare sinnen och större tillit till varandra kommer vi fatta bättre beslut.” resonerade hon och nickade åt deras gemensamma minnen.
“Århundraden av fruktan är en svår sak att övervinna, men efter i natt ska jag se till att de som är lojala till mig kan stå sida vid sida med era soldater.” frågan fick henne att ge ifrån sig ett litet leende.
“Ja, vem är Meren? Hur kan jag sammanfatta ett liv för er som inte känner vår kultur och våra liv ute i sanden, på ett språk jag inte behärskar som mitt eget?”Meren lät blicken vandra ut över lågorna, som om svaret fanns där någonstans bland gnistorna som sprakade mot nattens mörker. Ett tag sade hon ingenting utan övervägde sina ord i stilla tysthet.
“Först och främst är jag en anarindi, en av sandens döttrar. Formad av ett folk som lärde sig att överleva genom att vara tystare än vinden, inget mer än en spökberättelse för våra grannar, för er. Mitt hem, Thir Rilma, tros vara en död stad, en förbannelse, en plats där röster ekar tomt om glömda tider begravda i sanden. Men för mig är det hem, fylld av liv – ett liv ni inte ens kan föreställa er innan ni besöker det, och kanske en dag efter detta kan jag introducera er till vår kultur och våra seder.” sa hon och höjde blicken som om hon såg det framför sig. Hon strök långsamt fingrarna över kanten på sin bägare och såg sedan mot dem igen med gyllenbruna ögon som verkade äldre än hennes ungdomliga ansikte.
“Förutom att vara en av sandens folk är jag är mor till Teríë. Min dotter har ett hjärta som springer före hennes förstånd, impulsiv och glad, som en ökenvind.” Det fanns värme i orden, trots den trötta suck som följde, och hennes blick la sig på Sera.
“Hon påminner mig lite om er, prinsessan Sera. Jag är också Thak’irs livspartner, vårt folks ledare, något som går djupare än människors äktenskap. Vi har gått genom livet sida vid sida längre än många riken stått och fallit.”Elden knäppte till, och Meren tystnade ett ögonblick innan hon fortsatte.
“Mitt ansvar ligger inte bara hos min familj, utan hela folket som gemenskap. Som matriark bär jag ansvar för att bevara vårt folks minnen så nästa generation ska veta vad vi genomgått, och hur våra liv såg ut innan vi gömde oss under sanden. Vi gömde oss för att världen gång på gång visade oss vad den gör med det den inte förstår. De flesta yngre raser kommer med hunger i blicken, ibland efter land, ibland efter guld, och ofta tar det vad de önskar med våld.”
Hon såg på dem med ett allvar i blicken och en stilla skärpa som gjorde att orden inte gick att vifta bort.
“Och ändå sitter jag här trots många protester från de äldste och från råden, vid samma eld som ni, även mot min partners önskan. För jag tror att om vi låter rädslan styra kommer vi aldrig finna en väg framåt, utan måste förbli begravda tills vi tynar bort. Det är dags för vårt folk att komma ovan ytan igen.” Ett svagt, nästan trött leende återvände.
“Så vem är Meren? Jag är inte en drottning i samma mening som ni önskar bli, Sera Tenír, även om vissa tycks tro att alla med ansvar måste bära krona. Jag är en ledare och en mor som vet att ett enda felsteg och fel tillit kan avslöja ett folk som överlevt genom tystnad, och nu riskerar vårt folks framtid och lägger den i era händer.”
Sedan såg hon upp igen, och hennes leende blev svagare men sannare.
“För jag vågar fortfarande hoppas när andra predikar vaksamhet.” hon lät orden ringa ut i sanden och gjorde en liten gest åt dem, som om hon uppmanade dem att berätta sina egna berättelser, eller ställa frågor om de så önskade.
-
Tyst satt Sera och lyssnade på både Merens och Dastans ord, nickade förstås när hon skulle och hummade medhållandes på andra saker. En egenskap hon hade lärt sig tidigt, att se ut att lyssna men ändå vara någon annanstans i tankarna. Inte för att hon fann det som de andra sa ointressant. Långt ifrån, men ändå hade hon svårt att låta tankarna vandra emot morgondagen. Hon hade sett strid, blod och död innan men morgon dagen kändes som en bultande huvudvärk.
Tänk om allting gick åt helvete? Död var inte det värsta scenario hon såg. Åtminstone inte om det var för henne själv. Men tankarna avbröts när hennes namn nämndes av alven igen och hon gav dem båda ett hastigt leende. Inget mer än ett kort ryckande i mungipan. Det var tillräckligt att ta tillbaka henne till nuet och hon kunde inte rå för att andas ut i ett kort skratt när Meren fick det att låta som om hon ville vara drottning. Det var väl en sanning med modifikation?
