“Vad tar sådan tid?” Rösten kom ifrån ännu en gestalt som gled fram till mannens sida. Klädd i en vacker mörkröd klänning med svarta detaljer och det mörka håret var flätat prydligt och avslutades med en vacker rosett i samma stil. Blicken var först på mannen vid hennes sida som om hon väntade sig en vettig förklaring för detta dröjsmål men när ingen sådan verkade komma gled hennes blick vidare mot främlingen och sedan vakterna vid den stora järnporten.

Med en skarp och otålig gest framför sig mot den stora järnporten, som om det skulle vara vilken dörr som helst, och att bara tanken på att den inte öppnades vid hennes ankomst var en förolämpning. Sedan vände hon bort sitt ansikte och höjde hakan med näsan i vädret på det där sättet som hon hade sett så många adelsdamer göra otaliga gånger som barn. Munnen var ihopdragen till ett missnöjt sträck, men i den korta blick som hon kastade mot främlingen fanns ändå något annat, en lekfull och nyfiken glimt i ögonen som blixtrade till innan hon återtog sitt förnärmade uttryck.

“Och vem ska det där vara för fruntimmer nu?” fnös en av vakterna, som redan verkade haft en lång dag.

Kvinnan drog förnärmat efter andan och lade en hand på sin bröstkorg som om hon just bevittnat något fullständigt ofattbart. För ett ögonblick såg hon nästan stum ut av förvåning, som om hon inte kunde tro att någon faktiskt hade tilltalat henne, eller någon i hennes sällskap, på det sättet. När hon väl fann rösten igen var den skarp och drypande av förakt.

“Det där… fruntimmer?” upprepade hon och höjde långsamt på ögonbrynet. Om hon inte hade intalat sig själv att spela denna fisförnäma adelskvinna som hon var född till hade hon redan svurit och förmodligen fått deras blod att flyta på marken. Men hon försökte, så gott hon kunde, att uppföra sig även om hennes ilska började sippra ut något ur den rollen hon spelade.

Den mörkt klädde mörkhåriga mannen gjorde en menande gest över adelsdamen då hon kom fram, en liten bugning som för att introducera henne. Kanske han var hennes eskort eller livvakt.
“Min ärade dam, jag försökte precis få dessa herrar att förklara situationen.” började han förklara då hon dök upp. Han sträckte på nacken och hakan då soldaterna vågade ifrågasätta.
“Vem detta är?! Ni menar att ni inte känner igen Furstinnan Nenya från det ärade huset Saelorian?!” utbrast han, uppenbarligen förolämpad.

“Och jag kan garantera er, att varje sekund nu uppehåller hennes högvördighet här är en sekund era arbetsgivare kommer dra av era löner! Hon är väntad av furstinnan själv!” sa han och flängde med ett väldekorerat dokument med stämplar och vaxsigill i deras ansikten.

Vad som än skulle hända till näst verkade inte följa den vanliga ordningen. Dokumenten som skulle inspekteras blev så gott som ignorerade då det plötsligt brakade till, ett spratt högst antagligen orkestrerat av “spionen”.

Kaptenen skulle knappast komma upp på fötterna i första taget utan hjälp med tanke på tyngden som höll ned honom och fötterna som var fastbundna. De två andra som rusade stoppades tvärt av den mörkhåriges händer som verkade förvånansvärt starka i kontrast till mannens slanka yttre.

“Se så, nu lugnar vi oss. Hörde ni inte vad som sades? Allt är ett missförstånd.” sa han, och det var något silkeslent i luften då orden sades och de stannade trögt i sina rörelser, som om de inte gick att säga emot, som om de som hörde vad som sades gärna ville höra mer. De verkade genast lugna sig, och tveka mellan kaptenens order och mannens silkeslena ord.

“Denna individ är furstinnans förtrupp, som ni förstår är det väldigt farliga tider och sådana individer som furstinnan behöver alltid vara ett steg före och se att vägen inte är fylld av faror och potentiella banditer. Ni har visat er kompetens genom att identifiera henne som spion, för det kan man väl säga att hon är, furstinnans ögon och öron. Låt oss passera nu, för vi har brådskande ärenden till era arbetsgivare.” sa han och stoppade ett mynt i vardera hand, snabbt och skickligt som en trollkarl på en cirkus.