Silke

I mörkret är alla katter grå. Silke var gråare än någon annan, såg ut som vem som helst på gatan och knappast någon som man vände huvudet efter. En skuggas skugga. Det var omöjligt att veta hur länge hon låg här och väntade, hoppades och önskade. Lyssnade på jordens inre, tyckte sig höra pulsen från världen som tunga och långa slag inne i stenrummet. I mörkret hördes de jämna andetagen, både från henne och snart hennes sällskap. Hon kände den lätta smekningen från ett litet vinddrag som ett par fladdrande vingar orsakade. Känslan rann över hennes ansikte som ett mjukt regn. Ett tag var hon förvirrad och trodde det var vatten istället för upprörd luft. Pipet från djuret avslöjade att det var ett litet djur.

Men hon tvingades att svälja hårt och tvinga sitt sinne bli alert, för varken den bevingade varelsen eller rösten tillhörde den andra tjuven som hon gått ner hit med. Silke hade hört spökhistorier om värre varelser än mörkeralver som bodde här, varelser som förgrep sig på ens huvud och förslavade folks sinnen. Men röste hon hörde nu lät inte som ett sånt monster, det lät som en man.

“En som stoppat handen alldeles för långt ner i kakburken.”  Det var ingen idé att ljuga nu, det skulle inte gynna henne. Hennes röst är som ett försiktigt andetag, lite hes. Hennes röst skulle knappast kallas för vacker, men den var kvinnlig. Silke var ertappad, hennes far hade sagt åt henne att vara som en silkesmask. Otroligt tråkig och ointressant vid första anblicken, men hennes gåvor kunde göra vem som helst rik. Hon behövde bara övertyga den här främlingen om att hjälpa henne och dela på skatterna. Låt mig visa varför jag kallas för Silke. “Jag delar innehållet med dig, om du hjälper mig loss.”  Hennes röst blev lenare och lenare, som om hon inte talat på länge och varje ord mjukade upp hennes stämma.

Givetvis var hon beväpnad, men en tjuv skulle inte bli upptäckt och det var tjuvens största vapen, hens osynlighet. I närstrid hade hon inte en suck, speciellt inte mot en mörkeralv som föddes ur våld. Silke plockade loss sin dolk, med sin fria hand och höll upp den i mörkret. Inte för att hon såg den, men hon ville visa att hon var medveten om att hon knappast var i situationen att hota någon. Hon släppte ner dolken och knuffade bort den med sin fot. Hörde det metalliska lätet när den gled över det hårda stengolvet. Såklart hade hon en mindre dolk kvar på sig, helt utsatt kunde hon inte låta sig bli. “Jag är helt i er nåd, främling. Snälla hjälp mig loss. Jag lovar att allt jag hittat … och hittar här nere delar jag med dig, du kan bli väldigt rik om du hjälper mig! Jag skulle stå i evig skuld till Er, Ni räddar mitt liv.”  Nog skulle väl det låta mer lockande för någon? Än att dräpa henne omedelbart? En livsskuld, rikedomar… Åtminstone lockade det i hennes tjuvöron.

Silke

Och vad ska jag med rikedomar med när jag har dig att roa mig med…?

De orden klingade inte alls bra i hennes öron. Det här kunde inte vara slutet för henne, inte som någon tortyrleksak åt en mörkeralv. Hon kunde ana hans gestalt framför sig, ett mer kompakt mörker. Han lutade sig ner, hon antog att han granskade henne mer ingående. Hur väl såg dessa alver i mörkret egentligen? Hans ljusa hår och det ljusa djuret på hans axel syntes som en ljusare ton av mörker. Hon hörde ett frågande pip i mörkret, men förstod inte. Hur intelligent var det där djuret? I såna fall kanske det läxade upp henne… Tjuven inbillade sig något i stil med “Hur smart är det att stoppa ner handen i andras kistor?” – men ruskade snart bort tankarna om vad djuret menat. Vad var det ens för djur?

