Post has published by FruVider
Viewing 19 posts - 1 through 19 (of 19 total)
  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Vad menar du att Osiliza är död?” Kvinnan framför honom reste sig från sin stol och gjorde en arg gest mot det svärd och halsband som presenterats vid hennes fötter. Ilskan blixtrade i hennes röda ögon. “Var inte du hennes trogna beskyddare Nezharek? Varför andas du fortfarande, värdelösa man..!” Han höll huvudet stadigt höjt men blicken sänkt. Här fick han inte visa någon svaghet, det kunde kosta honom livet.
    Ja, jag misslyckades i mitt uppdrag” Nezharek drog på en ångerfull ton och bet ihop käkarna hårt innan han fortsatte “Hon dog av skador efter att vi blivit anfallna av vättar.” Det var knappt att han kunde tala till punkt innan kvinnan framför honom ilsket höjde handen och han bet sig i tungan för att inte fortsätta tala.
    Ssch! Du säger alltså att vättar tog Osiliza’s liv? Vid Lloth du har vanhedrat henne, du är ingenting mer än ett yngel, en mask, värdelös, ryggradslös…Ja, ja Zelandara, alla vet att du ville bli av med henne ändå annars hade du aldrig skickat henne på det uppdraget. Tanken dröp av bitterhet och han lyssnade knappt på Zelandara’s väldigt bildliga skällsord om hur värdelös han var. Det enda han kunde tänka på var hur trött han var. Efter snart ett år ute i askslätterna med sin befälhavare på något som kunnat liknas vid ett självmordsuppdrag så ville han ingenting annat än att ta ett långt bad och klä sig i något bekvämare. Men en av de yttre cirklarna hade kallat honom omgående då han anlänt till Dar Zakhar, utan sin befälhavare med sig.

    Tröttheten var dock ingenting som kunde uppfattas utifrån, för efter år av prygel och träning med nålar fästa i kragen för att aldrig somna under vakttjänst hade gett honom en fantastisk självkontroll. Sen efter nästan ett decennium av att tjäna Osiliza, en framstående och krävande krigare i Dar Zakhar hade förfinat den förmågan ytterligare.
    “... så, för ditt totala misslyckade och för att du svek Osiliza’s förtroende är du förpassad till vaktjänst.” Zelandara’s ord fick honom att börja lyssna igen. “Dessutom ska du straffas med tio piskrapp. Vid ett senare tillfälle.” Fortsatte Zelandara och det fick Nezharek att hånle inombords. Om de vetat att han strypt Osiliza i sömnen för att avsluta uppdraget hade de nog dödat honom på fläcken.
    Du ska vara glad att din brors fru inte är närvarande. Denna skam hade hon nog inte låtit gå så lättvindigt förbi. Men jag är på gott humör idag.” En av de andra kvinnorna som fortfarande satt ned harklade sig och viskade något lågt åt Zelandara som höjde på ögonbrynen med ett kort “Jaha, jag förstår”. Det fick Nezharek att spetsa öronen men han kunde inte urskilja den lågmälda konversationen.

    Är du fortfarande kvar? Var det någonting mer du ville?” Zelandara’s ord ven genom rummet likt ett piskrapp. Nezharek sänkte blicken ytterligare, noga med att inte möta hennes hårda blick.
    Förlåt mig Zelandara… men vad är det med min svägerska?” Nezharek ångrade sig direkt efter att han yttrat sig och kunde känna hur Zelandara brusade upp av ilska över hans oförskämda sätt.
    Våra konversationer angår väl knappast dig? Nåväl, din brors fru hittades död nu imorse. Så jag antar att oförmåga att skydda sina överordnade är ett släktdrag.” Hon krökte misstyckande på överläppen och viftade avfärdande mot honom. “Seså, ge dig av. Din nya tjänst börjar imorgon. Och sa jag att det blir femton piskrapp för din oförskämdhet?

     

    Nezharek lämnade salen med en bitter smak i munnen. Han avskydde verkligen denna fördömda plats och alla som bodde där. Stegen ledde honom ned för ett par trappor och ut på en av broarna i staden. Han stannade upp och såg ut över de dunkla husen och de tysta gatorna. Små ljusstrimmor från högt i bergtaket letade sig ned bland husen och lyktor med dunkla, magiska eldar lyste upp det som var Dar Zakhar. Arkitekturen var mästerlig och husen vackra. Folket som passerade längst gatorna likaså. Vid en anblick som denna hade man aldrig kunnat ana vilket våld som ständigt lurade under ytan. Det samhälle som ständigt såg ned på män. Tanken fick honom att gnissla tänder och han fortsatte med rappa steg mot sin brors hus. Nyheten om hans svägerskas död var inte en god sådan.

    Även om han för just detta tillfälle var klädd i en smutsig uniform och ansiktet fortfarande bar spår av aska och blod så kunde man direkt se att detta var en mycket attraktiv man, och det inte ens bara i mörkeralvernas mått mätt. Ansiktet var välmejslat med rena linjer och markerade kindben. Han var lång och välbyggd efter många år av träning, den mörka hyn knappt utan blessyrer förutom ett blekt ärr som gick över ena tinningen. Ögonen hade en ovanlig färg för mörkeralverna, klarblåa och intensiva, vilka dragit många kvinnors uppmärksamhet till sig. Det vita håret var klippt i en krigares korta frisyr, men eftersom han annars hade utseendet för sig så kunde han hålla det praktiskt.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2019

    Att ses i sorg är en tröttsamt lek i ett samhälle där minsta svaghetstecken måste utnyttjas. Han kan inte vara för lycklig och inte heller för ledsen i sin förlust, för att själv inte snöas in bland de misstänkta. Yásanthrïel står i ett mörkt rum utan mycket att förlora och utan mycket känslor för hans bortgångna fru. Det är inte de ordalag han skulle använda mer än ett nödvändigt ont. Det är inte heller en överraskande utveckling men knappast helt önskvärd. Skeendet som gjort hans plats mer osäker, oklar och än mer så den eventuella framtiden om han nu skulle få en sådan i närheten till rådet. Han skulle inte ha mycket tid att finna sig en ny ställning. Men att göra det utan att kräla för ännu en skulle säkerligen kräva mer än list.

