Meoa Sand

Hon stirrade sig nästan blind på den dörr som leder in till krogen, hittills hade hon sett en passera in och ut en och samma! Flera gånger hade den gått in och ut med varor, lådor i en storlek som nog säkert skulle kunna dölja alkohol om man skulle dömma av klirrandet från glas. Vad det var för något kunde hon inte svara på, ett troll? Troligtvis.

Hon satt där högst upp på lådorna som skulle bäras in i omgångar men verkade inte störa den som gjorde det utan högen blev bara mindre och mindre. De luftiga byxorna dansade i den nattligga brisen.
Hennes annars gröngula ögon kastade ett sken varje gång som ljuset fick dem att blänka till, som när månen vågade titta fram mellan de tjocka molnen eller när en av lyktorna som passerade fångade hennes ögon.

De luftiga, bylsiga byxorna satt annars kring slanka, starka ben som slutade upp i något mellan ting som tassar och fötter hos honan som satt där. De svarta byxorna var i kontrast till den sandfärgade pälsen som hon bar. En slank, stark kropp som döljs utav sparsamt med kläder. Hon klöste till i lådan som hon satt på, och reste sig när det var dags och med ett smidigt hopp fullt av grace landade hon där på marken och knappt ett ljud som skvallrade om att hon existerade.

Tungan strök ut mellan läpparna, smekte ut lång nog för att stryka över den ljusa nosen. Hon ger ifrån sig en fnysning, hon kände hur en gammal skada gjorde sig påmind som om att dolket som rivit i hennes axel aldrig riktigt verkade göra sig mindre ihågkommet. Rättade ordning tyget som täcker bysten, innan hon följer trollet in där genom dörren som om att hon vore dess skugga, lukterna stack genast i den känsliga nosen och ögonen nästan tårar sig.

Öronen viftade febrilt, men så hämtade hon sig och sökte då med blicken över den skara som satt där inne men ännu hade hon inte lyckats fästa blicken vid det där fanskapet som hon sökte. Klorna kom som instinktivt att fällas ut, månvita och sylvassa som hon plötsligt hade fått vittring på något bekant, och obehagligt.