Echine

Det var en grå eftermiddag i Iserion; en dag som bara blev mörkare med Järnporten tornande över staden. Någon annan hade förmodligen beskrivit det hela som melankoliskt – kanske till och med deprimerande. Dock inte Echine; hon hade nog föredragit… mörkt förebudande. Som en fästning ur en mörk saga, kort innan solen kikade fram. Det var fascinerande, och hon hade inte kunnat hålla sig för att ta sig en närmare titt.

Vilket var hur hon hamnat i sin nuvarande situation.

“Vad luskar du runt för!?” Rösten var aggressiv, och tillhörde en stor man i vakt uniform. Den matchade hans kamraters perfekt; förutom att han var mer än ett huvud längre än dem (vilket gjorde honom bra mycket längre än Echine), och betydligt bredare (vilket; ja, myrklingen var inte särskilt stor). Om hans kumpaner kända någon sympati för henne, så visade de det inte.

“Ehr, ja… oh, jag… ville kika in muren…?” Sa hon med ett försiktigt leende, samtidigt som hon nervöst drog i sin huva för att försäkra sig om att den fortfarande täckte hennes horn. Hon hade varit i liknande situationer förut, och visste att situationen bara blev värre om vakterna fick nys om vad hon var. Hon var tacksam över att vädret gjorde det svårt att se att hennes skugga för tillfället pekade i fel riktning.

Mannen var tydligt inte nöjd med svaret. Hans hand vilade på en påk, och med ett sjunkande hjärta så insåg Echine att han såg ut att vara den typen av man som gillade att använda den. “En kåpbeklädd filur vill ta sig en närmare titt på Järnporten, pojkar.” Noterade han. “Vad tror ni? Spion? Sabotör? Rebell?”

De hade börjat närma sig, vilket fick Echine att ta ett steg tillbaka, sedan två, medan hon skyndsamt sade: “Vänta nu lite, jag kan – jag kan omöjligt vara en – jag menar, hur saboterar man ens något – något sånt där!?” Hon gestikulerade mot muren i hop om att de skulle se hennes poäng, så att de sedan alla kunde skratta åt vilket missförstånd det var.

Av någon anledning verkade de inte särskilt roade…