Dagen hade varit lång men givande och när Isra drog sig tillbaka till sina rum så var hon på bra humör. Hon och Ayperos hade kommit varandra mycket närmare än hon hade kunnat drömma om, och planerna inför den stundande föreningen hade väckt en ny hunger inom henne. Allt tal om erövringar hade fått henne att börja studera kartor och försvarsverk och hon hade plockat upp sin träning med ny iver, även om det var högst osannolikt att hon skulle behöva använda sig av den i erövringarna.

Med en smal, finlemmad hand sköt hon upp dörren till sitt rum och steg in i mörkret och lät dörren slå igen bakom sig. Ett mjukt, blått ljus spred sig genast från dörren och vidare in i rummet när de små lyktorna som hängde i taket vaknade till liv. I dess ljus avslöjades hennes slanka figur, klädd i en enkel men vacker klänning som framhävde hennes former och lockade ögat.

Hon sträckte lite på sig innan hon vände den grå blicken mot väggen där hennes farmor satt.

Isra stelnade märkbart till när Ziyaté tilltalade henne, och förvåningen över att finna henne där, i sina egna gemak, var inte svår att se. Trots det så behöll hon lugnet och istället för att ropa på sina vakter med detsamma så lade hon armarna i kors och betraktade sin farmor. Hon både såg ut och lät trasig på något vis, som om hon var skadad eller sorgsen eller kanske allt på en och samma gång.

”Ziyaté… Ge mig en anledning till varför jag inte ska kalla på mina vakter med detsamma”, sade hon hårt. Det fanns inga tecken på vänlighet i hennes blick när hon såg på sin farmor, kvinnan hade ju trots allt försökt döda henne sist de sågs.

Hon rynkade ogillande på näsan när hennes farmor talade om att döda henne och hur enkelt hon hade kunnat göra det. Det var kanske sant, men hon hade inte mycket till över för tanken på vad hennes farmor kunde eller inte kunde göra mot henne och hon slapp helst höra det, särskilt här, i sina egna gemak, en plats som borde vara säker…

”Varna mig? Och varför skulle ni vilja göra det? Sist vi sågs verkade ni inte särskilt mån om mitt välbefinnande”, svarade hon kyligt. Hennes goda humör var som bortblåst. Varför var hon tvungen att komma krypandes tillbaka? Och varför nu? Hade kanske Ziyaté fått nys om hennes gäst och deras stundande förening? Det var högst osannolikt. Även om det ryktades om Ayperos närvaro i hennes hov så var det troligen ingen som anade deras exakta planer, minst av allt Ziyaté.

Hon höjde på ett ögonbryn åt orden som lämnade hennes farmors läppar. Er två? Menade hon hennes far? Tanken fick ett litet skratt att lämna hennes läppar innan hon skakade på huvudet åt det hela.

”Oss två? Ni menar er son, min far? Ni behöver inte oroa er, det var länge sedan han övergav mig nu, en ful ovana måste jag säga”, svarade hon med ett litet flin innan hon med en sandalklädd fot sparkade undan de två klingorna som Ziyaté sköt mot henne. Hon ville inte röra vid dem, hon visste att de hade varit en gåva från Lloth och hon hade ingen lust att utmana ödet och av misstag råka bjuda in den demonen igen.

”Lloth letar alltid efter en väg in, men jag är rädd att hon kommer finna att vägen nu är permanent stängd. Hon har ingen makt här längre”, tillade hon lite syrligt innan hon tog ett par steg närmre sin farmor där hon satt på golvet. Hon betraktade henne under en stunds tystnad innan hon sjönk ned på huk framför henne.

”Vad gäller min syster så är det knappast något jag behöver oroa mig för, hm? Vad skulle Lloth möjligen kunna uträtta genom att finna henne?” Frågade hon, dock lite mer intresserad nu än innan.

Drottningens blick vändes genast mot blodet som nu prydde hennes annars så rena golv och hon rynkade märkbart på näsan. Hon kom kravlandes tillbaka hit som en skadad hund och hade dessutom mage att smutsa ned hennes sovrum. Hon fnyste kort och vände tillbaka blicken mot sin farmor. Det fanns något lockande i att välkomna henne, att få ha det lilla av sin familj som fanns kvar hos sig, men hon var inte dum nog att låta sådana sentimentala känslor styra henne, det var inte så hon blivit drottning.

”Wreax är en hal orm. Jag hade inga förhoppningar om att han skulle hålla sin del av avtalet, men han kommer behöva välja sida förr eller senare”, sade hon lite nonchalant innan hon reste på sig igen och med en svepande rörelse drog ut hårnålen som höll upp hennes vita lockar. Borde hon inte bara avsluta det hela här? Kanske vore det trots allt det klokaste. Att ha Ziyaté här innebar att Lloth kunde finna en väg in… Men det kanske gick åt båda hållen…?

