- This topic has 49 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 2 månader sedan by
.
-
Ett kort tag försvann den bittra smaken. Smaken av förfall. Ögonen och orden fick en lättnad att stiga inuti Sera. Allt skulle bli bra. Djan var stark. Hon suckade lätt, det var enbart tillfälligt. Säkert den idiotiska myten som kapten hade pratat om. Det hade gått till Djans huvud. Eller ett dåligt skämt?
Ett lätt skrik av förfäran hördes från Sera när han tryckte upp henne mot väggen på det sättet och sättet han använde hennes blod. Det isade inom henne. Mörk magi. Förfall. Var det verkligen? Hennes blåa ögon glimmade till och hon knöt sina händer i ilskan. Samtidigt som hon gav till ett vrål av ilska.
“DJAN!” vrålade hon och försökte att rycka sig loss, samtidigt som en kraftig vind rufsade till deras hår och fick dörrarna till garderoben att slå hårt.
-
En låg vindpust verkade ta sig in i rummet, knappast något förutom de allra mest observanta skulle märka av. Speciellt inte nu i stormen på det gungande skeppet, och med händelserna som utspelade sig mellan de två resenärerna i hytten som var fokuserade på varandra. En närvaro som inte var mer än en viskning, ett medvetande som sökt Sera en lång tid. Det var en röst från fjärran, knappt mer än en viskning i en dröm länge sedan bortglömd, som talade i Seras sinne.
Han är förlorad. Lloth har honom nu, och med Lloths styrka är han för stark för dig just nu.
Rösten var behaglig, varm, och familjär för Sera. Som en bekant hon känt hela livet, som en familjevän som funnits där varje dag under hennes barndom som hon lämnat bakom sig dagen hon var tvungen att börja studera vid Caras Idhrenin.
Sera, du måste glömma honom. Glöm Djan. Du måste rädda dig själv. Jag kan visa dig vägen, men bara du kan rädda dig själv Sera.
Rösten var fortfarande lugn och avlägsen, men trots det en stadig klippa i kaoset, ondskan och sorgen som utspelade sig framför Seras ögon. Men det verkade finnas en ton av angelägenhet där under lugnet. Att Seras död inte var ett alternativ var tydligt.
Slösa inte energi på vind. Frigör dig själv!
Rösten var mer angelägen nu, lite mer pressad och uppmanande än tidigare.
-
Varken Seras skrik eller vinden i hytten berörde Djan som vänt sin uppmärksamhet mot väskan som rörde sig oroligt vid hans fötter. Skuggorna tätnade i rummet och luften blev svårare att andas i den klaustrofobiska känslan som tilltog när han sträckte sig ned för att plocka upp väskan. Han stack ned handen och efter några ögonblicks grävande pep det till därinne. Med ett hårt ryck drog han upp Sasha med ett hårt grepp om den lilla drakens hals, precis under huvudet. Reptilen krängde och klöste, vingarna slog vildsint och ett hjärtskärande kvidande kom från den lilla strupen.
Djan såg likgiltigt ned på den lilla draken men tvekade för ett ögonblick. Tårarna rann stilla ned för hans kinder och det ryckte i ena ögonlocket. Den tryckande känslan i rummet tilltog och han mimade ett lågt “Förlåt mig” då han höjde dolken mot djurets hals. Sasha’s kvidande övergick i ett högt tjut och kampen mot Djans grepp blev allt mer intensiv. Tjutet avslutades abrupt i en gurglande suck då dolkens spets trängde genom fjällen och öppnade en lång skåra rakt över halsen, hela vägen ned till bröstkorgen. Det första blodet kom ut i en skarp stråle rakt över Djans kläder men sedan forsade det bara rakt ned i pulserande vågor ned på golvet.
