Post has published by morrikai
Viewing 7 posts - 1 through 7 (of 7 total)
  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    Ett ensamt tält stod avsides från alla andra tält ute på jordbrukslandskapet som omgav Loradon. De människor som en gång hade brukat fältena här var borta, bortsvepta i de svallvågor som kriget hade skapat och de djur som en gång hade betat här hade möt ett snabbt öde när en hungrande armé hade anlänt till Loradon. Kvar fanns endast resterna av krigets förödelse men för vissa var detta inte slutet, ej heller början på något. Utan detta var helt enkelt endast en del av krigets cykel, för stunden verkade allt vara stilla men hämnd och smärta var något som alltid gick igen. Människorna som satt församlade i en cirkel kring en korg inne i tältet visste alla mycket väl detta, de hade alla sett hur smärta hade lätt till hämnd och hur den hämnden i sin tur lett till mer smärta och fött mer hämnd. Dock ingen av de var här för att bryta den, för de var det bara så livet var. Det var lika mycket en del av livets cykel som att föddas, gifta sig, bilda familj, uppfostra barn och för att sen dö för sin klan.

    Mest av detta visste mannen som utgjorde cirkelns centrala punkt, den blinde mannen som där det skulle finnas ögon endast hade två svarta hål. En hälsning från klanen Breslau, så att han för evigt skulle leva med vetskapen av att det sista han fick se här i livet var hans frus avrättning. Han hade inte fått sett sin son växa upp, han hade inte fått se vilken stolt krigare fylld med klanens heder och starka blod som hans son kommit att bliva. Det hade dock inte knäckt honom endast fyllt honom med viljestyrka och tålamod. För det skulle komma en dag då hans klan var stark och Von Breslau för tillfälligt svagt, han skulle inte inte vissa nåd den dagen. För även om hans syn hade tagits ifrån sig kunde han fortfarande höra och känna lukter. Han skulle fortfarande kunna höra deras skrik och känna lukten av deras blod.

    Han svepte med huvudet över församlingen som fanns i rummet, även om han inte kunde längre gjorde han det av gammal vana. Där fanns hans rådskrigare, det främsta männen och kvinnorna från hans klan. Med hans handikapp hade de kommit att bli väsentliga för hans förmåga att styra klanen och dess domäner, de var män och kvinnor han litade på med sitt liv. Andra halvan av cirkeln utgjorde ledarna för de klaner som svurit trohet till hans, mot att få beta på klanens betesmarker eller rent av förvalta sitjen stöttade hans klan i allt och framförallt att med deras egna krigare. ”Hur många?” frågade han tillslut med en mjuk och lung röst till krigarna och klanledarna. En av de reste sig försiktig upp och gick fram till korgen med bönebanden i och tog upp några av bandena innan han släppte ner de. De var avskedesböner från krigarna i klanen till deras familjer, alla krigare hade skrivit en sådan bön innan striden och lämnat den i korgen. Efter striden hade de fått hämta sina böneband, de som låg kvar var från krigarna som aldrig hade återvänt ” för många ärade ataman” svarade krigaren helt enkelt. För många för att det eventuellt skulle kunna utmana von Breslau och även eventuellt Karm. Den blinde mannen strök sig lätt över hakan fundersamt ” Mykhajlo, om vi utgår från att von Breslau mister Iserion pågrund av Nicolaus död?” frågade han krigare som tagit upp banden. ” Utan Iserion har Kung Sandor lämnar von Breslus Karmiska domäner och allierade för svaga för att kunna utgöra ett hot men våra krigare är trötta och våra linjer är tunna, en lång konflikt kan bli för kostsam ärade ataman” svarade krigaren vars namn var Myckhajlo.

    Den blinde var efter det tyst en stund, han hade överlevt över 15 år under von Breslaus styre och han tänkte inte ge upp nu när hans hämnd var inom räckhåll. ” Vi får använda legoknektar” sade han tillslut , inget ovanligt i Märehn men de var ogillat släkte. Människor som inte stred för sitt blod och släkt utan endast för sin penningskull, de ansågs opålitliga men nyttiga .” För vilka medel då ärade ataman?” frågade en krigare, för det var alltid en central fråga, Märehn var i regel fattigt med lite att avgöra mend et fanns alltid vägar runt det ” Som vi alltid gör ” svarade den blinde mannen ” Vi får stjäla fiendens hästar och ungdomar, vi får bränna deras gårdar och skörda deras fält. Vi får ta det vin har för att vinna denna konflikt. För tro mig när Karm inser att von Breslau var det som höll Märehn kvar i Karms grepp kommer de komma likt utsvultna vargar över Bergen ” Männen nickade åt det. Tanken på legoknektar var inte omtyckt men behovet av fler svärd var något de alla ansågs behövde, i synnerhet om Karm tänkte komma över bergen. En av rådskrigarna höjde då sin röst ”ärade Attaman” hon vände sig mot den blinde mannen  ”jag har redan gjort samma slutsats som er och tagit tillfället i akt att efterfråga legoknektar  om vår ataman skulle önska kan jag visa in en av det redan nu”. ” Ja gärna min ärade rådskrigare Rayisa” med uppskattning i rösten, att ta egna iniativ för klanen var inte att vara illojal eller olydig utan framsynt och flitig i sin vilja att skydda klanen och dess medlemmar. Rayisa reste sig från sin plats vid cirkeln och lämnade församlingen för att hämta den sagda legoknekten.