Silke intalade sig själv att hon kunde vända det till något positivt. “Givetvis kan vi två ha roligt ihop, du skrattade ju nyss. Vi har uppenbart samma typ av humor..!” lirkade hon. Det måste finnas något annat till den här alven än smärta och våld.  “Vi två.. vi kan ha roligt, men vi kan ha roligare om du inte försöker fånga mig och tortera sönder mig. På ytan är jag en av de bästa tjuvarna…!” Han såg inte vilken chans de hade, Silke visste (eller, hade hört rykten om) vilka rikedomar som fanns härnere. “Det måste finnas något du vill ha mer än.. än.. än vad du nu tänkt att göra med mig. Eller hur!?” 

“Det är ingen risk. Jag kan inte röra mig…” muttrade hon när han bad henne stanna kvar. Rörde hon sig drogs snaran åt hårdare – det kittlade redan i fingrarna. Hon ville inte strypa blodflödet helt och bli av med handen helt. Hon ville inte riskera att krossa fingrarna. Han gick och hon började nästan panikartat leta efter en spärr eller en knapp på kistan. Sökte med fingrarna över det lena träliknande materialet, till slut blev hon mer desperat och mer rädd. Hon körde in sina naglar i springorna och försökte bända upp locket. Men fällan rubbade sig inte ens en millimeter.

Hon såg ingenting, men när han kom tillbaka hörde hon rasslet från kedjorna. Hon hade hört det rasslet förr. Uppgivet sjönk hon ner på golvet igen. Febrilt surrade tankarna genom hennes huvud, stressen gjorde henne febrig. Hon kunde enkelt ta sig ur kedjor, Silke var en tjuv. Hennes främsta vapen låg i att inte åka fast… “Du vet väl att jag är en tjuv? Det är därför jag sitter här… så kommer du med ett par kedjor, tror du det är första gången någon försöker slå fast mig i sånt?!” De flesta lås kunde hon dyrka upp. “Jag kommer ta mig loss ur det där, vill du föra bort mig någonstans får du lov bära mig.” Hon gör en kort paus, för att låta honom smälta det hon sagt. Alternativt komma närmare henne, hon skulle kunna försöka hugga honom. Men hon var rädd för att bli biten… både av honom och det där djuret.

Silke

Hon hörde hur kedjorna föll till marken med ett högt rasslande och hans skratt, kanske hon haft lite förhastade slutsatser om honom? Kanske det här skulle inte sluta så illa för henne? “Och under andra omständigheter kanske jag inte hade haft något emot det…” svarar hon på det där uttalande om att släpa henne i håret någonstans. Silke gjorde sitt bästa med att lägga till en suggestiv ton i rösten, det var lite ovant för hon brukade inte försöka kurtisera med någon. Punkt. Det var länge sen hon hade varit intim med någon, men hon var en upptagen kvinna och hade annat för sig än att rumla runt i sänghalmen. Om han var en stilig alv och kanske om de hade träffats på något annat sätt, då kanske hon inte alls haft något emot hans sällskap! Så det var åtminstone inte en lögn.

“Mycket riktigt, jag har fler på mig och hur många än jag plockar av mig, kommer du aldrig veta om det är den sista eller inte. Antingen söker du själv efter dem eller… så släpper du loss mig, litar på att jag av tacksamhet inte kommer hugga dig och så kan vi försöka bli vänner istället.” 

Det kändes som att försöka resonera med ett rovdjur, hon kände hela tiden hur ursinnet pyrde under ytan. Bubblade och gjorde hela situationen spänd. Han var också avvaktande, Silke vågade inte gissa på att han var rädd för henne – men han var i alla fall inte någon som rusade in i en situation. Han hade inget att frukta från henne, men skulle hon övertyga honom? Han var hennes enda väg ut härifrån, just nu var han hennes mest älskade person i hela Talanrien.

Silke

“Väldigt fyndigt av dig.” medgav hon, utan någon större lust att vilja få kläderna avslitna. Hon tyckte det var kallt redan, fullt påklädd. Hon hörde att han närmade sig och hennes hjärta började att picka allt snabbare i bröstet. Silke började bli rädd, men om hon kom loss från fällan kunde hon alltid försöka rymma senare. “Lugn nu.. lugn.” Hon syftade på honom såklart, hon håller upp sin fria hand för att han skulle vänta. Silke ville inte riskera att reta upp honom onödigt mycket och dö på plats. Hon plockade upp några fler knivar från dolda fickor och kastade dem på marken. “Så.. Det är allt jag hade.” Det var inga stora dolkar, det var små knivar, uppenbart utformade för att döljas och stickas i en lämplig halspulsåder. Silke hoppades att hon fick behålla kläderna på, nu när hon avväpnat sig.

