Vendrik

Han släpar världen för sina fötter när han går. Låst in sig själv i gästrummet han fått husera i och slickat sina sår men det hade inte varit för intet. Mötet med Lloth har öppnat hans ögon till en värld mycket större än han först kunnat drömma om. Nu kan han inte drömma om något annat. Världen som han känner till den är annorlunda. Väggarna viskar i hans öron. Han har kunnat höra vaktbytet långt innan de varit i närheten till hans dörr. Inom honom har något förändrats. Han kan höra deras inre röster under särskilt tysta stunder, resulterandes i de värsta av huvudvärk i hans korta liv. Han kan höra deras hjärtslag genom dörren och impulserna… har inget vin i världen kunnat dränka.

Det vilar ett förband om halsen och om händerna där han oturligt skurit sig den gudsförgätna kvällen och inget skulle någonsin bli detsamma igen. Han släpar fötterna med en betydande blekhet i ansiktet. En stark kontrast till det korpsvarta håret som blänker som ett blåsvart skimmer under ljusen från de upphängda oljelamporna han passerar. Trots att de skyddas av glasbehållare från vinden släcks de, en och en när han går förbi. Efter följer ett mörker mycket svartare än natten. Och han gör inget, inte medvetet. Tiden som passerat har bara gjort honom avtrubbad för förändringen han för med sig. Han vet inte hur man stänger av. Kan inte kontrollera det än. Men det skrämmer inte längre som det gjorde första natten. Inget gör. Djävulen är en kvinna och han har sett henne. Han måste dyrka henne tills han dör och rensa ut resten. Missfostren. De ovärdiga och förrädarna. Inget är heligt. Han finner sig till dörren där han kan höra rösterna. Känna värmen av deras existens som solbränd hy. Antletet med de porslinsrena dragen skiner upp i ett leende lika oberäkneligt som han själv. Han har hittat sin roll som brukade vara så krypande obekväm. Dörrarna slås upp och med sig släpar han kylan från den kallaste ökennatten. “Här är jag.” Blicken jagar efter Akila. “Ni börjar väl inte utan mig…”

Vendrik ler artigt, krystat stelt men med en karaktäristisk oberäknelig glädjerik glimt i ögonen. “Touché. Jag skulle inte vilja hoppas att ni vågade. Då skulle jag behöva straffa er.” Vad som kan dyka upp i det deltagande rådets fantasi är nog dock inte riktigt detsamma som hans egna även om det finns inslag av skämtsam flört i rösten. För storhetsvansinnet vet inga gränser, vare sig han är här eller hemmavid. Det finns bara en kung, en kejsare för alla länder. Dörrarna sluts bakom honom och han vänder sig med det, hör glasets skrapande när det glider iväg över bordsytan åt hans håll. Det är som att alla intryck har försträkts på både gott och ont. Han rör sig ledigt fram till bordet och ser tveksamt mot det påfyllda glaset innan ens tanken finns att fatta det. De senste dagarna har han krossat fler glas än vad som borde anses rimligt. Som att den undertryckta ilskan han alltid känt förts över till händerna och han kan inte greppa med mjukhet utan att överdriva. Ännu en märklig förändring, att han blivit starkare. Orimligt starkare. Bara över en natt.

“Känns som hemma.” Säger han med ett leende men en blick som kanske säger något annat. Han fattar glaset vid halsen, försiktigt innan han höjer det och tar en mun av vinet men fnyser nästan ut innehållet när han hör om Älvskogen. “Vad kan ni behöva därifrån…En plats av horungar och missfoster….” Han ser sig om efter en bekväm sittplats bland utspridda kuddar på golvet. En slags ledighet här han inte vant sig vid. Han saknar tronplatsen i Iserion och de stela, mörka, dystra hallarna. Vad som känns märkligt att sakna efter sin tid som instängd i tornet. Men det har fått lämnas till hans syster. Han måste tänka på framtiden utanför gränserna. “Det enda som kunde vara användbart vore en renande eld genom området.. och vi får en bit brukningsbar mark.”
Kanske förvånad av de egna orden påminns han om Nicholaus von Breslaus bryska sätt. En påminnelse han ruskar av sig. Världen behöver en rensning. Han finner sig en fåtölj i närhet till rådgivarna där de sitter i sin kuddhög. Han ger dem alla en ogillande blick innan han sätter sig. Ingen respekt. Släpsamt rör sig blicken tillbaka till Akila från bekvämligheten i hans fåtölj och ett leende börjar spela över läpparna. “Om det inte är en slavstat ni längtar efter” Det vore något, sälja deras arméer som slavar och sprida ut dem och med slavarnas arbeten kunna betala sig en långt mäktigare och större egen armé.

