Då dörren öppnades och stängdes så rätade Aife smidigt på sig och blickade genast rakt fram, då hon helt ämnade visa drottningen sin bästa sida. Hon var inte helt en soldat i avslappnad givvakt, men hennes bakgrund inom yrket var nog så klart för någon med öga för sådant. Tillsynes så rörde inte Aife en muskel då Drottningen steg in… förutom då sina ögon. Dessa följde kvinnan varenda steg på vägen, och tog in allt. Den ‘enkla’ klänningen, kvinnans hållning, hennes figur, självklart även hennes huvudfärg. Hon hade så klart hört att drottningen hade mörkeralvs blod, och Aife hade träffat en del mörkeralver, så det rörde henne inte i ryggen. Förhoppningsvis så var Drottningen någon som hade uppskattat att Aife höll sina ansiktsuttryck i styr.

Då Isra satte sig ned på tronen kände Aife ett vagt ryck i sitt sinne. Svärdet, hennes svärd, som vilade på bordet utanför tronsalen, under noga uppsyn av vakterna, viskade vagt i hennes sinne. Det försökte uppmärksamma henne på något. Så som hon ofta gjorde så valde Aife att ignorera svärdet när hon inte behövde dra det – vilket hon hade ytterst goda anledingar att inte göra, eftersom det för det första inte var här och för det andra skulle få till och med henne dödad om hon drog det mitt i ett palats. Slott? Aife var osäker på vad man kallade detta folks arkitektur.

Hon insåg efter ett par hjärtslag att hon inte var helt påläst på havsfolkets seder, och visste inte om hon förväntades tala före Drottningen… men kvinnan hade blivit presenterad, och Aife hade alltid ansett att självsäkerhet var en god förmåga inom hennes yrke, och därför tvekade hon inte. Hon bugade, och lät sedan bugningen glida ned mot golvet, där hon tog ett knä. Hon fortsatte hålla sin blick låg. Självsäkerhet, ja, men det kändes lämpligt att visa en drottning respekt.

“Aife Nathair, säljsvärd från syd, förhoppingsvis till er tjänst, Drottning Isra Sarracenia.” Som alltid så var Aifes röst förvånansvärt hes, men hade trots det en styrka bakom sig. Det var inte den mest angenäma stämman att lyssna till, men den hade inte några problem med att bära sig genom hallen.

Från vad hon sett av Drottningen hittills, vilket inte var mycket, för hon hade inte ens öppnat munnen än, så tyckte Aife trots det om henne. Hon verkade ung, var uppenbart kapabel som hade tagit åt sig tronen, och hon hade ett rätt så charmigt leende, vilket Aife kunde erkänna för sig själv i sitt stilla sinne, men förmodligen aldrig skulle säga högt. Allt som allt så ansåg Aife att förmågan att hålla sina tankar för sig själv var av ytterst vikt för en legosoldat.

Även om hon inte var säker på sederna här, så var hon ganska säker på att det var Drottningens tur nu. Om inte annat så fick Aife helt enkelt vänta tills hon började känna sig alltför löjlig, ståendes där på knä.

Aife tyckte att det lät på Drottningens röst som att hon kunde resa sig igen – möjligen en aningen vågad tolkning, men hon var medveten om att hon såg mer ut som en soldat stående än på knä, och hon hade aldrig helt bemästrat förmågan att föra en diskussion särskilt väl medan hon var helt ihopvikt. Återigen så valde hon självsäkerhet, och reste sig därför igen, även om hon fortsatte att hålla sin blick lågt. Hon tänkte inte vara familjär nog att se kvinnan i ögonen utan att ombes göra det, trots att hon hade föredragit att ha konversationen just så.

Hon valde även att inte kommentera på att hon varit ospecifik, då hon visste hur hon såg ut. Niraisk mixad med… ja, folk hade ofta lite svårt att gissa exakt vad, och förståeligt var väl det, men de gissade ofta på syd, och Aife såg det därför som passande att ha det i sitt namn. Fortsättningsvis så hade Isla utan dessvidare problem räknat ut hennes syfte, så bevisligen så hade Aife sagt precis nog för att förmedla det hon hade velat få sagt.

