Axel stod förvirrat på plats en stund, han tyckte sig ha sett något men det var borta? Hmm.. han kliade sig lite under hakan med de sylvassa klorna med blicken fäst på det stället han tyckt sig sett något. Var det ens något där eller hade skogen tagit ut sin kraft på hans egna vett och sans? Sedan kom rösten svävandes mot honom.. bakifrån? Han vred sig runt lugnt och betraktade den gröna och lövklädda kvinnan framför sig lite förbryllat. Hur hade hon tagit sig upp så där smidigt bakom honom? “vem är du” hördes för demonen och på något sätt så fick det Axel att höra detsamma då deras sinnen var kopplade. Demonen och han hade ju ett avtal, skumt som det lät, där Axel inte befann sig helt fångad eller helt fri i sitt eget sinne. Tillhörde mer någon parasitisk symbios kanske man kunde kalla det?

Demonens tankar talade klart i huvudet på honom och fick honom att svara kvinnan på samma uråldriga språk som hon själv talat i utan att ens förstå det själv. Demonen slutade aldrig förbrylla. Han behövde bara tänka sitt svar och demonen talade ut det. “Jag är Axel, vem är du?” Frågade han henne medan ögonen undersökte henne. Han hade aldrig stött på någon som henne förr vilket kanske var anldningen till den smärre okänsliga utstirrningen, ja antingen det eller demonen. “Hur.. jag menar.. fryser du inte?” Kanske en skum fråga men våren var ju inte alltid så varm eller hur? Axel kunde nästan känna hur demonen rullade ögonen åt hans fråga.

När hon försökte uttala hans namn så skrockade demonen i huvudet på honom medan Axel själv fick hålla sig från att följa ekot i huvudet på samma sätt som demonen. Det var otroligt svårt att hålla demonen på avstånd när han skrockade i huvudet på honom. Men han lyckades! Ett brett leende välsignade honom då hon helt klart smittade av sig med den där glada naturen. Då han log syntes de där kattlika, vassa tänderna men verkligen inte på ett hotfullt sätt. “Ganska nära, bra gjort!” Kommenterade han vid hennes försök till att uttala hans namn medan svansen borstade mossan bakom honom.

Då hon rörde sig fram mot honom för att gå runt honom så vek han undan svansen så den inte skulle vara i vägen på något sätt. Man kunde väll säga att axel själv vart lite röd om kinderna då den nästan nakna kvinnan cirkulerade honom medan demonen mest var road och började viska saker till honom som han bestämt ignorerade totalt. Han hade en känsla av att vad det än var som demonen viskade så var det inte något att lyssna på just nu.

Då hon lätt drog i tyget så vände han blicken mot det trasiga tyget osäker på vad han skulle göra för att inte verka oartig vilket ledde till att han såg in i de där gröna ögonen istället för andra delar av henne. Svårt beslut för en man eller hur? “Jo de kan vara i vägen.. Men där jag kommer ifrån så kan man väll säga att det är en nödvändighet att hålla sig klädd i samhället.. Eller ja.. man kan väll säga att folket tenderar att bli lite upprörda annars. Verkar dock inte vara ett problem här?” Skämtade han halvt lite nervöst innan hon presenterade sig. Eftersom hon försökt uttala hans namn så skulle han med försöka. “Trevligt att spring på dig fröken it.. ehum.. itwyn.. Tror jag får kalla dig Wyn tills jag lärt mig” Skrockade han nervöst medan han sa till sig själv att inte låta ögonen vandra från hennes vilket självfallet roade demonen till en hög grad.

“Jag tror faktiskt att jag är märklig vart jag än går om jag ska vara ärlig” Skrattade han lite som svar, började vänja sig vid att hon var så tunt “klädd” nu vilket inte fick honom att känna sig så nervös. Visst kände han till kulturella skillnader men han hade aldrig tänkt att detta skulle vara något så.. man lär sig nya saker hela tiden verkade det som. När den tanken flög genom huvudet på honom så ekade demonens skratt högt som en kyrkoklocka inne i skallen på honom vilket gjorde det svårt att koncentrera sig på det nuvarande lugnare humöret. Demonen petade på honom från insidan och han kunde höra hans ord “Kom igen nu, hon rör vid dig så det betyder att du får röra vid henne~” 

Jisses. Här kom man till skogarna för att hitta värdefulla ting och plötsligt hade man demonen som betedde sig som en tonåring i huvudet. Så vad gjorde Axel? Han ignorerade demonen vilket han lär ångra senare. “Vad bra, då kallar jag dig Wyn tills vidare!” Sa han med ett bredd flin som avslöjade lite av hans lekfulla och aningen pojkiga natur.

