- This topic has 49 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 9 månader sedan by
.
-
Solen sken in genom det stora vackra fönsterna i taket och gav salen ett vackert ljus. Mörkare mönster på fönsterna, formade som löv och blommor, förstärkte känslan av att salen istället var en skogsdunge och gav behagliga skuggor på väggar och golv som annars var helt vita. Salen i sig var inte stor, en av de minsta som fanns i palatset. Förutom de enkla kamrarna. Drottning Akila satt i en av de bekväma fåtöljerna som fanns i en av hörnen. Upphöjd och med god utsikt över salen och dess ingångar. Ifall någon som inte var inbjuden skulle ta sig in i salen. Över hennes döda kropp.
Som vanligt satt hon med det ena benet över det andra. Hennes mörka hy skymtades, när hon bar en vårgrön klänning som var skuren på båda sidorna av höften så att hennes ben syntes. Allt för att det skulle vara enklare att röra sig, eller det var det som Akila sa. Fast kanske det alltid hade legat en bakomliggande tanke där. Det var enklare att få sin vilja igenom, åtminstone med män, om hon var lite utmanande och vem hade vågat säga emot henne?
Hennes huvud var snett när hon betraktade vinet i sitt lutande glas med sina bärnstensfärgade ögon, snurrade det lätt mellan sina fingrar. Det var på något sätt lugnande att se vätskan i glaset. Den andra handen vilades i hennes mörka svarta hår som var uppsatt i en fläta som nådde ner till hennes höft. Hon kunde känna vitguldets kalla yta på hennes krona som alltid fanns där. Nästan som om det hade etsat sig fast, som något som alltid skulle finnas där. Som hennes ögon, öron och näsa.
Det var tyst i rummet, enbart ett litet klirrande från hennes armband hördes när hon snurrade vinglaset. Drottningen drog en suck och kunde känna det kalla vita marmor golvet under sina fötter. Faktum var att det var kyligare i rummet, ett litet skymundan från värmen i hennes land.
Hennes land. Ett land som skulle växa sig ännu starkare. Ännu mer rikedom. Iselems stortid. Det hade inte varit mer än en tanke innan… Men de hade lyckats ta över pärlbukten och nu var Karm i ett sådant delikat läge. Landet i sig var splittrat, men nu efter ett sådant nederlag i Loradon. Blicken vandra mot det stora bordet där kartan över Talanrien var utspriden. Snart.
Tankarna blev avbrutna när hon hörde hur vakterna öppnade de stora ekdörrarna. De gav ifrån sig ett klagande gnisslande. Vem? Hastigt tog hon tag i en kniv som hon hade gömt i sitt bälte för att hålla den hårt i sin lediga hand. Avvaktande för att se vem som vågade att störa hennes tankar. De bärnstensfärgade ögonen var som ett rovdjurs ögon. Vilda och det fanns något mörkt där bakom.
-
Det hade gått ett par dagar sedan den första audiensen med drottning Akila. Djan som aldrig tidigare hyst någon tilltro till överheten hade där förstått att det var denna drottning han ville tjäna. Eller? Var det kanske en viskning långt inne i själen? Den där nya rösten som fyllde honom med värme, kärlek och fasa. Drottningen hade mottagit hans erbjudande och han skulle därför bistå henne med sin magi. En magi som kändes ny, främmande och flera gånger så kraftfull än vad han någonsin mindes. Sera, hans trogna vän och kronprinsessa, hade också stannat i palatset. Men de där minnena som han förut kunnat se så klart var nu dunkla. Endast jag är dig trogen, endast mig kan du lita på. Det var mer en känsla i hjärtat än yttrade ord. Tvivel hade slagit rot inom honom. Hon såg så konstigt på honom numer, som om han var en främling. Era band är inte så starka. Djan rös till trots värmen från solen som sken in mellan marmorpelarna där han gick mot Akilas sal.