    Han ser mer ut som en sliten krigare än andra av de andra uppstoppade nicke-dockorna som var av överprästinnornas kärleksintressen. Det kan vara varför Vakluir alls såg något intressant i honom. Han var annorlunda och han hade lovat att skydda henne till den grad att det också skyddade honom.

    Lila ögon lyser i det dunkla mörkret av deras hem där han står när chocken av hans osäkra öde lagt sig. Mörkklädd till en lättare rustning av svart läder med mindre utsmyckningar i metall. Läderbyxor med flertalet tjocka sömmar i asymmetriska mönster längs benen. En formell slags utstyrsel som legat Vakluir i smaken att framhäva Yásanthrïels muskler och långa välbyggda kropp. För att visa att han var värdefullt för något mer än bara krigskonst. Ett svart tjockt läder vilar runt halsen som ett halsband med en metallring som för att förtydliga hans undernådighet och ännu en vulgär framställning av Vakluirs sadistiska intressen.

    Han har långt silvergrått hår och ett fårat ansikte för hans ålder men de raka, skarpa linjerna gör det ändå tilltalande att vila blicken på. I ett intetsägande uttryck ser han genom sitt fönster ett bekant ansikte han inte sett på länge. En yngre bror. Ett förlorat hopp och den sista i deras blodslinje.

    Yásanthrïel öppnar dörren för honom. “Du lever.” Han låter oengagerat överraskad när han vänder sig och tänder ett par ljus omkring sig. “Jag trodde säkert Osiliza hade för avsikt att skära dig ett huvud kortare därute på ert uppdrag.”

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Nezharek tränger sig kvickt in genom dörren när den öppnas och vänder inte blicken till sin brors ansikte förrän han är inne i huset. Tröttheten värkte i kroppen och han tillät sig en suck, men inte mycket mer känslor än så.
    “Jag tror det är Zelandara som är ute efter mitt huvud nu” Sa han kort och slängde en bitter blick mot dörren, som om han väntade sig att den spindelhoran var honom i hasorna. Långsamt började han knäppa upp spännen på den lätta rustning han bar.
    “Så, jag hör vi är lika inkompetenta att skydda våra beskyddare” Han vände blicken till sin bror med ett stelt, glädjelöst leende. De blåa ögonen var nästan helt oberörda, men om någon kunde ana det så var det hans bror. Vad Nezharek gjort.

    Han såg sig omkring i det dunkla rummet och drog ut en stol som han sedan satte sig ned på, skärpet med dolkar och korta svärd slängde han upp på bordet intill.
    “Vad nu, käre bror?” Ordet käre var betonat med tydlig sarkasm. “Du är änkling och jag ska gå i vakttjänst. Vi är fritt villebråd” Han drog fingrarna tvärs över halsen och gjorde en grimas. Ett lågt, hånfullt skratt lämnade honom sedan.
    “Du verkar ju väldigt tagen av sorg över din älskade frus bortgång” Orden dröp av sarkasm och han betonade noga älskade. Nezharek fortsatte att ta av sig det lilla av rustningen som var kvar. Under fanns endast en svart vadderad skjorta och läderbyxor. Armar och axlar värkte men han valde att ignorera det för stunden.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2019

    Yásanthrïel grumsar något vid tal om Zelandara som är svårtydat att höra. “Hon behöver andra huvud att tänka på” Kanske svårförstått det också.

    “Du må vara inkompetent. Jag har bidat min tid” Det är åtminstonde vad han vill få det som att verka. Istället för att erkänna sanningen och insinuerar det verk som på intet vis var hans. För när de ljusens sken lyser upp i korridoren av hans och Vakluirs enkla bostad, blänker svärtan av blod över golvet i långdragna spår. Den yngre broderns glädjelösa leende bemöts med ett själlöst dito “Förlåt mig. Jag har inte haft hjärta att städa.” Han vill njuta av ögonblicket ett litet tag till.

    Vad nu? Han har frågat sig detsamma sedan gryningen. Vad ska bli av honom nu. Vad för förnedring måste han finna sig i efter det här? Hur mycket mer ska han behöva tåla. Det måste finnas en botten även i avgrunden. Yásanthrïel gör ett vågat försök till ett leende vid den yngre broderns gestikulerande över deras öden. Han följer sitt syskon och drar till sig en stol, låter stolsbenen släpa gnisslande i golvet och lägger huvudet på sned och behåller sitt råkalla lugn.”Det finns bara en sak att göra. Nez.” Och när han satt sig släpar blicken efter blodspåren på golvet. Det behöver inte vara svårare än så. Men förstås mycket smartare. “Det finns ett par av dem kvar. Låt de neurotiska.. förgöra sig själva. Jag vill inte förlora min plats.. i närhet till överprästinnorna”

    Yásanthrïel suckar när Nezharek nämner Vakluir. “Vad annars ska jag vara. Hon blödde som en gris i slakt och jag missade det….” Meningen avslutas i ett vasst flin.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Nezharek lutade sig tillbaka i stolen och sträckte fram benen framför sig. Han visste att om han slöt ögonen nu så skulle han somna. Men det fanns ingen tid för det, för även om han kommit undan med livet i behåll så hade han nedgraderats totalt och stod utan beskyddare, som Osiliza trots allt fungerat som. Likaså var nu även hans bror i en knivig situation. Hans blåa ögon följde de mörka blodspåren och det sken till av en sorts belåtenhet i hans blick.