“Ni har självklart rätt, Ers Höghet.” Sade Aife, med betoning på ‘självklart’. Hon höll sitt eget minspel neutral, även om hon uppskattade känslorna i kvinnans röst. Det slog henne att det här nog varit en kvinna hon uppskattat att skämta med om de hade möts i en tavärna… men så var nu inte fallet. Och ingen gillade legosoldater som var allt för snabba i munnen, om de inte var desperata och fick gilla vad de fick, men kvinnan framför henne var så klart inte desperat.

Då Isla hade kommenterat på hennes korthet sist, så valde Aife nu att expandera på sitt svar. Hon kunde prata, speciellt om hon bed ombedd att göra det, och Drottningen hade praktiskt taget bett om det.

“Men, det slår mig även att jag förmodligen inte är den enda som har kommit till er med ett sådant förslag. Kanske inte ens den enda som kommit så här långt. Så tillåt mig att även säga detta; Jag har aldrig gått mot någon som jag skrivit kontrakt med, om de inte gått mot mig först. Det finns få som jag inte kan besegra i en duel, och jag har erfarenhet i att slåss mot långa odds. Jag har, för att leda in mot vad jag tänker komma till härnäst, stor erfarenhet av att skydda andras liv. Därför är jag inte bara här i hopp om att få lite guld och slåss tillsammans med era egna soldater – jag tror jag hade tjänat er bäst som ett mer närvarande skydd.”

Tog hon sig vatten över huvud? Kanske. Men hon antog att Drottningen utan vidare problem kunde kolla upp Aifes påståenden, och finna att de var sanna. Hon var inte mycket för att ljuga eller att överdriva. I hennes yrke hade det alltid verkat bäst att vara brutalt ärlig angående sina egna förmågor.

Betänksamhet var positivt, i alla fall i Aifes mening. Om Drottningen hade förkastat henne rakt av hade det såklart lett till vissa svårigheter angående anställningen, men hon hade nog nästan blivit mer orolig om hon hade accepterat det hela rakt av. Det hade tytt på en nivå av oförsiktighet som Aife inte riktigt uppskattade i en arbetsgivare. Nej, betänksamhet var helt klart den känslan som hon var mest bekväm med att se på den högre uppsatta kvinnans ansikte. Kvinnans ord gav heller ingen direkt skäl till oro. Aife hade inte kommit med några osanningar, trots allt. Att någon skulle gräva i hennes rykte var egentligen bara smickrande.

När Isra fortsatte förklara att legosoldaten skulle vara tvungen att bevisa sig så ryckte Aifes läpp till lätt, till ett litet, krokigt leende, som hon var snabb med att förtrycka igen. Hon gillade utmaningar, hade nästan alltid gjort det. Det var bara när man sattes upp mot sina gränser som man fick chansen att växa, och det var väl egentligen därför hon hade valt yrket som hon hade valt. Som säljsvärd så hade man sällan mycket att säga till om i vilka utmaningar man ställs inför, så det var inte helt ovanligt att hon tvingades vara både kreativ och snabb på fötterna. Vad det än var så såg hon redan fram mot det.

Sen försvann leendet på Drottningens läppar, och Aife blev för ett ögonblick orolig. Hade hon gjort något som förolämpat henne? Ah, nej, dörrarna öppnades, så leendet hade försvunnit för att… Isras undersåtar kunde se henne? För att situationen plötsligt blev mer seriös? Det var något som var värt att betänka vid ett senare tillfälle, bestämde hon sig för, då hon fick höra sin utmaning.

En soldat? Nåväl. Aife hade sedan länge lärt sig att inte underskatta något typ av motstånd. Måhända var den här soldaten en dold talang, långt bättre än henne, och hon skulle vara tvungen att ge sitt allt och mer därtill! Det var bättre att gå in med den inställningen än motsatsen, även om hon var fast inställd vid att hon inte tänkte väcka svärdets inneboende för den här kampen. Det var bäst att hon inte överskattade sitt motstånd heller, trots allt, och det var nog bäst om Isra lärde känna henne bättre innan den hemligheten föll som en yxa mellan dem. Vissa problem var bättre att spara till sen. Ett besviket viskande ljöd i hennes huvud, men Aife ignorerade den bestämt.

“Självklart. En envig! Till första blod? Får jag ta mitt vapen, eller ska jag ha ett av deras? Eller ska den här soldaten ta mig an när jag står här helt obeväpnad?” Aife betraktade de vakter som öppnat porten. “Jag är redo, så fort jag får veta reglerna.” Hon knöt ihop sina händer och slog sina metal-beklädda knogar mot varandra ett par gånger, lät det klingande ljudet ljuda genom salen.