“Angenämnt att lära känna dig mer, Meren. Förstås har jag, som Dastan nämnde, haft äran att känna honom hela mitt liv. Få saker jag kan komma på som du inte vet. Men jag kan slå vad om att det är mycket jag inte vet om honom. Så, vem är Dastan?” sa hon med ett litet leende, för att lägga sig ner med armarna bakom sitt huvud och leendet fanns fortarande där lite mer retsamt.
“Se det som en order, kära general.”
-
Dastan satt tyst en lång stund efter att Meren talat, med blicken på henne, som om han försökte se kvinnan bakom titeln snarare än ledaren framför honom. Till slut nickade han långsamt. “Jag tror…” sade han lågmält. “…att det krävs mer mod att göra det du gjort än att vinna ett dussin slag.”
Hans blick gled ut över öknen. “Att leda soldater mot en fiende är enkelt. De vet vad de ska frukta.” Ett svagt leende drog över hans läppar. “Att be sitt eget folk att lita på dem de lärt sig frukta i århundraden… det är en helt annan sorts strid.”
Han såg tillbaka på Meren. “Du riskerar inte bara ditt eget liv i morgon. Du riskerar ert folks förtroende.” Orden var varken hårda eller tröstande. Bara sanna. “Det är en tung börda.” Hans blick föll mot halsbandet som vilade på svärdets klinga. “Men den är inte längre din att bära ensam.” Han lyfte åter blicken. “Om morgondagen går illa kommer människor och Anarindi att blöda tillsammans. Men om den går väl…” Ett stilla andetag lämnade honom. “…då kanske framtidens barn aldrig ens kommer förstå varför våra folk en gång fruktade varandra.” Ett varmt, nästan vemodigt leende anade sig. “Det vore ett arv värt att lämna efter sig.”
Ett lågt skratt lämnade honom när han hörde Seras röst. “En order?” upprepade han med spelad förvåning. “Du blir mer och mer lik din mor för var dag som går.” Orden hann knappt lämna hans mun innan han ångrade dem. Leendet bleknade.
Han kastade en snabb blick mot Sera. “…Fast med betydligt bättre omdöme,” rättade han sig med ett snett leende, i ett försök att lätta upp det han själv just sagt.Han lät handen glida genom sanden framför sig. “Vem är Dastan…” upprepade han tyst.
“Det är en svårare fråga än hur man vinner ett slag.” Han lutade sig tillbaka och såg upp mot stjärnhimlen.
“När jag var ung trodde jag att jag visste precis vem jag var. En soldat. Det var enkelt. Någon pekade ut fienden och jag gjorde mitt arbete. Nästa morgon såg ungefär likadan ut som den förra.” Han log svagt. “Sedan blev jag officer. Därefter general.” Leendet försvann. “Plötsligt handlade mitt arbete inte längre om att vinna strider. Det handlade om att skicka andra människor att utkämpa dem.” Han lät orden sjunka in. “Det förändrar en människa.” Tystnaden lade sig mellan dem.“Jag har aldrig varit särskilt bra på att leva för min egen skull.” Han ryckte lätt på ena axeln. “Det har alltid funnits någon att skydda. En drottning. Ett rike. Mina soldater…” Hans blick gled mot Sera. “…eller en envis liten flicka som ständigt lyckades hitta nya sätt att hamna i bekymmer.” Ett varmt skratt lämnade honom.
Han såg mot Meren. “Jag brukade inbilla mig att det var jag som lärde henne allt hon kan.” Sedan log han mot Sera.
“Numera misstänker jag att hon lärt mig minst lika mycket.” Han blev tyst igen.Vinden drog över sandkullen. Efter en stund sade han, utan att riktigt möta Seras blick;
“Jag har aldrig berättat varför jag var så hård mot din magi när du var liten… har jag?”
Hans blick försvann bort mot horisonten. När han talade igen lät det nästan som om han berättade en gammal saga.“Jag hade två vänner en gång.” Han gjorde en liten gest ut mot mörkret. “En man och en kvinna. Vi tjänstgjorde tillsammans långt innan allt det här.” Han nickade svagt mot lägret. “De var de närmaste människor jag någonsin haft.”
Leendet som följde var svagt. “När världen blev för tung delade vi den mellan oss. Vi delade bröd, tält, blod… och fler skratt än jag längre kan minnas. De var… allt för mig. Om jag var stål, var de elden som formade det. Vi var oskiljaktiga. Det fanns inget jag inte skulle gjort för dem.”Han drog ett lugnt andetag. “De två bar på något som ingen behövde sätta ord på. Alla såg det. Hon älskade honom.”