Han stannade utanför ekdörrarna och nickade kort mot vakterna som utbytte blickar innan de vände sig om för att öppna portarna. Djan vände blicken ut mellan pelarna och mot den vackra hamnstaden och havet som glittrade där borta. En stad värd att försvara, en stad med ett folk och drottning värd att sprida Sharahs ljus bortom dess gränser. Djan blev paff av sin egna tanke men den föll snabbt i glömska när han gick in i salen. Längst bort satt drottningen på sin tron och ett leende spred sig på hans läppar.
Djan gick rakryggad med lugna steg och hans aura var ändrad, mer auktoritär än vad man annars var van vid. Håret var kammat och ökenkläderna utbytta mot en luftig silkesrock som avslöjade de märkliga symbolerna över hans armar och nyckelben. Han såg mer ut som sin ålder nu än någonsin och blicken var skarp.
“Drottning Akila, Sharahs utvalde…” Han böjde nacken och gjorde en vördnadsfull gest med händerna. Hans blick svepte nyfiket över bordet framför henne och det sluga leendet växte sig större. “Jag tror vi båda haft samma tanke och jag har kommit för att visa dig den” -
Vem var det? Tanken gnagde på henne ett tag. Knivens var fortfarande i hennes hand och hon tryckte spetsen omedvetet mot ena pekfingret. Uppenbarligen hade de möts innan, sättet han rörde sig på och speciellt tilltalade henne. Som om hon vore hans like. Tanken var roande. Hon? De rovdjurs gula ögonen följde Djans lugna och självsäkra sätt rörde sig mot henne för att visa sin respekt och vördnad inför henne. Förslaget som han gav fick det att dra hastigt i hennes mungipor i ett kort leende. Samma tanke, det bådade gott.
Elegant reste hon sig upp ifrån sin tron och rörde sig fram till bordet. Armbanden på hennes armar klirrade lite när hon satte ner sitt vinglas på bordet och sträckte sig efter en pjäs som var en miniatyr av Karms flagga. Hon hade fortfarande kniven i ena handen, men höjde istället pjäsen med Karms flagga i sin hand framför sig och mot Djan med ett slugt leende.
“Något säger mig att vi har samma tanke.” instämde hon och lät sig snurra på pjäsen i handen med sitt fokus på flaggan och dess vita stad som var målat på och dess gud Athal som vakade över den. Som om deras Gud skulle finnas. Påhitt alltihop. Ignoranta som inte kunde förstå Sharahs kärlek…
Ah. Djan. Namnet kom till henne till slut och hon gjorde en gest mot Djan och sedan mot den nyfyllda karaffen som stod på kanten av bordet med ett par glas in till sig.
-
Djan följde henne nästan förväntansfullt med blicken och ett nyckfullt leende spred sig över hans läppar. Karm. Den där flaggan som häcklade honom med dunkla minnen om att landet och dess folk gjort honom en enorm orätt. Ett kort, lågmält skratt lämnade honom då han gick bort till vinkaraffen och fyllde på ett glas. Som av gammal vana fyllde han även på drottningens glas som hon ställt på bordet. Karm. En ögonblicksbild av blodiga händer och en skarp smärta över ena ögonbrynet. Minnet trycktes snabbt bort och han rynkade ögonbrynen, där det ena var brutet av ett färskt, rött ärr. Han kunde inte minnas hur han fått det men det var kopplat till Karm och en ny, ilsken känsla bubblade upp inom honom.
Djan ställde ifrån sig karaffen och tog upp sitt vinglas, blicken fäst på den lilla figur med Karms flagga som vilade mellan drottningens fingrar.