Då han vart erbjuden att bli visad runt så blinkade han förvånat då hon skuttade in bland träden innan han tog sig samman för att skynda sig efter, fann det svårt även för sina förstärkta ögon att se henne ordentligt vilket fick honom att nästan rusa in i henne då hon väl stannade upp. Räddade katastrofen genom att hastigt tvärstanna och undvika kollisionen. Vid hennes fråga så tittade han nästan lite dumt ner på sig själv en sekund som om han inte visste vad han var innan han hastigt tittade upp igen. Vad skulle han egentligen svara? Ja man skulle väll kunna tänka sig att svara vad han var från början eller hur? Var ju inte direkt så att han skulle haspla ut sig att han nu var ett demoniskt missfoster.

“Jag är en katthumanoid.. Som en människa fast med .. ja..” Han tittade uppåt då hon rörde vid hans kattöra och svepte svansen bakom sig igen ifall hon tänt sig att röra sig runt honom igen. Vad sa man? “Jag är människa men med svans, öron, klor och tänder som ett kattdjur. Det finns inte så många av oss men vi lever för det mesta i kluster i Aldarskogarna.” Han försökte att med all sin kraft undvika att börja spinna över beröringen av hans öra vilket var oändligt svårt just nu.

“Och du är en..” demonen röt till i huvudet på honom retsamt orden “Dryad eller skogsnymph” vilket fick Axel att avsluta meningen med “.. dryad eller skogsnymph, eller hur?”

Axel kände sig helt klart lugnare vid varje minut av deras samtal då hon verkade ha just en lugnande effekt på omgivningen. Vad spelade det för roll EGENTLIGEN att hon nästan var naken? Vad spelade det för roll att allt bara luktade skog och han hade helt tappat bort vart han var någonstans, det skulle säkert lösa sig. Om inte han löste det så hade han en viss parasit inom sig som skulle ta dem där ifrån. Axel hade ingen aning om hur gammal demonen egentligen var då demonen aldrig besvarade den frågan men något sa åt honom att demonen var riktigt gammal med tanke på hur mycket han verkade veta om saker och ting. Vid hennes fråga så log Axel lite lugnt, redo att ta tag i nya mysterium från den lugnande effekten.

“Ja det kan man säga att det är, så gott som på andra sidan av världen här ifrån.” Eller ja, ganske precis på andra sidan av världen eller hur? I vilket fall som helst så var det långt borta vilket var poängen. Vid nästa fråga så visste han att han inte hade lov att svara det helt ärligt vilket fick honom att le lugnt medan orden formade sig i huvudet på honom. “Ja jag har det ganska så lätt att lära mig saker, språk är ett av dem.” Log han brett och kände känslan igen hur demonen roat rullade på ögonen inom honom. “Du förstår..” Började han medan han satte sig ner på en stor, mossig sten för att nyfiket kolla på kvinnan. “..Där jag kommer ifrån så har vi massor med böcker och kartor att lära oss av. Jag såg den här platsen på en av dessa kartor och bestämde mig för att undersöka. Jag hittade hit men nu är jag inte riktigt säker på vart i skogarna jag nu befinner mig.”

Demonen började bli otålig inom honom, ja han var inte direkt mycket för trevligt småprat trots allt tyvärr och manade på Axel att komma till kritat. Så med den tanken ekandes inom honom så tittade han åter igen nyfiket på kvinnan. “Bor du i någon by eller liknande? Hur bor ni här? Där jag kommer ifrån bor vi i en by i trädkronorna, är det något liknande för er?”

Axel kunde inte hjälpa att skrocka till lite roat vid hennes halv fråga om alla hade svans och klor på andra platser. Ja det skulle minsann vara en intressant värld eller hur? Han kunde nästan se för sin inre syn hur mycket pälsfärgen skulle betyda och hur man krigade för de bästa träden att bosätta sig i. Tyvärr hade han en pälsfärg som ansågs vara olycka för delar av världen; svart som natten. Kanske var det därför han fått demonen i sig? Innan han hade lämnat sin skog för många, många år sedan så hade det funnits en otroligt vacker katthumanoid med snövit päls, hår och ett grönt samt ett blått öga men hon lär vara död sedan länge nu. “Nej det finns alla möjliga folkslag..” började han medan svansen snurrade halvt upp sig i hans knä. “.. vanliga människor kan man väll säga ser ut som mig fast längre och utan öron, svans, klor och vassa tänder. De har också mer normala ögonfärger och hår.”

Han tittade nyfiket på henne igen, ignorerade att demonen höll på att bli galen inom honom över tristess, men Axel roade sig så demonen fick bete sig. “Sedan finns det alver, dvärgar, kentaurer, me’erfolk och allt möjligt. Finns en hel mix av olika personer.” Han flinade brett, nu helt avslappnad till skillnad från tidigare. Han hade vant sig vid att hon inte var klädd nu.