Hans röst blev djupare. “Och han älskade henne.”En längre tystnad följde. “Men han bar också på något annat.” Dastans blick blev fjärran. “En kraft. Ljusets kraft.”
“Han brukade säga att det kändes som om en bit av solen levde innanför revbenen.” Hans ögon vilade fortfarande långt borta. “När kraften vaknade började ljuset läcka ur honom, som att hans ögon blev till själva ljuset — så starkt att ingen kunde möta hans blick utan att förblindas.” Han log sorgset. “Han avskydde den.”“Hon gjorde det inte.” Leendet dröjde bara ett ögonblick. “Hon såg något annat. Sa att Sharah själv hade lagt sitt ljus i honom. Att han var välsignad.” Dastan sänkte blicken. “Han kallade det en förbannelse.”
Vinden svepte åter över sanden.”En dag blev vi skickade bakom fiendens linjer.” Han svalde. “Det visade sig vara en fälla. Vi blev omringade.” Orden kom långsammare nu. “Hon blev träffad av en pil.”
Tystnad.
Dastan slöt ögonen ett ögonblick. “I desperation – i sin rädsla, släppte han taget om allt det han kämpat för att hålla tillbaka.” Hans röst var nästan viskande. “Ljuset exploderade.”
“Han kunde inte kontrollera det. Det var som om solen själv föll ner över slagfältet. En flodvåg av eld och sol. Det slukade allt — marken, himlen…” Han såg ned mot halsbandet. “Fienderna försvann.” Han svalde.
“…men det gjorde hon också.” Dastan suckade. “Endast han stod ensam kvar, oskadd.”“När ljuset lagt sig fanns ingenting kvar av kvinnan han försökt rädda.” Dastans ansikte var lugnt. Nästan för lugnt.
“Efter den dagen var han inte densamme. Jag… Kunde inte förlåta honom.” Han drog handen långsamt över ansiktet.
“Och han kunde ännu mindre förlåta sig själv.” Hans blick vilade fortfarande på halsbandet.
“En natt försvann han. Ingen såg honom igen.”Han böjde sig fram, tog varsamt upp halsbandet och lät det vila i sin hand. “Innan han gav sig av lämnade han det här.” Hans tumme strök över hänget. “Det tillhörde henne – Lysara.” Han log svagt. “Hon bar det varje dag.” Han slöt handen kring smycket. “Och sedan dess har jag burit det inför varje slag, för att hon ska vaka över mig.”
Hans blick fann Seras. “Så när jag såg dig använda din magi…” Han tvekade. “…såg jag honom.” Orden var knappt högre än vinden. “Jag lät mina egna minnen bli din börda.” En sorgsen värme vilade i hans blick. “Det var inte rätt.”
Han drog ett lugnt andetag. “Förlåt mig, Sera.”Strax därefter sträckte på axlarna, sedan skrockade han lågt, nästan generat. “Men nog om gamla historier.”
“Jag tycker om enkla saker.” fortsatte han, som för att återgå till Seras ursprungliga fråga till generalen.
Han höll upp ett finger. “Ett gott te efter en lång marsch.”
Ett andra. “Doften av regn.” Han log. “Även om öknen sällan är vänlig nog att bjuda på den.”
Ett tredje finger. “Att höra soldater skratta kvällen före ett slag, för då vet jag att de fortfarande minns hur man lever.” Hans blick gled mot Sera. “Och så uppskattar jag ett riktigt bra parti schack.” Han höjde ett ögonbryn. “Även om en viss prinsessa brukade fuska.” Innan hon hann protestera höjde han ett varnande finger. “Japp.” Leendet blev bredare. “Jag såg.”Till slut såg han mellan dem båda. “Så… vem är Dastan?” Han skrattade lågt. “En trött soldat som fortfarande hoppas att han en dag ska göra sig själv arbetslös.” Han nickade mot lägret nedanför. “Den dag Iselem inte längre behöver en general…” Hans blick vandrade mot horisonten. “…då kan ni ställa den frågan till mig igen.”
-
Meren noterade att Sera var lite frånvarande, men gjorde ingen sak av det. En naturlig nervositet inför en svår och viktig kamp, speciellt för en så ung som henne. Hon avundades inte bördan som lagts på den unga prinsessan, hon själv åtminstone hade åren nog för att hålla huvudet relativt kallt trots pressen.
“Jag ser att ni är en analytisk man, Dastan, som snabbt förstår den delikata frågan jag står inför. Att alliera sig med de som de flesta av mitt folk ser som fiender. Jag må erkänna att mitt folk har många goda sidor, men långa liv, ånga minnen och långa agg kan vara ett hinder för att finna nya vägar.” hon log på ett vis som kunde tolkas som hemlighetsfullt, då han talade om att stå sida vid sida.