• This reply was modified 4 år, 8 månader sedan by Rakel.

Några? Han känner sig närmast stött. Och rådgivaren som ligger och småsnarkar i kuddhögen gör inget bättre. “Om ni vill åka på någon monstersafari och köpa turistföremål av lokalbefolkningen med intalade besvärjelser så gör det. Men det här är ingen hobby för mig.” Frustrerat sparkar han i sin sittande position mot rådgivarens smalben som vaknar i vad som bara borde beskrivas som ett överdrivet skrik.

Vendrik ägnar rådgivaren en nedlåtande irriterad blick innan han skiftar fokus tillbaka till Akila. “Det är en överraskande positiv sak att ni funnit intresse för Älvskogen men er ambition är tämligen oimponerande. Hur vet ni ens att den här ‘saken’ verkligen har de förmågorna? Om man ska gå in i Älvskogen bör man göra det som ett maktutövande och rensa ut smutsen, äckliga alver.” Han rynkar näsan när han föreställer sig dem. För att distrahera de allt mer mörka tankarna låter han lufta vinet i en cirkulerande gest med handen. Blicken letar sig dit till den blodliknande vätskan och långsamt föds en ondskefull tanke om hur man kan göra nytta av smutsen och utnyttja adelns fåfänga. Ett flin tar form och han söker Akilas blick. “Vi skulle tappa dem på blod och sälja till den prålsjuka adeln som ett medel för evig ungdom.” På så sätt slå två flugor i en smäll. Förgifta adeln som visar minsta tecken av hot mot honom eller henne och samtidigt starta ett omättligt behov på alviskt blod. Genialiskt.

Djan hällde upp glaset till bredden med ett förnöjt fnittrande. Blicken gick mot drottningen då han höjde glaset i vad som närmast kunde beskrivas som en skål innan han drack.
“Älvskogen? Ha!” han skrattade till, satte lite vin i halsen och började hosta så drack han mer och skrattade än mer. Med glaset i ena handen och fingret längst kartan gick han runt bordet, flinande.
“Kaelred kommer undsätta Älvskogen innan vi ens passerat Gröna floden….” han drack av vinet, ryckningarna i ena ögonlocket fortsatte.
“Men varför inte stänga ytterligare farvatten för Celeras feta pungar?” han fnittrade igen och blicken fästes på Vendrik.
“Echern bör kalla sina mannar. Iselems armé är redan redo i väst.” Djan lutade sig mot bordskanten och såg mot Akila igen, huvudet på sned.
“Det min drottning vill ha, det ska hon få.”

Han låter vinet virvla runt i glaset med en mjuk handrörelse. Den andra handen stödjer upp hans huvud med armbågen på armstödet. Sneglande slänger han en skarp blick åt rådgivarens håll. Hans skratt är tillräckligt att göra honom illamående, det skallrar i huvudet och det enda som räddar honom är att betrakta vinet i sin bägare när det virvlar runt och föreställer det vara alviskt blod. Vad han inte skulle ge för att gå tillbaka i tiden och återuppleva den där kvällen igen. När han hade gett ordern om att slakta de adliga som bjudits in i hans borg. Vad han inte skulle ge för att få återuppleva detsamma med desto mer grymhet just mot alver och andra missfoster till skapelser som inte är mänsklig. “De kommer vara redo när jag ser det nödvändigt.” Kisandes ägnas orden rådgivaren, ogillandes av dennes fria sätt. Respektlöshet inför Vendriks ställning. Som att han behövde svara inför honom. Men detta är tydligen så det får gå till i södern.

Han är irriterad, konstant hungrande otålig och det har inte blivit bättre sedan Lloth haft sin uppenbarelse. Istället har det bara pockat på mer. Krävt blodsoffer.  “Ja.. Kaelred kommer säkert till undsättning så, hur många är de?” Är det värt det? För en billig prydnadsak som drottningen fått ögonen på? Verkligen inte. För ett par alvhuvud? Kanske? Han suckar högt och ställer ifrån sig vinglaset.

När Akila kommer fram och kniper hans kinder, tvingar fram ett leende rynkas pannan och blicken blir surare ögonen glimmar i irritation. “Hur planerar ni att ta den här ‘prylen’ ni pratar om och var finns den?” Upprepar han frågan igen, tydligare. Visst kan de springa rakt in och skapa ett onådigt kaos, det är ändå det han själv är bäst på men.. vill man bespara någon manskraft kan det löna sig att använda det mellan öronen. “Vi kunde sätta fällor om vi har tid och tålamod” Och det kunde ge Vendrik möjlighet till sina grymma lekar. Om inte för att starta sitt fångläger någonstans.

