Det vore rätt typiskt för honom att bara storma ut som den åskvind han många gånger är. Virvla vidare i någon uppblåst förnärman. Det är det ögonblicket av reflektion mer än Akilas antagande fråga som får honom att stanna upp i steget och knyta händerna framför sig. Han gör en svepande gest med handen genom håret, lägger det till rätta och målar på ett leende igen. “Ni har rätt, Akila. Jag kanske inte vill missa det här” Han ägnar henne en kort blick. Inte helt nöjd men det är han förstås ganska sällan. Mest är han misstänksam. Med all rätt, här är han i ett främmande land och var är hans trupp av trogna följeslagare och säkerhet? Och framför honom finns en för honom väldigt tydlig fiende i ett rum med människor, drottningar inkluderade han ännu inte vet säkert att kunna lita på. Det är en osäker tid.

Vendrik blir stående att betrakta den andra sidan av rådgivaren som är mer oväntad och snudd på imponerande än det irriterande skrattet. Huvudet läggs på sidan och tankfullt låter han gnida hakan en aning. Är det en teater han ser eller är han för den delen inbjuden till vad som än pågår? Långsamt närmar han sig som ett lejon till sin flock jagar in sitt byte till mitten. Han lockas till tanken av det. Den groteska imitationen av en mänsklig varelse är upprörande för alla sinnen som kan uppleva det i stunden. Den ser så mänsklig ut, men han vill anta att blodet flyter lila – även att han med all säkerhet vet – att det inte är så. Det kan inte vara. Det är ett monster. Även med avskurna öron ser de annorlunda ut. Det är något som sitter i huden som inte borde vara där, i ögonen. I sättet de rör sig som äcklar honom.

Medan Akila och Alienna startar något sitt samtal cirkulerar Vendrik långsamt runt dem i en halvcirkel. Uppmaningen till rådgivaren Djan att servera vin ser han även som en invit till sig själv. Han behöver en drink om han ska stanna och rör sig till bordet med karaffen. Fyller på sitt glas som han var på god väg att stjäla med sig till sitt rum.

Sedan rör han sig runt bakom Akilas stol och lutar sin ena hand mot ryggstödets övre kant, att visa någon slags samhörighet och enad front mot det mer akuta hotet. Hans blick vandrar från Akilas hjässa till Aliennas kropp och hår. Hur han vill klippa av det och färga det med bläck. Ta bort den där otäcka glansen som en aura, som något onaturligt. Som om de trodde de var bättre än människor, dessa avarter. Aliennas rådfrågan om Akilas trupper som tydligen redan avancerat långt mer än vad han tidigare förstått får ett hånfullt smalt leende att ana sig över läpparna. Han flinar nästan rent av men tittar undan. Viker blicken och höjer handen till sitt hår. Lägger det långsamt till rätta samtidigt som han ögnar över den ändå vackra kvinnan vanskapt av sin ras. Det är en förvirrande motbjudande känsla. Han njuter dock av makten som inte ens är hans i överträdelsen och önskar den mer vara hans egen. Men det lär inte vara över än. “Kanske föreställer ni er saker som inte är där. Kanske skulle ni ha gjort bäst i att stanna hemma. Och kanske så är era anklagelser om våra eventuella överträdelser nog för att göra er värsta mardröm till en sanning.”

Det ligger ett mörker kring Akila tycks gapa in i evigheten om man stirrar för länge. Något bortom rim och reson. Vad som väckt mardrömsmonstrens drottning till liv med den spindelliknande varelsen i hans syner är inte allt, han vet det. Det finns något inom Akilas djupaste som har släppt in mörkret, som gläntat på dörren. Som ville ha mer. Vendrik har inte tagit sig tiden att ta reda på eller riktigt kanske visat det intresset. Deras sammanflätning är mer ett intensivt virrevarr som svårt kan avgöras vad det egentligen blivit av. Men något. Nu stod de på samma sida med denne gemensamma fiende mitt emot.