  • Rollspelare
    Member since: 01/12/2019

    Ed var inte säker på hur hon kommit hit. Å andra sidan var hon sällan säker på hur hon hamnade någonstans över huvud taget nuförtiden. Hon hade träffat Raysia tidigare idag, på en taverna som alla andra, på jakt efter jobb som de flesta andra legosoldater. Nu satt hon där, på en bänk bestående av en trädstam kapad på längden och placerad ovanpå två stubbar, och vässte lien. Den metalliska, nästan skärande ljudet av väss-sten mot klinga ekade genom luften när hon långsamt men målmedvetet taktfullt drog den över bladet igen och igen. Det var en gammal lie vid det här laget, men hon kände den väl. Visst hade hon också ett svärd, men när hon en gång lärt sig svinga dödens eget vapen kunde hon inte sluta.

    Det vita håret blåste i den lätta brisen och ringbrynjan rasslade när hon sträckte på ryggen och tittade upp mot himlen med de bruna ögonen och ögonbrynen som var så drastiskt vinklade att hon såg arg ut också när hon inte rynkade pannan. Ed var inte inbjudande; en och åttio, bredaxlad och vältränad, med skarpa ögon och ilsken uppsyn – precis vad som behövdes som legoknekt, men inte socialt. Hon hade sedan länge övertalat sig själv om att hon inte behövde se vänlig ut. De flesta som kom henne för nära blev dödade hur som helst. Hon hade bara presenterat sig som Ed Bremirsbarn. Inte bremirsdotter eller son, bara Bremirsbarn. Det kändes bäst så, att bara existera. Inte tolkas. Hon ville inte heller presentera sig som Svartfågel – men vem presenterade nu sig själv med ett öknamn. Ett öknamn som klingade olycka till på köpet.

    Hon ställde sig upp när hon såg Raysia komma och böjde sig ner efter manteln för att dra den tillbaka över axlarna. Väskan stod ännu vid hennes fötter, så hon böjde sig ner och lade undan stenen, lutade sig mot lien när hennes nya bekantskap närmade sig. Hon lutade huvudet mot höger, som en fråga.

    “Nå?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    Raysia nickade åt legoknekten som hon hade funnit på en av de många provisoriska tavernorna som hade satts upp runt armé lägrerna. Landskapet må vara härjat av krig, dess invånare hade sedan länge flytt eller förgåtts och allt som de hade lämnat efter sig hade antingen plundrats eller förstörts i kriget. Krig och arméer lämnade ingen form av lycka efter sig, endast döden och förödelsen frodades ditt arméer med deras krig for. Trotts det hade människor rest från när och fjärran hit frivilligt, inte för att strida utan för att livnära sig av de stridande. Dryckeshus, spelhus och andra inrättningar hade uppförts av dessa människor ihop om att finna lite lycka bland all den förstörelse och elände som krig förde med sig. Raysia brydde sig dock inte om det öde landskapet av förstörelsen och elände som omgav armén. Hon var från Märehn, ett land som bestod av krigare och krigare som behövde krig för att leva upp till sitt namn annars var det endast civila som kunde vifta lite med svärd.

    När hon hade sett hur många böneband som fortfarande låg kvar i borgen hade hon redan då gett sig ut till alla tillhåll där man kunde finna legoknektar. För precis som dryckeshus och spelhus ägare flockade sig till arméer gjorde legoknektar det med. En del hade bara sitt svärd att erbjuda, andra hade desto mer att komma med. Hom hade inte brytt sig om hur mycket det hade att komma med, även de mest naiva nybörjare till lyckosökare hade rekryterats. Alla behövdes och någon måste utgöra första vågen när borgar och städer skulle stormas. Det mer intressanta, de som verkade kunna erbjuda mer än sitt svärd och sitt liv hade hon däremot valt ut till att träffa Ataman själv. De kunde användas mer effektivt och skickligare än levande sköldar åt klanens krigare.

