Att ses i sorg är en tröttsamt lek i ett samhälle där minsta svaghetstecken måste utnyttjas. Han kan inte vara för lycklig och inte heller för ledsen i sin förlust, för att själv inte snöas in bland de misstänkta. Yásanthrïel står i ett mörkt rum utan mycket att förlora och utan mycket känslor för hans bortgångna fru. Det är inte de ordalag han skulle använda mer än ett nödvändigt ont. Det är inte heller en överraskande utveckling men knappast helt önskvärd. Skeendet som gjort hans plats mer osäker, oklar och än mer så den eventuella framtiden om han nu skulle få en sådan i närheten till rådet. Han skulle inte ha mycket tid att finna sig en ny ställning. Men att göra det utan att kräla för ännu en skulle säkerligen kräva mer än list.

Han ser mer ut som en sliten krigare än andra av de andra uppstoppade nicke-dockorna som var av överprästinnornas kärleksintressen. Det kan vara varför Vakluir alls såg något intressant i honom. Han var annorlunda och han hade lovat att skydda henne till den grad att det också skyddade honom.

Lila ögon lyser i det dunkla mörkret av deras hem där han står när chocken av hans osäkra öde lagt sig. Mörkklädd till en lättare rustning av svart läder med mindre utsmyckningar i metall. Läderbyxor med flertalet tjocka sömmar i asymmetriska mönster längs benen. En formell slags utstyrsel som legat Vakluir i smaken att framhäva Yásanthrïels muskler och långa välbyggda kropp. För att visa att han var värdefullt för något mer än bara krigskonst. Ett svart tjockt läder vilar runt halsen som ett halsband med en metallring som för att förtydliga hans undernådighet och ännu en vulgär framställning av Vakluirs sadistiska intressen.

Han har långt silvergrått hår och ett fårat ansikte för hans ålder men de raka, skarpa linjerna gör det ändå tilltalande att vila blicken på. I ett intetsägande uttryck ser han genom sitt fönster ett bekant ansikte han inte sett på länge. En yngre bror. Ett förlorat hopp och den sista i deras blodslinje.

Yásanthrïel öppnar dörren för honom. “Du lever.” Han låter oengagerat överraskad när han vänder sig och tänder ett par ljus omkring sig. “Jag trodde säkert Osiliza hade för avsikt att skära dig ett huvud kortare därute på ert uppdrag.”

Yásanthrïel grumsar något vid tal om Zelandara som är svårtydat att höra. “Hon behöver andra huvud att tänka på” Kanske svårförstått det också.

“Du må vara inkompetent. Jag har bidat min tid” Det är åtminstonde vad han vill få det som att verka. Istället för att erkänna sanningen och insinuerar det verk som på intet vis var hans. För när de ljusens sken lyser upp i korridoren av hans och Vakluirs enkla bostad, blänker svärtan av blod över golvet i långdragna spår. Den yngre broderns glädjelösa leende bemöts med ett själlöst dito “Förlåt mig. Jag har inte haft hjärta att städa.” Han vill njuta av ögonblicket ett litet tag till.

Vad nu? Han har frågat sig detsamma sedan gryningen. Vad ska bli av honom nu. Vad för förnedring måste han finna sig i efter det här? Hur mycket mer ska han behöva tåla. Det måste finnas en botten även i avgrunden. Yásanthrïel gör ett vågat försök till ett leende vid den yngre broderns gestikulerande över deras öden. Han följer sitt syskon och drar till sig en stol, låter stolsbenen släpa gnisslande i golvet och lägger huvudet på sned och behåller sitt råkalla lugn.”Det finns bara en sak att göra. Nez.” Och när han satt sig släpar blicken efter blodspåren på golvet. Det behöver inte vara svårare än så. Men förstås mycket smartare. “Det finns ett par av dem kvar. Låt de neurotiska.. förgöra sig själva. Jag vill inte förlora min plats.. i närhet till överprästinnorna”

Yásanthrïel suckar när Nezharek nämner Vakluir. “Vad annars ska jag vara. Hon blödde som en gris i slakt och jag missade det….” Meningen avslutas i ett vasst flin.