När han frågade om hennes namn blev hon överraskad. “Silke..” Syrsa, Silver, Salt, Spindel och Slagg… hon undrade om hon skulle återse dem igen. De var de närmaste hon kom syskon och vänner. Men Salamander, tjuven som övergett henne.. hon skulle inte sakna honom. Om hon såg honom igen efter det här visste hon inte riktigt vad hon skulle göra med honom. Men hennes hopp om att få lämna grottorna och mörkret började krympa allt mer. “Vad heter ni… du och din kompanjon?” Än så länge visste hon inte hur de såg ut. Så Silke visste inte vad hon skulle förvänta sig.

Silke

När han hoppade in bakom henne började hennes hjärta skena. Dödsångesten rann över henne som en kalldusch. Hjärtat slog vilt innan för hennes revben, så häftigt att hon trodde det skulle knäcka bröstkorgen inifrån. Skulle hon behöva slåss för sitt liv? Stressen hon tidigare känt började gradvis bli till rent adrenalin, som strömmade ut i hennes muskler, för att kroppsligt göra henne redo att slåss. Hon följde med i rörelsen när han slet i hennes hår och vek huvudet bakåt, för att undvika allt för mycket obehag. Hon kved tyst till av smärtan, både den i hårbotten och den i armen när fällan drogs åt hårdare.

Under tiden som han höll sin kniv mot hennes hals, sträckte hon bak armen. Det här krävde ett iskallt lugn, istället för att skydda en svag punkt från att punkteras så använde hon sin fria arm för att hitta ett vapen. Hon hade aldrig behövt se någons bälte för att kunna stjäla från det. Det var något hon kunde göra i mörkret, med förbundna ögon. Nu när han stod intill henne var det lätt och hon visste att hennes beröring var för lätt för att märkas, speciellt nu, när han fokuserade på hennes hals och att skrämma henne. Hon svalde hårt när hon kände det vassa, kalla stålet rispa mot den känsliga huden. Hon andades snabbt och ytligt, precis som en skrämd hare.

“Det är.. det är s-så kallt här nere… och fuktigt. Jag är bl-b-blott mänsklig, från ytan… Jag kommer dra på mig feber. Jag kommer bli sjuk.” Samtidigt så rörde sig hennes fingrar så lätt som ett andetag över det som var fästat i hans bälte, letade efter något som kunde hjälpa henne.  En brevkniv hade räckt! “D-du sa aldrig vad ni två heter..” påminde hon, mest för att vinna sig lite tid. Silke ville verkligen inte slåss, hon trodde inte på att skada någon och hon aldrig alltid trott att man kunnat hitta en gemensam nämnare hos alla. Men det var förvisso innan hon träffat en mörkeralv, var de allihop såhär? Silke ville inte stanna kvar här nere för att få ett svar på sin undran.

Silke

I hennes doft fanns inget som var utmärkande. Det var hennes egna naturliga doft; inga parfymer, inga tvålar eller väldoftande oljor. Inget som skulle göra det lätt för någon att märka henne eller peka ut henne. Hon rös ofrivilligt till när hon kände hans tänder mot den känsliga huden på hennes hals. Håren i nacken reste sig och huden knottrade sig. Men vad håller han på med?!  Silke fann det hela obehagligt och en klump växte sig allt större i hennes mage. “Jag tror dig inte. Du anstränger dig väldigt mycket, för att inte bry dig om mig i såna fall…”  Han hade kunnat tortera och döda henne här, där hon satt fast och var så gott som blind. Inte behöva krångla henne loss ur fällan och dra med henne hem. Hade alla mörkeralver en privat fängelsehåla henne? En egen liten tortyrkammare? Hur skulle han hålla kvar henne? Hon lyssnade när han presenterade sig själv och sin kompanjon. Silke undrade hur intelligent det där djuret verkligen var… kanske det fanns en chans att få hjälp av det djuret?

