Vem ville inte fly från vinterns rusk och kyla? Nästan en månad hade Gormkäft tillbringat i de Kaldrland, där dess kyla till och med hade tagit sig in i hans väska. Hans stackars fingrar hade nästan frusit till is! Nog fick vara nog och till slut hade han övertalat sina kompanjoner att överge den kalla norden och bege sig söder ut.

Lite irriterat öppnade han sitt ena gräsgröna öga för att stirra på mörkret omkring sig i väskan. Vad var det för någon med en stor käft som väckt honom? Det lät bestämt som att Juniors stora käft, hade de redan kommit fram till Älvskogen? Resan hade varit lång och Gormkäft misstänkte att hans tupplur hade blivit längre än väntat. Typiskt. Inte för att tid var något han hade ont om. Han bara föredrog att vara vaken.  Den mörka läder väskan var allt för bekväm för att kunna hålla sig vaken allt för mycket. Att det var hans ålder som gjorde honom trött och sliten hade han svårt att inse eller förstå.

De stela lederna knakade till lite och metallringarna på både svansen och öronen klingade till när han försökte få någon pli på hur han satt. Pergamentrullarna prasslade till och till slut hade han fått upp locket och tittade sig omkring.

Det tog ett tag för ögonen att vänja sig vid allt ljus och en grimas som visade de få vassa tänderna han hade kvar täckte hela hans ansikte. Sedan drog han efter andan. Han kunde känna doften av vin, öl och magi. Älvskogen, ingen tvekan. Det silvergråa håret stod åt alla håll, tovigt och verkade nästan gå ihop med de stora ögonbrynen. Två trollöron stack ut från röran, klädda med mängder av guldörhängen som glimrade till i det dunkla ljuset i värdshuset.

“Det första du borde tänka på med en nattmara är…” började skogstrollet och höll upp sitt krokiga finger, att hans kompanjoner hade begett sig utan honom var inget som han märkte i första hand. Varför skulle de få för sig något sådant dumt? Så tung var han väl inte.

Ögonen vande sig till slut till ljuset och han lade märke till att det inte var samma skäggiga Junior och Senior som stack huvudet under bordet utan detta var en ny person. Ett svagt ögonblick tycktes han ledsen och inne i sina egna tankar. Hade de återigen lämnat honom? Det var långt ifrån första gången som han blev lämnad kvar, men alltid tycktes de komma någon som fann hans kunskap till nytta – åtminstone för några månader. Han hade dock inte förväntat att någon skulle finna det som han sa intressant. Hade han verkligen hört rätt? Någon ställde honom en fråga?

Det riktigt värmde inombords och ett brett leende dök upp i hans ansikte. Han sträckte på sig för att nicka lite instämmande i det som främlingen hade sagt. Vart var det nu han hade varit? Ja juste ja!

“För att fördriva maran måste du tvinga maran till skogen. Antingen genom en gren från ett träd med en markvast, eller med en brygd gjord av trädets bark.” påpekade trollet och nickade lite stolt över att han kunnat ge svar på det som främlingen hade frågat honom. Kanske var det en sån där bandit som han hade läst någonstans om? Fast han såg inte allt för ilsken ut.

Till slut bestämde han sig för att ta sig ut ur läderväskan och med lite besvär lyckades han komma upp på bordsytan. Den krokiga svansen hängde ner och guldringarna klingade då och då till. Han lade sin hand på sin bröstkorg och böjde respektfullt ner sitt huvud – så som skogstroll hälsade.

“Gormkäft var mitt namn, ibland kallas jag bara för käften, eller käft.” presenterade han sig till slut.

Gormkäft filtrerade bort hans ord om hans kompanjoner. Om de inte kom tillbaka var det deras förlust. De hade haft äran att konka runt på Gormkäft allt för länge. Ögonen hamnade på Lucas armar. De tycktes starka nog att kunna bära all hans kunskap. Han var tyst länge nog att man skulle kunna börja tvivla på att skogstrollet hörde frågan. Till slut gav han ifrån sig ett lite hummande och satte sig ner på bordet med en liten duns så att tallrikarna och glasen klirrade till lite. Något fundersam lade han pekfingret och tummen mot sin haka.