    ”Attaman tar emot nu” ni var korthuggen och hård i tonen, för efter alla de krig hon hade sett hade hon inte många ord kvar. Varje förlust hade tagit en del av henne med sig i graven till slut hade hon vare sig ord eller värme kvar att ge. Man kunde ändå ana att hon i sin ungdom hade varit vacker men få kunde ana att hon hade varit känd för sin fagra sång och beryktad för sin vackra dans. Nu var hon en träd och härdad krigare med hårda skarpa drag. Hennes en gång graciösa kropp hade deformerats  och blivit sen av att använda  sig av det kraftfulla stridsbågarna Märehn brukade.

    Hon visade Ed in i tältet, ett i jämförelse med att det ägdes av en av Märehns främsta klaner relativt simpelt tält. Dess golv utgjordes av ridfiltar och  tacket av flera mindre tygstycken som bundits ihop som sen hölls upp utav lansar. I mitten av tältet satt rådsmedlemmarna församlade direkt på golvet av ridfiltar utan någon form av stolar eller kuddar för bekvämlighetens skull. Det enda de hade för sin bekvämlighet var sina sadlar som de luta sig lite lätt emot.  I Cirkeln mitt emot ingången satt Ataman själv, hans starka utstrålning och hur de andra såg på honom gjorde det uppenbart vem han var. Han var tältets givna överhuvud och ledare och när han såg upp mot Ed med sina tomma håll där det en gång hade funnits ögon var det som han ändå kunde se ens själ trotts att han var blind . ”Är det hon?” sade han vilket mötes med förbrylling hos resten av rummets församlade medlemmar för det kunde svära på att legoknekten var en man men ingen sade emot deras Ataman.

  • Rollspelare
    Member since: 01/12/2019

    Ed följde efter Raysia. Hon gick med en knappt märkbar haltning – det syntes endast om man verkligen kollade och försökte definiera vad det var som gjorde hennes gångstil som den var. Det som märktes betydligt bättre om man bara lyssnade var att hennes fötter gjorde olika ljud när de slog i marken trots att hon hade läderkängor på sig. Det ena var dovt, ett vanligt ben gjort av fläsk och ben, medan det andra gav ifrån sig ett lätt ihåligt, stelt ljud. Hon höll lien i handen med klingan neråt och såg till att den inte skar någonting när hon steg in i tältet där hon sedan skickligt manövrerade den så att hon höll klingan uppåt. Hon höll den i ena handen. Bara om man visste kunde man se att hon använde den som stöd för att stå lite stadigare, men hon stod så pass bredbent att det knappt syntes. Hon lade ner ryggsäcken på marken.

    Också på Eds annars uttryckslösa men hotfulla ansikte så syntes en viss förvåning i några sekunder när den blinde nämnde henne vid rätt kön. Hon lyfte ett ögonbrynn och tittade runt på resten av de förvånade ansiktena, “Hon eller Han, jag går efter det ni vill nämna mig som. Mig gör det ingen skillnad, jag är ändå jag”, var det första hon sa innan hon vände sig till mannen i mitten.

    “Attaman”, nämnde hon honom, “Ni är i desperat behov om ni sjunker så lågt som att hyra legoknektar”, sade hon utan att späda på sanningen, “Vi är inte att lita på. Jag kan lova tre saker på min lie och mig själv – jag är självisk, det kan jag lova, men jag erbjuder beskydd där det behövs och jag kan inte mutas. Om ni väljer att tro mig, det är upp till er.” Hon stod rakryggad och stolt. Hon stack ut bland människor med sitt snövita hår trots att hon var simpelt klädd.

  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    Vid hennes ord stelnade hela rummet till, de sex krigarna som gav honom, de sju som satt bakom Ed samt Rayisa höjde alla på ögonbrynen och såg på varandra. Viskande ord på deras egna språk som brakuja nazralij smijan, kunde höras när de sade saker till varandra. Deras viskande röster tystnades dock av Ataman som höjde sin hand och ”tysta, låt vår gäst få tala vidare”

    Den blinde mannen fortsatte att lyssna på legoknekten, han rörde vare sig inte en min eller avslöjade det minsta av vad han kände eller tyckte. Ansiktet förblev slätt och hårt med tomma svarta hål som såg rakt ut i rummet bortom henne. När han åtegien tog till orda var det med en låg, mörk och hes röst ”Att vinna har aldrig haft något med vart man står utan vart man vill sluta upp. Jag har redan sett min fru flås levande och fått min egna syn tagen i från mig” även om sättet han rörde på huvudet ingav en känsla av att han fortfarande såg men det var förmodligen bara skickligt inlärda vanor för att dölja hans handikapp. ” Jag kommer inte låta det ske igen, denna gång är det jag som kommer att höra deras böner om nåd och deras skrik när jag tar deras skinn” Han tystnade sedan en kort stund som om han funderade på något, det han en gång hade förlorat med sin syn hade han återerövrat med sin försiktighet och slughet ”Men vad är en seger värt utan hedern i behåll?” Frågade han retoriskt rakt ut ”Nej heder är vad som gör oss till människor och de som inte förstår de har ingen rätt att leva” han fortsatte sen på deras egna språk ” Nijadat smuznak visjatak”