    Långsamt knäppte han upp ett par knappar till skjortans krage för att lättare andas blicken vänd till sin bror som slog sig ned mittemot honom. En antydan till ett hånfullt leende ryckte i ena mungipan då han lyssnade till sin brors om planer och hans frus bortgång.
    “Må Lloth vaka över hennes vackra själ.” Hur inställsamt sarkastiskt han sa det stämde inte alls överens med orden. Hans intresse för broderns planer hade väckts, för om det fanns någon som han alltid sett upp till så var det ändå just sin storebror. Även om deras barndom inte varit glädjefull.
    “Det är långt in till överprästinnorna” Fortsatte han, blicken vilandes på blodspåren som tycktes svarta i det dunkla ljuset. “Och tiden knapp. Ve den som ens skulle tänka tanken att spilla blod i vägen till den cirkeln” Nezharek vände tillbaka blicken till sin bror, det där lilla hånfulla leendet och glimten i hans ögon avslöjade att han tyckte det var en förträfflig idé.

    Med den sista kraft han hade kvävde han en gäspning och trummade lite fundersamt mot bordsskivan.
    “Jag behöver ett bad.” Konstaterade han oengagerat och reste sig långsamt upp.
    “I denna tid av sorg och smärta efter din älskade frus olägliga bortgång så ska jag stanna vid din sida.” Det fanns inget allvar i hans ord utan de betydde endast att han tänkte stanna i sin brors hus på obestämd tid. Det var då det knackade på dörren. Han suckade inombords då han insåg att han skulle vara tvungen att fortsätta vara smutsig och trött ytterligare ett tag.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Den som knackat på dörren väntade inte på att stiga in, och de kunde höra fotsteg i hallen som kom från stövlar med klack. Izira var hennes namn, en mörkeralvs kvinna med ett skarpt och beslutsamt utseende,och hon tillhörde hus Zearesys. För att vara mer precis var översteprästinnan Zearesys en av Lloths inre cirkel, vilket gav mycket status åt Izira och hennes familj. Så mycket de facto att Iziras mor och mormor inte gjort något anspråk på Zearesys position, för hamnade en sådan balans i gungning var det svårt att repa sig. Men Izira var ung och rastlös, och tanken på att vänta på en position som troligen aldrig skulle bli hennes var hisnande och förargande.

    Hon hade tänkt besöka sin väninna Vakluir för att tala om deras planer, när hon fått höra att Vakluir hade blivit mördad. Ett mord som knappt undersöktes, trots allt var inte Vakluir speciellt viktig, men hon hade haft en del viktiga kontakter som Izira hade utnyttjat… eller snarare tänkt utnyttja. Iziras något ovanliga isblå ögon betraktade det blodiga golvet. Var detta allt som var kvar av hennes vän? Tanken fick hennes hjärta att slå lite fortare.

    Men hon hörde röster i ett av de andra rummen, och med hastiga steg som förstärktes av hennes klack tog hon sig dit för att se vilka som var där. Hennes vita hår som var lite lockigt vid topparna hängde fritt över hennes bröstkorg och rygg och ramade in hennes ovala ansikte, och denna dag var hon klädd i lite mindre formella kläder. Mörka byxor, en vit skjorta, med armskydd och axelskydd och en tunn bröstplåt för att skydda henne men samtidigt ge henne mobilitet. Trots allt hade hon och Vakluir tänkt fäktas denna dag, en förmåga som var bra att ha även om många kvinnor ansåg att det var för deras slavar och beskyddare. Bevisligen hade Vakluir haft behövt mer träning, visade det sig, om blodspåren var något man kunde döma med. Utan att tänka på det hade hon sin hand på långsvärdet i sitt bälte då hon steg in i rummet, och betraktade de två männen som befann sig där.

    Det fanns inga tårar i hennes ögon, men hennes blick var hård.
    ‘Vad hände här?’ krävde hon att få veta. Hennes röst var kylig och krävde svar, och uppenbarligen hade inte Vakluirs man varit där för att skydda henne från sina mördare.
    ‘Ingen vill berätta något för mig, och ingen gör någon utredning!’ sa hon frustrerat. Åtminstone Vakluirs man visste vem hon var, men den andra var hon inte så säker på att hon träffat förr.
    ‘Och vem är du?’ ville hon veta, med den intensiva blicken på Nezharek.

     

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2019

    Vakluir är död och ändå finns där inte mycket att glädjas åt. Utan positionen som make, älskare eller livvakt var han själv inget mer än en fredlös bonde på ödets schackbräde. Ändå drar det i smilgroparna åt Nez, brodern fann alltid sätt att muntra upp honom. “Amen.” Han gör en halvhjärtad insats i de nästintill religösa gester som påtvingat Lloth sin stjärnstatus i Dar Zhakar. Om han bara kunnat frigöra henne ifrån den otacksamma positionen.

    Yásanthrïel gnider tum- och pekfinger i mungiporna och väter sina torra läppar. Frustrationen han känner över systemet de fötts in i är så långt gående att det ibland är svårt för honom att styra sina känslor. Inte mycket som syns till det yttre förstås. Det liv han levt har tvingat honom till en passiv åskådare för sina egna viljor. Det är en lång väg in i cirkeln. “Det behöver det inte vara.” Den lila blicken släpar längs blodet från korridoren in i allrummet. Vakluir måste ha krälat för sitt liv som den orm hon var. “Även överprästinnor behöver…” Han hatar att säga det. “sällskap, någon obetydlig att ventilera till” Men hur. Hur ska han ta sig från en postion av patetisk änkling till att bli någon annans ‘älskling’.

    Men tankar bryts och han flinar åt Nez ord. “Vem säger något om blodspillan, Nez, jag vill bara hjälpa dem. Ur godheten av mitt hjärta….” Om Nezharek kände sin bror alls så visste han att där antagligen inte fanns mycket hjärta kvar i Yásanthrïel. Om där någonsin funnits något. “Hjälpa dem… minska konkurrensen.”

    Det knackar på dörren och av ren vana reser han sig. En bister min lägger sig över ansiktet när han hör klacksteg in genom korridoren. Det är som han kan höra vem det är redan innan hon gör sig synlig. Förbannelse. Stelt böjer han sin nacke för sin långa kropp, precis så som han lärt sig. “Izira..” det kommer som en dov mumlande hälsning.