Den som knackat på dörren väntade inte på att stiga in, och de kunde höra fotsteg i hallen som kom från stövlar med klack. Izira var hennes namn, en mörkeralvs kvinna med ett skarpt och beslutsamt utseende,och hon tillhörde hus Zearesys. För att vara mer precis var översteprästinnan Zearesys en av Lloths inre cirkel, vilket gav mycket status åt Izira och hennes familj. Så mycket de facto att Iziras mor och mormor inte gjort något anspråk på Zearesys position, för hamnade en sådan balans i gungning var det svårt att repa sig. Men Izira var ung och rastlös, och tanken på att vänta på en position som troligen aldrig skulle bli hennes var hisnande och förargande.

Hon hade tänkt besöka sin väninna Vakluir för att tala om deras planer, när hon fått höra att Vakluir hade blivit mördad. Ett mord som knappt undersöktes, trots allt var inte Vakluir speciellt viktig, men hon hade haft en del viktiga kontakter som Izira hade utnyttjat… eller snarare tänkt utnyttja. Iziras något ovanliga isblå ögon betraktade det blodiga golvet. Var detta allt som var kvar av hennes vän? Tanken fick hennes hjärta att slå lite fortare.

Men hon hörde röster i ett av de andra rummen, och med hastiga steg som förstärktes av hennes klack tog hon sig dit för att se vilka som var där. Hennes vita hår som var lite lockigt vid topparna hängde fritt över hennes bröstkorg och rygg och ramade in hennes ovala ansikte, och denna dag var hon klädd i lite mindre formella kläder. Mörka byxor, en vit skjorta, med armskydd och axelskydd och en tunn bröstplåt för att skydda henne men samtidigt ge henne mobilitet. Trots allt hade hon och Vakluir tänkt fäktas denna dag, en förmåga som var bra att ha även om många kvinnor ansåg att det var för deras slavar och beskyddare. Bevisligen hade Vakluir haft behövt mer träning, visade det sig, om blodspåren var något man kunde döma med. Utan att tänka på det hade hon sin hand på långsvärdet i sitt bälte då hon steg in i rummet, och betraktade de två männen som befann sig där.

Det fanns inga tårar i hennes ögon, men hennes blick var hård.
‘Vad hände här?’ krävde hon att få veta. Hennes röst var kylig och krävde svar, och uppenbarligen hade inte Vakluirs man varit där för att skydda henne från sina mördare.
‘Ingen vill berätta något för mig, och ingen gör någon utredning!’ sa hon frustrerat. Åtminstone Vakluirs man visste vem hon var, men den andra var hon inte så säker på att hon träffat förr.
‘Och vem är du?’ ville hon veta, med den intensiva blicken på Nezharek.

Han kan inte hjälpa att le, även om situationen borde starkt avråda honom ifrån det. Ett leende som likt sin bror inte når ögonen. Hade Vakluir levt hade han, i det allra minsta, fått en rungande örfil för hans trotsande sätt och sarkastiska ton. Men i sin död har hon längre ingen makt över honom trots att någon annan säkerligen snart skulle behöva ta den platsen istället. Det blir inget varande leende, mer en hastig glimt som sveper förbi och han spänner istället käken.

Yásantharïel väljer att inte besvara Iziras antaganden gällande Nezharek han vänder bara långsamt huvudet och synar sin yngre bror. Han hade inte uttryckt särskilt tydligt att Osiliza faktiskt var död eller så är det ett faktum han först tar till sig nu. Kanske är Nesha inte helt oduglig trots allt. Hans lila blick låter inte säga så mycket som istället viker efter Izira. “Vad jag tänker? Jag är inte här för att tänka.” Positionen han haft och till stor del fortfarande lär ha, har gjort honom aningen bitter. Varför skulle han hjälpa? Att yttrycka sina åsiker i saker verkade knappast vara en välkommen företelese. “Utredarna som var här ville avfärda det hela som ett självmord. Vilket inte känns helt… rimligt.”