Sasha’s kropp stillades. Det ryckte lite obehagligt i dess lemmar men ögonen var tomma på liv och djuret blev helt lealöst i Djans grepp. Djan släppte ned den lilla kroppen som sjönk ihop på golvet i en pöl av dess egna blod. Han vände ansiktet upp mot taket och slöt ögonen. Rummet blev allt mer tryckande, snart skulle det knappt gå att andas. Långsamt drog han handen, dränkt av Sashas blod, över pannan och sina slutna ögon, ned över näsryggen, läpparna och hela vägen ned över hakan och sin egna hals.
Så släppte trycket i rummen och han öppnade ögonen med ett flämtande andetag. Långsamt sänkte han blicken till Sera, ansiktet randigt av blod och tårar. Men i hans ögon fanns ingenting kvar av honom själv. Där fanns bara ett evigt mörker.
-
Mitt i allt som skedde omkring henne. Allt mörker kändes den bekanta rösten som en värmande eld i all kyla. Orden sårade henne. Djan förlorad i Lloths spindelnät. Tanken fick henne att rysa, den oskyldiga Djan. Eller åtminstone god hjärtad. Ett skrik lämnade hennes läppar när hennes forna vän skar upp magen på Sasha. Sasha som alltid varit hans närmsta. Hans stöd.
Hon öppnade munnen och hade velat skrika. Skrika av ilska, sorg och rädsla. Istället blev hennes blick skarpare och hon ryckte loss sig själv från Djans magi efter att ha samlat krafterna igen. Även fast Djan var täckt i Sashas blod, steg hon fram och lade båda sina händer omkring hans kinder och såg in i hans ögon. Försökte finna den riktiga Djan bland alla lager av mörker.
“Jag kommer att befria dig, en dag, älskade Djan” sa hon med en allvarlig ton som var sprucken av sorg.
-
Djan stod kvar i pölen av blod och gjorde ingen ansats att varken möta eller flytta sig från Sera, utan han betraktade henne bara då hon slet sig loss och gick fram till honom. Sera, den där jobbiga snorungen. Alltid till besvär. Det var hon nu med, varför hade han ens tagit med henne? För Djan var det som om de senaste minuter som förflutit var det mest naturliga i världen. Han kunde redan känna hur det blödande såret inom honom från Sashas band läkte, spanns ihop med något nytt. Något kraftfullt.
Djan la huvudet en aning på sned och slöt ögonen, som om han lutade sig mot hennes hand i jakt på tröst. Dolken släppte han och den satte sig djupt i golvbrädorna med ett dovt, metalliskt ljud. Han drog ett djupt, darrande andetag innan han öppnade ögonen igen. Men där fanns fortfarande bara mörker och uråldrigt hat som brann. Han grep hårt tag om Sera, rakt över munnen, som om han ville tysta hennes ord. Ett illvilligt flin växte fram på hans läppar.
“Sera, Sera… Det är nu jag äntligen blivit fri” Rösten var låg och han talade långsamt samtidigt som han lutade sig in mot henne. Han släppte greppet om henne vilket lämnade ett rött märke av blod över hennes mun och kinder. -
Ljusen i rummet fladdrade lite mer våldsamt till igen, och rösten som tidigare varit lite mer avlägsen var nu närmare och hårdare i Seras huvud.
Lämna honom, du kan inte göra något mer för honom! Lloth har honom, och om Lloth ser dig genom honom kommer hon att ta dig med. Mannen du ser framför dig är inte längre din vän, inte samma person du en gång älskat!
Sakta började föremålen i hytten vibrera något, och inte bara av stormen utan det var någon annan kraft i görningen. Vinden som tidigare bara varit en knapp viskning blev starkare, och skuggorna spelade våldsamt i hytten i takt med ljusens dans.
-
Lämna honom? Tanken gjorde ont och det var som om hon inte kunde röra några muskler. Vart skulle hon ens röra sig? De var instängda på en båt tillsammans. Det var inte som om hon kunde dyka rakt ner i vattnet? De var förmodligen inte något land i närheten och hennes magi var stark… Men inte så stark. Smaken av blodet över hennes läppar gav en obehaglig järn smak och hon ryste.