Hon snurrade på hårnålen mellan sina fingrar innan hon lade ifrån sig den på sängen bredvid vilken hon stod.
”Jag ska kalla på någon som kan se efter era sår, och sen kommer jag att fängsla er. Stridskonsterna kan ni hålla för er själv, men ni ska få hjälpa mig med något annat. Om ni är medgörlig så kanske jag till och med väljer att förlåta er”, tillade hon kallt innan hon såg tillbaka ned på sin farmor. Om det inte var för att hon så lätt föll under Lloths kontroll så hade hon kanske kunnat vara användbar, kanske skulle hon till och med ha kunnat få en plats vid Isras sida. Den kunskap och den skicklighet som Ziyaté besatt hade kunnat vara användbar i den kommande erövringen av Karm… Kanske kunde Ayperos vara henne behjälplig där.

Den bleka skepnaden med hår som en lång skugga nästan gled genom palatsets korridorer, lite uttråkad kanske, men Ayperos hade en förmåga att kunna underhålla sig själv och sniffa fram händelsernas centrum. För det mesta hade han hållit sig borta ur Isras väg, trots allt var det hennes rike och han hennes gäst. Vilket passade honom utmärkt, han fick komma och gå som han ville. Som om någon kunde stoppa honom.

Ayperos, som vanligt klädd i mörka lösa kläder som var väldigt suggestiva och lämnade litet åt fantasin, kom vandrandes om ett hörn och praktiskt taget nästan gick in i Isra, och som för att stöda dem själv i farten la han en delikat hand på hennes midja. De långa kloliknande naglarna rörde hennes hud lätt, men inte skadligt så klart – men kanske en påminnelse om att han kunde vara farlig om han ville.
‘Ah, Isra…’ sa han med ett leende som visade om att detta möte var en trevlig överraskning han inte förväntat sig. De vassa tänderna syntes lätt bakom hans läppar då han log, och de mörka ögonen betraktade henne nyfiket.
‘Jag kan känna ilska och frustration i luften…’ sa han och drog lätt efter andan. ‘Har jag missat något intressant?’ undrade han, och vände huvudet lite på snedden.

Ayperos höjde ett frågande ögonbryn, som samtidigt var nyfiket.
‘Åh, minsan?’ frågade han och gav henne ett litet finurligt leende då hon nämnde besök i sängkammaren, som om han nästan hade sett emot en inbjudan till hennes säng med henne och en oväntad gäst.
‘Det låter som om det går våldsamt till i era sängkammare här i Me’erisia, hm?’ frågade han med ett lite retsamt leende. Då hon gjorde gesten att låta honom följa henne, gjorde han det för att ögna in i kammaren.
‘Detta var en oväntad vändning.’ sa han då han såg den skadade mörkeralven, hans mörka ögon fästa på kvinnan med en genomträngande och nästan rovdjursaktig blick. Elegant men utan brådska vandrade han fram till kvinnan, och la en vass nagel under hennes haka för att lyfta hennes huvud.
‘Och vad har vi här…?’ hummade han. ‘En spindel som blivit av med några ben, ser det ut som, hm?’

Hans ord fick hennes kinder att hetta men det syntes lyckligtvis inte i det dunka ljuset. Kanske borde hon ha bjudit in honom till sin sängkammare tidigare, tänkte hon roat, men skakade snabbt av sig den tanken. Snart nog.

”Åh, det kan det nog göra, men jag är rädd att det inte är mitt fel den här gången”, svarade hon retsamt innan hon slank ut hans grepp och gick tillbaka in i rummet hon nyss lämnat.

Väl där inne så stannade hon framför sin farmor där hon satt på golvet men valde att inte säga något riktigt än. Istället betraktade hon bara hur Ayperos tycktes syna henne, som om hon var en kuriositet. Ziyaté ogillade det förstås, men just för tillfället kände Isra ingen sympati.

”Ziyaté. Skuggdansare och en gång Lloths högra hand… och tillika min faders mor”, sade hon med ett litet roat leende där hon stod intill Ayperos och såg ned på Ziyaté.

Ayperos gjorde bara en elegant viftning med handen i Ziyatés riktning som för att tysta hennes kommentar medan han lyssnade på vad Isra hade att säga. Han log ett vasst leende, lite sarkastiskt, innan han vände blicken tillbaka mot mörkeralven.
‘Som om det vore något nytt. En tom varning.’ konstaterade han och rörde sig så hans hår och kläder svepte för att sätta sig ned på huk framför Ziyaté och betraktade henne genomgående.

‘Nej, detta var en självisk akt. För att rädda ditt egna skinn, maskerat i ett försök att återförenas med familjen… eller hur?’ Han strök baksidan av sin hand över Ziyatés kind, nästan ömt, innan han och med en plötslig huggning, snabb som en orm, trängde han sitt penkfinger med en lång klo in i Ziyatés bröstkorg. Lika snabbt drog han tillbaka handen och ett lågt pysande hördes då trycket i hennes punkterade lunga minskade, och blod träffade Ayperos ansikte.

‘Lloth är inte allt för glad över dig, eller hur?’ frågade han lite vassare och reste sig för att slicka blodet från sin klo i en långsam rörelse med sin vassa tunga.