“Orker… Ja, ja! Det är svårt att få ork nog att slå dem. De är våldsamma och starka som träd. Däremot finns det en hel del träskallar bland dem” sa han med ett litet skrockande. Hans svans rotade omkring i väskan och fick snart tag i ett pergament som var en karta över Mar Gharok.

“I mina ungdomens dagar råkade jag träffa några av dem. Han höll på att trampa på mig och hans fula ansikte skrämde nästan slag på mig!” utbrast han med ett litet skrockande som slutade med ett hostande och rosslande andetag. Att han inte var det vackraste ansiktet heller, var inget han tänkte på. Varför skulle han? Vem skulle inte falla för hans stotliga svans och de vackra glimrande guldringarna? Dessutom hade han silvrigt hår och rynkor som visade hans visdom och kunskap. En ovanlig egenskap för många, att vara lika vacker inuti som utanpå. Åtminstone var Gormkäft ödmjuk.

Kvällen blev ganska lång ändå och det var som om Gormkäfts mun gick i ett. Det var roande historier, när man hörde dem första gången. Turligt nog för skogstrollet var att han hade år på nacken nog att kunna underhålla med historier någon månad utan att upprepa sig. Till slut hade de bestämt sig för att ta sin skönhetssömn, Lucas kunde behöva den.

Skogstrollet lade sig ner bland pergamenten, böckerna och kartorna. Inte lika mjukt som det som människorna var van med till säng. Men han fann det skönt, omgiven av det han tyckte bäst om. Kunskap. Han hade öppnat en bok och lade den som ett täcke över hans kropp. Läderväskan låg kvar under bordet morgonen dagen efter med. Att ingen hade kommit tillbaka till trollet var uppenbart, men skogstrollet själv verkade inte allt för brydd över det. Han hade funnit en annan axel som kunde bära honom.

En rök pylm kom ifrån väskans båda öppningar och inuti väskan hade Gormkäft tänt på sin pipa. Doften av  gammal mossa kom ifrån pipan. En bra start på dagen. Ett sätt att rensa tankarna och påbörja en bättre dag och framtid.

Knackningarna hade fått röken att stanna upp och man kunde höra lite hostande från väskan innan den öppnades och Gormkäft tittade upp. Han blinkade några gånger för att vänja sig vid ljuset för att sedan se Lucas gestalt. Han gnuggade sig lite i pannan för att försöka få tankarna att börja. Vem var nu detta igen? Ja, juste ja! Mannen igår, en allt för trevlig fyr. Som i en hälsning höjde han pipan mot Lucas och sedan satte han den i mungipan igen.

“Vem kan inte vara vaken nu? Din rustning bländar ju som solen själv” sa han och nickade åt den för att ge ifrån sig en kort utandning till skratt och lade till ett litet mörkt skrockande. Pojkvasken såg inte allt för dum ut ändå. Lite få repor i rustningen för att kunna vara allt för erfaren. Sedan hade han inte heller allt för många år på nacken. Skogstrollet rättade till sig lite så att hans krokiga svans hängde utanför väskan och sopade bort lite av dammet som fanns på golvet.

“Och du är vaken – hoppas jag. Att gå i sömnen kan leda till oknytt annars!”

Att kompanjonerna hade gett sig av varit inte en allt för stor shock för Gormkäft. Det var inte första gången de hade glömt honom. Ibland undrade han om det egentligen var alla slag mot huvudet som hade skapat deras inkompetens, eller om det var deras mor som tappat dem när de var små. Allt för trevliga var de inte heller. Inte som unge Lucas här. Hade han erbjudit honom att stanna hos hans familj? Tanken gjorde så att han lade sina skrynkliga händer kring sin svans och drog den skyddande till sig. Småbarn brukade alltid dra i den. Små giriga händer.

Några andra planer? Han hummade lätt innan han blåste ut lite rök som formade sig som små moln uppåt värdshuset tak. Inte fanns det sådana. Fast hade inte pojken talat om orker och annat oknytt. Kanske han behövde hjälp.

“Det låter som om jag har ditt huvud att beskydda. Ananrs kanske din gravida kvinna kommer efter mig.” sa han med ett litet flin och en blinkning med ena ögat.

En bit mellan några hus kunde de se en figur som var på väg mot dem med målmedvetna steg. Denna person stack ut ur mängden med hästlängder då det uppenbarligen inte var en mahadwan. Inte för att det direkt bara var kvinnans utseende som avslöjade det, men främst var det kläderna hon bar som stack ut från de vanliga gröna och bruna färgerna här i regionen. Istället bar hon exotiska kläder som påvisade att hon var någon slags krigarmunk från Nirai.

