Viskningarna i Thel Shaens palats hade nått honom långt innan de nått drottningen. Men han visste vad det skulle innebära. Nyheten om att ännu en fånge rymt från fängelsehålan hade flugit som en löpeld genom palatset hela natten och nu hade inte vakterna bara letat efter echerna Sera och Dastan, utan även oraklet Ismat som gjort sin närvaro känd. En fånge som Djan själv hade fått ansvar att leda till fängelsehålorna. Och visst hade han gjort det, eller en illusion av henne, som såklart upphört kort efter att han lämnat nyckeln till hennes påtänkta cell till vakten.

Men när morgonen grydde så visste han att skulle få skulden för Ismats försvinnande. Drottningen ville alltid att någon skulle pekas ut och straffas för sina misslyckande. Tanken fick honom att le då han reste sig från sin säng och började klä på sig. Det hade visserligen kunnat vara värre, om deras strålande drottning vetat att han aktivt sett till så Ismat kunde fly. Varför han gjort det kunde han själv inte riktigt förstå, tankarna var dimmiga, minnen från tidigare dagar avlägsna. Det enda som fick honom att känna någonting överhuvudtaget var hans eviga kärlek till Lloth. Eller fanns där en fladdrande liten låga kvar som än ville hjälpa Sera? Att han låtit oraklet gå för att hon kanske skulle kunna göra det? Att Sera då kanske skulle komma undan och sparas till sist. Den sista av släkten Tenir.

Djan visste redan vad tjänaren ville, innan denne ens knackat på dörren. Irriterat suckade han och hällde upp ett glas vin.
“Sayeedi, drottningen kräver din omedelbara närvaro i rådsalen” förklarade tjänaren högt genom dörren. Djan himlade med ögonen och svepte vinglaset. Tyst gick han fram till dörren och då han hörde tjänaren harkla sig för att upprepa sina ord slog han hastigt upp den rakt på tjänaren.
“Oj, stod du där” skrattade han gott och spände blicken i tjänaren med ett illvilligt leende då han passerade ut i korridoren och ned för trapporna, stegen riktade mot den stora rådsalen.

Solen stod redan högt i skyn, dess strålar bröts av glaset högt uppe i taket och ljuset dansade i många färger över marmorgolvet då han trädde in i salen. Det var en lång sträcka att gå ändå, men han gjorde det i sin vanliga takt och med ett litet och snett leende på läpparna. Där framme fanns drottningens tron, några steg upp, där han normalt skulle slå sig ned på stolen snett bakom. Men han kände redan av att denna morgon var så inte fallet.

Med en djup bugning stannade han framför trappstegen. När hans ansikte var nedvänt så fick han bita tillbaka ett skratt och fuktade läpparna innan han rätade på sig.
“Min drottning, ni kallade?”