Fri? Han var långt ifrån fri. Frågan var om han någonsin skulle bli fri från spindelhoran. Hon kände inte ens hur intensiv vinden omkring henne blev eller vad som skedde omkring henne.
“Du är sjuk, Djan!” utbrast hon, desperat ett rop på hjälp som kom ur hennes läppar till slut men kunde fortfarande inte röra sig.
-
Vinden som ökade, lösa föremål som rörde sig, ljusens fladdrande och båtens krängande berörde inte Djan. Inte för det ögonblicket, för inom honom var det helt stilla. Det var som om han tagit ett steg ut från avgrundens rand och rakt ned i mörkret. Och i det mörkret kunde han känna hur allt som var brustet inom honom läkte, allting svagt ersattes av någonting kraftfullt. Så han kämpade inte mot skuggorna utan lät sig slukas totalt. Likt en liten glöd som fått fyr långt inom honom och långsamt tog en eld fart och brände sin väg likt en otyglad skogsbrand genom varje cell i hans kropp.
Det kröp och stack långt in i självaste benmärgen på honom. Denna nyfunna kraft olikt någonting annat han någonsin känt. Känslan var… berusande. Han hörde inte Sera’s ord men kunde se hur hennes blodiga läppar rörde sig, hur hennes blick sökte efter någonting som inte fanns kvar i hans ögon. Han lutade sig mot henne, händerna strök undan hennes svarta lockar och lämnade blodiga spår över hennes kinder för att gripa tag om hennes hals, strax nedanför hennes öron.
Så var det likt en reflex, en reaktion på den plötsliga vågen av kraft som sköljde över honom, som han kysste henne. Det var ingen broderlig kyss för det fanns ingen lättsamhet bakom sig, mer en råhet och intensitet som eldats på av de krafter som var i görningen.
-
En liten gnista, om det bara hade varit en glimt av den gamla Djan kvar men när det var som om hon stirrade sig blint i mörkret. Som om hon höll på att drunkna i hans ögan. Kyssen var förbryllande, samtidigt som hon kände den bittra smaken av den mörka magin fanns det något lockande. Något som blossade upp, likt en liten gnista som satt fyr på något inom henne. Omedvetet besvarade hon kyssen för att se sig omkring.
Dörren var blockerad av Djan, det kunde vara hennes chans att fly. Hon lade båda sina händer omkring hans kinder igen och tryckte sina läppar mot hans en sista gång i en rå kyss för att sedan vända sig, så att hon var närmast dörren. Det fanns ingenting kvar av Djan, gjorde det? Och det kändes ännu mer tomt inom henne. Som om hon själv inte riktigt var hel längre… andra tankar började röra sig inuti hennes huvud. Lyckliga slut, som förmodligen aldrig skulle ske längre. Små fötter… Hon skakade på huvudet för att få bort bilderna för att sedan lägga sin panna mot Djans.
“Jag ska hjälpa dig hitta tillbaka till ljuset och mig.” sa hon och utan att vänta längre slängde hon sig mot dörren.
-
Bloddränkt och fylld av glödande rus gjorde stunden närmast andlig, som en gudomlig uppenbarelse. Men det var inte Seras närvaro som fyllde Djans tankar. Saken var den att han faktiskt knappt tog notis om att hon ens var där. Den bittra järnsmaken från blod kittlade på tungan men lockade honom likväl då en törst efter det väcktes.
Djans ögon var vilda och mörka, som en drucken yngling ute efter slagsmål, då han såg ned på hennes ansikte som även det bar blodspår. Hennes ord väckte ett plötsligt skratt inom honom och när hon kastade sig mot dörren gjorde han ingen ansats att hålla henne kvar utan lät hennes hår glida genom fingrarna då han sänkte händerna. Skrattet växte sig högre, tomt och ekande. Fanatiskt, som om där funnits ett dåligt skämt bara han fann roligt. Han stod kvar i pölen av blod, men det hysteriska skrattet följde Sera ut ur rummet och genom korridoren.
(OCC: Avslut, right?)
You must be logged in to reply to this topic.