    Vid de orden for hela tältet upp, krigarna framför Ed drog sina sablar medan de bakom Ed sträckte sig kvickt efter sina bågar vars fodral var fäst vid Sadeln medan Rayisa drog sin sabel då hon hade lämnat sin sadel. Nej man förolämpade ingen från Märehn ostraffat, i synnerhet inte en Ataman . För hedern var allt för de, mer värt än någon rikedom eller något liv .

  • Rollspelare
    Member since: 01/12/2019

    Ed rörde inte en min när krigarna spände sina bågar och höjde sina svärd, men flyttade knappt märkbart vikten till båda benen. Hen tittade runt sig långsamt, sedan tillbaka på den blinde mannen framför henne. Vilken heder, tretton mot en. Vilken heder, att sikta bågar mot den ene så denne inte kan försvara sig mot svärden. Hon säger det inte högt, biter sig i tungan för att inte gå för långt. Istället blickar hon mot Raysia och sedan tillbaka mot gruppens ledare.
    “Ataman”, säger hon, “Ni läser in en förolämpning där det inte finns någon. Ni har än hedern i behåll, jag ämnar inte att ta den från er”, konstaterar hon med lugn röst, men handen runt lien har ett fastare grepp än tidigare. Hon är tyst i någon sekund innan hon börjar tala igen. “Vi är inte lika, du är en ledare och jag ett vandrande svärd – men vi har historier som liknar varandra”, säger hon och tittar runt på de arga krigarna runt henne fortfarande utan att avslöja något i sitt ansikte – en släthet som nästan kunde nå den gamle mannens över hennes ansikte.
    “Jag har också mist familj. Till elden. Men inte en naturlig eld, nej, min far var rebell. Mannen som var hans fiende tände eld på vår stuga mitt i natten”, säger hon, men hennes röst avslöjar inga känslor. “Jag såg min egen tvilling brinna upp, smälta till inget i de lågorna”, erkänner hon, hennes röst nu bara ett litet mummel, “Och jag har synen i behåll, men något ben, det har jag inte. Vi är inte lika, men jag tror vi kan hitta likheter ändå.”
    Så tittar hon igen runt och tillbaka ner på mannen framför henne. Det där var de sista orden hon hade. Kanske skulle hon dö – hon fann förvånansvärt lite känslor inför den döden. Mörkret skrämde henne inte längre. Denna situation var som bäst underhållande, intressant. En ny kultur att upptäcka – slapp hon ut levande hade hon en ny historia att berätta.

  • Rollspelare
    Member since: 06/11/2018

    Han böjde sig fram och höjde ett finger mot henne ” Jag läser inte in något när en gäst kliver in och det första den gör är att börja beskriva mina val av handlingar, det är inte er rätt och ej heller er rätt att avgöra min styrka” sjunka att sjunka lågt, en handling var inte låg i Märehn, en handling var vad den var för att överleva. En handling kunde vara oren som i att den som utförde den dömdes som oren av prästerskapet, en dom som ledde direkt till avrättning.  Nej lågt, det var något som var svagt och att vara svag ansågs vara utan heder, att vara desperat ansågs vara svagt och något nån utan heder var. ” Hur tror du att jag kan låta dig lämna detta tält levande efter det, tält har öron och människor talar. Du har själv sagt att du inte är att lita på och det räcker med en för att rykte ska börja spridas”

    ”Du säger att vi har likheter men som du säger, du är svärdet och jag är ledaren. Vart ligger likhterna i det? Delar av min familj må ha dött men jag har mitt blod” Med blod syftade han på sin klan ” Och framförallt jag har min son, blivande furste av Märehn och dess syskon länder min historia slutar inte med blod utan min historia slutar med en framtid. Vart slutar din historia ” Han gav henne en sista chans, kanske hon förstod vad ett samhälle byggt av heder, blod och tro krävde av henne efter en sådan skymf eller kanske inte. Om inte så var hans kultur inte någon som brydde sig om hur man dödade någon som skadat ens heder, det handlade inte om att ärorikt döda någon utan helt enkelt bara ta bort något sjukt och onaturligt i deras värld.

Viewing 7 posts - 1 through 7 (of 7 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.