Han rynkar näsan när blicken fortsätter ligga som klistrad mot ansiktet, kroppen. Alienna har en onaturlig glöd som med sitt perfekta yttre gör det olustigt att titta på. Som ett allt för symmetriskt ansikte. För onaturligt. Fel. Att klippa håret och öronen kanske inte ens kan förändra det. Han dricker av sitt vin mitt i tankarna och stirrar ohövligt intensivt och antagoniserande. Han ägnar en blick till Djan medan Akila och Alianne har sitt utbyte. Om detta är en tid att överumpla henne så är han beredd. Hade föredragit ett par vakters hjälp men det kan gå om han får nöjet att förnedra den där skapelsen så gör han gärna det.

Han skrattar till kort år Akilas ord, kramar sin hand om hennes axel. I sitt bevis som stöd, inte att hon behövde det men att hennes ord var nog i hans ställe. Han har inget mer att fylla i. Finner det dock märkligt att en pryl hur vida värdefullt det än må vara kan ha en så stark inverkan på vad som en gång verkat vara någonslags vänskaplighet dem emellan. Hon verkade inte dela Vendriks förakt i samma anda om.. nu inte hans sällskap varit det som gläntat dörren dit. Ett horribelt långsamt hånfullt leende breder sig över läpparna och visar hans vita vackra tänder. Ett leende som inte når hans ögon. Som en vision av en blodsvåg skulle gå över landet. Alvblodet ska flyta.

Ett tryck börjar byggas upp i rummet som han inte förstår var det kommer ifrån. Men det bara jagar på hans frustration och ilska. Att aldrig få reagera ut på riktigt i den nivå han vill. Med den kapacitet han behöver. Att tas för en pojke och inte en man. Trycket kring honom bildar någon slags statisk elektricitet i en resistens av det mörka inre som övertagit honom både nyligen och under lång tid. Luften kring honom en aura av ett par tums darrande luft som av värme eller kyla. Trycket når hans öron och vill slå lock. Vendrik släpper vinglaset som går i kras vid hans fötter, lägger handen mot örat när trycket blir för svårt. Andningen blir tyngre och han tar ett kliv tillbaka, själv förvirrad över vad som faktiskt händer. Men när han stannar och stirrar på odjuret tycks det vara därifrån det kommer. Det riktigt svartnar för ögonen när ilskan koncentreras och en kyla sprider sig i hans kropp, över ögonen. Som kallaste is. I ett ögonblick blir hans iris helt svarta. De är monster som måste utrotas. Till varje pris. Det byggs upp tills det tar emot, tills vreden inte har någonstans att ta vägen. Tills en skugga långsamt reser sig bakom Vendriks rygg. Det ringer i hans öron och han grimaserar.

“Döda henne!” Ryter han till de andra, till vakterna i desperation att göra något då han själv bara känner sig frysa fast medan skuggan bara växer. Glasen spricker i ett explosionsartat kras och regnar ner. Men det fryser i tiden, även han. Ett ögonblick. Även skuggan stannar till. Men möblerna fortsätter darra över golvet, gnissla i små rörelser fram och tillbaka som ett litet, litet jordskalv. Och så snart trycket släpper skapas som ett vakuum där ett fåtal möbler slungar sig med kraft in mot mitten och kolliderar efter Alienna samtidigt som hon försvinner. Glasbitar regnar ner från rummets höga fönster och Vendrik känner en glasbit sätta sig i axeln och han skriker till innan han tillfälligt hinner finna skydd närmast väggen. I ren ilska greppar han den glasbit och rycker loss den, som säkert är lika stor som hans egen hand. Han skriker igen och kastar den blodiga glasbiten in mot möbelhögen som bildats i kollissionen han omedvetet skapat. “Jag visste det! De är monster..! Avgrundsdjur! Jag ska mörda dem alla!” Morrar han men får ingen tröst i ursinnet som bara eldas på skuggvarelsen är borta men mörkret i ögonen gläntar kvar i korta flackande ögonblick. Han kan rent av mörda alla drottningens vakter om han inte får utlopp för det här snart.