Så hon skulle få ha sitt eget svärd. Det gjorde henne genast mycket säkrare på sin sak, men hon tänkte fortfarande hålla sig till att inte underskatta sin motståndare. Som sagt så visste man aldrig. Aife var väl medveten om var vaktens blick fortsatte skjuta av då han levererade hennes svärd, som var nästan komiskt långt i mannens armar då han var en aning kortare än henne, men hon låtsades inte om den. Så hon och Isra hade inte varit ensamma. Det borde hon ha lagt märket till egentligen, men hon var tvungen att erkänna att hon hade varit för upptagen med Isra själv. Hon ämnade inte begå det misstaget igen.

Med svärdet väl i händerna så kände hon det där familjära trycket mot sitt skallben när det väsen som levde där inne pressade sig mot hennes tankar. Det var inte helt olikt en orm, men som slingrade sig genom hennes hjärna, och den var så mycket del av henne nu att hon snarare kom att slappna av istället för att skrika i smärta, så som hon gjort de första gångerna. De var inte vänner på något vis, men det var en säkerhet att ha den där. Just under ytan.

Samtidigt som den märklige mannen steg fram ur pelarens skugga så drog Aife sitt svärd. Den vågiga klingan var grå och tyst, och tycktes inte ens reflektera ljuset från salen. Ormarna på handtaget hade slutna ögon. Hela vapnet tyckte nästan… sömnigt. Inte för att det gjorde det mindre intimiderande. Det var ett stort svärd, som var en rival med Aife själv i längd, och Aife var ingen kort kvinna.

Hon andades ut då hon lät svärdets slida slå i golvet, och höll sedan ut det enorma svärdet från sin kropp, redo med den familjära vikten i sin händer. Hennes vänstra ben sträcktes ut då hon intog en enkel gard.

“Ni kan börja.” Hörde hon, och mannen (Inte en man, viskades lojt i hennes sinne) kom till anfall.

“Tsss! Tsss!” Ett väsande läte kom från Aifes läppar då hennes svärd slog ut mot sidan av mannens svärd, och hon tog två kvicka steg till vänster för att röra sig iväg från mannens fria hand och hålla honom på avstånd. Det hela skedde i tempot med ljudet från hennes läppar: Med första väsendet rörde sig svärdet, med det andra följde hon.

“Tss!” Den här gången kom ljudet snabbare, och svärdet rörde sig i samma takt. Det var ett under att ett sådant långt och till synes otympligt vapen kunde manövreras med sådan hastighet, då det svepte in mot mannens midja, just över höftbenet. En av ormarna på svärdets handtag hade ett grönt öga öppet på glänt.

Det var svårt att hålla någon helt sovande medan man svingade runt dem, det var Aife väl medveten om, men ett sömndrucket litet öga var mer än nog för henne. Mannen var brutal, och helt klart stryktålig som inte gått ned på första hugget, men om han inte dragit en total bluff så var Aife mer än övertygad om att hennes förmåga var större än mannens.

Då han gick till motanfall var hon beredd. Våldsam kvickhet hade inte burit honom långt första gången, men han verkade bestämt fast vid den taktiken. Aife, å andra sidan, ändrade sig.

“Ts! Tsss!” Det första väsandet tog henne ett smidigt steg in MOT slaget, snarare än iväg från det, in innanför svärdets räckvidd, och i samma rörelse så tog hon tag i klingan på sitt svärd och använde hela vapnet som en hävstång, manövrerade det in under hans slag för att trycka svärdets bredsida in under hans armhåla. “TS!” Ett kraftigt läte som ekade genom den nästan tomma då hon stötte till för att välta mannen, med förvånansvärd styrka bakom rörelsen, som förhoppningsvis även skulle hjälpas av att mannen redan kom framåt med sådan brutal fart.

Förutsatt att mannen föll för hennes angrepp så hade Aife redan nästa steg planerat. Utan att släppa svärdet med någon hand skulle hon med ännu ett väsande följa mannen ned på golvet och drämma in klingans spets genom hans bröstkorg.

Aife hade inte längre något fokus på varesig drottningen eller hennes leende, utan dedikerade sitt fulla fokus på soldaten framför sig – det hade han förtjänat, för han hade slagits väl, även om hon var tämligen säker på att hon hade honom nu. Hon hade då absolut inga planer på att låta honom resa sig igen!

