Det kändes som att komma tillbaka till en annan tid för Aenya. Dal’elath yttre gränser såg orörd ut, som om det inte åldrats en dag sedan hon sist besökte staden för några år sedan. Den största förändringen var kanske snarare inom henne, och den fick henne att se på platsen med andra ögon. Tryggheten och skönheten som staden en gång utstrålat kändes kall och tom. Det hade varit tydligt under resan dit att hon var vildmarkskvinnan i familjen, då hon rörde sig smidigt som ett rådjur bland rötter och snår i sin gröna mantel som inte tycktes fastna eller orsaka besvär, och om kryp och knått besvärade henne sade hon inget. Hon väcktes lite ur sin tvekan inför att återförenas med huvudstaden av sin brors ord, och vände blicken mot honom.

“Min entré?” frågade hon, som om hon i ärlighetens namn inte tänkt på den. Men resan i tystnad hade nog i stor del berott på att hon funderat på exakt detta.

“Jag är väl mer orolig om löftet om asyl gäller, eller om de kommer vända sig mot mig och fängsla mig. Men som drottning Aliennas gäst måste jag väl förlita mig på att de inte kan lägga handskarna på mig utan att skapa en diplomatisk mardröm.” hon betraktade Bain och log lite snett, som om hon gissade vad han gjorde då han envisats med att kämpa med packningen genom skog och terräng. Det värmde på ett konstigt vis att veta att hon hade en familjemedlem som försökte göra sitt bästa för hennes skull.

“I ärlighetens namn skulle jag föredra om vi slank in i staden tyst först. Tror du att du kan sköta snacket vid bron?” undrade hon och nickade fram mot den vackra dekorerade bro som väntade dem över floden.
“Håll det kort och formellt, säg att drottning Aliennas gäst är här och ska eskorteras till hennes boning, så får jag bara hoppas att väktaren släpper in mig i staden.” hon kände sig på riktigt nervös över det.
“Tänk om han bara ser mörker i mitt hjärta?” funderade hon, nästan för sig själv.