Tygerna som gick i mörkgula och gråa färger var tätt fästa kring överkroppen med bälten och spännen, medan de var lösa vid överarmarna över att övergå till läderband bundna runt underarmen. Midjan neråt var tyg som fladdrade i takt med hennes rörelser, och under kunde man skymta byxor och tygskor som var tätt bundna om fötterna och benen med läderband och vid höften fäst i ett av läderspännena som gick över bröstkorgen hängde ett svärd i ett intetsägande fäste.

Allting kring henne var enkelt, tygerna, hennes utseende, men samtidigt fanns det en målmedveten graciösitet och ett ovanligt lugn över personen som närmade sig dem. Till sist stannade hon framför dem, och med händerna knäppta framför sig bugade hon sig ceremoniellt. Framför Lucas för att vara mer exakt. Att hon var från Nirai var det ingen tvekan om, med de karaktäristiska sneda ögonen och det kolsvarta håret som var bundet i en krigarknut vid bakhuvudet. Att hon var ung var uppenbart, men hennes ålder var svår att placera, knappast mer än tjugofem. Ett sött ansikte, men kläderna och utstyret hon bar påvisade att hon inte helt var vad hon såg ut att vara.

‘Väl mött, Lucas J’lothain.’ sa hon med en stämma som kanske var lite mörkare än vad man skulle förvänta sig från en ung kvinna.
‘Zeredairådet sänder sina hälsningar, och har skickat mig för att bistå i ert uppdrag.’ sa hon, lite kryptiskt, men rakt på sak. Hur de kunde veta vem han var och vad han hade för uppdrag var en annan fråga. Hon talade det allmänna språket väl, men med en lätt niraiansk brytning. Det var vid nämnandet av Zeredai som de flestas öron skulle spetsas till, trots allt var detta en legendarisk order av krigare med mytomspunnet rykte, och få utanför Nirai hade någonsin sett en.

‘Mitt namn är Catea Sedana.’ presenterade hon sig, och bugade sig än en gång, och riktade sin blick till Gormkäft.
‘Väl mött även till dig.’ hälsade hon neutralt, då hon inte visste trollets namn, men man fick ändå ge henne lite berömmelse för att inte reagera med höjda ögonbryn över varelsens närvara.

Resan gick bra för Gormkäft, det kändes inte alls långt. Det kan ha varit för att han somnat och inte riktigt vaknat förrän han hörde kaptenens rop om land i sikte. Lite nyfiken som han var, hade han redan från när de gick på plankorna i land tittat upp ur väskan och betraktat det gröna landet framför sig. Det var ett tag sedan han hade satt sin fot i Mahadwen, eller ja, det var väl egentligen någon annans fot.

“Angenämnt, angenämnt min Niraianska dam” sa han med ett brett och nästan tandlöst leende och viftade något med sin svans som en hälsning. Det var en trevlig överraskning att se något annat än kvinnans fötter och han tycktes inte helt höra Lucas pik till honom.

“Precis som Lucas säger, Gormkäft är namnet! Perfekt att du har kommit till Lucas räddning, hans rustning är lite för blank för hans egna bästa, tycker du inte? Men hans hjärta är på rätt ställe åtminstone.”

Catea betraktade Gormkäft medan han berättade om sina förmågor, och hon tog det seriöst nog att ge flera nickningar som visade att hon nickade.
‘Jag är tacksam för dina tjänster, herr Gormkäft, jag är säker på att de kommer att komma till nytta.’ sa hon vänligt för att sedan vända sin uppmärksamhet till Lucas och hans frågor.

‘Oroa dig inte, sir Lucas, inte ens en Zeredai reser utan häst så långa avstånd då tiden är pressad.’ sa hon och som om hästen bara väntad på att bli kallad kom en brun märr springandes mot dem och stannade vid henne, för att låta henne ta hästens tyglar och leda henne. Denna märkliga uppvisning av hästen verkade inte bekymra Catea.
‘Kort och gott har jag sett flera av de val du kommer stå inför, och flera av dem skulle leda till din död innan du kom fram till ditt mål. Jag är här för att se till att det inte sker.’ förkunnade hon, som om hon förklarade enkel matematik.