Vendrik lägger pekfingret över läpparna, lutar hakan mot tummen och lyssnar. Om Akila vill bitas kan hon tillåta henne detta… nu. Han tänker inte bita på den kroken. Krig, så hade det verkligen inte låtit till början av deras samtal och det får honom att fundera var han verkligen har Akila. “Du vill ha ett krig för den här prylen du söker?” En kort tystnad får infinnna sig innan han rycker på axlarna och lutar sig tillbaka, fattar vinglaset och skrattar till. “Det funkar för mig” Så länge blodet flyter, så länge han får infira sitt löfte om en rensning.

Mitt i diskussionen mellan de tre parterna ursäktade sig en av Akilas närmsta tjänar, som kom fram till drottningens sida för att tala lågt i hennes öra.
‘Jag ber om ursäkt, ers höghet, men ni har en oväntad gäst.’ sa han i viskande ton på iselemska, och gav Vendrik en något smutsig blick – bara för ett kort ögonblick – innan han vände sin uppmärksamhet till drottningen igen. Men drottningen hade haft utländska älskare förr. Smutsiga echer i palatset… Bara tanken fyllde tjänaren med avsmak. De var inte värdiga drottningens uppmärksamhet, eller ens hennes närvaro. Han lutade sig lite närmare.
‘Er vän… Drottning Alienna, från Aldiea, ers höghet.’ förtydligade han, och lutade sig lite bakåt sedan, och väntade på ytterliga order om drottningen skulle bjuda in den väntande gästen eller inte. Det var också en märklig vänskap, men en vänskap som stått mellan Iselem och Älvskogen en lång tid.

Alienna var som vanligt en vacker uppenbarelse, med sitt långa ljusa hår, sitt fagra ansikte och den långa eleganta kroppen som var klädd i lätta fladdrande tyger i ljusa nyanser som formade sig om hennes långa och slanka figur. Så mycket en sagofigur som en alv kunde vara, men samtidigt som hon hade ett strålande leende på sig och en avslappnad attityd då hon vänskapligt omfamnade Akila, fanns det något väldigt regalt över henne.

Inte det faktum att hon hade ett silverband runt huvudet som talade om hennes rang som regent, och heller inte att hon skulle betett sig på något speciellt vis. Det var snarare något med hennes utstrålning, och framför allt de där isblåa ögonen som var så typiska för högalver från hennes tid. För de som hade en mer naturlig koppling till magins flöde i världen än de flesta dödliga.

Likväl var det något i hennes röst, som var ljus och behaglig att lyssna på, men som samtidigt hade en underton av makt i sig, som om magin ständigt var närvarande omkring henne.
‘Akila, min vän!’ sa hon varmt i hälsning med ett strålande leende.
‘Jag beklagar att jag dyker upp så oväntat, men jag var tvungen att träffa dig.’ sa hon på det allmänna språket, hennes tal perfekt men hennes sjungande dialekt tydlig under orden.

Hennes isblå blick betraktade Vendrik och Djan där inne, och med ett varmt leende hälsade hon på dem med en lätt nickning. Det fanns något väldigt lekfullt och nästan barnsligt flickaktigt i hennes beteende, som om all formalitet var något av en lek för henne.
‘Trevligt att träffa er, Vendrik och Djan.’ hälsade hon, men hennes isblå blick fastnade på Akilas intima rörelse på Vendrik, och den lättfullhet som var så naturlig och smittsam kring Alienna verkade falla lite. Var det faktiskt Vendrik från Iserion som Akila hade där? Även så långt bort som i Aldiea hade de hört om hans namn i relation till händelserna Iserion de senaste åren, och hans närvaro oroade henne något. Vänskapen som tycktes finnas där mellan Akila och Vendrik var snarare än oroande något förvirrande.

‘Om det passar dig bättre Akila, kan jag vänta tills ni är klara här.’ sa hon, vänskapligt. Trots allt hade de mycket att prata om.

Djan höjde inte ens blicken till tjänaren som kom in utan han verkade snarare betrakta kartan med ett oroväckande nöjt leende på läpparna. Det var nästan något erotiskt över hur vinet sögs upp av kartan och den mörka fläcken bredde ut sig. Ögonen var avlägsna och blanka för en stund som om han inte alls var närvarande.

Så tändes ljuset igen och han rätade långsamt på sig när Akila hälsade på deras nya gäst. Blicken vändes till alven som vars blotta uppenbarelse verkade jaga iväg skuggor och lysa upp rummet. Så började han skratta igen, ett nedstämt, mörkt och roat skrockande.
“När man talar om trollen…” rösten var låg och med ett brett flin drack han av sitt vin, blicken följde Akila och Aliennas rörelser. När han presenterades höjde han bara glaset en aning och drack av det igen.