När hennes arm blev fri suckade hon nöjt och kramade på underarmens muskler för att få igång blodcirkulationen till handen. Hon hade inte alls haft tanken att springa någonstans. Inte när det fanns en risk att hon sprang rakt in i en vägg eller ner i ett bottenlöst hål. Prövande sträckte hon ut sin arm och rullade med axlarna för att få igång den kroppsdelen igen, som stelnat. Hon skulle precis tacka honom. “Taaa-ah-ah-ai!” Kved hon när han slet tag i hennes hår, hon slog ena handen runt hand handled och försökte hålla emot hans grepp, så att det inte slet så smärtsamt. “Galather, Bizz snälla… jag har inget emot er och.. ai..ai.. snälla, jag kan bli en god vän att ha på ytan. Visst behöver du såna?!” Hon stapplade efter honom, han hade sagt att han skulle släpa henne hem till sig i håret och det gjorde han. Silke gjorde sitt bästa för att hänga med, snubblade fram i mörkret och grimaserade av smärtan i hennes hårbotten.

“Kasta inte bort den här chansen, Galather. Du kommer förstöra mig, tror du inte att jag vet det? Du kommer förstöra det som är något värt av mig… Förstår du inte? Efter att du haft ditt roliga, kommer jag vara värdelös. Jag vill fortsätta leva, Galather. Jag vill inte dö hos dig! “ Hon spjärnade emot och försökte hålla hans kniv från sig, men hon såg ingenting utan fick treva sina händer i mörkret över hans arm, tills hon nådde hans armbåge. Bara av att känna lite lätt på hans kropp i mörkret förstod hon att han var stark, insikten att han var fysiskt överlägsen henne och dessutom såg i mörkret som om det vore dag… Oddsen var mot henne. Hon kände hans muskler spela under plaggen han bar och hon var medveten om att han kunde slå ihjäl henne med sina bara händer. Kunde hon förföra honom? Hennes hand drar honom närmare sig eller om hon drar sig närmare honom genom greppet om hans arm. Hon sänkte sin röst och la sin kind mot hans. Hon gjorde sin röst mjuk som siden.

“Vi kan gå så mycket längre än hem till dig…” Det gjorde såklart ont i hennes skalp. Försiktigt la hon en hand mot hans höft, den här gången ville hon han skulle känna det. Hon lirkade försiktigt in ett av sina ben mellan hans och pressade försiktigt sitt lår mot hans skrev. ” Jag är en mästertjuv, det finns ingen så bra som mig på ytan och med din hjälp, kan vi tämja det här mörkret också!!! Du kan få vad du vill genom mina fingrar… förstår du inte!?” Snälla, snälla, se lite längre bort än till tortyrstundens njutning. Silke var en av de bästa tjuvarna, såklart fanns det bättre tjuvar (som inte skulle fastnat här) och andra som var minst lika bra. När hon nämnde sina fingrar hade hon lirkat in dem innanför hans byxlinning och de arbetade sig ner mot hans lem. Det lilla hon visste om mörkeralver var att de var lika våldsamma utåt, som inåt. Det måste finnas folk han ville hämnas på, folk han ville fälla, han måste väl vilja komma högre upp i näringskedjan… ?! Men kanske det var ett dött lopp att försöka resonera med en tortyrsugen mörkeralv? Hon ville skrika åt honom: var inte dum! Hon var girig, hon var hämndlysten, han måste också vara det!? “Vi kan få allt, hämnd, rikedomar, artefakter, makt. Kasta inte bort den här möjligheten bara för att du vill göra illa mig. Det finns gott om folk vi kan skada… men låt oss inte skada varandra.” Ville han inte att hon skulle smeka honom, fick han antingen släppa kniven eller hennes hår för att dra bort hennes hand. Annars skulle hon göra det skönt för honom.

Silke

Han var allt annat än pragmatisk, hon fick hoppas att de mötte en mer ambitiös mörkeralv på väg dit de skulle nu. Silke lirkar upp handen från hans byxor och torkar irriterat av sin hand mot sin tröja. Trots att hon inte blivit kladdig, men det skvallrade lite om vad hon tyckte om honom: äcklig. Det sved lite i huden där han rispat henne. Kanske hade det varit bättre om hon faktiskt fått honom att döda henne? Tanken att bli förslavad av honom (eller någon annan mörkeralv för den delen) var ett värre öde än döden. Silke hade hört ryktena om att mörkeralverna offrade sin tredje son. Hon skulle försöka se om hon kunde rymma när de kommit fram. “Stora planer? Hur storslaget är tortyr i din håla? Va!? Du är en idiot och det är ett under att ingen offrat dig till Lloth redan…!” Vid det här laget välkomnade hon en våldsam död om det skulle vara så.