Tillslut tillåter han sig helt att åter sitta ner, som det tagit honom tid att röra sig, rent av prövande. Händelsen har gjort honom trött. Många frågor. Många ansikten som rört sig förbi och velat veta mer medans ryktet spridit sig. Han vet och har hört antagligen mer än han borde om Vakluirs och Iziras affärer men inte funnit det tillräckligt matnyttigt för honom själv att vare sig utnyttja eller lägga på minnet.
Yásantharïel silar luft mellan tänderna vid frågan och biter sig i tungan. “Nej. Hon hade hellre konverserat sina planer med en sten än att lufta något för mig.” Ett urbota dumdristigt drag. Han kanske föraktat henne men hade hon åtminstonde behandlat honom som mer än ett äkenskapligt kreatur hade han kunnat hjälpa både henne och honom att hålla sig i livet…. Tills något bättre alternativ dykt upp. “Jag har inte kontrollerat. Det hade varit en ärekränkning för mig att gå igenom hennes saker.” Ytterligare ett tecken på hur hårt piskad Vakluir hade hållit honom, bokstavligt talat också.

Även att han aldrig helt möter Iziras blick så kan kan känna hennes mistänksamma blickar. Det får honom att sucka. Tröttsamt är vad det är, denna konstanta misstro. Bara för att han är man. Bara för att han är både starkare mer stridsvan än Vakluir betyder inte det att han är korkad. Han hade aldrig låtit henne förblöda över hela golvet. Det var ett slarvigt, rent av hastigt jobb. Antagligen därför att man visste att han haft sin träning på morgonen. Något förändras i hans blick i insikten. Den förbannade hyndan. “Det är någon hon känner väl. Det är garanterat.” Någon med en klart viktig position. Anklagelsen kastas tillbaka varifrån den kommit, potentiellt helt förödande för hans och broderns del. Beväpnad som han varit sedan Vakluirs död börjar ena handen söka efter den machete han har i dolkens ställe.

Iziras ansikte var en mask av avsmak för hela situationen och för Yásantharïels svar. Att han var lika oduglig som de flesta män, och kvinnor för den delen, visade sig uppenbart på sättet han svarade. Men det var inte hans fel att han var född som en man. Snarare var det väl Vakluirs fel som gjort honom till litet bättre än en docka utan egna tankar eller ord.

‘Du är här för att tänka om jag ber om det.’ snäste hon. ‘Du var närmast henne, och det vore troligt att du har information som kunde vara till nytta.’ Då han äntligen kunde hosta ur sig det hon redan visste nickade hon bara, och reste sig långsamt från sin position på huk.
‘Tyvärr var inte Vakluir den vassaste kniven i lådan.’ kunde hon konstatera, för vem var dum nog att inte förlita sig på någon? Det hade inte varit svårt för Vakluir att få sin make att känna sig värdefull, nödvändig och behövd. Då hade han haft lojalitet till henne, som han uppenbarligen saknade trots sin fasad. Han var inte mer än ett piskat djur, så ofta bestraffad att ens tanken på att se genom hennes saker skulle ge honom smärta – eller rädsla för den.

‘Ja, någon med hög position, som fått reda på hennes planer, som du inte vet något om.’ kommenterade Izira.
‘Och jag har mina misstankar om vem det kunde vara.’ hon började vandra fram och tillbaka medan hon tänkte, och ignorerade männens behov att sträcka sig efter sina vapen. Som om det verkligen skulle hjälpa dem ifall en strid uppstod? Vem trodde de hon var? En hjälplös liten kvinna som Vakluir varit?

‘Det framstår som om vi kan ha nytta av varandra.’ sa hon, och såg från Nezharek till Yásantharïel.
‘För med Vakluirs död, och med de kontakter mördaren har, tvivlar jag inte på att du kommer stå näst, Yásantharïel. För även om du inte vet något, kommer mördaren anta att du gör det. Och kanske till och med du, Nezharek. Trots allt är ni bröder, och bröder viskar hemligheter med varandra.’ hon stannade upp i sitt vandrande.

‘Medan jag tänker se mina och Vakluirs planer nå sitt mål, oavsett om hon lever eller inte. Om ni är i min tjänst kommer ingen våga röra er. Trots allt är jag en av hus Zearesys.’

Izira hade inte någon tanke att avslöja alla sina tankar och planer för dessa män. Än visste hon inte om hon kunde lita på dem, och trots allt hade två kvinnor dött under deras uppsyn. Nå, de hade troligen varit kvinnornas svaghet snarare än männens förtjänst.
‘Bara en dåre tror sig vara helt säker, men som ni utan tvekan vet så är min mormors mor en av Lloths närmaste prästinnor.’ sa hon, men det visste alla som visste något. Men man kunde aldrig vara säker. Det skulle kräva en stor tro på tillit för att kunna gå vidare, men samtidigt skulle den som inte tog några risker inte komma någonstans… Dessutom hade dessa två män inte mycket kvar i sina liv om de inte fick hjälp.

