Raysia nickade åt legoknekten som hon hade funnit på en av de många provisoriska tavernorna som hade satts upp runt armé lägrerna. Landskapet må vara härjat av krig, dess invånare hade sedan länge flytt eller förgåtts och allt som de hade lämnat efter sig hade antingen plundrats eller förstörts i kriget. Krig och arméer lämnade ingen form av lycka efter sig, endast döden och förödelsen frodades ditt arméer med deras krig for. Trotts det hade människor rest från när och fjärran hit frivilligt, inte för att strida utan för att livnära sig av de stridande. Dryckeshus, spelhus och andra inrättningar hade uppförts av dessa människor ihop om att finna lite lycka bland all den förstörelse och elände som krig förde med sig. Raysia brydde sig dock inte om det öde landskapet av förstörelsen och elände som omgav armén. Hon var från Märehn, ett land som bestod av krigare och krigare som behövde krig för att leva upp till sitt namn annars var det endast civila som kunde vifta lite med svärd.

När hon hade sett hur många böneband som fortfarande låg kvar i borgen hade hon redan då gett sig ut till alla tillhåll där man kunde finna legoknektar. För precis som dryckeshus och spelhus ägare flockade sig till arméer gjorde legoknektar det med. En del hade bara sitt svärd att erbjuda, andra hade desto mer att komma med. Hom hade inte brytt sig om hur mycket det hade att komma med, även de mest naiva nybörjare till lyckosökare hade rekryterats. Alla behövdes och någon måste utgöra första vågen när borgar och städer skulle stormas. Det mer intressanta, de som verkade kunna erbjuda mer än sitt svärd och sitt liv hade hon däremot valt ut till att träffa Ataman själv. De kunde användas mer effektivt och skickligare än levande sköldar åt klanens krigare.

”Attaman tar emot nu” ni var korthuggen och hård i tonen, för efter alla de krig hon hade sett hade hon inte många ord kvar. Varje förlust hade tagit en del av henne med sig i graven till slut hade hon vare sig ord eller värme kvar att ge. Man kunde ändå ana att hon i sin ungdom hade varit vacker men få kunde ana att hon hade varit känd för sin fagra sång och beryktad för sin vackra dans. Nu var hon en träd och härdad krigare med hårda skarpa drag. Hennes en gång graciösa kropp hade deformerats  och blivit sen av att använda  sig av det kraftfulla stridsbågarna Märehn brukade.

Hon visade Ed in i tältet, ett i jämförelse med att det ägdes av en av Märehns främsta klaner relativt simpelt tält. Dess golv utgjordes av ridfiltar och  tacket av flera mindre tygstycken som bundits ihop som sen hölls upp utav lansar. I mitten av tältet satt rådsmedlemmarna församlade direkt på golvet av ridfiltar utan någon form av stolar eller kuddar för bekvämlighetens skull. Det enda de hade för sin bekvämlighet var sina sadlar som de luta sig lite lätt emot.  I Cirkeln mitt emot ingången satt Ataman själv, hans starka utstrålning och hur de andra såg på honom gjorde det uppenbart vem han var. Han var tältets givna överhuvud och ledare och när han såg upp mot Ed med sina tomma håll där det en gång hade funnits ögon var det som han ändå kunde se ens själ trotts att han var blind . ”Är det hon?” sade han vilket mötes med förbrylling hos resten av rummets församlade medlemmar för det kunde svära på att legoknekten var en man men ingen sade emot deras Ataman.

Vid hennes ord stelnade hela rummet till, de sex krigarna som gav honom, de sju som satt bakom Ed samt Rayisa höjde alla på ögonbrynen och såg på varandra. Viskande ord på deras egna språk som brakuja nazralij smijan, kunde höras när de sade saker till varandra. Deras viskande röster tystnades dock av Ataman som höjde sin hand och ”tysta, låt vår gäst få tala vidare”

Den blinde mannen fortsatte att lyssna på legoknekten, han rörde vare sig inte en min eller avslöjade det minsta av vad han kände eller tyckte. Ansiktet förblev slätt och hårt med tomma svarta hål som såg rakt ut i rummet bortom henne. När han åtegien tog till orda var det med en låg, mörk och hes röst ”Att vinna har aldrig haft något med vart man står utan vart man vill sluta upp. Jag har redan sett min fru flås levande och fått min egna syn tagen i från mig” även om sättet han rörde på huvudet ingav en känsla av att han fortfarande såg men det var förmodligen bara skickligt inlärda vanor för att dölja hans handikapp. ” Jag kommer inte låta det ske igen, denna gång är det jag som kommer att höra deras böner om nåd och deras skrik när jag tar deras skinn” Han tystnade sedan en kort stund som om han funderade på något, det han en gång hade förlorat med sin syn hade han återerövrat med sin försiktighet och slughet ”Men vad är en seger värt utan hedern i behåll?” Frågade han retoriskt rakt ut ”Nej heder är vad som gör oss till människor och de som inte förstår de har ingen rätt att leva” han fortsatte sen på deras egna språk ” Nijadat smuznak visjatak”

Vid de orden for hela tältet upp, krigarna framför Ed drog sina sablar medan de bakom Ed sträckte sig kvickt efter sina bågar vars fodral var fäst vid Sadeln medan Rayisa drog sin sabel då hon hade lämnat sin sadel. Nej man förolämpade ingen från Märehn ostraffat, i synnerhet inte en Ataman . För hedern var allt för de, mer värt än någon rikedom eller något liv .

Han böjde sig fram och höjde ett finger mot henne ” Jag läser inte in något när en gäst kliver in och det första den gör är att börja beskriva mina val av handlingar, det är inte er rätt och ej heller er rätt att avgöra min styrka” sjunka att sjunka lågt, en handling var inte låg i Märehn, en handling var vad den var för att överleva. En handling kunde vara oren som i att den som utförde den dömdes som oren av prästerskapet, en dom som ledde direkt till avrättning.  Nej lågt, det var något som var svagt och att vara svag ansågs vara utan heder, att vara desperat ansågs vara svagt och något nån utan heder var. ” Hur tror du att jag kan låta dig lämna detta tält levande efter det, tält har öron och människor talar. Du har själv sagt att du inte är att lita på och det räcker med en för att rykte ska börja spridas”

”Du säger att vi har likheter men som du säger, du är svärdet och jag är ledaren. Vart ligger likhterna i det? Delar av min familj må ha dött men jag har mitt blod” Med blod syftade han på sin klan ” Och framförallt jag har min son, blivande furste av Märehn och dess syskon länder min historia slutar inte med blod utan min historia slutar med en framtid. Vart slutar din historia ” Han gav henne en sista chans, kanske hon förstod vad ett samhälle byggt av heder, blod och tro krävde av henne efter en sådan skymf eller kanske inte. Om inte så var hans kultur inte någon som brydde sig om hur man dödade någon som skadat ens heder, det handlade inte om att ärorikt döda någon utan helt enkelt bara ta bort något sjukt och onaturligt i deras värld.