“Ett splittrat land och ett vilset folk…” Rösten var mjuk men hånfull. Han drack en klunk av vinet samtidigt som han drog ena fingret över kartan som låg utrullad på bordet. “… Ledarskapet fallerar…” Hans finger stannade vid Iselems kust och en vit orm tycktes ta form ur kartan. “… kungens ställning blir svagare…” Salen tycktes bli svalare, mindre och mörkare. Som om någon annan även var närvarande. Ormen började slingra sig över öknen, mot det som skulle föreställa Karm. “…ett enorm nederlag i Loradon har lämnat hans bleka buk blottad…” Djans röst var låg, lugn och leendet växte sig allt bredare på hans läppar. Ormen reste sitt huvud och väste. “… och utan någon militär styrka att skydda honom…” Ormen högg i luften, mot Karm och gränserna över kartan tycktes förflyttas. “…folket behöver Sharahs ljus…” Figuren i drottningens hand ändrade långsamt form och flaggan ersattes av hennes egna sigil. “… och ditt ledarskap.”Ormen var borta och Djan drack en klunk av vinet, blicken fäst på drottning Akila. Det nyckfulla leendet prydde hans läppar och han ställde ned vinglaset på bordet.
“Tillkalla general Hassan Khareem al-Ghulaj. Karm är redo att föras in i ljuset” -
Vinglaset fylldes på nytt, men det var som om Akila inte ens lade märke till det. Det tycktes alltid vara påfyllt, beredd på att dränka hennes bekymmer och oro. Hennes bärnstensfärgade ögon gnistrade som en liten flicka som nyss hört en spännande berättelse och hon höll nästan andan medan hon följde den vackra ormen som slingrade sig över öknen. Hon smuttade på vinet och lyssnade på orden som föll ur Djans läppar. Sanna ord, kloka. Vem kunde tro att hennes dotter hade en vän som denne vid sin sida. Kanske det fanns hopp för hennes dotter trots allt?
Drottningen vaknade ur sin tankegång när hon hörde hur glaset slog mot bordet. Ett snett leende prydde hennes läppar och hon granskade flaggan i sin hand som ännu en gång hade fått Karms vanliga sigill. Hon satte ner den vid Karms gräns och utan att förvarna drämde hon in sin kniv i sigillet så att flaggan föll till marken och Athals märke och Hannadon revs itu. Av misstag hade hon spillt lite av det röda vinet på kartan och liknade blodet som skulle spillas.
Långsamt drog hon sitt ena pekfingret över en av vinfläckarna för att sedan sätta det i munnen med ett nästan galet leende. Det fanns något fundersamt där i hennes blick och sättet som hon sedan rörde sin hand igen över knivens skaft.
”Ett enorm nederlag… men en orms vinst.” sa hon och gav till ett skrockande innan hon drog ut kniven och lade elegant tillbaka den vid hennes bälte. Folket behöver Sharahs ljus och ditt ledarskap. Orden ekade inuti hennes huvud fortfarande när hon rörde sig mot fönstret för att blicka ner över Thel Shaen. Hennes folk behövde mer. Mer av allt och hon skulle ge dem det.
“Nej Djan. Karm ska falla under mina händer”
-
En isande kyla högg tag om Djan när Akila drämde ned kniven, nästan som om det varit i honom. Det var någonting som var fel, eller kanske allt. Att han skulle stå här, sippande på ett glas vin och endast blinka till när kniven drämde ned i bordet. Du ska vara här, du vill vara här. Kylan inom honom gav vika åt beslutsamheten som värmde hans själ.
Djan log åt hennes ord och lät blicken vila vid de röda fläckarna som var över kartan innan han lyfte den till henne igen. Långsamt lutade han sig mot bordet och följde Akila med blicken. Han drack av vinet och la fundersamt huvudet på sned då han betraktade henne. Karm ska falla. Hennes ord fick det nyckfulla leendet att bli ett brett flin och han såg ned över axeln och tillbaka på kartan.
“…Karm kommer falla” Han upprepade hennes ord, blicken på kartan. Djan strök tummen över revan där Hannadon en gång varit. Och du ska se till att det händer. Jag ska hjälpa dig. En energi han tidigare inte känt spred sig genom hans hand, arm och upp över hans axlar och genom hela kroppen. Det var nästan samma energi som han kunde känna från Sasha. Från Sera. Fast så mycket starkare. Långsamt vände han sig tillbaka mot Akila, tummen mot läpparna som om han bränt sig.