“Vi måste besluta oss för att det går väl.” resonerade hon. “För den framtid jag ser, om fler av våra folk kan sitta tillsammans som vi gör nu.” ett behagligt skratt lämnade henne då hon tog in deras jargong, något som bara kom med många års relation som de verkade dela, innan hon tystnade och lyssnade på Dastan berätta om sig själv.
“En man som snabbt steg i rang.” konstaterade hon. “Med rang kommer ansvaret att bestämma vem som ska leva och dö, det är få som klarar av den bördan.” hon avundades inte hans beslut, och visste själv hur det kunde tära på ens själ.“Till sist lever man för sitt folk, för sina plikter. För annars hade allt varit förgäves och meningslöst, inte sant? Det enda som är mer värdefullt är att ha egna barn att ta hand om, eller om inte det…” hon gjorde en liten gest mellan dem, som för att peka på relationen som han lyfte fram, för att sedan tystna igen och låta berättelsen fortsätta då stämningen blev något mer allvarsam. En allvarsam rynka dök upp i hennes släta ansikte mellan ögonbrynen då hon lyssnade på berättelsen och magin som löpt amok i kärlekens och förlustens namn. Hon förblev tyst, för att ge utrymme åt Sera att svara på denna delikata och personliga berättelse, det enda hon tillade var med en mildhet i tonen och kanske en liten tårögd glans i ögonen.
“Tack för att du delade med dig, Dastan, och lät en främlinge se en del av dem du är under ytan.” hon böjde huvudet med en handgest framför ansiktet i respekt och heder. -
“Mor är död. Den Akila som vi båda kände, kanske du mer än jag, är någon att vara stolt att vara liknande.” sa Sera hastigt med ett något bestämt leende när Dastan nämnde hennes mor för att lite försiktigt sträcka sig efter hans hand och klappa den lättsamt. Ju mer han berättade om minnena som han aldrig hade delat med sig av förr klämde hon omedvetet om hans hand. Som om hon förstod hans rädsla och ville göra allt för att trösta honom i detta mörka minne.
Hon kunde inte rå för lite att fnysa över hans ord om enkelhet. För även om han tyckte om enkla saker så var han väl långt ifrån så enkel själv. Fast kanske var det därför han uppskattade det så mycket. Precis som varför hennes dröm så länge hade varit bortom kronan och dess ansvar.
“Så mycket kloka ord ni båda har” hummade Sera med något allvarligt i blicken som om hon menade orden även om de lät lite fattiga på sitt sätt.
“Och hur ska jag mäta mig med era ord och berättelser? Det finns väl inte så mycket intressant att berätta om Sera Tenír” fnös hon vidare. Som om bara tanken på att försöka berätta något om sig själv var en av de svåraste sakerna att göra. Lite hummandes funderade hon och tog upp sanden med sin ena hand och sila sanden genom sina fingrar.
Svårt att riktigt komma fram till något som var spännande, eller satte henne i det ljus som hon ville. Till slut suckade hon lite dramatiskt och gjorde en gest framför sig som om hon inte direkt ville berätta det men gav sig för sällskapet.
“En sak som inte så många vet är att jag… nå, vid mina studietid kanske var med i ett tjuvgille.” sa hon lite rodnandes och lät blicken vandra bort ifrån de båda äldre.
-
“Du har rätt,” sade han lågt. “Hon var en storslagen kvinna.” Han sneglade mot Sera med ett litet leende.
När Meren tackade honom vände han sig mot henne och böjde huvudet lätt och placerade högerhanden mot sitt bröst. Hennes ord verkade göra honom en aning obekväm, inte för att han ångrade vad han berättat, utan för att han sällan lät andra komma så nära det han vanligtvis bar ensam. “Du är inte längre en främling, Meren,” svarade han stilla. “Inte efter i natt.”
Sedan avslöjade Sera sin hemlighet. Dastan blev fullkomligt stilla. Hans blick vandrade långsamt från hennes bortvända ansikte till Meren, och sedan tillbaka igen. Ett av hans ögonbryn höjdes allt högre medan tystnaden drog ut mellan dem.
“Du var med i ett vad?” Han hade uppenbarligen hört henne. Frågan ställdes ändå med den försiktiga otro hos en man som hoppades att öknen förvrängt orden på vägen. “Ett tjuvgille,” upprepade han när ingen rättelse kom. Han betraktade henne några ögonblick till. Sedan drog mungiporna uppåt. Ett lågt skrockande lämnade honom, växte till ett varmt skratt och fick honom att skaka på huvudet. “Naturligtvis,” sade han till sist. “Det är klart att du var det.”“Jag ägnade en ansenlig del av min yngre dagar åt att lära dig disciplin, vaksamhet och hur man tar sig förbi en motståndares försvar” Han gjorde en kort gest mot henne. “Och någonstans på vägen beslutade du dig tydligen för att använda alltihop till att smyga omkring med tjuvar.”
