Några fler ord hade inte blivit sagda kvällen innan. Efter att anden av deras bror försvunnit hade han flytt hallen ut i natten. Flugit, jagat… men ilskan inom honom efter samtalet med modern hade hela tiden blossat upp i honom och gjort att han tappat koncentrationen gång på gång. Slutligen hade han valt ut en hög tall där han satt sig, spanat ut i natten tills det att dagen började gry i fjärran. Då sprider han ut vingarna, ta sig hemåt till hallen igen. Han hade bestämt sig, behövde tala med sin far.

Han känner genast att något är fel, en instinkt och stegen, tysta och smygande för honom mot sovdelen av hallen där familjen hade sina rum. Det tar inte lång stund innan han finner Maeve. Gula skarpa ögon fixerar henne med blicken, spänd, arg och besviken” Hon är borta? ” frågar han sin syster kort, behöver egentligen inget svar. De smala läpparna hoppressade i det kantiga , smala fågellika ansiktet. ”Jag packar mat ” säger han utan att egentligen vänta på svar och med det visade han tydligt att han tänkte följa sin syster. Ilskan över hur hans mor kunde vara så tanklös river i honom när han tar sig mot förråden, rafsar ner torkat kött och bröd i en bivaxsäck och är inom några minuter tillbaka vid Maeves sida” far? ” Frågar han kort, skulle de väcka honom och berätta? Det vore kanske bäst och egentligen vill han också tala med sin tvillingbror men fanns det tid?  Om de skyndade sig kunde de kanske hinna i fatt henne innan hon kommit för långt. ” Ge dig av. Jag hittar dig. Jag talar med far…

Yazfein hade ganska snart fångat upp samtal från trälar om hur de två syskonen börjat plocka ihop saker för en färd. Så han hade inom kort styrt sina steg mot den plats där han med största chans skulle hinna få tag i henne. Det var då inte förvånande för honom att se Maeve kliva in i stallet medan han närmade sig stallet från ett annat håll. Han skyndar på stegen och är snart vid stallet. Med vilja lät han sina steg vara tydliga mot marken medan han närmar sig henne där hon sadlar hästen. “Maeve vad är det som händer? “

Hans röst är lugn och frågande medan han har ett lite oroligt uttryck i ögonen. Det fanns en massa saker han kunde tänka sig var på gång. Några mer troliga än andra men han ville inte gissa varför hon sadlade en häst för att ge sig av någonstans. “Vart är du på väg?” Det var en viktigt fråga att han fick svar på. Han håller händerna bakom ryggen medan han betraktar Maeve, nästan lite panik och i de spända rörelserna och ansiktet.

“Hon har redan gett sig av?” Han ser riktigt förvånad ut och nu kan han förstå varför hon verkar så stressad. Men sen nickar han kort och ser sig om i stallet innan han ser mot henne igen med ett ursäktande leende. ” Tror du att dem kommer misstycka om jag lånar en häst för vår färd?” Han inväntar inte hennes svar utan går iväg till en av de närmaste hästarna för att börja plocka med sadel och träns. Att Ragnhildr skulle ge sig av så snabbt hade han inte räknat med och det var inte alls en bra känsla över det hela.

“Vet du åt vilket håll hon kan ha färdats åt?” Han har blicken fäst på hästen som han har börjat sadla efter att han fått på tränset. När han lagt på sadeln men inte spänt åt sadelgjorden vände han sig från hästen och såg på Maeve. Han brydde sig inte så mycket om att Eirik visste om det och att hennes far skulle få reda på vad som var på gång men det var något mer som inte stod rätt till.
“Maeve är det något mer jag bör veta om innan vi ger oss av efter din mor?”

Han lyssnar noga medan hans händer vant och snabbt sadlar hästen, ser till att spänna åt alla remmar ordentligt innan han håller i tyglarna, redo att ge sig av när helst Maeve skulle välja att lämna stallet. De skulle vara tvungna att leda hästarna ut ur stallet innan de kunde sitta upp och då öka tempot i deras färd. Han var inte alls lika skicklig på att spåra på det traditionella sättet som de flesta från Kaldrland verkade vara. Men skulle det behövas hade han ett sätt att hjälpa dem men det var inte läge för det nu. Han nickar kort och visar att han är redo att ge sig av nu, struntar i att han inte har mer än det han har på sig där och då med sig.