Silke

[TW våldinslag, fysiska skador]

Det enda hon kunnat göra var att försöka skydda sig från slagen, krypa ihop och hålla armarna över huvudet eller kroppens mer mjukare delar. De första slagen klarade hon av att värja sig någorlunda för, men slagen haglade över henne som regn och när ett av dem träffade henne i magen förvann färgerna, även om de var måttliga i mörkret blev världen svartvit och hon kunde inte andas. Diafragman var paralyserad kort stund. Tjuven gick ner på knä, men sparkades snart omkull helt av en välriktad fot mot hennes bröstkorg. Andas, andas… andas! Hon hör hur brosket spricker och ben knäcks i hennes kropp. Någon gång försökte hon vädja till honom “Snälla! Snälla.. inte mer!”  Ljuden är öronbedövande och fel… så fel. När han började bryta hennes fingrar blixtrade världen till i ett vitt sken. Silke skrek högt av både smärta och förfäran, hon hörde inte skriket själv eftersom hon mest kämpade för att inte falla in i medvetslöshetens svärta. Hon kämpade för att få luft, först när han tar några steg tillbaka från henne kan hon dra ett ordentligt andetag. Det kändes som en evighet hade hunnit passerat och musklerna sved, skrev efter syre. Hennes huvud bultar och hennes fingrar är vridna i konstiga vinklar. Så fel. Helt fel. 

För varje andetag hugger det som en kniv i sidan. Hon var en skakande, skälvande, blödande hög. När hon lyfte lite på sitt huvud snurrade världen och en kindtand tillsammans med munfull salivutblandat blod rann ur hennes mun. Hon stönade dovt. Silke orkade inte hålla huvudet uppe länge, snart la hon pannan mot det svala golvet och fokuserade på sin andning. Andetag för andetag. Hon kände hur ena ögat hade börjat svälla upp, det sved om hennes läpp och en rännil blod beslöjade hennes syn, då han slagit upp ett jack vid hennes hårfäste. Hans knogar hade sminkat hennes ansikte. Hon ville somna, men först visste hon att hon behövde dra fingrarna till rätta. De var ändå hennes största chans till att ta sig härifrån. Med de fingrar som var oskadda greppade hon de han brutit och rätade ut dem med ett knyck. Smärtan var det värsta hon upplevt och det fick henne att hulka, men hennes mage var tom. Blod rann ur hennes mun från såren i kinderna och näsan efter hans slag. Hon kände inte ens smaken av gallan hon spydde upp för den tunga smaken av blod hade lagt sig som ett slemmigt täcke i hennes svalg och munhåla.

Silke var inte mer stryktålig än någon annan människa, hon hade aldrig blivit torterad och hade inte en speciellt hög smärttröskel. Hon skulle inte uthärda det här speciellt länge. Hon mindes vagt några ansikten i mörkret som de passerat på vägen hit, hon hade ropat på hjälp och det kändes som om ingen skulle hörsamma henne. Hennes hjärtslag kändes som ett dunkade i hela hennes kropp. Silke vrider lite på huvudet och sneglar med sitt oskadda öga upp mot Galanther. Var han klar nu? Det kändes som om en snabb död var något få förunnat här nere… Silke kämpade emot den stora förtvivlan som vällde upp inom henne, dödsångesten. Hon ville inte att han skulle se henne gråta. “Fokusera på andetagen nu Silke, fokusera på att andas…” intalade hon sig själv.

Allting brusade, hennes hjärtslag, hennes andetag, hans andetag… tystnaden i det där lugnet som infinner sig efteråt. Silke orkade inte resa sig upp, istället kröp hon ihop i fosterställning där på golvet och la armarna om sig själv. Vilade  i den öronbedövande tystnaden och i den tillfälliga vapenvilan kan hon andas med knäckta revben, blånader och sår.