- This topic has 4 replies, 4 voices, and was last updated 1 dag, 2 h sedan by
.
-
Bonnifer “Boffe” Bärhem vaknade av en tystnad. Av att hon inte kunde höra Brinkelands ljuva melodi, det där välbekanta, svaga andetaget som hon vuxit upp i. Det var inte tyst där hon var, vart än det var, långt från även om väsnandet var långt borta, men det var fel melodi om det ens gick att kalla melodi. Oväsen var nog mer rätt.
Det var det första, kylan, före ljuset, före lukten, före den avlägsna insikten att marken under henne var sten och att sten inte var något hon hade i sitt sovrum, eller någon annans hon brukade hamna hos. Ljudet var fel. Sedan händerna. De var kalla och när hon höjde dem för att gnida sig över bröstet så kändes även det fel och hon upprepade rörelsen och tyget gav en känsla vid beröring som fick henne att öppna ögonen.
Hon hade en kappa på sig som inte var hennes. Den var för lång. Den var för fin.
Boffe låg stilla en stund och tittade rakt upp och räknade sina andetag, så snart hon inte kunde komma på varför hon var klädd fel. Fjorton andetag. Vid fjorton andetag bestämde hon sig för att sätta sig upp då de inte hjälpte henne tänka till. Kroppen hennes höll inte med, men hon gjorde det ändå.
Rummet var inte ett rum. Det var ett valv, eller källaren till någonting, med en trappa i ena änden som ledde upp mot en dörr som stod på glänt och släppte in ett grått ljus som inte var av ett slag som hon sett tidigare. Det luktade blött. Det luktade järn och fukt och någonting under det som hon inte kände igen.
Hon kände inuti kappans fickor. Tomma. Pipan hennes var borta. Näsduken hennes likaså.
Boffe satt på stengolvet i en främmande kappa.
Det var då hon vände på huvudet och såg att hon inte var ensam.
Lirra låg några steg bort, kurrad ihop med armarna omlindade kring något. Hon andades som det verkade, hon såg det på hur hon höjdes och sänktes där hon sov som om hon var helt utan bekymmer, och något i Boffes egen bröstkorg lossnade som hon inte hade märkt satt fast. Det fanns en frid att finna i att studera Lirra sovandes och för att hindra sig själv från att drabbas av panik av att inte komma ihåg en enda sak från gårdagen, så fortsatte hon helt enkelt att stirra på Lirra.
Hon kunde dock inte urskilja vad Lirra hade sina armar lindade runt och ville inte gärna störa hennes sömn. Så hon satt kvar och bara stirrade, till viss del för att slippa tänka på vart hon var eller varför hon inte minns vart hon var.
-
Allt i kroppen bultade och en smärta som kändes konstant klingade i hennes huvud. Nej, inte bara huvudet när hon andades och kände efter var det inte svårt att känna att hela kroppen utstrålade samma smärta. Inte för att hon inte hade känt en bakfylla förut. Men fågelsången saknades utanför dörren, eller det mjuka gräset eller sanden som hon allt för många gånger hade vaknat upp i efter en alldeles för lång natt. Eller för sen morgon om man ser det tvärtom.
Ett litet stön lämnade hennes läppar när hon sträckte på sig och nuddade en kall stenvägg med sina ena händer. Kanske hon hade hamnat i en av bryggarnas eller destilleriets kalla källare?
“Haggabups tuttar…” svor Lirra och kastade bort stöveln som hon hade haft i händerna som en nallebjörn som slog omkull en flaska med ett klirr. Ett kraftandetag lämnade hennes läppar medan brinken satte sig upp. De kastanjebruna lockarna, nästan röda på vissa håll, satt fast klistrade på kinderna. Hon skulle ta bort det men kände hur något annat kladdigt satt fast ett litet förvirrat läte lämnade henne när hon drog loss en stor klubba som satt som fastklistrat i hennes ekorrekinder.
Så fanns det något att smaska på innan de började tänka på morgonmålet. Smutsen som fanns på klubben verkade inte direkt vara något som Lirra brydde sig om utan hon öppnade sin käft och satte in den med ett nöjt smackande. För att låta sin gråa blick vandra kring rummet. Inte mycket som hon kände igen dock. Men snart nog såg hon åtminstone ett ansikte som hon kände igen.
“Boffe! Vid allt kurrande, jag trodde jag var inlåst i bryggarnas källare själv.” sa Lirra och hasade sig till väggen som hon sedan sittandes lutade sig mot. Handen för pannan ett litet roat leende i mungipan. Inte första gången de två hade vaknat upp någonstans annat än sin vanliga säng efter firandet av något eller någon.
-
Boffe svarade inte direkt. Hon tittade på klubban och någonting vred sig i magen. Om det var vad än hon åt innan hon hamnade här, eller om det var synen framför henne lämnades outforskat.
Klubban var för röd. Det var det som var felet med den och det tog henne några andetag att sätta ord på det, för färgen var inte som bär eller som rönn eller som något annat hon sett en färg komma ifrån. Den var röd på ett sätt som någon hade bestämt att den skulle vara. Och den var smutsig. Smutsen var inte heller rätt, det lilla hon hann se, grå och mörk och satt kvar på ytan istället för att bli en del av den, som om den hade lagt sig ur luften och inte kommit från marken.
Lirra hade den redan i munnen. Såklart hon hade. Boffe såg ner mot marken för att försöka förstå vad för slags smuts det hade varit, och kunde inte avgöra. Dessa var inte rena golv. Hade någon någonsin städat dem?
“Hur smakar den?” Frågade hon genom en blandning av nyfikenhet och och illamående.
Hon reste sig upp med kappan hasandes efter sig och gick över till stöveln som Lirra hade kastat. Den låg på sidan intill en flaska som ramlat och inte gått sönder. Boffe böjde sig ner och lyfte upp stöveln och vände på den i händerna sina.
Var det en människostövel? Den var för stor för någon av dem. Lädret var hårt och behandlat med någonting som luktade skarpt. Hon stack in handen och kände efter, för det var väl vad man gjorde när man ville veta mer, och det var tomt. Hon vände på den och skakade den ändå. Ingenting.
Hon stod med stöveln i handen och räknade om vad de hade. En kappa, en stövel, en flaska, en klubba. Fyra saker och inte en enda av dem bekanta, och minst tre av dem tillhörde någon hon inte kunde namnge.
“Upp för trappan och ut?” Frågade hon, och ansåg nöjt att rösten hennes lät som vanligt, utan paniken som sakta kröp uppför henne. “Kan vi vara i Brännbacka? Källarna där är väldiga och jag har inte varit i hälften av dem.”
Hon trodde inte på det när hon sa det. Ljudet utifrån var fel, det hade varit fel sedan hon vaknade, för mycket sten i det och för lite gräs och ingen sjöng någonstans, inte ens en fågel. Men det hjälpte att säga det, och Lirra behövde inte veta hur mycket andra sidan av trappan och dörren oroade Boffe.
Hon räckte ner en hand till Lirra utan att fråga om hon behövde den.
“Hur bakfull är du? Kan du gå?”
-
test
-
You must be logged in to reply to this topic.