“Treeee….. AH!” Thurunn hann bara flyga halvvägs upp ur sitt språng när vildsvinet kom farande och förstörde hela hennes långa väntan på rätta ögonblicket – det hade inte alls tagit henne halva natten och morgonen, liggandes i ruggig dimma och på den kalla marken.

Hon tänkte inte låta frukosten försvinna, inte nu, oavsett detta plötsliga intrång. I en blixtsnabb rörelse likt ett kattdjur snurrade hon runt mitt i språnget ut ur sitt gömställe, drog sin fickkniv mot en vildkanin som panikslaget kom rakt emot henne, skrämd av vildsvinet och omedveten om nästa fara som plötsligt dök upp rakt framför denne. Gnagaren hade inte en chans att undvika utan sprang kort sagt rakt in i famnen på henne – tur i oturen – och blev spetsad på knivens lilla men vassa egg. Dess skrämda dödsskrik tystnade lika tvärt som det börjat.

“Vad i hela…! Var… var kom du… ni ifrån? Vem…?”
Med andan i halsen och den döda vildkaninen i ena handen reste sig den unga drakkvinnan upp i sin fulla längd och tornade upp sig över vildsvinet och den betydligt kortare kvinnan. Trots att hon var längre och resligare utstrålade Thurunns gestalt långt ifrån hotfullhet. Hennes svans må piska irriterat från sida till sida om henne, men med händerna oförstående resta i luften – och en död kanin dinglande från den andra, snurrade hon runt och tog in hela scenen. Alla vildkaniner var nu borta, men hon hade i vilket fall ett målmat och denna främling och hennes… djur? följeslagare? hade också fått tag i en, så hon hade väl ingen anledning att vara arg egentligen på dem.

“Var kom ni ifrån?” Frågade hon igen, nu mer sammanhängande. Hennes röst var mild, men vokalerna något grova då hon i vanliga fall var van att tala i dvärgars korta snabba tungomål. Hon hoppades att hon kunde göra sig förstod, hon var inte så duktig på andra språk, men hade övat.

Thurunn snurrade åter runt för att fästa sina förvånade bärnstens-bruna ögon på Tillie och vildsvinet. Hon var inte direkt diskret när hon med en mer intresserad blick tog in Tillies utseende – hennes betydligt kortare längd (jisses, hon var alltid längre än alla andra hon stötte på), öronen med tussar (wow det var nytt för henne, hon la nyfiket huvudet på sned), det flätade håret och klirrande ringarna i den unga kvinnans öron. Hur kunde hon inte hört dem klirra?

Hon drog bort några vilsne komna ljusa hårslingor, hennes hår var inte direkt prydligt efter att ha krupit runt på marken hela morgonen i det långa gräset. Liksom Tillies var det flätat, men i en enda fläta som sträckte sig hela vägen ner till drakkvinnans vader, nu tilltufsat och med några vilsna grässtrån utstickande. Hon hade inga byxor på sig, trots den råa morgonkylan. En knälång grå tunika täckte hennes överkropp, vid höfterna var den delad så att hon lätt kunde röra både ben och svans utan att fastna i tyget. Ett kraftigt läderbälte var virat runt hennes midja, där hängde några läderpungar och dinglade. Runt vänstra låret skymtades under tunikan ett smalare läderband och hölster tillhörande fickkniven. Hon hade ett rävpälsskinn svept över axlarna, vars röda päls fick de gröna fjällen runt hennes nacke, kindben och handleder att stå ut än mer, om de inte varit tydliga nog förut. Några skor var inte att tala om med hennes långa klo försedda drakfötter.

“Heh…” kom det bara från Thuruun och hon ryckte på axlarna. Hon hade varit på vippen och bett om ursäkt, men insåg att hon inte hade något att be om förlåtelse för. Hur man en såg på det ansåg de nog båda att den andre kunnat förstöra jaktlyckan, men båda hade ju lyckats få var sin kanin så då var väl ingen skada skedd. Spela roll vem som sett kaninerna först eller varit där längst. Hon viftade lite avvärjande med handen som höll kniven, tog några steg åt sidan medan hon studerade vildsvinet med kaninen på beten. Vassa betar. Intressant och användbar följeslagare. Hon hade sett resande människor ha jaktfalkar, men inte vildsvin.

“Vilken tur att vi båda fick var sin då”, konstaterade Thuruun kort medan hon stoppade kniven i slidan. Med sin fria hand kliade hon sig fundersamt bakom det långa fjällklädda vänsterörat. Svansen lugnade sig då irritationen försvunnit helt och blicken vändes till Tillie igen.
“Mitt namn é  Thuruun. Vad är ert?”
Så, nu hade hon presenterat sig, nu var hon kanske ingen jobbig främling som den korta kvinnan kunde se som hot längre, förhoppningsvis… grisen verkade inte allt för farligt i vilket fall och Thuruun själv upplevde inte Tillie som något hot mot sig själv, men man visste aldrig. Bara för att någon var kort betydde det inte att man kunde vara snabb eller överraska.

Ett ögonbryn höjdes svagt åt Tillies gest att ta sig för näsan, men då Thuruun inte förstod om den betydde någon valde hon att ignorera det – nog för att hon inte haft tid att bada på sistone men hon kunde inte tänka sig att hon eller något där omkring just då luktade illa. Hon la handen över hjärtat och gjorde en kort hastig bugning, av ren artighet.

“Tillie, Pollen, trevligt att göra er bekantskap. Ni är de första personer jag fått chans att stötta på här ute i vildmarken.”

Hon besvarade Tillies breda leende med ett genuint glatt, för hon var i ärlighetens namn glad att äntligen ha någon att prata med igen. Hon var van att alltid ha haft sin familj runt omkring sig, alltid någon att småprata med. Att ge sig av och resa på egen hand här hade varit hennes eget beslut, men hon hade inte riktigt varit bered på tystnaden och ensamheten som resan till fots innebar.
Hon avundades till och med den korta kvinnan någon sekund över att hon hade en reskamrat – sällskap och någon att tala med eller till.

“Gryta hmm? Ja absolut, även om det kanske tar lite längre tid än att bara grilla… men om ni har ett kokkärl med er så ja visst.”
Thuruun bar inte direkt med sig en stor packning med kastruller och köksredskap. När hon lämnat bergen hade hon valt att bara ta med sig det nödvändigaste för att överleva och kunna röra sig obehindrat – sin kniv, vattensäck, varma kläder och något ombyte. Nog hade hon lite salt och någon krydda med sig också.
“Jag har min packning några meter bort, samt en liten… lägereld. Finns nog lite glöd kvar där att göra upp eld igen men det är lite dåligt med virke. Om ni inte vet något bättre ställe?”
Thuruun blickade sig hastigt omkring. Solen hade nu stigit, gryningen var sedan långt över och det såg ut till att bli en fin solig dag. Hon njöt några sekunder av att känna de varma solstrålarna omfamna henne och värma hennes kalla lemmar. Det var skönt att inse att hon inte längre var ensam, för stunden, och snart skulle ha mat i magen samt en fin dag att se fram emot.