Korta väsanden följde slag efter slag då hon reste sitt svärd över sitt huvud och slog det nedåt över hans gard, gång på gång, både för att hålla honom nere, men också för att etablera en rytm, ett mönster, så de kunde falla in i steg med varandra…

Ögonblicket hon trodde att hon hade honom, då hon var övertygad om att hon visste vad han trodde att hon skulle göra, så förändrades mönstret. Ett kort, huggande väsande böts ut till ett längre, ett lägre, läte, och stället för att ännu ett överhands slag så tog hon ett halv steg bakåt, och levererade istället en stöt mot hans nacke.

Aife tog ett snabbt steg tillbaka då huvudet föll till golvet, och för den som var ovanligt uppmärksam så hade de kanske märkt att i samma rörelse så stängde ormen på hennes svärd sitt öga. Det var inte en droppe blod på svärdet då hon plockade upp dess slida från golvet och lät den glida tillbaka hem, varefter hon tog och började spänna fast det på sin rygg igen av ren vana. Hon såg tillbaka på Isra nu, och drog ihop sina läppar en aning då hon såg att hennes fötter var täckte med blod. En aning morbit, möjligtvis, men om någon kvinna kunde stå med blodiga fötter och fortfarande se intimiderande ut så var det nog just den här kvinnan. Hennes ord var välkomna, hur som, och Aife riskerade ett kort leende innan hon bugade för henne.

“Ni är alltför vänlig. Jag ber om ursäkt för separerandet, men jag ville inte dra ut på det hela alltför länge.” För någon som nyss slagits, så verkade inte Aife det minsta andfådd. Det var inte ens en droppe svett på hennes panna. Aife önskade nästan att hon hade lärt sig svettas på kommando. Det var alltid bättre att bli underskattad än överskattad, trots allt, och hon ville inte i sak framstå som mer än väldigt skicklig på sin sak. Övernaturligt skicklig var något hon helst stack under stol med.

Sedan rörde sig konversationen mot hennes anställning, och med en kort nick så gick hon efter den andra kvinnan. Då Isra hade vänt ryggen mot henne så antog hon att hon inte förväntades svara, utan hon följde med henne i tystnad genom den bakre dörren, samtidigt som hennes ögon skiftade från sida till sida. Drack in arkiteturen, till viss del, men av ren vana höll hon sina ögon öppna för faror – och nu då hon kände till hur väl Isras tjänare kunde gömma sig, så prövade hon på att se om hon kunde få syn på någon av dem, kanske dold bakom en pelare eller sjunken in i skuggorna. Drottningen hade distraherat henne från att upptäcka den första, och hon tänkte inte låta det hända igen, oavsett vilken imponerande syn hon var. Aife var van vid sin sak och tänkte inte låta sitt sinne falla isär av lite glamor.

Väl i det nya rummet så gav Aife det en svepande blick för att notera var en lönnmördare möjligtvis hade kunnat gömma sig, innan hon tog emot koppen med vin med en kort nick mot tjänaren. Hon kände alltför väl igen blicken hon fick. Det var en som legosoldater behövde bli van vid. Ingen litade på en då man gav sina tjänster till högst bjudande, och speciellt inte då man såg så annorlunda ut som tjänaren säkerligen ansåg att hon gjorde. Nåväl. Det var bara Isras åsikt som spelade någon roll, hur som.

Därför vände hon sig återigen till denna, och höjde sin bägare mot henne med ännu en liten bugning, ett tyst tack som ekade det hon gett henne i salen.

Blicken gick från ena sidan, sedan den andra, då Aife tillät sig själv att inte vara fullt så rigid. Drottningen såg trots allt inte på henne just nu, och förutsatt att hon inte hade ögon i nacken så tänkte hon nu göra allt för att ta in hela rummet. Att bli överraskad av en man med svärd en gång på en kväll var gott och väl nog för henne, så kunde hon fastställe att de faktiskt var ensamma så var det definitivt av godo. Hon var relativt säker på att så var fallet när uppmärksamheten återigen föll tillbaka på henne och hon lät Drottningen sluka hela hennes uppmärksamhet. Hade hon hört en suck? Hon kunde bara hoppas att den inte berodde överdrivet mycket på henne. Måhända var hon aningen besviken över att varelsen hon haft som vakt tagits ned med sådan tillsynes enkelhet?