“Ta täten Maeve så följer jag dig. Med tur så hinner vi ikapp dem innan de hunnit för långt eller något hänt dem.” Han visste att det var mångas önskan att få stupa i strid ett öde han inte riktigt förstod egentligen. Men hade den gamle sett detta som sin chans att få göra det? För det kändes ändå inte som att det varit Ragnhildrs idé att ta med sig hennes far på detta.

Yazfein visste inte hur långt försprång Ragnhildr hade och valde att inte nämna det eller att det kunde vara försent redan. Det var tankar han fick behålla för sig själv nu och istället fokuserade han på Maeve. Satt upp och följde hennes ritt ut ur staden för att sedan slå henne följe i den halsbrytande galoppen. Han håller blicken på Maeve så gott han kan men vet också att de inte kan hålla detta tempo allt för länge utan att driva hästarna till utmattning. Vilket i längden kanske inte skulle gynna dem eller göra att de förlorade tid när de behövde vila. Men han rider med henne i tystnad ett tag innan han försöker driva på hästen upp bredvid hennes.

“Maeve! Vi behöver sakta ner annars kommer hästarna ge vika under oss inom kort!” Hans röst var lugn, vänlig och samlad även om han behövt höja den för att göra sig hörd över vinden som ven runt med i deras halsbrytande ritt. Ville de ta sig fram snabbt och ändå ha energi kvar var detta inte rätt sätt. Fast han kunde förstå Maeve’s val av ritt, kanske lät hon känslorna styra mer än de borde just nu och paniken drev säkert på henne mer. Han försöker fånga hennes blick och få henne att se på honom, kanske få något att tränga igenom den oro och panik hon kände.

Han suckar lättat när Maeve håller in sin häst lite för att sakta ner med honom och han märker hur hon vaknar till ur den första paniken som gripit henne. Han andas ut och börjar se sig om då han inte riktigt kan placera var de är eller hur långt de faktiskt ridit i det halsbrytande tempo som hon satt först. Mjukt klappar han hästen över halsen för att försöka lugna djuret lite medan de tar sig framåt än. Han följer hennes blick men kan inte se något mer än hur ljuset blir svagare och mörkret skulle göra det svårare för dem att följa några som helst spår.

“De kan ha haft hästar som väntade och kunde hålla högre tempo än vad vi kan… Om du har ljus kan du fortsätta följa deras spår ett tag till innan hästarna måste få vila ordentligt?” Han gnuggar händerna lite mot varandra och sträcker på fingrarna för att mjuka upp dem efter att de fått hålla i tyglarna ordentligt så långt. Det var en risk att ge dem båda ljus men han var nog beredd att göra det nu för att kanske hjälpa Maeve att smala sig och sina tankar. Hade de inte hunnit ikapp dem nu hade de haft längre försprång eller färdats snabbare än de trodde. Han visste inte vilket som var mest troligt just nu faktiskt.

Eirik protesterar inte till Maeves önskan om att spåra lite till trots att det är mörkt. Blicken vilar vid mörkeralven för första gången nu när denne använder magi, som han anat, magiker… blicken skärpts men han säger inget om det. Istället nickar han i bifall mot Maeve” Ja vi fortsätter ” Säger han, ingen häst hade han med sig vilket betydde att han skulle följa dem från luften. Skogen för tät egentligen för att han skulle göra någon nytta men kanske, kanske kunde hans skarpa ögon ändå uppfatta något om han kom tillräckligt nära.

Yazfeins fråga får honom att vända sina gula ögon mot honom, betraktar honom intensivt medan han knycker lite på nacken, karaktäristiskt just för honom. Någon tanke fanns inte annat än att försöka tala dem tillrätta… han var så arg men ilskan hade sakta börjat gå över i besvikelse och sorg. Besviken på hur deras mor kunde göra såhär mot dem alla men framför allt mot deras morfar när hon sände honom till en säker död. Han kniper ihop läpparna hårt, ser bort” Syster… om morfar dör… ” Säger han tyst, lågt… var det någon han brydde sig om så var det morfar… någon som alltid funnits där, förstått när åren varit svåra för Eirik. Som alltid kunnat erbjuda en fristad.. en trygg hamn. Han avslutar inte meningen, rädd för sina egna tankar men blicken är hård, full av sorg” Det finns ingen tanke ” Säger han istället och ser återigen mot Yazfein… men jag tänker släpa dem tillbaka bundna efter en häst om jag så blir tvungen ”han fnyser till, ännu en knyck på nacken som så ofta när han kände sig spänd, stressad och pressad. ” Nu fortsätter vi.