‘Jag vet att ni är kapabla.’ sa hon. ‘Och utan en sadistisk kvinna som Vakluir över dig, eller en fanatisk idiot som Osiliza över dig, tror jag ni har potential att nå vilka höjder som helst, med rätt matriark.’ sa hon och det fanns en glimt där i hennes ögon, och hon tog risken.
‘Jag tänker bli den matriarken. Och för att lyckas med det behöver jag personer nära mig som inte är en del av mitt Hus. De är… allt för nöjda och bekväma med tryggheten min mormors mor ger dem. Så trygga och lata, att de inte kommer försöka stiga i samhället mer.’ hon gjorde en gest med handen.

‘Den platsen ska bli min, och inte min svaga mor eller mormors, och Vakluir spelade samma spel. Men som vi redan vet var hon inte tillräckligt framsynt för att klara sig i det spelet. Hon gjorde något som lockade till henne uppmärksamhet, och jag vill veta vad.’ Så klart skulle de inte kunna spåra Izira genom Vakluir, men det var bäst att vara grundlig.

Yas lutar sitt huvud långsamt närmre axeln i medhåll men inte tillräckligt bekväm att ventilera riktigt hur ‘dåligt ledarskap’ de haft. Izira har ännu att bevisa sig pålitlig. Men medan Izira följer hans tanke om Nez följer han hennes. Hon tycks ha en viss, möjlig svaghet för den yngre brodern. Yas var knappast den som var avundsjuk. Lammkött har uppskattats i alla tider, han kan förstå det också. I en släpsam rörelse lutar han sig bakåt mot ryggstödet och lägger ena benet över det andra. Är detta något han kan komma att utnyttja senare? Iziras snudd på svaga blickar mot Nez, som ett barn i en taxidermibutik. “Det är sannerligen en möjlighet” Han flinar till, säkerligen älskar du dem också, tänker han. “Vad än svagheter de har måste utnyttjas…. för att ta reda på sanningen” Men stämmer likväl överlag också.

Yásantharïel petar med tungan i en kindtand medan han tänker. Våld har han inga problem med men det löser sällan några heller. Hur försiktig han än skulle vara fanns där alltid risker och han vill inte separeras från sitt huvud riktigt än. Vem vet vad Iziras planer är när de hjälpt henne rensa undan på hennes svarta lista. “det får inte utlösas panik.. detta måste arbetas fram långsamt.” Han vill vara försiktig. Om han bara kunde komma in i samma rum.. i samma konversationer utan att det ska rynkas på näsan över hans… manlighet. Han suckar bittert “Men om du tror att jag tänker agera som ett glorifierat dörrstopp och sitta passiv utanför… misstror du dig” Han skulle göra sin del av uppgörelsen.. men att stå utanför diskussionernas centrum. Överlåta informationen att gå genom enbart Nesha.. känns helt ovärdigt. Ska han bara sitta passivt och vänta på vad de kom fram till, Nesha och Iz, eller som någon lejd hejduk av dem för att rensa upp fiender? Känns orättvist men antagligen har han inget val. Det skulle ske med eller utan honom.

“Jag vill höra vad de tänker. Inte bara avlösa blodbad. Jag vill komma in i deras huvuden”.. och förgöra dem inifrån. Han sneglar åt sin bror. Är det värt det? Att bana väg för Iziria skulle visserligen kanske höja deras position, skydda dem. Men.. till vilken vits. Att tjäna Izira? Det kanske vore bättre att starta upp något eget.. utanför det här. De skulle ändå få skydda sin egen rygg för inget alls är garanterat.
“Varför berättar du detta för mig först nu?” Det syns inte i Yas ansiktsuttryck men det upprör lite att han får just denna informationen först nu. Som ett bombnedslag. Men han måste vifta bort det. Biter ihop och riktar sig åt Iz. “Vi har inget att förlora, det har du rätt i.” Men desperata män kan göra desperata ting. “När börjar vi?” Han ler lite men det håller inte i sig länge.