“Kapa vägarna västerut, sen hugger du mot dess hjärta” Det var inte hans ord men det var hans röst och kom från hans mun. Djan rynkade på ögonbrynen och drack ytterligare av vinet för att bli av med den plötsliga torrheten i munnen.
“Hoppet och tron är lågt bland folket och spillrorna av deras armé. Jag ska hjälpa dig att få dem att tvivla sina befälhavare ytterligare och du kommer inte möta mycket motstånd. Endast Karmanskt blod ska flyta.”Djan sträckte på sig och tog ett par steg mot drottningen innan han stannade med blicken sänkt mot golvet. Vad sa han? Den tvivlande tanken överröstades av hans eget hjärta som bultade hårt i bröstet på honom.
“Det vill säga, om du låter mig tjäna dig” För det var ju det han ville, eller hur? -
Kapa vägarna väster ut. Hennes pekfinger drog hon längst kartan och hennes nagel rispade i målarfärgen. Ett litet kryss syntes vid den västra landsvägen precis vid Loradon, där var de som svagast nu. När handelsvägen skulle spärras från dem skulle det vara svårare för dem att få proviant, förflytta… Det var ett bra val. Nej fel. En bra början. Anfall för att kapa dem ifrån omvärlden. Drottningen nickade långsamt om det Djan sa. Sedan slog hon med sitt finger mot Isilas halvön.
“Kapa kontakten med omvärlden. Svält dem.” instämde hon och det fanns ett svagt leende på läpparna. Vad gjorde ännu en brist? Det fanns redan brist på kunskap, vett och tro. Echer. Det var nästan för enkelt och lockande. Hur kunde kung Sandor låta sitt rike förfalla?
Om du låter mig tjäna dig. Orden skar igenom hennes tankar och hon lät sin mjuka hand placeras under Djans haka. Hon tvingade hans blick att möta hennes för att sedan stryka sin tumme över hans kindben. Som en kärleksfull mor gjorde mot sin son. Ett varmt leende fanns på hennes läppar men det fanns en kyla i hennes ögon som var isande.
“Karmanskt blod ska flyta under våra händer.” upprepade drottningen med en spinnande röst, som en katt som njöt av musens skrik.
-
Hans hjärta bultade hårt när han höjde blicken till henne, men ändå kunde han känna ett lugn svepa över honom. En typ av trygghet och värme man känner från sin mor fanns inom honom men han kunde även ana den från Akila. Ett leende spred sig långsamt över hans läppar vid hennes ord, ett leende som var helt nytt för honom men som skulle synas många gånger framöver. Det var samma leende som vargen har innan den hugger.
“Under ditt styre kommer ingen kunna motsätta sig Iselems storhet och makt. Det är en ära att få tjäna dig” Djan hade fortfarande blicken fäst i hennes och drack en klunk av vinet innan han såg ned mot kartan. De röda vinfläckarna över Karm var som ett ont omen om vad som komma skall och det fyllde honom av en skräckblandad förtjusning. Karmanskt blod ska flyta. Han kunde känna hur håren reste sig i nacken och var tvungen att dricka en värmande klunk av vinet.
“Vart vill du att jag ska börja?”
-
Leendet som fanns på Djans läppar skulle få de flesta att rysa och röra på sig obekvämt. Fast Akila verkade trivas med det och besvarade med ett likadant leende. Två rovdjur som inte hade något medlidande för deras byte. Trots allt var det för en god sak. Världen skulle bli bättre under hennes styre. Karm bestod av svaga människor allt för lätta ledda i mörker och kaos. Som Sharahs utvalde var det hennes sak att lysa upp skuggorna och sprida den iselemska värmen. Hon förde glaset till sina läppar och sippade lite på vinet medan hon funderade på Djans fråga.
Blickan drogs ner mot kartan igen och hon granskade Karms gränser för att sedan låta de bärnstensfärgade ögonen vandra mot Iselem. Den smala tungan fuktade hennes läppar och hon knackade lätt i bordet, lite fundersam över det hela.