    “Det verkar så som hon är död, Izira” Ibland har han dock en kvickare tunga än vad som i hans ställning kan vara hälsosamt. Men det är det enda som ger livsglädje när inget annat gör det. “Jag har inte haft hjärta att städa, det är det sista jag har av henne” Vilket delvis ändå är sant.

    Yásanthrïel gör en gest åt Nez. “Det här är min yngre bror, Nezharek, har hållit mig sällskap i denna sorgens tid.” Han gör en ansats att sätta sig igen. Som att stå för länge är allt för ansträngande. Men egentligen finner han ingen energi att vara respektfull mot Izira längre. Han har inget ont blod mot henne men hon är liksom dem. Inte riktigt på hans sida av myntet.

    “Jag visste inte att hon hade fiender. Kom hem tidigt på morgonen och hon var död. Grannarna fann henne innan jag gjorde det, Vakluir hade tagit sig utanför dörren…” Men han har ändå aningar om vem som kunnat lega bakom det hela. Inte för att höja sig själv till skyarna men hade han inte märkt av några svartsjukna blickar när han gått i Vakluirs sällskap?

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Nezharek kunde ingenting annat än att skratta lågt åt broderns ord om godhet och hjärta. Det var ett hånfullt skrockande som bara skänkte mer bitterhet till det redan dystra rummet. Ett skratt som inte nådde de blåa ögonen. Men han tystnade då han hörde stegens ekande som vittnade om klackar. En kvinna. Såklart, vem annars skulle ta sig friheten att klampa in i någon annans hem. Nezharek bet tillbaka impulsen att vilja spotta ut sin avsky på golvet. Blicken gick istället till sin bror vars uttryck avslöjade att han visste vem det var, innan hon ens stigit in i rummet.

    Nezharek synade kvinnan kort men sänkte snabbt blicken då hennes uppmärksamhet vändes till honom. Han höll ena armen mot sin bröstkorg och gjorde en lätt bugning, knappt mer än en nickning, när Yásanthrïel presenterade honom.
    “Till er tjänst” Sa han kort och tonlöst. Helst inte, tänkte han bittert. Han var alldeles för trött för det här och reflekterade över hur länge han varit vaken i sträck nu.

    Men både hans efterlängtade bad och vila fick komma senare och Nezharek lyssnade med uppmärksamhet på sin brors ord om hur mordet troligtvis gått till, de blåa ögonen gick från honom till kvinnan som hade en högfärdig aura kring sig. Det väckte Nezhareks nyfikenhet men han bet undan viljan att vilja fråga henne vem hon var. Det passade sig inte. Förutom att han ställde sig bakom den stol han tidigare suttit på och lutade armarna mot den så var han annars stilla. Nu i sällskap av en kvinna vågade han inte sätta sig igen, för risken att han skulle somna då var överhängande. För eventuella rykten och viskningar om sin svägerskas död var han ytterst intresserad av, speciellt då han varit från Dar Zakhar i nästan ett helt år och politiken ändrades snabbt.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Izira gav Yásantharïel en genomträngande blick som svar över hans ord som inte kunde uppfattas som annat än resultatet av ett självgott kvickhuvud, drypande av fräckhet.
    ‘Jag kan se det… Bespara mig att peka ut det uppenbara.’ sa hon med en varnande röst, knappt långt ifrån ett väsande. Hon må vara i hans hem, men hon var trots allt från hus Zearesys, och ingen talade så till henne. Men hon lät det gå, trots allt hade denna man förlorat sin hustru, en stor förlust för både hans egna säkerhet och eventuella hjärtesorg. Dock gissade hon att det inte fanns så mycket hjärta där, om hon hade känt Vakluir rätt.

    Gällande presentationen gjorde hon bara en lätt nickning, trots allt var hans bror inte av speciell konsekvens just då. Men då kom hon även på var hon hade hört namnet förr. Hennes klara blå ögon for över blodet och hon kunde lätt dra slutsatserna över hur det gått till, liksom det Yásanthrïel pekade ut. Vigt som en katt sjönk hon ned på huk för att studera blodspåren, och utan att se på dem tog hon till orda.
    ‘Samma Nezharek som inte lyckades återvända med Osiliza vid liv?’ undrade hon, och reste sig igen.
    ‘Nå, inte så stor förlust. Osiliza hade inte mycket vett mellan öronen.’ sa hon och fäste sin blick på Nezharek ett ögonblick, innan hon såg på Yásantharïel.

    ‘Och vad tänker du om detta, du som stod henne nära? Det är rätt uppenbart för mig att någon högt uppsatt ligger bakom det här. Någon av hennes rivaler.’ som de alla visste skulle i vanliga fall en grundlig undersökning göras i fall där en kvinna mördades, speciellt av kvinnans familj. Men denna gång verkade ingen sådan process vara i gång. Någon hade stoppat den med flit, och sopat undan sig spåren, men kanske Yásanthrïel hade svaren. Det var en irriterande förlust, kanske inte direkt emotionellt. Trots allt var Vakluir svag, en person som inte var intelligent nog att hålla sig stegen före i det politiska spelet hon gett sig in i. Och här var resultatet.

    ‘Vid det fördömda ljuset…!’ svor hon bistert med knutna nävar. Hon beklagade inte sorgen för Vakluirs man, för hon kunde lätt gissa att han inte hade hållit av denna relation i mer än av överlevnadssyften. Och vad hade han haft för val? Vakluir hade valt ut honom, och då ingen annan kvinna gjort anspråk på honom var det bara att lyda.
    ‘Hon och jag hade delikata affärer, Yásantharïel. Talade hon någonsin om det med dig? Har något stulits?’ ville hon veta, och såg på honom kalkylerande. Hade han varit en del av orsaken till hennes död? Hade hans frånvaro varit en del av spelet?