När han fick höra att han kanske inte var välkommen in i staden så manade demonen på honom; “Du måste ta dig in, tänk på alla eventuella värdesaker och fjädrar som kan finnas där ~ “ Självfallet.. fjäderkortet, Axels akilles häl. “Jag skulle gilla att se hur ni bor, kanske kan vi försöka i alla fall?” Frågade han henne med ett leende. “Jag skulle inte ha något emot att veta vart jag befann mig trots allt, måste erkänna att jag är rätt så vilse här inne vid detta laget” Han hade inget emot att erkänna detta, trots allt hade han inte varit här förut och allt doftade skog.

Vid hennes förklaring och fråga så hoppade Axel upp på fötterna igen med ett kluster av barr som föll av honom. “Jo jag bor själv i träden men andra föredrar att bygga sina egna hus av sten, trä och glas. Vet inte varför men skulle gissa på att de känner sig tryggare så.” Han såg sig nyfiket omkring på den tjocka skogen innan blicken föll tillbaka till henne. “Hur vet ni vilken riktning är vilken föresten? Har ni något ni följer för att hitta runt?” 

Då hon drömmande sa att det skulle vara intressant att se resten av världen så blinkade Axel till lite förvånat som om han inte förstod att det fanns folk som faktiskt inte vandrade över hela planetens ytor dagligen. Han kliade sig snart lite halvgenerat i nacken med ett nervöst skratt som snart förvandlades till ett mer säkert sådant. “Så, varför tar du dig inte ut i världen och upptäcker?” Frågade han lite charmigt medan han såg sig runt i skogen som omgav dem en sekund för att se så de var ensamma. Inte för att han någonsin var ensam men i alla fall. “Men då bör nog kanske hitta på lite kläder innan den dagen kommer dock” Sa han med ett brett flin då ögonen mötte hennes igen.

Vid hennes kommentar så blinkade han lite chockat till. Han hade passerat byar!? Men va!? Jösses han började nog bli gammal, hur kom det sig att han inte sett en ända av dem? Han lyssnade på henne chockat. “Tur? Jag vet inte om jag håller med helt, jag menar jag har inte ens märkt av något hittills mer än träd, men vad bra att jag i mitt borttappade tillstånd i alla fall har hittat något” Flinade han när han sa det sista innan han vände blicken till närmaste träd. “Men tyvärr pratar jag inte .. träd.” Kunde träd ens prata? Om de inte var enter det vill säga?

Då hon hoppade uppåt så följde han med ett skutt och en plötslig vind efter henne för att landa ljudlöst bredvid henne. Vinden försvann lika snabbt som den manats fram av Axel och lämnade skogen vindlös för tillfället runt om dem. Vid hennes retsamma stämma så satte Axel tassarna i fickorna på sina byxor med kattöronen som böjde sig bakåt på huvudet på honom. “jag… Hade inte tänkt så långt..” Man visste aldrig hur hans personliga guide skulle hjälpa honom tillbaka. Vanligtvis så var det ju under dealen att han skulle styra kroppen ett tag på Axel och Axel var inte direkt förtjust i den tanken. Hände sällan bra grejer då demonen helt tog över trots allt.

Anduin? Vem var det? Vid den tanken så skrockade demonen i huvudet på Axel vilket gav honom en känsla av att demonen visste vem denne Anduin var men antagligen inte skulle berätta för honom någon som helst information om det hela. Demoner.. Han försökte ignorera demonens roade ljud och la fokusen på Ithilwyn helt istället igen. Det var tur att efter alla dessa år att han bemästrat multitask-systemet inom sig själv. Hon verkade upprörd över denne Anduin vilket fick demonen att jubla medan Axel kände sig besvärad av att se henne så hetsig. Kanske var det något han kunde göra för att hjälpa? Sen hade han ju ingen aning om hur stark denna Anduin faktiskt var men kanske kunde han göra något? Demonen grymtade till över blotta tanken men var fortfarande ignorerad av Axel.

“Jag uppskattar att du inte är skygg..” Började han sanneligsenligt innan han fortsatte; “.. annars skulle jag säkerligen ha mist förståndet här inne då jag helt klart var vilse.” Sa han utan ett tecken på att känna obehag över att erkänna att han varit vilse när hon hittat honom. Många män var ju så envisa att de aldrig skulle erkänna att de var borttrollade, eller hur? Vid hennes nästa ord som han kunde uppfatta oro inom så blinkade han till lite förvånat med de där röda kattögonen. Kanske hade varit ett fel drag att leka med vinden just nu.. När han förstod sitt misstag så höjde han händerna till försvar och skakade på huvudet hastigt. “Nej nej.. eller jo men jag.. ehum.. inte på det sättet. Vissa av min ras är födda med magier och jag var född med att kunna kontrollera vinden. Bara vinden dock så jag är inte direkt någon som kan göra vad som helst, jag får vara kreativ med vad jag kan om du förstår mig?” Ja i alla fall när demonen inte var på spelplanen, demonen hade egna trix trots allt men han själv var fast med vinden. “.. vissa kan som jag styra ett element men det är ytterst få av oss som faktiskt kan använda mer än en typ av magi. Går säkert att lära sig besvärjelser och sådant men har inte direkt något intresse för det om jag ska vara ärlig.” Speciellt med tanke på att det vanligtvis betydde nya band med demoner och han hade problem nog med demonen han redan hade förband med.