“Frågan är just det.” hummade drottningen, lite tankfullt för sig själv och lät sin blick dras mot dvärgarnas rike. En gång var det mer än den staden som det var nu. Kanske de delade en törst? Det gick inte att förneka dvärgarnas skicklighet när det kom till smedja och metaller. Kanske…? Eller var tanken för galen?
“Vad tror du om… en allians med dvärgarna?” frågade Akila, fortfarande tankfullt men gjorde en grimars när hon nämnde ordet dvärgar som om det inte rikigt passade i hennes mun.
-
Djan följde henne förväntansfullt med blicken, det var nästan så att han höll andan.
“Dvärgarna?” Han drack en klunk av vinet med ett fundersamt hummande. Långsamt snurrade han vinglaset i sin hand och blicken gick över bergskedjorna i det fjärran nordväst. Blicken stannade för ett ögonblick vid askbergen innan han tillslut såg upp till Akila.“Bittra, undangömda och bortglömda” Långsamt höjde han vinglaset framför sig och till synes studerade det. Något djupt inom honom rörde sig, en rastlös skugga som manade på honom. Det där illvilliga leendet spred sig på hans läppar igen och han förde glaset till sina läppar.
“… och suktande efter mer” Han drack av vinet och fäste blicken vid Akila. “En utmärkt idé, jag ska ge mig av så snart som möjligt.” Djan sänkte vinglaset och la den fria handen över sitt hjärta då han gav en djup och vördnadsfullt nickning mot drottningen.
-
Akila hade alltid tyckt om sin längd. Det fick även de flesta män att se upp till henne. Hon nickade nöjt över hans kommentar. Ja, det var en bra idé. Även fast dvärgarna inte var det renaste folket, eller de som hon hade haft en tanke på innan att samarbeta. Kändes det som om idén hade kommit till henne, som en uppebarelse. Hennes finger drog hon längst bergkedjan, fram och tillbaka medan hon hörde Djans ord. Bittra, undangömda och bortglömda. Känslor som skapade revolution och mörka tankar hos de flesta. Varför skulle de behöva gömma sig i en stad?
Hon behövde inte säga något mer, utan nickade lätt åt hans svar. Det var en självklarhet. Varför skulle han motsäga henne? Om han gjorde det skulle inte livet, eller hans tjänande för henne vara långlivat. Drottningen sträckte på sig och drack upp de sista dropparna av vinet och höll det tomma glaset i sitt hand. Analyserande över kartan och framtiden.
-
Djan drack det sista av vinet, blicken något avvaktande på drottningen. Nej, hon skulle inte säga någonting mer, han förstod att det förväntades av honom att ge sig av. Helst igår. Han ställde ifrån sig sitt glas men tog upp karaffen med vin för att fylla på drottningens glas, blicken fortfarande fäst vid henne.
“Jag kommer inte att göra dig besviken.” Rösten var mjuk men allvarsam och med en sista bugning lämnade han drottningen och hennes sal. När ekdörrarna gick igen bakom honom var det som att luften gick ur honom och det flimrade framför ögonen. Djan hostade till och var tvungen att luta sig mot väggen för att samla sig. Mötet kändes plötsligt så avlägset, som om han bara varit en åskådare. Så underligt, vad hade han gett sig in på? Med ett djupt andetag och en kort, orolig blick mot vakterna bakom sig fortsatte han hastigt genom korridoren. Han måste hitta Sera.
-
Precis som alla andra dagar hade den här varit lång. Sera drog en hand genom sitt hår medan hon gick igenom korridoren. Den klarblåa blicken var avvaktande på vakterna som tycktes ha ett extra vakande öga mot henne. Det var som om hennes frihet inte längre existerade. Hennes mor sa att hon var fri att röra sig som hon ville – och lämna till Caras Idhrenin men det var något i hennes röst och blick som gjorde att hon inte vågade.