    Hennes blick for hastigt över Nezharek, och såg man förbi resdammet så var han inte så dum att se på. Kanske han kunde vara till tjänst lite senare, för att få bort huvudvärken som började pulsera bakom hennes ögon.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2019

    Han kan inte hjälpa att le, även om situationen borde starkt avråda honom ifrån det. Ett leende som likt sin bror inte når ögonen. Hade Vakluir levt hade han, i det allra minsta, fått en rungande örfil för hans trotsande sätt och sarkastiska ton. Men i sin död har hon längre ingen makt över honom trots att någon annan säkerligen snart skulle behöva ta den platsen istället. Det blir inget varande leende, mer en hastig glimt som sveper förbi och han spänner istället käken.

    Yásantharïel väljer att inte besvara Iziras antaganden gällande Nezharek han vänder bara långsamt huvudet och synar sin yngre bror. Han hade inte uttryckt särskilt tydligt att Osiliza faktiskt var död eller så är det ett faktum han först tar till sig nu. Kanske är Nesha inte helt oduglig trots allt. Hans lila blick låter inte säga så mycket som istället viker efter Izira. “Vad jag tänker? Jag är inte här för att tänka.” Positionen han haft och till stor del fortfarande lär ha, har gjort honom aningen bitter. Varför skulle han hjälpa? Att yttrycka sina åsiker i saker verkade knappast vara en välkommen företelese. “Utredarna som var här ville avfärda det hela som ett självmord. Vilket inte känns helt… rimligt.”

    Tillslut tillåter han sig helt att åter sitta ner, som det tagit honom tid att röra sig, rent av prövande. Händelsen har gjort honom trött. Många frågor. Många ansikten som rört sig förbi och velat veta mer medans ryktet spridit sig. Han vet och har hört antagligen mer än han borde om Vakluirs och Iziras affärer men inte funnit det tillräckligt matnyttigt för honom själv att vare sig utnyttja eller lägga på minnet.
    Yásantharïel silar luft mellan tänderna vid frågan och biter sig i tungan. “Nej. Hon hade hellre konverserat sina planer med en sten än att lufta något för mig.” Ett urbota dumdristigt drag. Han kanske föraktat henne men hade hon åtminstonde behandlat honom som mer än ett äkenskapligt kreatur hade han kunnat hjälpa både henne och honom att hålla sig i livet…. Tills något bättre alternativ dykt upp. “Jag har inte kontrollerat. Det hade varit en ärekränkning för mig att gå igenom hennes saker.” Ytterligare ett tecken på hur hårt piskad Vakluir hade hållit honom, bokstavligt talat också.

    Även att han aldrig helt möter Iziras blick så kan kan känna hennes mistänksamma blickar. Det får honom att sucka. Tröttsamt är vad det är, denna konstanta misstro. Bara för att han är man. Bara för att han är både starkare mer stridsvan än Vakluir betyder inte det att han är korkad. Han hade aldrig låtit henne förblöda över hela golvet. Det var ett slarvigt, rent av hastigt jobb. Antagligen därför att man visste att han haft sin träning på morgonen. Något förändras i hans blick i insikten. Den förbannade hyndan. “Det är någon hon känner väl. Det är garanterat.” Någon med en klart viktig position. Anklagelsen kastas tillbaka varifrån den kommit, potentiellt helt förödande för hans och broderns del. Beväpnad som han varit sedan Vakluirs död börjar ena handen söka efter den machete han har i dolkens ställe.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Nezharek’s ansikte var helt blankt vid Izira’s fråga, eller snarare påstående men hans blick mötte hennes för en sekund innan han nickade, blicken åter sänkt. Rykten spred sig snabbt här.
    “Mitt stora misslyckande.” Sa han kort och höjde sedan blicken till sin bror. De blå ögonen mötte sin brors lila och det glänste till av en sorts belåtenhet, något kanske bara hans bror skulle kunna uppfatta. Han kunde se Osiliza framför sig, hur hon kämpat för att få luft och tillslut hur livet lämnat hennes ögon. Ena mungipan ryckte till som om det fanns ett skadeglatt leende som helst velat bryta ut. Men det kom inget leende och han fortsatte att betrakta sin bror och Izira, fortfarande stilla och lutad mot stolen.

    Han lyssnade till deras konversation, eller snarare Izira’s frågor och hans bror korta svar. Det var en stor tillfredsställelse för honom att höra den äldre broderns bitterhet och han kände sig nästan stolt. Tankarna gick dock till hur snabbt Osilizas död blivit känd, men att Zelandara verkat ovetande om Vakluirs död när han mött henne. Hon sa att hon varit på bra humör. Nezharek yttrade sig dock inte, tanken var inte färdig och han ville höra hur detta utspelade sig först. När Izira såg tillbaka mot honom igen kände han åter hur tröttheten sköljde över honom. Han kände mycket väl till den där blicken och insåg bittert att den efterlängtade vilan skulle dröja ytterligare. Fördömda vare alla kvinnor.

    Den dystra luften i rummet ändrades och Nezharek plockade upp spänningen som la sig i rummet vid hans broders ord. Det väckte en sista energireserv inom honom. Det där var inte ett mästerligt drag. Långsamt sträckte han på sig, blicken åt deras håll men i ögonvrån urskiljde han sitt bälte och kalkylerade hur snabbt han skulle kunna dra sitt svärd. Förhoppningsvis skulle det inte leda till det men han skulle inte stå stilla vid om det drogs några vapen.

     

    • This reply was modified 4 år, 8 månader sedan by FruVider.
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Iziras ansikte var en mask av avsmak för hela situationen och för Yásantharïels svar. Att han var lika oduglig som de flesta män, och kvinnor för den delen, visade sig uppenbart på sättet han svarade. Men det var inte hans fel att han var född som en man. Snarare var det väl Vakluirs fel som gjort honom till litet bättre än en docka utan egna tankar eller ord.

    ‘Du är här för att tänka om jag ber om det.’ snäste hon. ‘Du var närmast henne, och det vore troligt att du har information som kunde vara till nytta.’ Då han äntligen kunde hosta ur sig det hon redan visste nickade hon bara, och reste sig långsamt från sin position på huk.
    ‘Tyvärr var inte Vakluir den vassaste kniven i lådan.’ kunde hon konstatera, för vem var dum nog att inte förlita sig på någon? Det hade inte varit svårt för Vakluir att få sin make att känna sig värdefull, nödvändig och behövd. Då hade han haft lojalitet till henne, som han uppenbarligen saknade trots sin fasad. Han var inte mer än ett piskat djur, så ofta bestraffad att ens tanken på att se genom hennes saker skulle ge honom smärta – eller rädsla för den.