Mycket riktigt så hade Aife absolut inga planer på att neka en inbjudan att sitta – det verkade otrevligt i just denna stund. Som livvakt hade hon hållit sig på benen, då man svarade på hot kvickare på så vis, men det här var mer av en diskussion, kände hon, eller kanske till och med ett handelssamtal. Hade Celeras målat av sig på henne för mycket, om hon såg det så? Hon bestämde sig för att inte grubbla överdrivet på det.

Med vana rörelser så spände hon av svärdet igen för att luta det intil soffan, innan hon satte sig ned bland kuddarna med en belåten utandning. “Ni är yppeligt generös, Ers Majestät.” Tackade hon, men hon såg till att inte slappna av alltför mycket. Hon höll fortfarande en korrekt, rak ställning, om något framåtlutad, för att ge den andra kvinnan sin fulla uppmärksamhet.

Den roade undertonen i Drottningens röst missades inte, och hon kunde inte hjäpa ett kort, självironiskt leende. Hon var trots allt fullt medveten om att hon inte verkade trött alls.

“Er omtanke uppskattas – men jag har alltid haft stor uthållighet. För att inte tala om att mitt sömnbehov är något lågt. Det hade varit ett något… ostrategiskt val av yrke annars. Men efter färden hit är det djupt uppskattat att få pusta ut, Ers Majestät.” Hon sänkte sitt huvud i en liten bugning. “Jag är dock glad att jag gjorde resan. Jag måste säga, ert land är både annorlunda och fantastikt.” Det må ha varit en artighetsfras, men den var inte osann för det. Aife hade länge älskat att upptäcka nya platser, och en så nära förknutet med havet som denna var säkerligen någonting.

Aife tog själv och smuttade på vinet – och fann sig själv uppskatta smaken. Oturligt, egentligen. Det hade varit enklare om det hade varit osmakligt. Som det var så skulle hon behöva ta det försiktigt fram så att hon inte drack för mycket, för hon tänkte inte förlora någon skärpa just nu, om hon fick välja själv. Men att helt ignorera det hade varit otrevligt, så hon tog en sip till.

Drottningens uppmärksamhet föll på hennes svärd, och Aife undrade lite förstrött hur mycket hon visste. Någon i hennes position hade förmodligen resursers nog att ta reda på en hel del, och även om Aife gjorde sitt bästa för att hålla svärdets natur hemligt, så fanns det de som visste. Det var egentligen oundvikligt, då det var hennes vapen. Hur det än var med det, dock, så fanns det väldigt lite hon kunde göra åt det. Visste den andra kvinnan, så visste hon, det var utanför Aifes kontroll. Hon hörde ett väsande i sitt sinne, men ignorerade det bestämt.

Vid frågan så putade hon fundersamt på läpparna i ett kort ögonblick, innan hon svarade:

“Medan er skönhet överträffar till och med rykterna,” började hon, för lite smicker kunde inte skada, “så har Ers Majestät självklart rätt. I all korthet, då; pengar är en självklarhet. Jag jobbar inte gratis, och jag är bland de bästa på mitt jobb. Till skillnad från många i mitt yrke håller jag mig till mitt kontrakt, oavsett om någon bjuder mer än er. Detta för att ett gott namn går bra mycket längre i mitt yrke än några extra mynt.”

Hon var inte färdig än, tycktes det som.

“Fortsättningsvis så förväntar jag mig att bli väl utrustad. Jag har mina egna vapen, men det är i både ert och mitt intresse att jag har en passande mundering för min position. Ni kan för all del ta tillbaka den då mitt kontrakt utgår, men om den behöver repareras ska det inte komma från min belöning. Återigen, det är i båda Ert och mitt intresse.”

“Avslutningsvis så kan jag spendera varje vaket ögonblick vid Er sida, kanske även då jag sover, för jag sover lätt och har inget emot att göra det sittandes i Er kammare om Ni fruktar mördare om natten. I utbyte mot min fulla lojalitet, och att jag inte kommer försöka ändra på kontraktet efter det är skrivet, så ber jag endast om detta; jag är en livvakt, inte en bödel. Att döda de som inte är ett hot mot Er är under min värdighet.”

Hon såg fundersam ut, och nickade sedan kort.

“Det är nog allt, Ers Majestät.”