Hon hörde den välbekanta rösten, och visst är det så att hon då tumlar in i henne när dörren slits upp. Den vithåriga drägget som hon helst inte ville se eller höra av. Men här var hon, och visst inte så diskret och hennes grace kändes ju som försvunnen när Kyr’ah slet upp dörren som hon gjorde.

Nosen rakt mot hennes näsa, händerna klamrade sig fast vid henne för hon hade inga planer på ramla eller snubbla mer än hon gjort och det var ju pinsamt, nog för hon säkert skulle landa på fötterna likt katter skulle göra! Men det här var inte i planerna. Tur att hon hade kontroll på klorna så de inte rev allt för illa i sin så där.. legitimt icke-vän som hon nu klamrat sig fast vid.

-“Så klart.. det är du..” Fnyser hon till med nosen mot näsa, där hon klängde fast vid mörkeralven, eller vad hon nu är. Hon stank ju från platsen där inne och hon kände blickarna kom deras väg men ännu inga planer på att släppa henne. Hon såg lika förvånad ut som hon var generad över sin klumpighet som hon var förbannad som att se henne! Ögonen förmedlade de många känslorna som en storm!

Meoa gjorde då inget som för att förhindra vad som händer, att hon pressas upp mot väggen fick henne att nästan se road ut. Inte för att hon inte var rädd för vad alven skulle kunna göra, utan mer för att hon fann det hela exalterande.
Hon höjde ena handen, lägger den om hennes handled och kramade om den lätt men med klorna riktade mot handleden som om att hon var beredd att skada henne om hon fortsätter.

-“Du vet vem jag är..” En fnysning lämnade hennes läppar. Hon möter hennes ilskna jag med att fräsa likt hon gjorde, visade de månvita tänderna.
-“Verkar som du ännu.. har en fallenhet.. för våld, innan du talar..” Hon tryckte ner hennes armveck så att hon trycks mot henne och hon klippte med ögonen där de stod med nos mot näsa.
-“Var det inte du.. Kyr’ah som behöver hjälp.. hmm.. så här du tackar för den?” Hon pekar bort mot en av lådorna, en som garanterat hade något levande i sig och hon var inte sen med att se att trollet hade dragit någon form av vapen men med Kyr’ah i sin närhet var hon inte oroad att bli skadad av det där åbäket.

-“Kyr’ah.” Hon kom att ge henne ett flin, något som växte till sig för att hur kunde hon inte när det var som evigheter sedan de setts senast och sällan som de ens såg varandra. Men hon var absolut ingen favorit men ibland så kom deras vägar att mötas.

Hon ryckte lite på axlarna. -“Oskadd, i den mån som gick när jag behövde få ut den. Men efter.. inga nya skador.” Det fick hon erkänna men hon nickade, så där som om att det inte vore något konstigt att innehållet blev lite kantstött på vägen ut från där hon nu så duktigt fritagit den ifrån.

Hon sträckte ut en hand, som om att hon önskade betalning. -“Det var värre än vad som var sagt.. men jag nöjer mig med betalningen som är satt. Men det finns mer arbete att stå i, och du är väl ändå perfekt för det.”
Hennes hand gled uppåt och smekte över den mörka kinden hos Kyr’ah. Ena klon som så rispade kinden lite som för att mena allvar.

-“Klumparsle, du är mer klumpig än mig fröken.” Hon fräser henne mer eller mindre rakt i ansiktet när hon kom hennes så nära. Handleden fast, var inte rädd att försvara sig om det kom så långt.

-“Jag begär inte mer betalt än vad som är sagt.. använd de där mastodont öronen till annat än prydnad.” Kan höra hennes irritation. Ögonen stirrade in i hennes på det extremt korta avståndet som de stod på.

-“Mitt jobb är att sköta det som erbjuds mig.. och du har jobb ute som jag kan tänkas ta.. om du är för rädd att göra dem själv.” Hon satte handen om hennes hår, greppade det hårt och varnande om hon skada hennes handled.

Stirrade på henne, utmanande, värmen steg från henne men ändå strök tungan ut av bara farten och utan att tänka sig för slicka på Kyr’ahs läppar medan de stod som de gjorde.

Meoa flinar, så där road av situationen som inte verkade göra henne det minsta i att stå där med någon som hon imponerades av, men samtidigt hade en viss avsky till. Deras arbete var alldeles för lika och hon ogillade att dela!

Smaken vilade kvar på tungan, hon inte minsta oroad och tog för sig av det hon ville ha, men Kyr’ah var ingen som hon önskade sig. Nej, inte om hon fick bestämma själv men så lockade väl något ibland som det var något djuriskt och vansinnigt som hon inte kunde sätta fingret på.

-“Tror du inte jag känner doften, och smaken av rädsla när jag möter den.. hmm.. skall du smita iväg som en mus.. hmm?” Retades med henne, orädd, dumdristigt och utmanande kunde hon vara.

Snart uppe bakom Kyr’ah och lägger armarna över hennes axlar för att nästan klänga på henne som en packväska. Nosade i håret på henne. -“Det är ditt sigill, på det som postats.. är det inte.. låt mig hitta det..” Hon skulle leta efter den efterlysning som postats och hon funnit sittande på en obskyr taverna.

Hon flinade. -“Luktar som ditt, arbete.” Hon skulle säkert kunna rota fram något där ur sin klädsel och hon släppte henne inte som för att hon just nu visste hur de retade henne något infernaliskt.

-“Hur kan du ha så enorma öron, utan att de tycks fungera.. eller är det det som gömmer sig mellan som är trasigt..?” Hon nosade på henne och visst är det att hon släppte loss henne, motvilligt. Mest för att hon visste hur det skulle kunna komma att något vasst flög ut och skadade henne om hon inte var på sin vakt.
-“Så inte du som postat, om arbete.. ingen som lyssnar här.. så var ärlig.. Kyr’ah..? Om inte annat.. så kan jag tänka mig behöva dig för jobb.. du är inte helt dålig på det du kan..” Spinner hon fram, lite som en sådär undermålig komplimang.