    ‘Ja, någon med hög position, som fått reda på hennes planer, som du inte vet något om.’ kommenterade Izira.
    ‘Och jag har mina misstankar om vem det kunde vara.’ hon började vandra fram och tillbaka medan hon tänkte, och ignorerade männens behov att sträcka sig efter sina vapen. Som om det verkligen skulle hjälpa dem ifall en strid uppstod? Vem trodde de hon var? En hjälplös liten kvinna som Vakluir varit?

    ‘Det framstår som om vi kan ha nytta av varandra.’ sa hon, och såg från Nezharek till Yásantharïel.
    ‘För med Vakluirs död, och med de kontakter mördaren har, tvivlar jag inte på att du kommer stå näst, Yásantharïel. För även om du inte vet något, kommer mördaren anta att du gör det. Och kanske till och med du, Nezharek. Trots allt är ni bröder, och bröder viskar hemligheter med varandra.’ hon stannade upp i sitt vandrande.

    ‘Medan jag tänker se mina och Vakluirs planer nå sitt mål, oavsett om hon lever eller inte. Om ni är i min tjänst kommer ingen våga röra er. Trots allt är jag en av hus Zearesys.’

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2019

    Yásantharïel biter sig i kinden när han möter Iziras blick. Han vill käfta emot men det skulle kosta honom senare. Istället riktar han sin blick i Nez riktning. Själlöst vila ögonen i hans riktning för att inte tappa fattningen över Iziras ord. Han distraherar sig med tankar om en annan framtid som skulle ta tid för kvinnor som dessa att finna sig i och det ger honom lugn. Får honom att kunna andas utan påträngande förhastade svar som han bara skulle få ångra. Nej han är tyst och åter biter han sin tunga över hur väldigt snällt Izira ombenämner Vakluirs mentala förmåga. En annan hade kallat henne tappad och mycket mer därtill.

    Han släpper fästet till sitt vapen. Låter axlarna sjunka tillbaka. Att döda Vakluir och inte ta det nöjet att berätta hur fruktansvärt korkad kvinnan är nästan bevis som gör sig tillräckligt. För stunden. Istället utforskas Iziras med nya ögon. Kisande. Hon är inte bara där för att få en avlagd rapport. Hon vill ha mer. Långsamt ser han över till sin bror Nez och tillbaka till henne. Hon vill ha ett bollplank. Någon att hjälpa henne utreda brottet till den grad det trots allt kanske förtjänade. Ett ögonbryn höjs lätt. “Vem? Om hon inte berättade för mig men delade mycket med dig, vem mer skulle veta?” Han tar inte så mycket hänsyn till ordvalen som han säkerligen borde. Kanske vill han rent av se vad som hände om han provocerade fram en reaktion. Vakluir hade inte så väldigt många vänner men inte heller rent uttalade fiender. Ytterligare ett tröttsamt faktum i detta kvinnodominerande samhälle. Ingen sa någonsin vad de egentligen tyckte om någonting vilket gjorde alla mer eller mindre hysteriska.. över allt. Men det är något han kan använda till sin fördel.

    “Det tvivlar nog ingen på” Munnen dras till ett bistert streck. Även om händelsen i de mest offentliga rum tystades ner som ett självmord skulle det dra igång en tyst domino-effekt. De som trodde Yásantharïel hade gjort det. De som trodde att han visste något och de som till och med skulle söka upp Izira med samma frågeställning skulle agera om inga säkra kort låg på bordet. Men har inget alternativ att fly, det skulle bara övertyga mer om saker han inte alls hade skuld eller skulle ha tack för.
    “Hur vet du, att du är säker?” Det är inget hån eller sarkasm i frågan utan uppriktigt undrande. Kanske visste hon att även hennes bekväma sits blivit osäker i och med det här. Hon behövde dem men han vill höra hennes anledning.

    “Vad kan vi göra för dig?” En finare frågeställning än ‘varför skulle vi hjälpa dig.’ Han kan definitivt se sina fördelar oavsett hennes inblandning men vad ser hon för vinst i det här? Yas synar sin bror, var det alls klokt att låta brodern också bli insyltad i det här? Men vad hade han för alternativ om hon insisterade.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Izira hade inte någon tanke att avslöja alla sina tankar och planer för dessa män. Än visste hon inte om hon kunde lita på dem, och trots allt hade två kvinnor dött under deras uppsyn. Nå, de hade troligen varit kvinnornas svaghet snarare än männens förtjänst.
    ‘Bara en dåre tror sig vara helt säker, men som ni utan tvekan vet så är min mormors mor en av Lloths närmaste prästinnor.’ sa hon, men det visste alla som visste något. Men man kunde aldrig vara säker. Det skulle kräva en stor tro på tillit för att kunna gå vidare, men samtidigt skulle den som inte tog några risker inte komma någonstans… Dessutom hade dessa två män inte mycket kvar i sina liv om de inte fick hjälp.

    ‘Jag vet att ni är kapabla.’ sa hon. ‘Och utan en sadistisk kvinna som Vakluir över dig, eller en fanatisk idiot som Osiliza över dig, tror jag ni har potential att nå vilka höjder som helst, med rätt matriark.’ sa hon och det fanns en glimt där i hennes ögon, och hon tog risken.
    ‘Jag tänker bli den matriarken. Och för att lyckas med det behöver jag personer nära mig som inte är en del av mitt Hus. De är… allt för nöjda och bekväma med tryggheten min mormors mor ger dem. Så trygga och lata, att de inte kommer försöka stiga i samhället mer.’ hon gjorde en gest med handen.