Jo kanske, det var ju en möjlighet men demonen skulle nog inte tillåta “hans” skal att bli förstört. Trots allt var det lättare för honom att ta sig runt världen i en katthumanoid än vad det annars var. Skulle någon försöka förstöra hans förpackning så skulle nog blodet flöda i mängder.. Även om demonen sket fullstädigt i om Axel fick en smäll här och där. Så länge det inte var dödligt så höll han sig ur vägen. Hon gestikulerade till honom att sätta sig ned vilket han gjorde med den där katt smidigheten hans folk var kända för, svansen som rullade åt sidan för att inte bli mosad. Vid hennes ord så kände han sig till det inre lite obekväm för det var vissa saker han inte var tillåten att svara ärligt på men han skulle göra vad han kunde för att hålla sig så nära sanningen han kunde komma.

Han log lite charmigt mot henne där de satt bredvid varandra för att lyssna på vad hon hade att fråga, hörde henne räkna upp vad hon lärt sig hittills innan två nya frågor kom mot honom. Han lutade sig tillbaka mot handflatorna och rynkade på ögonbrynen lite granna som om han funderade på vad mer han kunde göra. “Hmm.. ja det mesta har väll med vinden att göra helt enkelt. Jag menar; jag kan röra mig väldigt snabbt med hjälp av vinden, dofta av luften mer effektivt och jag är rätt så smidig tack vare min ras.. Annars så är det väll bara att jag vet hur man slåss som man kan säga om mig själv där.” Hummade han lite medan demonen jublade över hur han valde orden ‘mig själv’ och inte ‘vi’ för demonen hade ju en hel del av egna knep som han kunde nyttja, men eftersom Axel inte hade lov att prata öppet om demonen så var det nu en duktig liten kisse.

Vid nästa fråga så skrockade han lite muntert. Fanns så många saker att säga om varför han tagit sig hit men vilken av dem skulle han medge? Efter en otroligt snabb betänketid så svarade han henne lugnt; “Låt oss säga så här; Denna plats är lika ny för oss som våran värld är för er och jag gillar inte att gå i blindo i livet. Att veta att en plats finns hjälper mig inte, jag MÅSTE undersöka den själv. Böcker berättar en del men det är sällan som det är helt sant. Författare tenderar att förvränga eller försköna vissa punkter vilket gör att jag hellre undersöker det själv.” 

Axel gillade att för en gångs skull sitta ner och ha ett så gott som möjligt meningsfyllt samtal med någon utan att höra dova hot eller förolämpningar i huvudet hela tiden. Eller sexuella förslag för den delen.. demoner var så frustrerande då de enbart tänkte på sådant skit. Vid den tanken kunde han höra ett snäsande ‘tsch’ eka inne i huvudet då demonen helt klart inte höll med honom om detta. Axel hade haft demonen i sig i århundraden och förstod fortfarande inte mycket mer om honom sedan den dagen de avslöt kontraktet. Han visste inte vad poängen var med att demonen befann sig inom honom och varenda gång som han frågade om saken fick han antingen inget svar eller något avvisande. För att inte tala om att demonen alltid valde att besvara frågorna med egna frågor som inte hade något sammanband alls med hans frågor. Irriterande..

Axel lyssnade till hennes ord och log lite lätt med blicken fäst på en skogsblomma nedanför dem. “Jo det känns som om jag har lite för mycket tid att avlägsna ibland..” Sa han ärligt till henne medan blicken synade blommans vackra blad som ett tecken på att våren hade påbörjats, igen. Han fann hennes filosofiska stämma lugnande och funderade på vad han kunde svara på det hela, fanns som alltid många svar på en och samma fråga och han ville ju inte skrämma iväg denna kvinnan. “Något.. nytt antar jag. Jag har som mål att undersöka världen så mycket jag kan innan jag dör för man vet aldrig när detta kan inträffa. Jag har aldrig varit här så det kändes logiskt just då.” Han log lite då det var sant men inte helt med tanke på hans hemliga plats fyllt av värdesaker. “Jag har bott på en och samma plats när jag växte upp och det var för.. förutsägbart kan man säga. Jag mår bättre då jag rör på mig.” Han log brett och vände ansiktet mot henne igen lite nyfiket. “Har du aldrig viljat lämna skogen och se något nytt?”