Dessutom hade Djan betett sig väldigt märklig sedan han drömvandrade i hennes mor sinne. Ibland undrade hon om hennes mor hade dödshotat honom, eller på annat vis hållt honom fången. Han hade en tendens att försvinna och när hon frågade efter honom verkade de flesta vakterna inte vilja ge henne något svar. Hon suckade till och satte sig ner på fönsterkarmen vid en av de många fönstrerna som blickade ut över det vackra Thel Shaen. En stad som skulle vara hennes hem, men som hon hade allt annat än hemmakänsla eller stolthet över.
Stegen som hördes i korridoren kände hon genast igen, Djan. Hon satte sig rakt upp och sprang nästan mot honom samtidigt som hon vinkade mot honom med ett svagt leende.
“Djan!” utbrast hon glatt
-
Djan kände fortfarande sina hårda hjärtslag och pulsen rusade, som om han precis sprungit ett maraton då han gick genom korridorerna med Sera i tanken. Det var som en lättnad sköljde över honom när han hörde hennes röst och kunde se henne komma mot honom.
“Sera” Hans röst var matt, nästan andfådd och han slog armarna om henne i en hård kram, som om de inte setts på flera år även fast det var senast den morgonen. Djan drog ett djupt andetag och slöt ögonen, fortfarande armarna om Sera och han kunde känna hur utmattad han var, som om han inte sovit på flera dygn.
“Vi ska ge oss av” suckade han och släppte henne tillslut. Ett svagt leende började ta form i hans mungipor och hans blick var sådär vanligt dimmig. “Vi ska till Zirthimar och träffa dvärgarna”
-
Den matta rösten gjorde Sera nervös. Vad hade hennes mor gjort mot honom? En hastig blick över hela hans kropp för att se att han inte hade några skråmor efter tortyr. Nej. Han verkade hel, åtminstone nu. Sedan lät hon sina armar omfamna honom i en hård kram, det såg ut som om han behövde en. Vi ska ge oss av. Orden fyllde henne med en obeskrivlig glädje. De skulle bort från Thel Shaen, hennes mor och dess adliga arslen. Bort från plikter och etikett. Bort från… Kronprinsessan rynkade sina ögonbryn, lite förvirrad över det hans nästa ord. Zirthimar?
Hon lade armarna på var sin sida om Djan och såg allvarligt på honom.
“Djan, har du tappat all vett? Vad ska vi till dvärgarna?” frågade Sera, lite avvaktande som om hon hade en märklig känsla över att hon helst av allt inte ville veta svaret.
-
Djan såg först lite förvirrat på Sera, som om han redan börjat tänka på något annat. Ja, varför skulle de till Dvärgarna? Knappt hann han avsluta sin egna tanke innan den avbröts av en annan. Hon tvivlar på dig, du kan inte lite på henne. Djan rynkade lite på ögonbrynen åt sig själv och skakade lite på huvudet som för att skaka av sig tanken. Så med ett leende tog han tag om Seras kinder.
“Varför inte? Det är så långt ifrån här vi kan komma” När han sa det var det som om något förändrades i hans blick, som om där fanns mer att säga. För en kort stund var hans blick sådär skarp, ihållande och inte alls den flyktiga, ofokuserade blicken han normalt betraktade världen med.
“Vi ger oss av ikväll, tar en båt till Pärlbukten och därifrån till häst. Kom med, jag behöver dig” De sista orden var så bedjande att man nästan kunde ta på hans innerliga önskan att hon skulle följa med honom.
-
Inte allt för fel lät det. Att komma bort ifrån Thel Shaen. Det var väl alltid det hon strävade efter? Fast å andra sidan kändes det som en vansinnig tanke att lämna hennes mor nu. Turen hade varit på deras sida en gång. Att de båda benådas var inte allt för säkert. Hon bet sig i underläppen och lade sina händer på Djans och strök sin tumme milt över hans handrygg.
“Men mor… Tror du att hon tycker det är…?” började Sera, lite osäkert och försiktigt. Sedan etsade sig hans sista ord fast i hennes tankar. Jag behöver dig. Det gick inte att neka det. Dessutom lät det som om han hade en plan, lite för detaljerad plan för att vara spontan. Hon gav till en suck och gav sedan ett av sina mer varma leende.