Dastan kastade en road blick mot Meren. “Det är alltid tillfredsställande för en lärare att upptäcka att hans undervisning kommit till praktisk användning.” Han vände sig åter mot Sera och lutade huvudet något åt sidan. “Det förklarar en del.” Hans blick smalnade spelat misstänksamt. “Hur många av de saker som försvann ur mina kvarter var det egentligen tjänstefolket som städade undan?” Ännu ett skratt lämnade honom. Det var lättare än det förra, befriat från den tyngd som nyss vilat över samtalet. Efter berättelsen om Lysara och den man han påstod sig ha förlorat var Seras bekännelse märkligt välkommen. Den påminde honom om att livet inte enbart bestod av slagfält och gamla sår. Någonstans under all oro och allvar fanns fortfarande flickan som alltid hittade en väg ut ur palatsets regler — och lika ofta en väg rakt in i problem.
“Du säger att det inte finns mycket intressant att berätta om dig,” fortsatte han och skakade på huvudet. “Sedan avslöjar du utan förvarning att Iselems sanna drottning tillbringade sina studieår bland tjuvar.” Det sneda leendet återvände. “Jag börjar misstänka att problemet inte är att du saknar berättelser, Sera. Problemet är att du har varit alldeles för skicklig på att dölja dem.”
Dastan såg kort mot Meren och tillade med spelat allvar. “Och kanske viktigast av allt — bör vi genomsöka hennes packning innan vi marscherar i gryningen?”Gryningen. Det skulle säkerligen inte dröja mer än tre, kanske fyra timmar innan den faktiskt var här. Dastan lutade sig framåt något och vilade sina armbågar mot sina knän och såg ut över lägret ännu en gång. På ett vis kändes det som att tiden stod still där de satt i den svala sanden. Det var länge sedan han han samtalade med någon på det här viset. Krig tillåter sällan lyxen av sådana bekvämligheter – Och kanske var det just därför. Samtidigt visste han att natten inom kort skulle ge vika och att det snart var dags att bege sig ner från deras tidlösa kulle i natten.
-
Meren betraktade de två med varierande ansiktsuttryck, något allvarsamt då de talade om drottning Akila, och något uppmuntrande då Sera var så blyg och försiktig med att dela med sig om sig själv. En nickning av ömsesidig respekt över Dastans inbjudan till vänskapen.
“Ni säljer er själv alldeles för billigt, ers höghet, det lilla jag hört om ert liv verkar väldigt händelserikt. Och tufft. Sådant som formar en och förändrar en. Till och med under öknen har ordet nått mig om hur ni blev besatt av en demon, era magiska förmågor avslöjade. Att ni förlorade er far, och att ni därefter blev sliten från er sörjande mor för att tvingas studera magi.” det fanns något varmt i hennes ton, men också melankoliskt, som om hon förstod den börda Sera måste bära på sina axlar. Hon mötte Dastans blick med något roat i tonen över hans något nästan uppgivna och samtidigt roade vis över tjuvgillet.
“Kanske det inte är så konstigt då, att en ung prinsessa finner distraktion genom att göra något som annars vore förbjudet för en kvinna av hög börd. Men en tjuv, minsann? Det låter som något som min dotter hade velat göra.” sa hon med ett lågt fnysande skratt. -
Ett genuint skratt lämnade Seras läppar, men rodnaden brände fortfarande på hennes kinder. Inte direkt det man skulle berätta kanske, men ändå kommer hon ihåg de minnena med värme. Adrenalinet att göra något förbjudet, kombinerat med ett roligt gäng som hon förmodligen aldrig skulle se igen. Åt Dastans ord om att hon skulle stulit något eller att de skulle genomsöka hennes packning fnös hon bara, för att sedan flina som om den forna prinsessan inte tänkte avslöja något alls.
“Äh, ni skulle inte hitta något intressant. Bara trosor och annat som skulle få dig att rodna.” sa hon retsamt med en glimt i ögonen, för att le lite mer försiktigt mot Meren. Det var förstås något hon upplevt själv och hört andra viska om, men att höra det berättat åt sig själv kändes märkligt och det var svårt att riktigt svara på det. Istället gjorde hon en liten gest framför sig för att försöka få bort att de talade om henne.
“Det var uppfriskande, men ni skulle sett deras ansikte när de trodde sig fångat nå, en kaldrländare. För jag använde förstås magi för att dölja vem jag var och sedan när de någon timme senare såg att de fångat Iselems prinsessa. Det, var prisvärt ansiktsuttryck.” hummade hon, för att avsluta berättelsen och lät blicken vandra över lägret själv.
