Det kändes som att komma tillbaka till en annan tid för Aenya. Dal’elath yttre gränser såg orörd ut, som om det inte åldrats en dag sedan hon sist besökte staden för några år sedan. Den största förändringen var kanske snarare inom henne, och den fick henne att se på platsen med andra ögon. Tryggheten och skönheten som staden en gång utstrålat kändes kall och tom. Det hade varit tydligt under resan dit att hon var vildmarkskvinnan i familjen, då hon rörde sig smidigt som ett rådjur bland rötter och snår i sin gröna mantel som inte tycktes fastna eller orsaka besvär, och om kryp och knått besvärade henne sade hon inget. Hon väcktes lite ur sin tvekan inför att återförenas med huvudstaden av sin brors ord, och vände blicken mot honom.

“Min entré?” frågade hon, som om hon i ärlighetens namn inte tänkt på den. Men resan i tystnad hade nog i stor del berott på att hon funderat på exakt detta.

“Jag är väl mer orolig om löftet om asyl gäller, eller om de kommer vända sig mot mig och fängsla mig. Men som drottning Aliennas gäst måste jag väl förlita mig på att de inte kan lägga handskarna på mig utan att skapa en diplomatisk mardröm.” hon betraktade Bain och log lite snett, som om hon gissade vad han gjorde då han envisats med att kämpa med packningen genom skog och terräng. Det värmde på ett konstigt vis att veta att hon hade en familjemedlem som försökte göra sitt bästa för hennes skull.

“I ärlighetens namn skulle jag föredra om vi slank in i staden tyst först. Tror du att du kan sköta snacket vid bron?” undrade hon och nickade fram mot den vackra dekorerade bro som väntade dem över floden.
“Håll det kort och formellt, säg att drottning Aliennas gäst är här och ska eskorteras till hennes boning, så får jag bara hoppas att väktaren släpper in mig i staden.” hon kände sig på riktigt nervös över det.
“Tänk om han bara ser mörker i mitt hjärta?” funderade hon, nästan för sig själv.

Aenya som alltid verkade så rakryggad och säker på sin sak, säker på sitt mål och sin tro hade plötsligt en skugga av osäkerhet över sig. Något hon aldrig kunde visa i lägret förutom i de ensamma stunderna i sitt tält, om ens då. Nu då hennes gröna ögon höjde sig mot Bain som närmade sig fanns det något sårbart där, men kanske var hans ord tillräckliga för att ge henne tillbaka en gnutta av hennes styrka och hon nickade, svalde ned klumpen som formats i halsen och tårarna som envist gränsade att svämma över skålens rand.

Först verkade hon inte riktigt kunna ta emot de goda orden, på samma vis som det kunde vara svårt att ta emot en komplimang. Hennes annars säkra blick flackade undan, snett ned mot marken medan hon lyssnade på hans ord. Hon nickade då och då, och svalde sina tårar innan hon höjde en något glansig blick upp mot honom.
“När blev du så vis, din dummer?” frågade hon med ett snett leende och gav honom en dunk på axeln med sin näve, något som för en skämtsam soldat inte skulle vara något, för taniga Bain säkert ett blåmärke.
“Låt oss röra oss.” höll hon med och började traska, med lite nytt hopp i hjärtat efter Bains ord.

En stund senare närmade sig den vackra bron, som en plats frusen i tid där det alltid var vackert med vattnets flödande och brusande. Väktaren syntes inte till först, men på något vis verkade han bara stå där då Bain och Aenya kommit halvvägs över bron. Närvaron var påträngande, inte på ett obehagligt vis, men intensiv som ett ljus, då den uråldriga och magiska närvaron var stark nog till och med för en utan magiska förmågor att känna. Han verkade inte förvånad då han talade.

”Åter har ni kommit,” sade Eärmelindo, och hans röst var låg men bar som klang ur det förgångna.
”Bain och Aenya, syskon av samma låga, och du, Aenya, med håret brinnande likt morgonrodnad över fallna riken. Er ankomst har varit sedd i fjärran, men icke utan oro. Ty när elden stiger in i huvudstaden, rör sig även det som länge legat stilla. En kvist i en myrstack väcker mindre bestörtning än era steg skall göra bland råd och makt. Säg mig då: är ni redo att möta det som nu vaknar? Ty era val och era ord skall icke endast väga över era egna liv, utan över alvernas öde.”

Hans blick, blå och skarp som vintersolen vilade på dem. Det ljusa håret föll kring hans ansikte som ett tecken ur den gamla ordningen, allt det Aenya hade kämpat emot: högalvernas styre, deras arv, deras makt. Ändå stod Eärmelindo där med lugn och värme.

”Ni fruktar att jag skall neka er inträde,” sade han. ”Och det är sant, om jag följde rådets vilja, skulle portarna vara stängda för dig, Aenya Nairfindë. Men en tidsvåg kan icke hejdas av murar, ej heller av gamla alvers fruktan. Den kan fördröjas i dag, ja, men icke för evigt. Nu stundar den tid då vårt folk måste vända blicken mot en gemensam morgon, eller också mötas i strid och resa sig ur askan, om askan är det pris som krävs.”

Han teg ett ögonblick, och i hans ansikte låg något som kunde vara sorg, eller minnet av sorger äldre än deras minnen. Kanske hade den gamla alven sett detta förr.

”Må vishet vaka över era handlingar. Gå i Erethils ljus, barn av eld.”

Orden var en varning och en välsignelse i samma andetag, färgade av en melankoli som tycktes höra till själva stenen under deras fötter. Sedan steg Eärmelindo åt sidan och lät dem passera.

Aenyas blick mötte Eärmelindo, innan hon såg bort och gick rakryggad förbi med Bain på sin sida. Då de väl var över såg hon på sin bror, som för att bekräfta att de verkligen kommit över till andra sidan.