    ‘Den platsen ska bli min, och inte min svaga mor eller mormors, och Vakluir spelade samma spel. Men som vi redan vet var hon inte tillräckligt framsynt för att klara sig i det spelet. Hon gjorde något som lockade till henne uppmärksamhet, och jag vill veta vad.’ Så klart skulle de inte kunna spåra Izira genom Vakluir, men det var bäst att vara grundlig.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2019

    Nå, Izira är smartare än hon framstår sig vara i vetskapen att hennes position inte skulle vara ett garanterande skydd från angrepp. Vakluir hade varit arrogant och allt för självsäker. Förblindad i sitt ego att lägga märke till något bortom nässpetsen. Hon hade försatt sig själv i den sitsen. Men hur mycket han än kan stirra sig mätt på blodspåren i en missvisad värmande glädje var det onödigt slarvigt, onödigt utdraget. Den sortens tortyr hade han själv inte unnat henne. Hon förtjänade inte att stanna i hans minne så länge som en sån här scen måste etsas in i huvudet på våldsmakaren. Yásantharïel såg ingen vits i det.

    Han väter sina torra läppar och studerar kvinnan framför sig i korta ögonkast. Vakluirs vän har en mäktig position men… “Kapabla att misslyckas.” Yas får ur sig ett kortlivat men hjärtligt skratt så det känns in i själen. Kan inte sätta fingret på varför det skulle vara roligt men situationen, misären i det hela och Iziras allvar i att hon vill ha ha deras hjälp gör att det brister för honom. “Nez misslyckades i sitt uppdrag och jag i mitt…” Med lila ögon vakar blicken över den yngre brodern. Vad tycker han, vad tänker han? Yas min ändras inte men stannar kvar, lugnt och länge. Forskande. Ler sedan mot Izira “Om ni tror på oss.. borde vi i det allra minsta tro på er.” Det känns som hon kastar allmosor i deras riktning. Något sånt där äckligt som empati, eller värre, sympati. Men han får krafsa åt sig det han erbjuds för där finns inte mycket andra alternativ. Han känner sig redan smutsig…

    Impulsen är att höja ögonbrynen och det gör han när han hör om Iziras planer för sig själv. Yas andas in genom näsan och kväver en suck. Det var inte en illa pinkad framgångssaga hon diktat ihop till sin framtid. Han får samla sina fragmenterade tankar innan han ens vet hur det ska bemötas. “Jaha.” Kort och tonlöst. Precis lika oengagerat som oftast. Izira ska inte tro att hon är den första kvinnan som kommer med den ursinniga visionen. Sannorlikt hade hon de största chanser men vägen dit… de skulle behöva gå över lik.. inte Yas emot dock men att göra det för någon annans framgång? Nja, då skulle stegen bli ganska långsamma.
    “Så.. ” Han tänker ett ögonblick. “Hur tänker du att det här ska gå till? Ingen kommer erkänna något till mig.. om Vakluir. Men.. kanske för Nesha här.. om han kommer tillräckligt nära” Det kanske inte är helt hedersamt att föreslå hora ut sin bror men.. hårda tider kräver… hm.. hårt arbete.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Nezharek lyssnade uppmärksamt till konversationen, blicken gick vaksamt från Izira till sin bror. Han lutade åter armarna mot stolens ryggstöd men höll sin tunga än. Han kunde inte låta bli att le inombords åt orden om Osiliza. Det var gott att hon setts som en idiot, och fantastisk. Då skulle troligtvis inga frågetecken lyftast kring hennes död. För även om hon varit en exceptionell svärdskonstnär så hade hon trots haft ett rykte om vårdslöshet, så hans historia om att hon dött från skador efter en attack var minst sagt… trovärdig.

    Ett plötsligt och hånfullt skratt lämnade honom vid Yásanthrïels ord och skratt. Han kunde inte heller hjälpa det och slängde en road blick mot sin bror. Kapabla till att misslyckas. Det var roligt. Blicken gick till Izira för att se hur hon reagerat på hånet mot dem själva. Ättlingen till Zearesy var minst sagt ambitiös. Skulle de lyckas fanns det ändå ingen garanti för att det skulle bli hon som tog plats vid Lloth. Det lät snarare som en väg att decimera hela sitt hus till endast stoft.

    Hans brors insinuerande fick honom dock på andra tankar och han smackade lite missnöjt med tungan när han hörde det där förbannade nidnamnet.
    “Om de sänker blicken från sina höga stolar kanske” Sa han kort med en grimas fylld av avsmak. Det kvar klart att han skulle få kräla och han kände sig mer smutsig än av bara resdamm. “Men om vi får deras uppmärksamhet så… kommer de förr eller senare att prata” Rösten var bitter, för han visste att han hade rätt. Nezharek sträckte på sig och korsade armarna över bröstkorgen, käkarna hårt hopbitna.
    “Sen har vi Zelandara och yttre cirkeln. Hur kommer det sig att hon var ovetande men de andra redan visste om Vakluirs död?” Han höjde lite på ögonbrynet. Tanken var klar. Om han hade fel hade han i alla fall en chans att göra livet lite surt för den gamla nätspinnerskan.
    “…Eller visste hon bara inte att ordet kommit ut?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Izira gjorde en avvisande gest åt Yásantharïels hån mot bröderna.
    ‘Misslyckande under dåligt ledarskap kan knappast skyllas på de agerande händerna.’ sa hon enkelt, trots allt hade Osiliza och Vakluir vanhedrat sig själva, snarare än någon annan. Deras frågor och kommentarer irriterade henne något, men hon var så klart tvungen att övertyga dem om det hela skulle lyckas. Och Yas förslag om att infiltrera det högt uppsatta med sin bror.
    ‘Ja…’ sa hon tankfullt och betraktade Nez från topp till tå. Där fanns potential.
    ‘Det är en möjlighet.’ påpekade hon, med ett litet roat leende över tanken.
    ‘De älskar fina pojkar som han.’ påpekade hon med ett flin över hur förblindade många av dem kunde bli så fort de hade något ögongodis att leka med.