“Det låter lite mer planerat. Men hur kan du tro att en kvinna som jag kan packa på så kort tid?” frågade hon med ett skratt och en retsam blinkning.
-
Djan höll fast vid hennes blick, ögonbrynen med en lätt rynka, bedjande och önskade att all hennes tvivel skulle rinna ut. Så det var med ett lättat skratt och ett brett leende som han gav henne en broderlig puss innan han släppte henne. Det var som att han fått ny energi igen och drog en lättnadens suck.
“Du löser det på nått sätt.” Blicken vandrade ned längst korridoren innan han såg tillbaka på Sera och med samma breda leende rufsade om hennes hår “Men glöm inte kammen den här gången, annars kommer fiskmåsarna bygga bon i det här rufset…!” Retade han och kvickt flyttade sig undan från eventuell återgäldning.
“Försök få med sig Sasha också, den lilla rackaren har jag inte sett på länge” Rösten blev lite lägre, nästan sorgsen, när han nämnde Sashas namn. Sist han sett den lilla draken var gömd bland Seras kuddar. Han förstod inte varför den inte ville vara med honom längre?
-
Önskemålet om Sasha gjorde ont i hjärtat på Sera. Hon hade inte riktigt förstått varför inte den lilla filuren var hack i hälarna på Djan. Kände hon också att det var något fel? Hon lade det sista i sin kapsäck och snurrade fast dess topp för att sedan kasta den över ryggen. Blicken drogs över hennes kammare en sista gång för att se om det var någonting hon tycktes sak. Nej, ingenting förutom den lilla ödlan. Det hade känt bra att ha den med på färden. Något som kändes mer bekant än Djan. För det var något hon inte kunde lägga fingret på.
“Sasha?” frågade hon och när den lilla ödlan kom fram till henne, tog hon upp henne i båda händerna och höll henne framför sina ögon.
“Vi ska på äventyr. Vi måste hålla ett öga på Djan, det är någonting märkligt med honom. Är det inte?” frågade hon och satte ödlan lite närmare sin näsa. Inte för att hon egentligen förväntade sig ett svar. Sedan suckade hon åt sin dumhet och började röra sig i korridorerna.
-
Sasha hade ju tett sig till Sera, eller i alla fall hennes kammare och hållit sig gömd för det mesta. Men den lilla draken följde med utan motstånd när Sera begav sig av från palatset, hopkurad i Seras kappsäck.
Solen var på väg ned över horisonten och färgade den varma kvällshimlen röd och gul. Djan hade redan gått ombord båten som skulle ta dem förbi hettan och torkan i öknen och vidare ut i världen. Han stod lutad över relingen och beundrade Thel Shaen vars hustak och små torn reflekterade solnedgångens varma ljus. Det var nu staden kom till liv och han suckade längtande när vinden bar med sig doften av mynta och saffran. De ljusa ögonen var sådär sävligt drömmande och hans andetag lätta. Han mindes knappt när det var sådär lätt att andas. Kanske var det den friska havsluften. Tankarna vandrade in i hans vanliga dagdrömmar och han la inte märke till Sera när han kom ombord båten. Det var inte förrän kaptenen kastade en oliv på honom som han vaknade till liv och sken upp i ett brett leende åt synen av Sera.
“Sedär, du lyckades ju packa!” Skrattade han och gjorde tummen upp mot kaptenen som började hojta på sina mannar att förbereda avfärden. Djan närmade sig Sera, gången sådär lite släpande och med allmänt dålig hållning som han brukade.
“Kom Sasha med?” Frågade han förväntansfullt och hann knappt säga dens namn förrän draken tittade upp ur Seras kappsäck. Den såg förundrat på Djan, de små ögonen blinkade nyfiket och inte alls sådär skräckslaget som tidigare. Nästan som reptilen brukade titta på Djan.
You must be logged in to reply to this topic.