En märklig känsla att det inte var många timmar kvar tills en av de mest kritiska momenten i hennes liv. Skulle hon överleva det? Eller ännu viktigare, skulle Dastan och Meren? På någotvis kändes det värre om ödet valde att ta deras liv än hennes. Lite bekymrat kastade hon en blick på de äldre vid sin sida för att dra efter andan.
“Se till att inte dö imorgon, hm?”
-
Natten gav slutligen vika.
Först märktes det bara i himlen. Stjärnorna bleknade en efter en och den djupblå himlen över öknen började sakta övergå i kalla nyanser av grått och violett. Långt bort, där sanddynerna mötte horisonten, bröt en tunn gyllene linje mörkret. Kylan låg fortfarande kvar över lägret. Små eldar glödde mellan tälten, och röken steg nästan lodrätt i den stilla morgonluften. Sedan började lägret vakna. Först några enstaka röster. Sedan ljudet av någon som slog ur sanden ur en filt. En häst gnäggade otåligt. Längre bort hördes det välbekanta ljudet av remmar som spändes och svärd som slipades. Inom loppet av några minuter hade det sovande rebellägret förvandlats till en livfull tältstad. Överallt rådde rörelse.
Dastan hade varit vaken långt innan de första soldaterna lämnat sina filtar. Han rörde sig genom lägret med en rak, militärisk hållning. Han hälsade på varenda människa som mötte hans blick. Ett ord. En nick. En hand på en axel. Det kostade honom ingenting. För soldaterna betydde det allt. Överallt såg han samma sak. Människor som försökte dölja sin rädsla på olika sätt.
En grupp unga spjutbärare hade redan samlats ute på en öppen sandplätt. En bredaxlad yngling med knappt någon skäggväxt kvar höll sitt spjut som om han redan stod mitt i striden. Med ett självsäkert vrål gjorde han ett överdrivet utfall mot en osynlig fiende, snurrade vapnet runt kroppen och avslutade med ett triumferande flin mot sina kamrater. Flera av dem skrattade och applåderade. “Du missade,” hördes en äldre veteran muttra bakom dem.
“Vadå missade?”
“Du högg luften.”
Några soldater brast ut i skratt. Den unge spjutbäraren rodnade men skrattade snart själv. Dastan drog lite omedvetet på smilbanden själv medan han gick vidare. Den var bra. Trots detta visste han att de som skrattade högst före ett slag var sällan de modigaste. De var bara de som behövde överrösta sina egna tankar.Lite längre bort satt en ung rekryt ensam på en trälåda. Han kunde inte vara mer än sjutton år gammal. Fingrarna darrade så mycket att han misslyckades tre gånger med att spänna fast sitt handledsskydd. En äldre veteran slog sig ner bredvid honom. Utan ett ord tog han remmen ur pojkens hand, drog åt den och räckte tillbaka den. “Första slaget?” Pojken nickade. Veteranen höll upp sina egna händer. Även de darrade. “Bara dårar blir aldrig rädda.” Dastan stannade till. “Vad heter du?” Han lade en stadig hand på pojkens axel. “Shayan, general.” svarade rekryten. “Shayan.” Han uttalade namnet långsamt, som för att lägga det på minnet. “När solen går ner i kväll tänker jag fråga efter dig.” Den unge mannen blinkade. “Så ge mig inget annat val än att hitta dig firandes med en bägare i handen.” Shayan svalde. “…Ja, general.”
Dastan gick vidare. Hans blick vandrade genom lägret, men inte bara över människorna. Han såg detaljer. En felspänd sadelgjord. En soldat som låtsades putsa ett redan skinande svärd bara för att hålla händerna sysselsatta. En annan som satt med ett brev i händerna och läste samma rader om och om igen. En bågskytt förbannade sin bågsträng när den gick av under uppspänningen. Innan mannen ens hunnit resa sig satt två av hans kamrater redan bredvid honom och hjälpte till att trä en ny. Ingen behövde be dem. Det var sådant en armé gjorde när den blivit en familj.
Han passerade rebellernas magiker. De var inte många, men det var omöjligt att inte känna igen dem. Flera satt redan i djup meditation med korslagda ben runt små eldar. Lågorna dansade långsamt ovanför deras händer utan att röra vid huden. Några viskade böner till Sharah, andra lät elden röra sig mellan fingrarna som om den vore levande. Khalim’Nar. Eller åtminstone de få bland rebellerna som en gång burit den titeln. Hållningen. Disciplinen. Sättet de kontrollerade varje rörelse. Han hade en gång lett människor som dessa. Att se deras rörelser igen väckte något inom honom. En blandning av stolthet och sorg.