    ‘Vem sa något om att få dem att säga något frivilligt?’ sa hon. ‘Det finns fler än ett sätt att få folk att tala… Det krävs bara att inte bli tagen på bar gärning, eller lämna spår efter sig.’ sa hon. Hon hade sin magi, och visste att de två kunde skada och döda med sina fysiska förmågor.

    Izira vände sina intensiva ögon mot Nez då han tog till orda för första gången på en lång stund. Nästan förvånande, tydligen fanns det något där mellan öronen och inte bara ett fint ansikte och en vältränad bak.
    ‘Det är en bra observation.’ konstaterade hon, trots allt fick man berömma där beröm var berättigad.
    ‘Antingen är hon med på konspirationen som försöker mörklägga detta, eller så är hon bara en ovetande spelpjäs. Men nog om det för tillfället.’ sa hon avvisande och såg på dem.

    ‘Jag kan inte lita på de i mitt eget hus för att stiga i rang, de är för… lojala till Zearesys.’ sa hon och talade om sin mormorsmor som en utomstående. Vilket hon på ett vis var, trots allt hade Izira ingen personlig relation med henne då hon ständigt varit frånvarande på grund av sin position och sitt kall.

    ‘Men vad har ni att förlora, med att stå på min sida? Snarare har ni allt att vinna. Om vi går skilda vägar nu kan jag garantera att Vakluirs och Osilizas död, som är kopplade till er, kommer förse er i en riktigt dålig sits.’ Detta var inte välgörenhet, det var en möjlighet för dem alla att utnyttja situationen och eventuellt komma ur det hela som vinnare.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2019

    Yas lutar sitt huvud långsamt närmre axeln i medhåll men inte tillräckligt bekväm att ventilera riktigt hur ‘dåligt ledarskap’ de haft. Izira har ännu att bevisa sig pålitlig. Men medan Izira följer hans tanke om Nez följer han hennes. Hon tycks ha en viss, möjlig svaghet för den yngre brodern. Yas var knappast den som var avundsjuk. Lammkött har uppskattats i alla tider, han kan förstå det också. I en släpsam rörelse lutar han sig bakåt mot ryggstödet och lägger ena benet över det andra. Är detta något han kan komma att utnyttja senare? Iziras snudd på svaga blickar mot Nez, som ett barn i en taxidermibutik. “Det är sannerligen en möjlighet” Han flinar till, säkerligen älskar du dem också, tänker han. “Vad än svagheter de har måste utnyttjas…. för att ta reda på sanningen” Men stämmer likväl överlag också.

    Yásantharïel petar med tungan i en kindtand medan han tänker. Våld har han inga problem med men det löser sällan några heller. Hur försiktig han än skulle vara fanns där alltid risker och han vill inte separeras från sitt huvud riktigt än. Vem vet vad Iziras planer är när de hjälpt henne rensa undan på hennes svarta lista. “det får inte utlösas panik.. detta måste arbetas fram långsamt.” Han vill vara försiktig. Om han bara kunde komma in i samma rum.. i samma konversationer utan att det ska rynkas på näsan över hans… manlighet. Han suckar bittert “Men om du tror att jag tänker agera som ett glorifierat dörrstopp och sitta passiv utanför… misstror du dig” Han skulle göra sin del av uppgörelsen.. men att stå utanför diskussionernas centrum. Överlåta informationen att gå genom enbart Nesha.. känns helt ovärdigt. Ska han bara sitta passivt och vänta på vad de kom fram till, Nesha och Iz, eller som någon lejd hejduk av dem för att rensa upp fiender? Känns orättvist men antagligen har han inget val. Det skulle ske med eller utan honom.

    “Jag vill höra vad de tänker. Inte bara avlösa blodbad. Jag vill komma in i deras huvuden”.. och förgöra dem inifrån. Han sneglar åt sin bror. Är det värt det? Att bana väg för Iziria skulle visserligen kanske höja deras position, skydda dem. Men.. till vilken vits. Att tjäna Izira? Det kanske vore bättre att starta upp något eget.. utanför det här. De skulle ändå få skydda sin egen rygg för inget alls är garanterat.
    “Varför berättar du detta för mig först nu?” Det syns inte i Yas ansiktsuttryck men det upprör lite att han får just denna informationen först nu. Som ett bombnedslag. Men han måste vifta bort det. Biter ihop och riktar sig åt Iz. “Vi har inget att förlora, det har du rätt i.” Men desperata män kan göra desperata ting. “När börjar vi?” Han ler lite men det håller inte i sig länge.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Nez gör en trotsig grimas åt hans brors ord. Tröttheten var påtaglig och han orkade knappt hålla sig sansad.
    “Jag hade berättat det tidigare, men…” Han  vände ena handflatan åt Iziras generella riktning, utan att släppa armarna som fortfarande var korsade över bröstkorgen. “… så fick du en gäst och jag glömde av mig” Han hade nog hellre velat säga att det dykt upp en spindelhora men det hade varit lika med att be om att få dö.

    Just för tillfället var han kanske inte lika intresserad av det hela men han visste att det var en av få chanser att överleva. Det kanske hade varit bättre om han stannat på ytan, tagit sig söderut och tagit jobb hos människorna. Förrädiska tankar. Han skakade lite på huvudet och en knappt hörbar suck lämnade honom. Detta hade verkligen blivit ut ur askan och in i elden.
    “Jag är med dig käre bror.” Betoningen på käre var tillbaka och ett stelt, tvingat leende prydde hans läppar för en kort stund och han nickade mot Izira. “Vart börjar vi?”

    Blicken gick fundersamt från Izira till sin bror som han studerade för ett ögonblick.
    “Zelandara kommer nog kalla dig snart. Hon brukade ju, vad jag vet innan jag gav mig av, gärna skvallra med din framlidna fru.” Nez såg ned mot sina korsade armar. Hans naglar var mörka av smuts och torkat blod.
    “Det är nog bäst jag håller mig undan resten av dagen. Hon har nått ont blod mot mig” Det hela var kanske hans enda chans att få vila.

Viewing 19 posts - 1 through 19 (of 19 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.