Djan gick med dröjande steg runt bordet för att fylla på sitt vinglas, blicken ständigt mot de andra tre i rummet. Inte för en stund vek den bort, inte ens då han med sitt belåtna flin drack av vinet. Vendriks svar på Aliennas fråga fick honom att skratta sitt aningen hysteriska skratt och han bet roat på ena tumnageln. Långsamt närmade han sig Alienna, vinglaset snurrandes i handen och huvudet en aning på sned. Likt ett rovdjur gick han runt henne, blicken fäst på sitt byte. Det ljus hon tidigare verkade ha fört med sig återtogs av skuggorna.

“Vi talade precis om dig…” leendet på hans läppar nådde inte ögonen och han kom än närmare henne. “… så lustigt att du skulle dyka upp precis nu” Djan som aldrig förstått konceptet av personligt utrymme var nu oanständigt nära.
“Vår ärade drottning berättade precis om dig…” han hade huvudet på sned och drog ett djupt andetag som för att insupa hennes doft. Ögonen var nästan slutna innan han fäste blicken i hennes med ett illvilligt leende “… och hur mycket hon saknat sin gamla vän”

Alven hade kommit in utan att förvänta sig mycket förändringar i palatset och i Akila, men nu där i deras sällskap var det uppenbart för henne att saker inte var som de en gång varit. Hon kunde nästan känna ett mörker och en kyla närvarande där, vilket var svårt att föreställa sig med tanke på att de befann sig i Iselem. Att känna Vendriks hat var inte svårt, speciellt inte då de förstärktes av hans ord, men hon försökte ignorera honom för Akilas skull.

Något som däremot inte gick att ignorera var rådgivaren Djan som gick obehagligt nära henne. Hans ord och hans sätt att närma sig henne likt ett djur var svårt att inte väcka en stark reaktion, men Alienna var trots allt en person som kunde hålla sina känslor i styr. Istället vände hon sina isblå ögon till Djan, och la en hand på hans kind. Trots allt var det inte svårt att nå honom då han befann sig så nära, och för ett ögonblick var det som om tiden stod stilla dem emellan. Aliennas isblå ögon mötte Djans, och hennes blick var en som såg rakt in i honom, bortom hans världsliga yttre, och snarare in i djupet inom honom.

Tiden började sakta återfå sin normala takt, och Alienna gav Djan ett litet sorgset leende, men om hon hade haft en radierande aura om sig innan verkade den starkare nu. Som om en liten strimla solstråle hade hittat in i mörkret bland grenarna i en mörk och rutten skog.

‘Din drottning, eller er drottning?’ undrade hon, och såg från Djan, till Vendrik och till Akila. Skuggorna verkade inte bita på henne, och tycktes vika något för henne då hon lämnade Djan och gick mot Akila istället. Hon rörde sig mot stolen Akila erbjudit henne, och gav Vendrik en blick med. Hans hat fyllde henne med sorg, och hur en så ung person kunde känna så mycket onda känslor mot något som var främmande förundrade henne, ja det var helt obegripligt. Och vad som var mindre förståeligt var vad Akila i så fall gjorde i sällskap med en sådan, trots allt hade hon alltid varit en framtänkande kvinna.
‘Ni har rätt, Lord Vendrik, luften här är förorenad.’ svarade hon stillsamt, med sin röst som tycktes hämta med något från en ljusare plats in i detta rum, och satte sig ned mittemot Akila. Hon hade ingen önskan om att diskutera dessa saker inför dessa två män, men Akila hade redan gjort det uppenbart att hon inte tänkte skicka iväg dem.

‘Akila… Min vän…’ började hon stillsamt, och såg Akila rakt i ögonen, och kanske fanns det en kraft där kring alven som försökte kalla på Akila så som hon känt henne, som den vän hon litat på.
‘Vi har varit vänner och allierade en lång tid med era mått räknade, men Aldiea som nation, och Kaelred som vår allierade, kan inte undvika att notera en allt mer betydande iselemsk militär närvaro öster om våra gränser. Än så länge har vi inte fått några bud från dig, eller ditt hov, så jag beslöt mig för att besöka dig i person och höra från dig vad det hela rör sig om.’ sa hon, hennes sjungande accent fick frågan varken att låta som ett hot, eller som om det fanns någon oro, utan snarare som en diskussion två vänner emellan.
‘Varför verkar det som om Iselem har ett intresse väster om pärlbukten, Akila?’