Inte långt därifrån arbetade lägrets helare. Doften av krossade örter låg tung över deras tält. Mortlar slog rytmiskt. Bandage rullades. Några stod böjda över stora kittlar som långsamt kokade. Andra kontrollerade nålar, suturer och läkande salvor med deras sköldarna lutade mot borden bredvid.
Han mötte blicken hos en kvinna i hans ålder som en gång sytt ihop hans vänstra skuldra efter ett spjutstick nästan tio år tidigare. Hon log. “Försök att inte ge mig mer arbete än nödvändigt i dag, general.” Dastan nickade och log artigt tillbaka. “Jag ska göra mitt bästa.” Sedan fortsatte han.
Det som fångade hans uppmärksamhet mest var dock något helt annat. Ökenalverna. Kvällen innan hade de hållit sig för sig själva. Som skuggor i utkanten av lägret. Nu var gränsen borta. Några meter bort skrattade en mänsklig soldat när en äldre ökenalv suckandes rättade hans usla uttal av ett ord på deras språk. En liten grupp delade morgonte runt samma eld, om än under tystnad, men det tydde på ändå något. Kvällen innan hade Meren sagt att hon hoppades att deras folk en dag skulle kunna sitta vid samma eld. Kanske var det nu det började ske. Inte genom stora tal. Inte genom fördrag. Utan genom delat bröd.
När han till slut närmade sig lägrets mitt stod Rakhim redan där tillsammans med rebellarméns övriga befälhavare och kommendörer. Kartorna låg utrullade över ett grovt träbord, nedtyngda av stenar för att morgonvinden inte skulle ta dem. När Rakhim fick syn på honom räckte en enda blick följt av en kort nick. Inga ord behövdes.
Dastan lät blicken svepa över armén en sista gång. Folk som satt sin tillit till honom, till Sera och till Meren. Folk som snart skulle följa dem mot Thel Shaen. Många av dem skulle aldrig återse den här gryningen. Den tanken hade följt honom inför varje slag under alla hans år. Den blev aldrig lättare. Man lärde sig bara att bära den. Samma tanke följde förmodligen de flesta soldaterna med. Ändå drog de åt sina remmar, lyfte sina sköldar och kontrollerade sina vapen. Inte därför att de trodde sig odödliga. Utan därför att det fanns folk bakom dem som var värda att dö för.
Han drog ett djupt andetag. Lade handen mot svärdsknappen och gick fram till kartbordet. Nu började generalens arbete.
-
Inte många minuter passerade innan Sera slöt sig upp vid deras sida. Det fanns något mer beslutsamt i blicken, även om de var rödsprängda och vittnade om att hon knappast hade haft någon sömn under natten. Trots att det hade lockat hade hon hållit sig borta ifrån en sup, även om det kanske hade lugnat nerverna ännu bättre. Hon lät blicken vandra över de samlade och mötte dem med en blick och nick. Blicken lite längre hos både Rakhim och Dastan, nästan omedvetet ryckte det i mungiporna när hon såg dem. Åtminstone två mer bekanta ansikten.
“God morgon allesammans” sa hon och behöll ett snett leende i mungipan medan hon lät blicken ännu en gång röra sig runt kring de som var samlade där. Rakryggad stod hon och tog ett steg närmre på kartan som visade Thel Shaen. Hennes egna hem, nå det som hade varit. En liten suck lämnade hennes läppar, kanske som om hon visste att några skulle klaga på de nästa ord som hon skulle säga.
“Så, den senaste rapporten vi hörde igår kväll nämnde att folket i Thel Shaen och andra byar runt om… att det finns en oro och ilska mot drottning Akila Tenír.” konstaterade hon och drog efter andan igen. Kanske nästan som för att samla mod till sina egna tankar.
“Det är något vi inte har råd att tappa. Tvärtom, vi borde mata den elden mer. Det är inte svårt att se att Sharah har slocknat för min mor men jag känner fortfarande hans ljus brinnande inom mig. Sharah visade sig för mig igår.” fortsatte hon, utan att låta osäker på sina ord.
Ögonen vandrade över de samlade där igen, för att stanna på Dastan. Kanske fanns det något ursäktande där. Historien kring hans forna vän hade satt sig som en törn i hennes hjärta. Magin kom inte till henne lika naturligt, inte för att någon där skulle märka det. Men hon knöt sin näve framför dem och sedan öppnade hon den för att låta en ljus låga brinna där framför dem.
“Jag, tillsammans med några från forna Khalim’nar bör komma in genom huvudporten av staden. Bevisa att jag är den sanna Sharahs ställföreträdare och att Akila står i hans skugga.”
-
Dastan stod tyst medan Sera talade. Han avbröt henne inte, lät varje ord falla över kartan framför dem som ännu en pjäs i det spel de snart skulle tvingas spela med människoliv som insats. Hans ansikte var annorlunda jämfört med kvällen innan. Det var samlat. Den varma lättsamhet som funnits kvällen innan hade lämnat plats åt den gamle generalen. Axlarna var raka, blicken skarp, och händerna vilade lugnt mot bordets kant. När lågorna blossade upp i Seras hand drogs flera blickar dit. Någon av befälhavarna skiftade vikten mellan fötterna, en annan drog omedvetet efter andan. Dastan själv rörde inte en min. Även om hennes gest möjligen glädje honom, var det inget han visade utåt. Han såg på elden några sekunder innan hans blick åter mötte Seras. “Om Sharah verkligen visade sig för dig…” sade han lugnt, “Berätta.” Det var ingen befallning, men inte heller en väns nyfikna fråga. Det var en generals behov av att förstå all information innan ett beslut fattades.
Han förde långsamt högerhanden mot sitt bröst och böjde huvudet en aning, en nästan omedveten gest av vördnad vid gudens namn. “Sharahs vilja står över både drottningar och generaler,” sade han lugnt. “Om han har visat sig för dig vore det dåraktigt av mig att ifrågasätta det.” Han lät blicken vila på lågorna som dansade ovanför hennes hand. “Men jag behöver förstå.” Orden var mjuka, men fasta. “Inte för att tvivla på dig…” Han skakade sakta på huvudet. “…utan för att kunna leda de människor som snart sätter sina liv i våra händer.” Han gick långsamt fram till kartbordet och lade ena handen mot kanten.
“Om ryktet om att den rättmätiga arvtagaren marscherar under Sharahs låga sprider sig…” Han såg upp mot de andra befälhavarna. “…då blir det inte bara en militär offensiv. Det blir ett uppror.” Orden uttalades nästan eftertänksamt. “Varje soldat Akila tvingas använda mot sitt eget folk är en soldat mindre mot oss.” Han lät blicken vandra mellan de samlade befälhavarna innan den slutligen återvände till Sera.
“Men.”
Den enda stavelsen räckte för att få tystnaden att lägga sig över bordet. “Jag tänker inte låta dig marschera genom huvudporten med bara några få Khalim’Nar, utan förstärkning om jag inte vet exakt vad som väntar där inne. Jag föreslår, som vi pratade om igår, att vi sänder större, avledande styrkor mot Thel Shaens hemliga kanal, labyrinten och trädgården. Så kan du kan få ta Kalim’nar genom huvudporten, men ackompanjerat av mig och med stöd av Rakhim och hans enhet. Skulle något gå söder ut har vi horn att signalera med, och en trupp av Merens Anarindi, gömda i sanden utanför porten som understöd redo att extrahera oss.” Tänkte Dastan högt och såg på Sera med huvudet sänkt mot kartan, medan blicken var fäst på henne med ett något höjt ögonbryn.
-
Lite obekvämt skiftade Sera vikten mellan sina fötter för att låta elden försvinna med morgonens bris. Hon lät blicken följa den tills den var borta i öknen. Hon hade sett Sharah ett flertals gånger, eller ängeln som sade sig vara Sharah, men aldrig riktigt talat med någon om det. För skulle hon inte ses som galen? Samtidigt hade hon väl inte direkt något annat val nu och hon drog efter andan.
“Inte direkt några order eller ord som var helt klara. Mest frågor som leder till mer frågor. Sådant som profeter och Sharah sysslar med.” erkände hon, med ett litet snett leende. “Däremot tog han bort en del av de mörker som blockerat min magi, lät en del komma tillbaka. Orden som gick att urskilja var Akila, släckt ljus.”
På ett sätt kändes det märkligt att nämna sin mor vid namn, och som sin egen fiende. Men samtidigt så var inte kvinnan i palatset hennes mor längre. Hennes mor var död, sedan länge. Kanske längre än vad Sera egentligen hade vetat, eller någon annan för den delen. Men nickade lite lätt över orden om uppror. Var det inte det som skulle behövas? För utan dem hade de ännu mindre chans att göra vad de ville.
Vid Dastans men stelnade hon till något, det kändes som ännu av en av de många livslektionerna skulle komma, eller ett motstånd mot hennes tankar. Åt hans envishet kunde hon dock inte rå för att le lite bredare och skaka på huvudet åt hans ord.
“Med så många kommer väl vem som helst kunna se och höra oss på flera milsavstånd.” konstaterade hon, kanske inte direkt det som Sera hade önskat. “Är det inte bättre om ni ansluter er till oss närmare staden?”
You must be logged in to reply to this topic.